Axel Drom
Fjället
En platsför förloradesjälar
Automatiserad teknikvilken används föratt analyseratext ochdatai digitalformi syfteatt generera information, enligt 15a, 15b och15c §§ upphovsrättslagen(text-och datautvinning), är förbjuden.
©2025AxelDrom
Illustration:HE
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1,114 42 Stockholm,Sverige,bod@bod.se Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763 Hamburg,Tyskland
ISBN: 978-91-8097-077-8
Alla platser, namn ochhändelser idenna bokär fiktiva. Eventuella likheter medverkligapersoner, platsereller händelserärheltoavsiktliga. Boken utspelar sigi detfiktiva fjällområdet kring
Bydalen, därlandskapethar anpassats och överdrivitsför attpassa berättelsens behov.
Berättelsen är inspirerad av de unikamiljöer och denkänslaavmystiksom kanhittasi fjällens
ödsligavidder, menärheltoch hålletett verk av författarens fantasi.
Prolog
Magnus stod stilla en stundoch sågupp mot himlen.Solen hade börjat försvinnabakom fjällkammen, ochdelånga skuggornakröpöver landskapet.Det fanns någotödesmättatöverljuset, somomnaturen självhöllandan,och hankunde inte skakaavsig känslanavatt haninkräktadepå någoturåldrigt ochbortglömt.Han hade alltid älskat fjällenför derasstorhet ochtystnad,för den sätt de trotsade människansförsökatt tämjadem, mennukände hanenoro hanintekunde förklara.
Handrogupp en sliten kartaurfickan. Detvar hans farfarskarta,handritad medsmå anteckningar iblyerts viddemestotillgängliga platserna. Magnus hade lagt oräkneliga timmarpå attstudera den, följtlinjernamed fingret, försökt tyda de kryptiskanoteringarna. Attbefinna sighär, precis därfarfars anteckning pekade,var både spännandeoch skrämmande.Var detbara nyfikenhet somdrivithonom—eller vardet ettrop från detförflutna hanintekunde ignorera?
En kall vind drog genomden smalaskåransom skar genomfjällmassivet. Doften av sten ochfuktig
jord stackhonom inäsan,och någonstans idjupet anadehan en metallisk tonsom kändes malplacerad. Hantorkade svettenurpannanmed baksidan av handen,som redanvar skrovlig av kylan.Markenunder honomvar ojämn, täcktav lösa stenar somrullade iväg vidvarje steg,och han kändeenvisstriumföveratt hanännuintehalkat omkull.
Hans tankar vandrade tillbakatillbarndomens berättelserkring köksbordet.Farfarhadealdrig riktigtkunnatsläppaidénomatt detfanns något specielltmed just dethär området. En hemlighet som, om denkom iorätta händer,kunde förändra allt.Som barn hade Magnus suttittrollbunden och lyssnatpådehistorierna—omljussom dökupp utan förklaring,omljudsom ekadei nätterna, och om människorsom försvunnit spårlöst.Men det hade alltid funnitsensorgi farfarsröstockså,ett slagsvemod.Enberättelsesom aldrig fick sin upplösning.
Magnus kändeenilningi bröstetnär hanlät blickensvepa över klippväggarna. Fjällenhär var inte de mjuka, rundadekullarnasom lockade söndagsturister, utan hårda, vassa formationer
somnästanverkade avvisa mänsklig närvaro. Det varsom attplatsen självville hållakvarsina hemligheteri mörkret. Självklart fanns deten rationalistisk sida av honomsom avfärdadeallt somvidskepelse.Men ändå…Han varhär,och det varintebaraavenslump.
Plötsligtstannade hanupp. Detvar någotmed vinden.Den hade ändrat riktning,blivitkallare och merrytmisk,som om denförmedladeenvarning haninteförstod.Han sågsig omkring, försökte urskiljanågot idemörka skuggornasom nu täckte större delenavskåran. Ingenting—bara stenarna, de flacka väggarna ochden obevekliga tystnaden. Mentystnaden isig kundevarabedräglig,för ibland barvindarnamed sigekonsom lätsom andhämtningareller dova fotsteg. Vardet inbillning? Hankunde inte avgöra.
Magnus kändepulsenslå snabbare närhan togett steg bakåt. Hans fothalkade på en lössten, ochhan föll nerpåknä medett dovt ljud.Den kalla luften sved ihansnäsborrar, ochför första gången på hela dagenkände hansig verkligenrädd. Hantvingade sigsjälv attandas lugntoch restesig långsamt medanhan skakadeavsig dammetfrånbyxorna.
Detvar då hanhörde detigen—ettvagt, knappt hörbartljud, somomnågonting rördesig ide mörkaredelarna av skåran.
”Hallå?” ropade han, röstenstunnhetöverraskade honom. Hanhörde självhur rädd hanlät.Inget svar kom, bara ännu ettknakandeljudsom fick honomatt frysatill. Detfanns någotosynligti mörkret, någotsom övervakade honom. Hangrep vandringsstaven hårdare, somomden kunde erbjudatrygghet,men egentligen visstehan inte om hanskulleslåss ellerfly.
Attfly lätlockande, menhan tvekade. Tänk om det varjusthär hanskulle finna svaret på farfarsgåta?
Tänk om allt hanletat efterlåg bakomnästa krök, redo attuppenbarasför honom? Menljudetkom igen,närmare dennagång, ochrädslan slog knockout på nyfikenheten.Han vändesig om och börjadespringa,trots atthan vissteatt marken var förrädisk.Fötternaslant på lösa stenar,men adrenalinetdrevhonom framåt.
Ljuset från densjunkande solenkastade långa skuggoröverklippornas kant,och iögonvrån tyckte hansig se en silhuett—enmänskliggestalt,
menonaturligtstilla.Hanshjärtadundradei bröstet. Vemkunde befinnasig härute,vid denhär tiden? Ochvarförkände hanensådan oförklarlig skräck?
Hansnubblade motenklippavsatsoch höll på att tappa fotfästet. Vandringsstavengledurhanshand ochlandade medett ekande klirri djupet.Han återfick balansen isista stund, menansträngningen fick musklernaatt darra. Inutihuvudet maldeen blandningavfarfars ordoch hans egen panik: Akta digför fjällen.Delåter sigintetämjas. De tarvad de vill ha…
Snartvar mörkretnästankompakt,och detgick knappt attsemer än ettpar meterframför sig. Han tvingade sigatt stanna ochandas,försöka lokalisera vart hanvar på väg. Skåran verkade smalna av ibådariktningarna, vilket gjorde attekot av hans egna andetagstudsadetillbakamot honom. Hankände efterficklampani jackfickan, menden varborta.Kanskehadehan tappatden närhan snubblade.
Där—ettsvagt,metallisktklickande ljud.Det var inte hans eget hjärta,och detvar inte vindenssus.
Någon—ellernågot—var på vägmot honom.
Ingenmänniskai hans närhet kunderörasig så tyst.Pulsenslogsom en hammares slag.Magnus öppnademunnenför attropaigen, meningaord komfram. Detkändessom om strupenvar igensnörd.
Hantänktepåalla historierhan hade hört som barn,deommänniskor somförsvannutanett spår ifjällen. Kundedet verkligen vara något övernaturligt? Ellervar detheltenkelten kallblodigmördare,ensmugglarligaellernågon somville skrämma bort inkräktare?Oavsett vad detvar stod detklart atthan inte varvälkommen.
Plötsligtskymtade hanenrörelse precis iutkanten av synfältet. Hanvände sigblixtsnabbt,men marken underhansföttergav vika.Han tappade balansen ochföllpåsidan,kände hurenskarp sten skar genombyxtygetoch sargadehuden på låret.
Värmen från blodet spredsig,men hanhadeinte tidatt registrera smärtanfullt ut.Han försökte kravla sigupp, mendet gick inte.Rädslan höll honomnästanparalyserad.
Ur skuggornaträddeengestalt fram,långoch mörk,sånäranuatt Magnus bordehakunnat urskiljaansiktsdrag.Ändålåg personen iett märkligtdis,som om skuggornaklängde sigfast vidhonom—eller henne. Magnus ville frågavem detvar,ville veta vaddeville, menhanstunga lyddeinte. Hanvar kall ochsvettig på samma gång,och världensnurradeomkring honom.
Hanblinkade,försöktevifta bort detsvartnandei ögonvrån.Men kroppenlydde inte längre,och han insågatt hanbörjade förloramedvetandet.Hans sistaklara tankegicktill farfarskarta,till allt det hanhoppats upptäcka här. Detbrändei bröstetav frustrationatt hanaldrigfickvetasanningen.
Himlen hade nu skiftatfrånorangetill en djup violett, ochljusetvar nästintill borta. Denkalla vinden hade tystnat, ochhelaskåranlåg iandlös förväntan. Magnus kändehur mörkretslötsig kringhonom,och ljuden från världenförsvannett efterett.Silhuettenstodöverhonom,som en domare somskullefälla sinslutgiltigadom.
Magnus försökte resa sig, menbenen lyfteinte. Hanskulle aldrig få veta om farfar haft rätt.Aldrig
få se morgonljuset dansaöverfjälltopparnaigen.
Hanslötögonen, ochtystnaden blev total.
Kapitel1
Emma Lindströmsattbakom ratten på denvita polisbilenoch höll blickenfastpåden slingrande landsvägen framförsig.Trädenpåbådasidor kastadelånga skuggoröverasfalten, ochnär hon svängderuntenkrök, såghon äntligen Bydalsfjällenresasig ihorisonten. De sågnästanut atthålla andan, mörkaoch massiva motenljus himmel. Hondrogdjupt efterandan,försökte intala sigsjälv attdetta inte varförstagångenhon klev in iett nytt sammanhang, menkänslan av att vara en främlingfickändåmagen attknyta sig.
Honkörde vidare genomenliten by medslitna träfasader ochskyltarsom annonserade stuguthyrning, viltkött ochhembakatbröd. Vägen varkantadavövergivna gårdar ochfältdär snön ännu lågkvari småfläckar,trots attdet redanvar senvår.Henneshänderkramade rattenhårdare än nödvändigt;hon märkte atthon varmer spändän honvilleerkänna.Detta varhennesförstastora utredningsedan honlämnatStockholm. Förhoppningenvar atthon skulle kunnaarbetai lugn ochroi denhär delenavlandet, en tankesom kändes löjlig närhon nu verkligenvar här.
När fjällguiden Magnus Fjellmanförsvinner spårlösti det ödsliga Drommenskåranväcks gamla legender om ett märkligt ljus som lurar bland klipporna.
Kriminalinspektör Emma Lindström, nyinflyttad från Stockholm,följer spåren uppmot de kargatopparna och inser snabbtatt fjälletruvarpålager av hemligheter som trotsar både logikoch lag.Ju närmaresanningen hon kommer,desto tydligare hörs ekot av bybornas varning: "Fjället tar vad det
Sammanfattningsvis är Fjället en mörk, stämningsmättadberättelse om hurlångt människor är beredda att gå när naturen ochkanskenågot ännu äldrekallar.Den lämnarläsaren med frågan: Vadärviegentligen villiga attoffra försvaren vi vill ha." söker?