9789180930802

CLARA OCH

LONDON-BLITZEN

JENNI L. WALSH

LONDON-BLITZEN CLARA OCH

av Jenni L. Walsh

Illustrerad av Jane Pica

Översatt av Peter M. Eronson

KAPITEL ETT

Norra London, England

Fredagen den 14 juli 1939, Claras skola

– Kom fram nu, flickor, sa fröken Wallace.

Min bästa kompis Judit stod bredvid mig i kön på skolgården. Hon tvekade precis som jag.

Vi höll varsin gasmask i handen. Den var lättare än jag hade trott att den skulle vara. Den skulle trots allt täcka hela ansiktet.

Jag ville verkligen inte ha en gasmask på mig. Den påminde mig om att kriget kunde komma hit. Och jag ville inte ha något krig.

Vi stannade framför fröken Wallace.

– Håll era masker så här, sa hon.

Fröken Wallace höll sin mask framför ansiktet med tummarna innanför spännbanden.

Vi gjorde likadant.

– Bra. Dra spännbanden över huvudet nu.

Jag försökte göra som fröken Wallace sa, men det var svårt att få på sig gasmasken. Fröken Wallace hjälpte mig att dra åt mina spännband. Till slut såg hon nöjd ut och vände sig för att dra åt

banden på Judits mask. Masken satt tätt intill ansiktet. Det var viktigt att ingen luft kom in eller ut vid sidorna.

– Nu är ni redo, sa hon. Försök andas.

Jag prövade att ta ett försiktigt andetag. Den starka lukten av gummi stack i näsan. Det gick trögt att andas

in och jag fick kämpa för få att in luften genom filtret vid munnen. Och när luften väl kom in sögs ansiktet in i masken. Det blev som ett vakuum.

Utan att tänka mig för började jag slita av mig masken. Men fröken Wallace hindrade mig.

– Du borde ha masken på dig ett tag till, sa hon. Så att du vänjer dig.

Jag ville inte vänja mig. Jag ville bara ta av den. Dels för att det var svårt att andas i den. Men mest på grund av anledningen till att jag var tvungen att ha den på mig.

När som helst kunde kriget komma till Storbritannien. Det fanns nämligen en tysk man som hette Adolf Hitler och hans armé invaderade andra länder.

Om Hitler invaderade Polen så var Storbritannien tvungna att förklara krig mot Tyskland. Polen var på samma sida som Storbritannien, vi var allierade.

Jag tänkte på vad pappa sagt vid frukostbordet för några dagar sedan:

– Hitler vill att alla som pratar tyska är med i hans imperium. Premiärminister Chamberlain gick med på det för att det inte skulle bli krig.

– Men varför vill Adolf Hitler ha

Polen? hade mamma sagt. Det är knappt någon där som pratar tyska.

Pappa hade skakat på huvudet och sagt: – Makt. Girighet. Han lovade att inte invadera Polen. Men jag litar inte på honom.

Pappa hade hållit upp en lapp med rubriken: Information till allmänheten Nr. 1. På lappen stod det att om vi förklarade krig mot Tyskland kunde de bomba oss. Att bombningarna kunde starta eldsvådor. Och att bomberna kunde vara fyllda med giftig gas. Därför kunde de föräldrar som ville skicka iväg sina barn till landsbygden. Där skulle barnen var säkrare. Evakuering, kallades det.

Jag blev livrädd när pappa läste upp det där sista. Jag ville inte bli evakuerad tillsammans med mina två småbröder.

Jag ville att vi skulle stanna i London.

Med mamma och pappa.

Jag skakade på huvudet för att väcka mig ur tankarna på mamma och pappa.

Och evakueringen. Gasmasken spände runt ansiktet. Jag försökte andas lugnt.

Inte tänka på kriget och bomberna. Men allt kändes plötsligt så verkligt. Speciellt eftersom jag stod med en gasmask över ansiktet.

Jag slet av masken och struntade i vad fröken Wallace skulle säga.

Judit tog också av sig sin mask. Hon såg illamående ut.

– Får vi gå hem nu? frågade jag.

Fröken Wallace nickade trots att det egentligen var 20 minuter kvar av skoldagen.

Judit och jag gick snabbt därifrån. Överallt på husväggar och skyltfönster

längs vägen satt det lappar. På en del stod det om evakueringen. På andra stod det att de sökte män som kunde gå runt på gatorna på nätterna för att se till att det var mörkt överallt. Mörkret skulle göra det svårare för tyskarna att bomba London.

– Det är så läskigt, sa Judit med skakig röst. Jag vill inte att det ska bli krig.

– Inte jag heller, sa jag.

Vi sa hejdå utanför vårt radhus. Jag gick in. Pappa satt i vardagsrummet bredvid mamma. Jag blev förvånad.

Pappa brukade inte vara hemma vid den här tiden. Han borde vara på sitt jobb i fabriken. Men det var något annat också. Någonting han höll i händerna.

KAPITEL TVÅ

Norra London, England

Fredagen den 14 juli 1939, Claras hem

– Vad är det där, pappa? frågade jag.

Han höll i något som såg ut som en stor målarduk med en ram runt. Men duken var inte vit. Den var svart.

– Jag är glad att du är hemma tidigt, mumlade pappa. Vi behöver din hjälp.

Det var svårt att höra vad han sa för han hade två spikar fastklämda mellan läpparna.

Jag satte ner min skolväska och lådan med gasmasken.

– Med vad? frågade jag långsamt.

– Vi fick en lapp till idag, sa mamma.

– En till? upprepade jag.

Det var bara några dagar sedan vi fick den första lappen med Information till allmänheten.

– Vad står det på den här?

– En del handlar om gasmasker och hur man tar på sig dem, sa mamma.

– Det kan jag redan, sa jag argt.

Jag ångrade snabbt min hårda ton och mumlade förlåt.

Pappa räddade mig från mammas ilskna blick genom att hålla upp den svarta målarduken. Han tog ut spikarna ur munnen.

– Det stod också att vi måste täcka för fönstren. Så att ljuset här inifrån inte syns på natten.

– Men då kan inte vi se ut, sa jag.

Pappa nickade.

Bombregn över London …

Varje natt faller bomber över London. Clara och hennes familj försöker inte ens sova inne i sitt hus längre, utan tillbringar alla nätter i skyddsrummet. Allt Clara vill är att familjen ska vara tillsammans, att hon och hennes syskon ska få vara kvar i London hos sina föräldrar. Så hon försöker vara modig och stark. Men när bomberna faller över Claras trädgård inser hon att mod kanske inte är att stanna, utan att ta med sina syskon till säkerheten utanför London.

Clara och London-blitzen är del 9 i serien Överlevarna som består av spännande berättelser baserade på verkliga händelser.