Rickard Svensson Så är det
Så är det Av
RickardSvensson
©2025 RickardSvensson
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck:Libri PlureosGmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg,Tyskland
ISBN: 978-91-8097-098-3
Sättningoch omslag: DennisKlarinDesign, dennisklarin.se
Omslagsbild:Ai-genererad
”And Ihavefaith,I have faithinme FaithinthingsthatI cansee
AndI have learnedsomethingsabout devotion
Stop judgingmeand Iwon't judgeyou
We'reall lookingfor ourown truth
Andweare only tiny droplets in theocean
Dropsinthe ocean” -
Dillinger Four
”You neverknowwhatsomeone is going through, be kind,always”
7Oktober 2024
Jagvaknarkl08avlarmetpåmobilen förjag tror attmin framtand harspruckitoch denhar densenaste veckan gjortont ochjag måstehaentid hosfolktandvården. Jagringdei fredags vidlunch ochförsöktefåentid menblev tillsagdatt ringaigenkl 08 på måndag,hadesystemet fungerat kundejag likaväl fått en tid tilldenna veckan ifredags ochintebehövastiga upptidigtidag för attringa.Jag sovernormalt till kl 11 så det varenplåga för migatt behöva stigaupp kl 08 för attringa ochdet rördemig djuptini märgen,ensmärta, en pliktsom jaghatade. Någotsom jaghellreintehadegjort.Ungefär somskolandär manvar tvungenatt motsin vilja stigaupp tidigtvarenda jävlamorgoni
12 år för attgåtill någotman egentligen inte vill gå till. Ett system därman inte hade en chans, närman istället kundeligga hemma ochsovaoch ha detbra ochgöravad fanman ville med sitt livoch tid.
Samt detfinns iprincip tvåsaker somalltid fårmin hjärna att krascha; alkohol ochomjag stiger upptidigt. Då brukar hjärnan krascha, är mermentalt självmordsbenägen, harkortare stubin, mårsämre underdagen ochjag fungerar inte ochfår någon
blandningmellanOCD ochpsykosattackeroch är oftaheltjävla
frånvarandeframemoteftermiddageneller kvällen.
Yrvakentar jagtelefonen somliggerpånattduksbordetoch ringer;”just nu är detmånga somringerförsökigensenare” sägerenröst. Jagblir argoch svär högt åt domi sängen;”jävla fitt-tandläkare!”. Fårsamma meddelandevarje gång jagringer, jag blir meroch merfrustrerad, börjarprata högt för migsjälv efter någragånger; ”visprängerfolktandvården, vi spränger de jävlarna!”.Jag börjartänka ”har jagvaknationödan ochska jag behöva göra dethär imorgonigen!?helvete,det kommerintegå”.
Jagsäger detför migsjälv varendagångjag ringer ochfår höra samma meddelande; ”jag spränger de jävlarna”. Jaghoppasatt grannarnagenom väggen höratt jagärarg på folktandvården. Så småningombörjarjag säga dettill minhundSkiba (min livskamrat, en svartlabrador/golden retriever på 9år) somligger isängenvid mina fötter.Jag väntar 1minut ochringerigen, samma svar ”just nu är detmånga somringerförsökigen senare”. Jagärnuklarvaken ocharg,”vi spränger folktandvården! eller hurSkiba?” sägerjag om ochomigen; ”vispränger de jävlarna,vibombardom!”.Enkvart senare närjag ringer hamnar jagtill minlättnad äntligen itelefonkö ochefter någraminuter får jagprata medenreceptionist. Jagförklarar problemet ochfår en tid10:30 idag,jag ställer klockanpå8:30och liggerkvari sängen
tills 8:28 då jagstänger av larmet ochstiger upp. Detkänns skönt
attjag hann stigaupp innanlarmetringdeigen. Jaggår i kalsingarnapåtoa,det är kallt ochdjupt smärtsamt, uteärdet
höst, jagspolar händerna medvarmt vatten isäkerttre minuter för attfånågot somkänns sköntoch varmtefter smärtanoch kontrasten av attnysshasovit gott iden varmasängenoch nu tvingasupp tidigttill denbistrakalla råaverkligheten.
Jagtar på Skibahanssele ochgår ut denvanligapromenaden medhonom,genom parken ochskogensom är ettnaturreservat, då hund-fysioterapeutenhan varithos undersommarenhar rekommenderat jaggår iterräng medhonom.Det är faktiskt trevligare uteänvad jaghadetrott,när manväl kommerut, solen skiner ochkanske10grader, en finhöstdag.Jag harhela promenaden en livlig inre monolog därjag konfronterar tandläkarenoch diskuterar hursvensksjukvårdintefungerarmed atttabortpengarfrånallt offentligtför privatiseringaroch annan skit de håller på medoch hurjävla värdelöstsystemetäroch jag planerar allt jagska tala om fördom närjag välkommerdit,nu jävlar skadefåhörapåsanningen!Eller skajag kanske skriva ett argt blogginlägg?Deska få för denna smärtanoch för attdeär dysfunktionella.Hoppasintedeärtrevliganär jagkommerdit, för då blir jagnog avväpnad direkt.Jag är så inne imin egen hjärna hela promenaden ochilskanoch smärtanavatt ha stigit
uppalldeles för tidigtoch problemen somjag vetpågrund utav
detkan komma attjag inte märker ellerreagerarpåmycketannat underpromenaden, märker ingenting, kommer inte ihåg
någonting, jagärsom inågon ilske bubbla, itrans.Det enda som väcker migoch jagmärkerärnär Skibabajsarpågatan ochjag får plocka uppdet. Motslutet av promenaden börjarjag återigen säga ”visprängerfolktandvården, vi bombardejävlarna”.En kvinna gårenbit framföross serjag,jag hoppasatt hon kanhöra mig. Jagkommersen slutligen in medSkiba imin lägenhet, jag sägertill Skibatvå gånger till ”vibombarfolktandvårdenSkiba,vi bombardom,eller hurSkiba?”.Han kollarnyfiket på migoch viftar på svansen, sötoch snällsom alltid,totaltobekymradavallt vadtandläkareheter.Han är robust ochjag klapparhonom på sidantvå gånger,nästandunkarhonom,jag gillarbasljudetsom kommerdå, nästan somendjupbastrumma,som detekarfrån.
Jagsäger någottill honom menkommerinteihågvad.Sen gerjag honom matoch börjar göra minmorgonsmoothietill frukost.
På talomskolan, närjag sitter iväntrummettilltandläkaren kommermin biologilärare från högstadiet in iväntrummet, han hälsar på alla.Han bor iett husnäraminaföräldrar ochibland träffarjag på honom medSkiba på vägdit.
Hanvaranärapensionen redannär jaggickpåhögstadiet för 25
år sedan(jagär38) ochnumåste hanvaranågontingpå90år, menlärareärhan fortfarande isinnetoch jagtog åter migan
rollen somelev.Han börjarföreläsa föralla iväntrummetungefär sompåhögstadiet,något om arkeologiutgrävningarhan hargjort.
Alla andrai väntrummetbaraignorerar honom somomhan är galen.Ungefär sompåhögstadiet tarjag bara in kanske 3% av vadhan säger, menvill verkaintresserad förhansskull.
Förhoppningsvis nådde hanframtill någontonåringpå högstadiet iallafall, menför detmesta talade hannog för döva öronen.Omhan gördet för egenvinning eller av altruism vetjag inte.Jag skulle nog kunnaläramig mycket om jagvar intresserad, mendet mestahan sägergår in igenom enaöratoch rakt ut genom detandra.Men jagsitter ochnickaroch säger”ja,ok, nämenvad häftigt! Wow!”, samtidigtsom jagbarafokuserarpå klockanpåväggendåtandläkaren är nästan en halvtimme försenad. Ungefärsom iskolandåjag inte hängde medoch bara satt ochkollade på klockanoch bara väntadepåatt lektionen skulle ta slut,vissa sakerförblir domsamma.
Slutligen kommerensköterskaoch roparmittnamn, jagsäger hejdåtill mingamla lärare.Sköterskan ler trevligtmot migoch tar migtill undersökningssrummetdär jagfår sitta neri tandläkarstolen.Jag sägeringentingomvad jagtyckerom
folktandvårdentill henne eller tandläkarensom jaggjort iett krig
ihuvudet innan. Detärsom om de gördet så svårtoch frustrerande attkomma ikontakt meddom,fåentid ochvårdatt
närman välkommerdit är mansådesperatoch så tacksambara attman fårkomma ditoch glömmerhur svårtoch omständligt
detvar,trots jagävenfickvänta ienhalvtimme iväntrummetpå tandläkaren. Vetinteomdetta är utstuderat,antagligeninte, det är bara dysfunktionellt, ett system somintefungerar. Även om dettrevligasociala bara är ytligtoch en delavderas jobb är det ändå någotman behöveroch mårbra av.Nästansom en sorts desperation, leenden, småsnacket, detliksomavväpnaroch smörjer dettunga mekaniskamaskineriet ien. Detvärmerens frusna själ.
De görnågot medtanden, jagkännerstorömhet från tandläkarenoch sköterskan närdeärnäraoch gräver imunnen på mig, jagvill inte göra detoch detkänns jobbigt.Litesom mental våldtäkt,allt de görkännerjag somomdegör meden enormömhet somnuddarsjälen ochjag kännermig väldigt känslig ochemotionell, ochjag hatardet, iallafallhos tandläkaren.
Jagfokuseraroch låsersinnet, tankarna ochkänslorna på ena sköterskan somlog åt mig, närdegräveri munnenpåmig, fastnarpåden tanken ochhenne,märkerknappt denandra tandläkaren. Detblir nästan somtortyr ochenmardröm somjag
inte vill ha ochiblandsluter jagögonenför attundvika det, för
attkomma bort. Ibland sluter jagögonenför attdeska förståatt jagvill inte gå igenom dethär,jag är tröttoch vill egentligeninte
ensvarahär.Jag tvingastänka jättemycketför atthjärnan inte ska hitta på någotsom inte sker ochalla mina känslorska få etteget
liv. Jagtänker”nu är jaghos tandläkaren, de utför sitt yrke och gräver imin mun, jagärenpatientför dom” om ochomigenoch försökerunderordnamig det. Jagkännerenstorfrustration. Jag frågar närdeärklara vaddeegentligen gjorde medtandenför jag vetatt morsan kommerfråga detefteråt ochjag vill kunna svara på det. Menjag bryr miginteoch uppfattade ingentingdesaoch vetefteråt inte vaddegjordeeller vaddeska göra på nästatid, någontingmed rotfyllningtrorjag.Allt jagkommerihågäratt jag inte skulle ätapå1 timme ochatt jagfår nästatid hemskickad sa de. Jagkommerhem,dricker somvarje dagtre kopparkaffe med vaniljhavredryck, samtidigtsom jagskriver.Dammsuger som varjemåndagsen,tar på migmin ”punkjacka”som jagälskar, för attgåutmed hunden.Påden harjag haft skräddarenatt sy på tyglappar. En tyglapppåpolska(då jagärhalvpolack) somjag fick av minkompis därdet står ”alltid coca cola”med en yankee somtvingar in en cola flaska imunnenpåenstackare, på ryggen harjag en stor tyglapp medencykel medenanarkisymbolsom
mejarner bilardär detstår”fuck cars!ridebikes!”.Jag harsjälv
varitcykelbud,ägeringen biloch gillarintebilismenoch tycker denärrättefterbliven generellt sett ochinteärvad vi behöveri samhället. Varjedag runt 16 närjag gårutmed Skibaser jagalla stressa hemfrånjobbenoch hela innerstanärigensmoggad av bilar, ochdet ienstaddär dettar max20minuter attcykla från enadelen av staden till denandra.Ett tydligtexempel på hur arbetslinjen,konsumism, bilismoch miljöförstöringsamverkar. Folk skaffarbil föratt de skakunna köra till jobbet(somdeofta hatar) ochjobbar föratt kunnaharåd atthabil för attkunna köra till jobbetdehatar.Jag köpteden tyglappenpåen punkmässa iStockholmpåcyklopenmed mitt ex Zoey för många år sedan, detvar hon somtycktejag skulle ha den. Miljönbryrjag migväldigt mycket om,jag fårångestoch blir argnär jagtänker på alla utsläppsom fortsätter ochsom vi inte taritu med(t.o.m görvärre)trots klimatkris.Jag tyckerhelasamhälletborde stoppasprecis somunder coronapandemin ochklimatkrisen borde hanteras somden kris denär, förslagsvisgenom organisering ochengeneralstrejk dennagångenoch jagförstår precis ochförstår samtidigtintealls varför detintesker. Jagblir ledsenoch argnär folk skräparner utomhuselleri naturen. På framsidanpåjackanhar jagsattenmassa pins somjag införskaffatmig underåren, ungefärsom medaljerensoldathar från sina slag.Enmed mitt fackförbund iKanadaIWW,enmed
mitt fackförbund iSverige SAC, en anarkistisksvart stjärna, en någotbucklad pinmed prideregnbågssymbol jaghittadepågatan en dag, en pindär detstår”nejtill Tidöavtalet”,samtenvegan pin. Jaghar bara dennajackannär jagska någonstans ditjag tycker det är viktigtatt se braut. Jagärväldigt medveten om vadjag harpå mig, allt måstekännasrätt. Jaghar en punkarstil menenegenstil. Harjag felkläderpåmig mårjag inte bra, kännermig inte som migsjälv ochdet blir lättare vanföreställningaroch annat. I skolan kundejag sättapåmig konstigauddakläderför alla andra, menjag bardom medensjälvklarhetoch de kändes helt rätt för mig. Tror till ochmed en tjej somvar modeintresseradoch modell visade liteintresse för migpågrund utav det. Jaghar t.ex. en reservjackasom jaghar somjag använder om jaginteska någonstans ditjag tycker detärviktigtatt se braut. Menjag har fåttför migatt jagser ut somennazistiden jackan så jaggillar inte atthaden.Den är svartoch kort somenbomberjacka,men ingenskinheadjacka. Fårkolla mångagångeri spegelnvarje gång jaggår ut iden föratt försäkra migomatt jaginteser ut somen nazist iden.Jag tappade någongångförra året nästan helt förmåganatt stänga dragkedjan på denfinapunkjackansom jag gillar. Jaghar lagt nermyckettid ochpengarpåden jackan och vill inte attden gårsönder. Jagstängde felhärom året ochhöllpå
atttasönder dragkedjan,vilket jagävengjort på tvåandra jackor
(haftsönder dragkedjan)och nu varjegångjag skastängaden är jagräddför attjag skatasönderden.Såjag tänker jättemycket
närjag stängerden ochgör därmed ofta felför attjag tänker så mycket närjag stängerden ochhar ångest över attstängaden här
jackan hela vintersäsongen.Därav använder jagoftaoch så mycket jagklararjackansom jagintegillar, somjag inte bryr mig
om jaghar sönder (eller om jagtyckerjag serutsom en nazist i).
Jagärstressadför jagmåste hinnahandlamed ochhinna hemtill lunch. Harbaraätit smoothien medfrukt ochbär till frukostpå hela dagen. Närjag gåröverövergångsstället hör jageninreröst somsäger ”heil Hitler!”.Jag fryser till is itvå sekunder ochbörjar funderapåomnågon annanhörde eller uppfattadedetta.Men så tänker jagpåvad minterapeutsagttusengånger; attingen annan kanhöraeller uppfatta mina röster.Vad somärhönanoch vad somärägget vetjag dock inte,blir jagiskallpågrund utav rösterna eller är detiskylansom skapar rösterna,vet inte.Går förbi tvåtjejer somsittervid ån ochdricker,hälsarpådom men de hälsar inte tillbaka. Kommerinmed hunden ochger honom godissom vanligti hans boll somhan skaförsöka lirka ut närjag gått. Hansitter tålmodigtoch väntar,jag stängerdörrenoch säger”varsågod!” till honom,och germig av till mataffären. På övergångsstället hallucinerar jagatt jagsvävaroch fäktar med
händerna motbilarnasom stannat. Till slut tarjag kontrollen över hallucinationernaoch sermig självbaragöraensträckt armmed knuten näve ochhallucinationernaförsvinner. På vägendit
kännerjag atthjärnan börjar krascha”nynazist!nynazist!”säger rösterna ochjag kännermig kall, desperat ochaggressiv.
Mitt dilemma haralltid varitatt jagtrorpåfrihetoch jämlikhet mendet kräver ettriktkänsloliv,vilket jagintealltidhaft, hareller känner. De hemska tankarna eller rösterna jagiblandlider av kan göra migsåkallatt jagsom skyddintekännernågontingalls och får ett aggressivt skal utåt.Men skillnaden mellan till exempelen sverigedemokratoch migäratt jagläggeringen större vikt vid dessa sinnestillstånd.För migärdet bara röster,tvång eller hallucinationersom jagintebehöver basera mitt livpåoch inte gördet heller.Deärinteendel av mig, eller någotjag sersom friskt,debaragör migoförmögenatt levadet livjag vill ibland ochvaraden jagvill vara ochär.
Högerextremistertill skillnad från vänsternföraktarävenpsykisk sjukdomoch serdet somensvaghet, till skillnad från mig. Jaggår inte medi vilkanazisekter somnufinns ellerröstarpåSDeller gårmed ideras fascistiska partiheller förden delen bara för att jaghör sjukaröster. Jagägnar inte mitt livåtraskrig ochallt annat skit de håller på med. Vi måstealla kommaöverens ochnazister
Så ärdet
I”Så är det”tas du underdrygt tremånader genompåen brutaltärlig resa ienhjärnadär det råderkonstantfebril aktivitet-pågott ochont.
Hurdet är attkämpa på botten iett samhälle därdet ofta råder bristpåempatioch logik. Medenorubblig troatt de förtryckta ochlidande själva sitter inne medsvaren, lösningarna ochpotentialen,och attdet är derasegna historia vi börlyssnapåoch det är meddem vi börstå.
Hurdet är attlevaisamhälletsmarginaler ochhur författarenförhåller sigtillpsykiatri,samhället, politik, musikoch sittegetdåligamående ochdesssamband.
