Lögnerna skingras
Nalle Windahl
Andra boken om Frank
Första utgåvan
©2025 Nalle Windahl
Förlag: BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige,bod@bod.se
Tryck: Libri Plureos GmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8097-052-5
“Ett nytt perspektiv kanavslöja en sanning somtidigarevarit dold.”
“Tittarvibarapådet sompresenteras framföross,missarvikanske detsom händeri periferineller ibakgrunden.Den somhar något attdölja kansätta strålkastarljusetpånågot betydelselöst.”
“I en tid medett överflöd av informationärdet svårtatt sållabort detsom liggeri vägenför detviktiga.”
“Vår mänskliganatur gör attvigärna vill passa in ochvaratill lags.Den somvet detkan lätt stryka digmedhårsför attfåigenom sinvilja.”
“Det enda somärsant är attsanningenförändras över tid. Och inte ensden sanningenkan vara sann. ”
Gårdet attskrivaenbok utan attuttrycka tacksamhet?
Första bokendedikerades ettantal riktadetack.
Till individeroch ettting.
Denhär gångenriktarjag etttacktillmånga,utanatt nämnanågon.
Detfinns många individersom följt migpålängreeller kortare delaravmin livsresa. Somhar hjälpt ochstöttat. Uppmuntratoch utmanat. Somavsiktligt elleroavsiktligtgettmig erfarenhetersom jagomsorgsfulltpackatner imin ryggsäckavlivserfarenheter.
Ibland hardet nedpackadekommittill nytta direkt,iblandövertid.
Ibland en gång. Ibland återkommande.
Menjag vill understryka attniärmånga,väldigt många,fleränjag kanräkna upp ochtroligen(tyvärr)fleränjag skulle kunna namnge idag.Alla ni hartillsammans,påolikasätt, hjälpt mighit därjag är idag.
Jagärskyldigmånga,stora,små ochi olikaformerett ellerflera tack.
Tack fördet just du bidragit till migi mitt liv.
Ingennämnd, ingenglömd.Ändå…hoppasniallabliråtergäldade i dettalivetshärligaresaoch finnerlikamyckettacksamhet,glädje ochkärlekrunt er somjag harfunnitier!
Tillbakatill verkligheten
Erixon hade hållit vadhan lovade.Dehadehaftmånga dagari den lilla stuganvid vattnet.Enfantastisktid.Baradetvå.Kaffe.Sova.
Äta. Elda.Varanära. Så nära somtvå människor kankomma varandra. Detvar inte bara deraskropparsom möttesmed minsta möjligaavstånd,deras innersta väsensmälteockså samman
Stundtalsupplöstesgränser mellanett du ochett jagoch detfanns bara ettvi. En enhet. En.
De treorden Frankäntligen fått säga till Elinor hade upprepats många gånger. De hade blivit hängande iluftensom en slagssköld motden yttrevärlden ochstängde utedesenaste turbulenta och overkligahändelserna ochlät dembådavilai denna tillfälligaoch skörabubblasom dagarnai stuganutgjorde.
Frank, somi vanligafallhadesvårt medtid ochdagar,var helt vilse itiden ochkunde inte meränkonstatera attsolen fortsattegåupp på morgonenoch sänka sigpåkvällen. Elinor däremot, somaldrig någonsin tidigaretappatkollpåvilkendag iveckandet var, hade även hon tappaträkningen.
Ochendag,när de hade varitute ochgåttlängs vattnet, stod en taxi ochväntade på demnär de kom tillbakatill stugan. Chauffören överlämnadeett oadresseratkuvert.
“Vänner, tack förertålmodiga väntan. Jaghoppas attervistelsehär har varitsåangenäm denkunnat vara.Beklagarverkligen enkelheten, mensom lovattidigare. Nu är detdags förernästa vistelse.Taxin tarertill Yasuragi.Två nätter. Taxi ochvistelseärförbetalt,sådet är baraatt åkamed.Det ni behöver sätterniupp på notan. Närni checkarutfår ni dessvärreklara er själva.
Tack igen,till er båda förertid ochera uppoffringar.
Jaghoppas ni fårenriktigt härlig vistelse.
/Julgranen”
De gick in ochtog meddefåsaker de hade ochsatte sigsedan baksätet itaxin.
Franktycktenästandet varplågsamtmed en annanmänniskas närvaroi derasprivata sfär,och hanhöllhårti Elinorshand.
Förförstagångensedan Elinor kommitframtill stuganvar deten djup tystnadmellandem.Inteenhärlig ordlös tystnadsom de delade istugan, utan en djup ochobekvämtystnad.
Franks tankarhadefåttnyfartoch snurrade på högvarv ochavlöste varandralikasnabbt somträdenflimrade förbiutanför bilfönstret. Elinor kände ocksåavden obekväma tystnadenoch hölllikahårti Franks hand.
Skavet iFranks tankarkom tillbaka. Detvar något sominteriktigt stämde.Men hankunde inte riktigtprecisera.Alltsnurrade bara runt iett stortvirrvarr.
“Frank?”
Hanrycktes ur sina tankartillbakatill baksätet itaxin ochtittade in iElinorsögon.
“Duvar långt borta ochdin andning…”Elinortittadeliteoroligt på honom.
Närhan riktadeuppmärksamhetentillbakapåsig självmärktehan atthan nästan varheltandfådd ochandades ytliga snabba andetagi
bröstet. Pulsen varhög ochdet varnästansåatt hanbörjade svettas lite.
“Mmm… tror nog detkan vara braatt komma in på ettlugnt stället etttag till…” hantystnadelite, menlasen till: “...med dig…”
Hennesglittrande ögon ochleendemot honomfickpulsenatt lugna sigoch andningenåtergicktillsittnormala djup ochstadiga rytm ochlagom tills de kom fram,efter någratimmars bilfärd, så slöt sig åter derasegna bubblarunt democh från inchecknings stundenvar detbaradetvå igen,med undantag från lite olikapersonersom utfördederas inbokade behandlingaroch somfanns runt demi restaurangenvid måltiderna,eller somserverade dempåplats där de avnjöt något av allt detsom erbjöds.
Trotsden avslappnade stämningenoch lugnet, så flög tideniväg ochinnandevissteordet avvar detdagsatt checka ut ochdehade bett om attfåentaxisom skulle köradem in till StockholmCentral. Menprecisnär de lämnadereceptionenoch varpåväg ut till den väntande bilenkom Frankpåensak ochvände sigom, mitt isteget, ochfrågade tjejenbakom receptionsdisken:
“Du, vadärdet fördag idag?”
Hontittadelite oförstående på honom,men svaradeändå artigt.
“Fredag.”
“Ah, tack!”
På vägentill taxinsahan tillElinor.
“Jag gissaratt vi är lediga från jobbetidagockså,såvihar helgen på ossockså.Skulleduvilja följa medmig hem, ellerfår jagkanske frågaomjag fårfölja meddig hem?”
“Åh, Frank. Jagvillgärna fortsättavaramed dig. Är detokejomvi är hemma hos migi helgen?”
“Absolut,men jagvill hämtalite kläder ochandra grejer hemifrån.”
“Såklart!Vikan ta tågettillsammans från Centralen. Senkan vi kanske ta taxi igen,först hemtill digoch senhem till mig?”
“Ja, detkan vi göra!”
Närtaxin stannade utanförStockholmCentral böjde Franksig fram mellan stolarna ochbetaladeför resan. Hanvar osäker på vilken fredag detvar ochhur mycket pengarsom fanns på kortet, men tänkteatt detborde finnassåatt deträcktetill taxi,tåg ochtaxi igen.
Välinne på Centralenköptedetågbiljetteri en automatoch köpte medsig varsin kopp kaffefrånett av caféerna.
“Pappmuggarmed plastlockärintedirektmin favorit,men detfår funka nu.”Frank logmed hela ansiktet närhan räckte överenav kopparnatill Elinor.
“Alltså,duärheltotrolig!Har detkommitför mycket blod iditt kaffeomlopp nu?”
De skrattade tillsammans ochfortsatte småprata på vägtill tåget, mennär tågetlämnade stationenkom dendär jobbiga känslanöver Frankigen. Menden härgångenvar hanobservant ochupptäckte detinnanElinor.
“Det känns så därjobbigt igen.Vet inte riktigtvad detär. Menjag harenkänslaavatt något inte stämmer. Ochjag blir helt uppjagad. Somi denförstataxin.Förstår inte riktigt. Kanintelägga pusslet.”
“Det är inte konstigt.Såmycketsom du varitmed om densenaste tiden. Detärheltgalet!Omduinteblir erbjudendet,såbeomatt få gå ochprata mednågon somkan hjälpa digsortera allt…”
Franksatttystett tag.
“Vill du följa medmig då?”
“Vad menardu? In på själva samtalet?”
“Ja.”
“Men detsom sägs på såna samtal skajubaravaramellanden som gårdit ochden somhålleri det.”
“Men jaghar inga hemligheterför dig. Ochjag skulle uppskatta ditt stöd.”
“Det är klartjag följermed om du vill!”
“Tack!”
Detvar en ny upplevelse förFrank.Att brottasmed något inombords varvardagsmat. Attberätta detför någon, helt nytt. Men så skönt atthaElinor attdeladet med. Attbeomhjälp.Tidigare otänkbart,men medElinorsstöd, helt rimligt. Mendet varändå något medalltsom inte kändesrätt. Detvar en känsla somvar svår attskaka av sigoch bortsefrån. Denkänslan varväldigt obekväm ochsvåratt hantera.
Närdeklevavtåget togdet inte lång tidatt få tagi en taxi,och de åkte till Franks lägenhetoch badtaxin väntamed tickande taxameterutanför närdegickupp ochhämtade litegrejer.
Innanför dörrenvar allt bekant.Men detkändessom attdet vardel av en gammalverklighetsom inte längrevar aktuell, ettfönsterini historisktid sompasserats ochlämnats bakom en stängd dörrför länge sen. Känslanavhem fanns inte längrekvar. Bara igenkänning.
Om jaglåser dörrenefteross när vi går ochaldrigmer kommer tillbakahit, så tror jaginteatt jagskulle saknanågot här inne.Det härvar jag. Dethär varmitt hem. Mendet är detintelängre. Men jagärvarken hemlös ellervilse. Jaghar baragåttvidare. Kanske är jagsom en larv somintelängreärenlarv. Kanske har detta varitenpuppa, ellerärenpuppa. Kanske blir jagenfjärileller en trollslända sen. Hoppas baraintedet är en dagslända. Jagvillleva länge ochbli gammal. Jagvilluppleva många dagar medElinor. Jagvillsevad varjedag ochvarje stund kanbjuda migpåmed henne. Njutaavdet tillsammans medhenne.Gamla jagvar nöjd medvarje dag när denvar likden föregående. Nu passardet inte längre. Detfinns något utanför rutinen ochtryggheten. Detfinns ett liv. MedElinor.Med mig. Medbarn. Medovisshetoch utmaningar, medglädjeoch kärlek. Störst av allt är kärleken.Var detintesånån sa,Jesus kanske? Kärleken är större än livet. Livetärstörreän rutin ochtrygghet. Rutinoch trygghetärinteatt leva.Det är ettsätt attfåtiden attgå. Väntainslutet. Välkomna detnär detkommer.
Livet är attvaranyfiken på varjedag ochvarje stund. Ta detsom detkommer. Då går tidenoch behöver inte väntas in.Dåkommer slutet en dag, menlivet pågår fram tills dess.Kärleken. Detärden somstoppar tiden ochfyllerlivet.OmForestGumphar rätt med “Life is likea box of chocolates,you neverknow what yougonna get.”såmåste kärlekenvarafyllningeni chokladpralinerna. Nej, kanske hela chokladlådan. Ellernej.Kärlek. Större ochmer än kaffe.
Hanvände sigtillElinor just somhan höllpåatt stoppa nerlite kläder ienväska.
“Jag älskar digmer än kaffe!”
Elinor skrattade.
“Duärgalen!”
“Ja, galeni dig!”
“Frank, dintok! Jagsåg attdufunderade på något,men jaghade aldrig kunnattro attdet vardet somskulle komma ut ur dinmun närden välöppnades.”
“Livet är välfullt av överraskningar, antarjag!”
“DUäri alla fall full av överraskningar.”
Detsista sa Elinor medarmarna om Franks hals ochordlöst utväxladedeömsesidig bekräftelseoch ömhet, av detslagsom lätt fårvärlden runtomkringatt blekna bort, menmed full medvetenhet om taxametern somtickade på någratrappor nerute på gatan.
Frankstoppade nerdesista grejerna ochdrogigendragkedjan för attsen ta Elinor ihandenoch gå mothallenför attgåutgenom dörren. Hanundertryckte dengamla vananavatt kolla så att kaffebryggarenvar stängd ochallaandragrejersom varitdel av hans ritual varjegånginnanhan gick hemifråntidigare. Detvar det gamlalivet.Det varintedel av detnya.
Närdekom ut på gatanigentittadeFrank eftertaxin,men kunde inte se dennågonstans.Enond aningspred sigsnabbt iFrank. Inte igen!
Medskiftat fokus tittade hansig runt igen.Mycketriktigt.Flera svarta bilarmed tonade rutorstodparkerade strategisktrunt dem. Detfanns ingenriktningdekunde ta somintevar avskuren av en
svartbil. Bara tillbakaini byggnaden. Kanske skulle de kunna ta en annanväg ut,men om dethär varsom Frankmisstänkte, så skulle alla möjligautgångarvaraavspärradepåsamma sätt somhär vid entrén.
Somenkoordineradbalettpåöppnadesflera dörrarpådesvarta bilarnasamtidigtoch ut klev en heldansensembleavblandad kompott, allt från uniformeradeoch civilklädda poliser till militärer ochnågra kostymnissarsom troligen vari ledande roller. Många var beväpnade,men somtur varhadeingendragnavapen.
Elinor togFranks hanoch hantog instinktivtett kliv snettframför henne somför attskydda henne.
En av kostymnissarnanärmade sigmed händernautsträcktaframför sigför attvisaatt händernavar tomma.
“Frank, Elinor.Niärefterlysta. Vi vill attniföljermed oss.”
“Efterlysta?” Frankförstod inte.
“Var snälloch följ medoss, så kanviprata ostört.”
“Ärvimisstänktaför något?” frågadeFrank somdefinitivtvar misstänksam.
“Jag kanförsäkraeromatt ni inte är misstänkta förnågot,men det är av störstaviktatt ni följermed osspåengång.”
“Varförskulle vi göradet?Omniinteärhär föratt gripaoss så har ni ingenrättatt föra bortoss motvår vilja!”
Frankvar inte riktigtsäker på attdet varsant, menhan lätnog rätt övertygande,för mannenstannade upp ochsignalerade till sina kollegor attgöradetsamma.