


av Sara Ejersbo
Illustrationer av Tina Ley Burholt
Översättning av Marie Helleday Ekwurtzel
Sanna släpper Max och daskar till honom på rumpan. Han galopperar två varv runt hagen tillsammans med Miko och Prins. Sedan rullar han sig i en lerpöl. Sanna suckar.
– Då är det bara att börja borsta igen, säger Asta och ler.
Asta och Mia är Sannas bästa kompisar. De tre tjejerna sätter sig på staketet.
– Ska ni med på nästa tävling? frågar Mia.
– Ja, det hoppas jag, svarar Asta. Miko är redo att tävla nu.
– Jag ska också vara med, säger Mia. Min första tävling med Prins!
Asta och Mia tittar frågande på Sanna.
Hon skakar på huvudet.
– Varför ska inte du följa med och tävla?
undrar Mia.
– Det går inte, säger Sanna kort.
Asta och Mia har glömt en sak – att Max inte är Sannas egen ponny.
Hon sköter om honom och rider honom varje dag. Alla tänker på Max som Sannas ponny. Men hon äger honom inte.
Max ägare heter Linda. Sanna har inte
sett henne på flera veckor. Hur länge ska
Linda fortsätta att betala för en ponny som hon aldrig rider?
Sanna vågar inte ringa och fråga om hon får anmäla sig till tävlingen. För då kanske
Linda börjar fundera på om hon ska ha kvar Max.
Sannas pappa sitter och läser tidningen.
Plötsligt tittar han upp.
– Nästa helg är det tävling, säger han. Ska
du vara med, Sanna?
Sanna skakar på huvudet.
– Men du älskar ju tävlingar, säger pappa.
Vi kommer och hejar på dig!
– Då vill jag också följa med, säger Anja.
Anja är Sannas lillasyster. Sanna tycker att hon är bortskämd. Hon får allt hon pekar på.
– Du gillar ju inte ens hästar, muttrar
Sanna.
Hon hör själv hur sur hon låter på rösten.
Det är ju inte Anjas fel att Sanna är ledsen.
Hon är bara rädd att förlora Max.
– Det gör jag visst det! säger Anja. Och jag vill också börja rida.
– Kan du inte ta med Anja till Ponnyklubben? föreslår mamma. Så kan hon få rida lite på Max.
– Max är faktiskt inte min egen ponny, eller hur? säger Sanna. Jag kan inte låta vem som helst rida honom.
– Är det därför du är ledsen? säger mamma. Vi skulle gärna vilja ge dig en egen ponny. Det vet du. Men det är så dyrt.
– Jag vet, säger Sanna och reser sig upp.
Inne på sitt rum slänger hon sig på sängen. Hon vet ju att de inte har råd.
Bara inte Linda tänker sälja Max.
Sanna har lovat att ta med Anja till Ponnyklubben idag. Nu står hon i sina ridkläder på Anjas rum. Anja ligger fortfarande i sängen.
– Om du inte går upp nu får du inte följa med! säger Sanna strängt.
– Varför måste vi åka så tidigt? stönar Anja.
Innerst inne hoppas Sanna att hennes lillasyster inte orkar följa med.
Men det gör hon. Anja släpar sig fram till dörren.
– Okej, jag kommer nu, säger Anja.
– Skynda dig, säger Sanna.
När de kommer till stallet är det nästan ingen där.
– Var är alla? undrar Anja och ser sig omkring.
Sanna ler. Just idag är de flesta iväg på tävling. Då kan inte Anja stå och babbla med Asta, Mia och de andra.
Sanna tar god tid på sig. De ryktar Max väldigt länge. Anja tycker att det är tråkigt.
Ha, ha! tänker Sanna. Det är bra. Hästar är faktiskt levande varelser. Om Anja vill ha mer action kan hon köra gokart.
Anja tittar på medan Sanna rider. Max går fint idag. Han gör precis som Sanna vill.
Sanna tycker att det känns bra.
Men Anja ropar: – Är det inte min tur snart?
– Jo, suckar Sanna.
Max är hela Sannas liv. Hon sköter om honom och rider honom varje dag. Alla tänker på Max som Sannas ponny. Men det nns ett problem. Hon äger inte Max.
En dag säger Max ägare att hon vill sälja Max. Sanna blir förtvivlad. Om Max bara vore hennes! Men kanske nns det ett sätt att få drömmen att slå in?
Enfristående del i Ponnyklubben.