
MARIE ERIKSSON
i samarbete med Sven Persson
MARIE ERIKSSON
i samarbete med Sven Persson
LÄRARFÖRLAGET
Lärarfortbildning AB Box 17023
104 62 Stockholm www.lararforlaget.se info@lararforlaget.se
KOPIERINGSFÖRBUD
Förlaget påminner om att detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering är förbjuden, utöver lärares begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt avtal och den mycket begränsade rätten att kopiera för privat bruk.
© 2025 Marie Eriksson & Lärarförlaget
UPPLAGA 1 Första tryckningen
REDAKTÖR Annika Claesdotter
GRAFISK FORM Anna Bylund
FOTO OMSLAG iStockphoto, Simon Skafar
FÖRFATTARPORTRÄTT:
Foto Marie Eriksson: Anders Eriksson
Foto Sven Persson: Privat
TRYCKT Tryckt inom EU via Printpool, 2025
ISBN 978-91-988577-8-8
7. Systematisk analys för stöd och utveckling
i förskolan
fatt i hur vi har gjort skillnad
Bedöma vårt stöttande förhållningssätt
och goda relationer ger bättre lärande
8. Uppföljning av hela utbildningen – hela vägen
Värdegrunden som grund till allt
kedjan hänger ihop
förankring i uppföljningen
för systematisk uppföljning
Utvärdera och utveckla den valda modellen
TEORETISKT MELLANSPEL av Sven Persson
Att utveckla de pedagogiska relationerna i förskolan
9. Arbetslaget – utmaningar och möjligheter
Vad är egentligen viktigast för det livslånga lärandet? Resan eller målet? Så inledde jag en krönika som väckte mycket engagemang för en tid sedan. Det blev också upptakten till den här boken. En bok som nog funnits inom mig ganska länge och väntat på att bli skriven.
De pedagogiska relationerna är navet i förskolans uppdrag och i det arbetet är dokumentationen betydelsefull. Med hjälp av den kan vi rikta ljuset mot det som är särskilt intressant för barnen och få fatt i hur vi kan vidareutveckla med rätt stöd så att varje barn ska kunna ta nästa steg i sitt lärande. Jag brukar uttrycka det som att vi genom dokumentationen av processerna ska fånga förflyttningen, vilket jag har arbetat med på olika sätt under mina tjugo år som förskollärare och nio år som verksamhetsutvecklare i Mölndal. I analysen av dokumentationen ska strålkastarna vara riktade mot pedagogerna, relationerna och det vi erbjuder för att barnens förskoleresa ska bli rolig, trygg och lärorik.
Alla i en grupp kommer inte att landa på samma destination men vi behöver säkerställa att varje barn får göra en förflyttning utifrån sina förutsättningar och med bästa möjliga stöd för att komma så långt som möjligt. Vi har förskolans styrdokument som karta och kompass och de hjälper oss att se i vilka möjliga riktningar vi kan ta oss. Ofta blir det längs slingriga vägar och det går inte helt att förutbestämma rutten även om det finns en hel del mål på vägen som vilar på en gedigen värdegrund. Vi behöver planera och organisera så att alla barn på olika sätt får möta målen i läroplanen under sin förskoletid, men ju fler omvägar vi tar desto roligare och mer lärorik tycks resan bli. Barnen styr ofta in på små lekfyllda avstickare som leder till både förväntat och oväntat lärande, ofta inom andra mål än de som först förutsågs.
Om vi ska kunna upptäcka vad som är viktigt i mötet med barnen och hur deras förståelse förändras under resans gång måste vi lyssna noga med alla sinnen, för barns lärande fångas inte så lätt och det uttrycks på många olika sätt. Tecken på möjligt lärande kan vara att barnen blir uppslukade av stunden, uttrycker glädje, visar intresse på nya sätt, hamnar i engagerad lek, kommunicerar eller testar nya material och tekniker. När
vi ser det så vet vi att det vi erbjudit har haft betydelse. Då kan vi fånga upp och dokumentera små nyanser i vad som händer för att kunna avgöra hur vi gjort skillnad för gruppen och varje barn. Vi behöver också fundera över vad det var som gjorde (eller inte gjorde) en viss del av resan meningsfull, rolig och lärorik. Vad i vårt agerande som bidrog med en skillnad och varför. Vi ska dessutom säkerställa att alla verkligen är med på tåget, inte på precis samma sätt, men på något sätt och med det stöd var och en behöver. Det är här det krävs bedömningar. Det innebär att vi riktar blicken mot pedagogerna och verksamheten för att kunna avgöra om de insatser vi gjort har varit tillräckliga – eller om vi måste skruva lite på vårt förhållningssätt, ge ytterligare stöd, kanske tillföra något nytt material, göra förändringar i miljön eller utveckla innehållet i undervisningen för att varje barn ska kunna komma så långt som möjligt.
I allt det här är de pedagogiska relationerna grundläggande – det som sker i mötet och interaktionen mellan pedagog och barn. Det gör absolut störst skillnad för förskolans kvalitet men är också det svåraste att få grepp om när vi dokumenterar och analyserar. Det här har Sven Persson, professor i pedagogik, identifierat under närmare 40 års forskning. Hans slutsatser ger en teoretisk förankring till arbetet med att utveckla pedagogiska relationer som vi i Mölndal har haft stort stöd av. Han bidrar också med teoretiska mellanspel i den här boken.
Jag hoppas att bokens teorier och konkreta berättelser ska bli en hjälp att rikta ljuset mot pedagogers och rektors viktiga roll. Jag ger exempel på verktyg för hur reflektion och analys kan bidra till ett kvalitetsarbete där de pedagogiska relationerna och stödet till barnen sätts i fokus, så att vi kan följa upp och utveckla hela utbildningen – med värdegrunden och omsorgen tillsammans med undervisningen.
”Så häftigt att barnen tagit sig an leran med så stort engagemang!” Vi sitter tillsammans i arbetslaget och skriver in de två senaste veckornas händelser i vår levande utbildningsplan. Vi beskriver hur lera blivit en del av vår undervisning och barnens spontana utforskande och lek, samt hur de undersökt och vilka frågor som väckts. Vi är ganska nöjda med allt vi gjort och hur barnen blivit erbjudna materialet lera på en rikedom av sätt. Men vi konstaterar att kolumnen för analys fortfarande är ganska tom – och frågar oss hur det vi gjorde har gjort skillnad och hur vårt förhållningssätt bidrog till resultatet vi såg.
Efter en stunds grävande lyckas vi ringa in att beslutet att våga flytta leran till ett lågt bord, där den alltid är tillgänglig för barnen, har gjort stor skillnad. Likaså våra försök att ha med oss ett lekfullt perspektiv. Flera barn fantiserade spontant i mötet med leran och vi märkte att när vi mötte upp det kunde hela lerstationen förvandlas till en språkande fantasilek där många deltog i samspelet om de fick lite stöd att komma in i leken. I våra dokumentationer kunde vi också utläsa att det fanns två barn som ofta visade nyfikenhet men inte riktigt tog steget att delta. Vi resonerade runt vilket stöd vi kunde ge för att skapa förutsättningar för alla att delta på sina villkor, men också vilka barn som skulle behöva ytterligare utmaningar för att ta nästa steg i sitt utforskande och lärande.
Kvalitetsarbete handlar i grunden om vad vi gör i förskolan, varför, och framför allt hur det gör skillnad för barnen. Ska vi lyckas med det krävs reflektion och dialog i många led och med olika perspektiv. Det finns omfattande forskning som visar att pedagogiska relationer är det mest avgörande för förskolans kvalitet (Yoshikawa m.fl., 2013; Persson, 2015a, 2017). Trots det tenderar vi att fokusera uppföljningen på undervisning-
ens innehåll och vad som görs, men inte lika mycket på vilken typ av stöd pedagoger kan ge i mötet med barnen och hur det skulle kunna utvecklas.
I förskolans läroplan framgår att förskolan ska vara rolig, trygg och lärorik för alla barn. Men hur följer vi upp det? Hur vet vi att utbildningen är rolig och trygg och framför allt hur har vi gjort för att möjliggöra det? Kärnan i förskolans uppdrag bygger på synen att omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet där förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande. Det handlar om någonting mer än bara lärandet i stunden. Att bli bemött på ett omsorgsfullt och inlyssnande sätt kanske inte visar resultat på en gång, men i ett längre perspektiv kan det leda till barn som känner att de duger, tror på sig själva och på andra.
När jag för några år sedan lyssnade på Jonna Bornemark, professor i filosofi, satte hon fingret på något jag länge funderat över: Att vi inte får bli så bra på att granska och kontrollera att vi stänger ute det verkliga kvalitetsarbetet (Bornemark, 2022). Där började en strävan inom mig – att få fatt i ett kvalitetsarbete som tar så lite tid och energi från kärnverksamheten som det bara går, men som får så stor betydelse för barnen som möjligt. Om jag hade ett enkelt svar på hur vi kan lyckas med det skulle den här boken förmodligen bli en succé. Jag har inget färdigt svar, men med hjälp av forskning, egna erfarenheter och andras kunskaper ska jag försöka komma en bit på vägen i att reda ut vad som är allra viktigast i mötet med barnen och hur vi kan fokusera på det. Just nu råder det kanske tuffaste läget någonsin i våra förskolor när det gäller yttre förutsättningar, så det är av största vikt att kraften läggs på rätt saker.
Pedagogiska relationer i kvalitetsarbetet
Enligt läroplanens värdegrund ska förskolan vara en levande, social gemenskap som ger trygghet samt vilja och lust att lära (Lpfö 18, s. 7). Det är en bra utgångspunkt när vi resonerar runt förskolans kvalitetsarbete och hur pedagogiska relationer spelar en viktig roll i det. Sven Persson belyser att förskolans kvalitet avgörs i det konkreta mötet mellan personal och barn och att det är avgörande hur mötet mellan barnet och den vuxna sker (2023).
Jag tänker att kvalitet handlar om hur vi skapar förutsättningar för mötet mellan olika barn, mellan pedagoger och barn men också mellan barnen och den miljö vi erbjuder. Vad vi gör av möjligheterna som alla
dessa dagliga möten utgör har stor betydelse – och om vi lyckas åstadkomma en undervisning och utbildning som barnen själva upplever som meningsfull har vi kommit långt. Likvärdig kvalitet handlar inte om att alla gör på samma sätt utan om en bred undervisningsrepertoar, där vi har en stor verktygslåda med många verktyg och kompetens att välja rätt verktyg i varje sammanhang.
Vad vi följer upp och varför
Enligt skollagen ska utbildningen vara likvärdig oavsett var i landet den anordnas. Den ska ta hänsyn till barns olika förutsättningar och behov (Lpfö 18, s. 6). Men vad ska egentligen den här likvärdigheten bygga på och hur påverkas den av utvecklingen i övriga samhället?
Professor Ann-Christine Vallberg Roth (2023) lyfter fram att vi i de yngre barnens läroplanshistoria kan se hur spår av undervisning, lek och omsorg skiftar när det gäller vad som ses som mest betydelsefullt under olika läroplansperioder. Hon menar att det påverkar i vilken grad barnet är i centrum och hur vi låter barn vara barn. Sven Persson beskriver i en föreläsning (2023) att det har skett ett skifte i vad som ligger i förgrunden respektive bakgrunden i förskolans utbildning. Han menar att omsorg, lek och lärande har kommit i skymundan till förmån för att formulera och identifiera med leveranskedjan uppåt, vilket tar kraft från kärnverksamheten och mötet med barnen. Så här illustrerar han hur kampen om utrymmet kan se ut:
Professionell logik
Det unika i varje situation.
Det professionella omdömet, obemärkta kompetenser.
Dokumentation för det inre arbetet.
Byråkratisk logik
Det generella och jämförbara.
Standardisering och synliggörande.
Dokumentation som ska levereras för hela organisationen.
Sven Persson betonar att uppdelningen av vad som ligger i förgrunden respektive bakgrunden inte handlar om att något är rätt eller fel. Han menar att vi behöver bli medvetna om de olika perspektiven och vad olika vägval gör med förskolans utbildning, barnsyn och omsorg och hur dessa kan balanseras i relation till varandra.
Forskning visar att förskolans kvalitetsarbete befinner sig i ett spänningsfält mellan kontroll och utveckling (Lager, 2015; Åsén, 2022). Det som går enkelt att sätta mål kring, mäta och följa upp hamnar lätt i fokus. Det kan ske på bekostnad av utvecklingen och det mer komplexa, som är svårt att mäta men centralt för hög måluppfyllelse när det gäller omsorg, utveckling och lärande. Ska vi kunna komma åt ett meningsfullt kvalitetsarbete behöver det finnas en balans mellan kravet på kontroll och det utrymme som ges till utveckling, så vi inte hamnar i att visa upp snarare än att självkritiskt titta inåt. Jonna Bornemark (2022) poängterar att professionen i mellanmänskliga yrken handlar om att kunna möta det situationsspecifika och att vara i varje relation och göra det bästa av den. Hon menar att vi inte kan mäta saker som relationer och gott omdöme, men att vi kan göra bedömningar av hur vi agerar i olika sammanhang. Det i sin tur kräver reflektion.
Pedagogiska relationer som självklarhet?
Ska vi verkligen behöva rikta extra fokus på pedagogiska relationer –har vi inte kommit längre än så? Det kan vi nog lätt fråga oss vid första anblicken, men när vi tittar lite djupare kan vi få syn på hur mycket tyst kunskap det finns inom det här området. Det relationella arbetet kan många gånger ske utan att vi tänker på det och ibland kan det överskuggas av andra mer konkreta delar i förskolans uppdrag.
I Skolinspektionens rapport Förskolans kvalitet och måluppfyllelse (2018) framhålls hur det centrala ibland kan missas just för att det är vardagligt. I rapporten beskrivs hur förskolans pedagoger ofta befinner sig i en görandets logik. Det är ett tänkande som kan skapa säkerhet och tillit när det gäller hur en uppgift ska utföras, men ger mindre utrymme för reflektion kring arbetssätt och handlande. Det jämförs med utvecklingens logik där reflektion och nytänkande eftersträvas. För att befinna sig i utvecklingens logik krävs ett analytiskt tänkande utifrån verksamhetens mål, tillgänglig kunskap och tidigare erfarenheter. Det behöver finnas delaktighet och möjlighet att reflektera kring uppdragets mål och förut-
sättningar, i kombination med ett vetenskapligt grundat förhållningssätt.
I rapporten framgår att båda formerna av logik ska finnas i en verksamhet, men att det är viktigt att hitta avvägningar mellan stabilitet och säkerhet, liksom satsningar på långsiktig utveckling.
Det är uppenbart i Skolinspektionens granskning att det som sker i vardagen är väsentligt för förskolans pedagogiska praktik. Lek, lärande, omsorg och omvårdnad är sammanflätat och det pågår ett ständigt samspel mellan förskolepersonalen och barnen. I både forskning och praktik tas det här samspelet ofta för givet just för att det är så vardagligt. Men samtidigt framhålls att det är de pedagogiska relationerna, samspelet mellan barn och vuxna, som utgör kärnan i det pedagogiska arbetet i förskolan och därmed möjligheten till hög kvalitet.
(Skolinspektionen, 2018, s. 42)
I Skolinspektionens granskning är det påtagligt att de som lyckas skapa en samsyn kring uppdraget också är de som genererar bäst förutsättningar för kvalitet. Dessutom att reflektion och analys är grundförutsättningar.
I läroplanen framgår att syftet med utvärderingen är att få kunskap om förskolans kvalitet. Det rör sig om hur verksamhetens organisation, innehåll och genomförande kan utvecklas så att varje barn ges bästa möjliga förutsättningar för att utvecklas och lära. Det handlar också om att undersöka vilka åtgärder som behöver vidtas för att förbättra förutsättningarna för barn att känna sig trygga och ha roligt i förskolan.
Ann-Christine Vallberg Roth (2022) visar att kvalitet och kvalitetsarbete i vår samtid har påverkats av ekonomiska och marknadsorienterade intressen med koppling till new public management (NPM). Hon menar att kvalitet är ett svårfångat begrepp och lyfter i stället fram en flerstämmig kvalitet, som har många olika betydelser och där flera röster hörs –som pedagogers, barns, vårdnadshavares, statens och forskares. Utifrån det perspektivet kan fokus läggas på i vilken utsträckning förskolans utbildning bidrar till omsorg, utveckling, lärande, lek och skapande i relation till olika läroplansområden, vetenskapliga grunder och beprövade erfarenheter. Ann-Christine Vallberg Roths utgångspunkt är att lärare
inte möter statistiska storheter utan unika barn och grupper, och därför behöver öppna upp för en vidare syn på kvalitet i termer av relationell kvalitet. Även Jonna Bornemark (2020) framhåller att det är lite märkligt att kvalitet har kommit att förknippas med styrsystem snarare än hur vi kan bli bättre på att lära ut, stödja och ta hand om, för att utveckla kärnverksamheten i samverkan med dess professionella.
Förståelse för olika delar av kvalitet
Så vad gör vi nu mitt i det här spänningsfältet mellan kontroll och utveckling? Hur kan ledare på olika nivåer tillsammans med förskolans professionella hitta en balans där det som behöver mätas mäts utan att det överskuggar och tar kraft från det inre utvecklingsarbetet? Enligt forskningen jag bygger på i det här kapitlet är reflektion en viktig nyckel till framgång. Jag tänker att en väg framåt också är att skapa en medvetenhet om de olika perspektiven i hela kedjan av kvalitetsarbete, där vi tillsammans försöker få en förståelse för hur kvalitet kan definieras på olika sätt och vad olika vägval kan innebära för förskolans möjligheter till utveckling.
I forskningslitteratur beskrivs kvalitet ibland med hjälp av begreppen strukturkvalitet, processkvalitet och resultatkvalitet (t.ex. Persson, 2015b; Burchinal, 2017). I Mölndals stads förskoleorganisation har vi även lagt till begreppet servicekvalitet för att förtydliga för oss själva i analysen hur vi kan titta på kvalitet utifrån olika perspektiv. Alla de fyra perspektiven på kvalitet är betydelsefulla att ha som stöd i analysarbetet och i olika former av dialoger kring kvalitet har vi utgått från följande definitioner:
Strukturkvalitet – förutsättningar som barngruppens storlek och sammansättning, personaltäthet, kompetens och lokaler.
Servicekvalitet – hur vårdnadshavare upplever kvalitet och service.
Processkvalitet – pedagogiskt ledarskap, förskolans inre arbete, förhållningssätt, samspel och bemötande.
Resultatkvalitet – hur utbildningen har skapat förutsättningar för varje barns utveckling och lärande, med rätt stöd, i förhållande till målen i läroplanen.
I förskolan sker omsorg, utveckling och lärande i relationella möten mellan pedagog och barn, men också pedagoger emellan. Genom att utveckla dessa relationer kan varje barn ges bästa möjliga stöd för att komma så långt som möjligt.
I boken sätts de pedagogiska relationerna i centrum och visar hur vi kan stärka kvaliteten i utbildningen. Ljuset riktas mot det som kan verka osynligt och omätbart, men som går att få fatt i genom ett medvetet arbete med dokumentation, reflektion och analys i hela kedjan av uppföljning. Boken belyser praktiska exempel från vardagen, leken och undervisningen tillsammans med forskning och strategier för att utveckla det systematiska kvalitetsarbetet.
Forskningen är tydlig: relationen mellan pedagog och barn är den viktigaste faktorn för förskolans kvalitet. När vi låter omsorg, undervisning och värdegrund bilda en helhet kan vi skapa förutsättningar för att barn utvecklar betydelsefulla förmågor – både här och nu och för framtiden.
Boken vänder sig till pedagoger, studenter, rektorer och alla som arbetar med ledarskap och utveckling inom förskolans organisation.
Marie Eriksson är verksamhetsutvecklare på skolförvaltningen i Mölndals stad och har lång erfarenhet som förskollärare. Hon är också författare till flera böcker utgivna på Lärarförlaget.
Sven Persson är senior professor i pedagogik och har arbetat med forskning och utvecklingsarbete om pedagogiska relationer i närmare 40 år. Han bidrar med teoretiska kommentarer och erfarenheter från utvecklingsarbete i boken.