HITTA HALSBANDET!
LOTTA SJUNNESSON
Tidigare utgivning:
Hitta tavlan! (2023)
Jag ligger på soffan : en bok om utmattning (2023)
Hitta halsbandet!
Utgiven av Idus förlag, Lerum 2025 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Lotta Sjunnesson
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8092-534-1
HITTA HALSBANDET!
LOTTA SJUNNESSON
PROLOG
Lämna ett meddelande efter pipet.
”Hej, jag vet att du är där. Du har något som tillhör mig. Om du inte ger tillbaka det lovar jag att hemsöka dig under resten av ditt liv, förstår du? Ring tillbaka.”
KAPITEL 1
Vem lämnar ens röstmeddelanden? Ingen! Ändå fanns det nu ett sånt på Ellens telefon. Hur? Och framför allt – vem?
Ellen skyfflade undan kläderna från sängen för att själv få plats att krypa upp. Hoppas det inte var något jobbigt. Typ skolan som kommit på att hon ändå måste läsa extramatte efter sommaren. Eller något som hänt mamma. För visst lämnade
man bara röstmeddelanden om det gällde något viktigt och brådskande? Annars skickade man bara ett sms.
Ellen drog efter andan och ringde upp mobilsvar.
”Haaallå?” hördes en skränig röst. ”Jag ringer för att jag behöver din hjälp. Det är borta. Du måste hjälpa mig.”
Samtalet bröts.
En gammal tant lät det som. Ellen kände inga
gamla tanter. Eller? Var det Rut som hade ringt? Hon såg det fårade ansiktet framför sig, läpparna som alltid hade rött läppstift.
Kasper ryckte upp dörren. Han hade fortfarande frukostmackan i handen när han satte sig bredvid henne i sängen. ”Elva minuter”, sa han andfått och tittade på sin klocka, ”sen du ringde, alltså.”
”Så bråttom var det väl inte så du inte hann äta klart”, sa Ellen och fnissade.
”Äh, spelar väl ingen roll. På tiden att det händer nåt spännande”, sa Kasper glatt och tuggade vidare på ostmackan. ”Och mamma eller pappa var inte hemma, så ingen sa åt mig att jag inte fick sticka innan jag var färdig.”
Kasper skulle bli journalist när han blev stor och älskade när det hände spännande eller mystiska saker.
Ellen spelade upp röstmeddelandet.
”Klart det är Rut”, skrattade Kasper. ”Vad vill hon ha hjälp med?”
Ellen ryckte på axlarna. ”Ingen aning. Jag har inte träffat henne sen mammas konstutställning.”
Då, för flera veckor sen när Ellen och Kasper
hade en evighetslång sommar framför sig och de tillsammans hade löst mysteriet med den försvunna tavlan.
”Hon behöver kanske hjälp med ett korsord igen. Vore väl typiskt henne att ringa och kräva hjälp med ett korsord mitt i sommarlovet.”
”Det var ju bara en gång, varför skulle hon ringa mig för nåt sånt”, muttrade Ellen.
Ellens telefon började vibrera och spela på sängen. Numret var okänt, men inte dolt.
”Svara”, sa Kasper. ”Och sätt på högtalare.”
Ellen klickade på den gröna luren och satte telefonen mot örat. ”Hej, det är Ellen.”
”Är det Ellen?” Det skrapade i luren innan den pipiga rösten fortsatte. ”Det är Rut. Esmeraldas väninna. Du och jag löste korsord tillsammans.”
”Hej”, sa Ellen dröjande.
Klumpen i magen gav sig till känna, Ellen kunde inte förstå varför Rut ringde henne. Ellen hade träffat Ruts son, Olof, några gånger under sommaren, men det var ju för att mamma jobbade med honom. Samtalet kunde knappast ha med honom att göra. Ellen orkade inte med något mer drama i sommar, nu ville hon bara ha ledigt.
”Jo, jag ringer för att jag behöver hjälp. Jag tänkte att du och din vän Karsten kan hjälpa mig.”
”Kasper?” log Ellen medan Kasper uppgivet skakade på huvudet.
”Ja, Kasper. Det är något som har hänt.”
Vadå något som har hänt? Ellen svalde. Hon gillade mysterier, men inte om det var farligt. Kasper, däremot, som älskade allt som var äventyrligt och detektivigt, tryckte sig nu så nära Ellen som möjligt för att höra mer från Rut att Ellens telefon gled ur handen och ner på golvet.
Ellen suckade och Kasper flinade ursäktande.
”Förlåt, Rut. Jag tappade telefonen. Kan du säga igen?”
”Tror du att du kan hjälpa mig?” sa Rut.
”Jag hörde inte vad du sa. Kan du berätta igen?”
Ellen tryckte nu luren mot örat och gick bort mot fönstret.
”Märta fyllde år och jag ville ha på det för att vara fin”, fortsatte Rut, nu med något nedstämt i rösten. ”Vem kan vara så fräck att de stjäl av mig?”
Ellen fattade ingenting. Allt lät snurrigt. ”Vem har tagit vad?
”Det är visst inte bara jag som har dålig hörsel”, skrockade Rut.
Ellen blev varm om kinderna. ”Jag tappade
telefonen, det var därför …”
”Någon har tagit mitt halsband! Mitt halsband med pärlor och diamanter. Ni hittade den där tavlan och då kan ni hjälpa mig hitta halsbandet också.”
KAPITEL 2
Kasper och Ellen sprang uppför grusvägen mot äldreboendet. Förra gången de var här satt det fullt med gamla människor ute på altanen och spelade kort. Nu regnade det och inte en enda gamling syntes till.
”Försök att inte ramla den här gången, Ellen”, skrattade Kasper och höll henne under armen när de gick uppför trappan.
”Äh, lägg av”, sa Ellen och drog åt sig armen.
Foten var fortfarande lite öm från stukningen i början av sommaren, då Ellen snubblat nerför trappen när hon hade lite väl bråttom för att lösa mysteriet med tavlan. Det känns inte ens som sommar längre, tänkte hon nu när hon hukade sig under sin regnjacka på väg mot ingången. Om bara ett par veckor skulle skolan börja igen.
Rut var en gammal dam som varit kompis med
Ellens släkting, Esmeralda, och hon bodde på äldreboendet. Ellen och Kasper hade lärt känna henne när de letade efter en värdefull tavla som stulits från Esmeralda innan hon dog. Ett tag hade Rut varit misstänkt, för det visade sig att hon och Esmeralda hade blivit ovänner strax innan tavlan försvann. Ellen och Kasper hade försökt fråga ut henne, men det hade inte gått bra.
Rut var väldigt bestämd och gjorde som hon själv ville. Därför var Ellen fundersam över varför
Rut ringt just henne, Rut ville ju aldrig svara på frågor, var sur ganska ofta och ville inte prata om sånt som var jobbigt.
En tjej med lång hästsvans och rödmålade läppar nickade kort åt dem när de kom in. Lisa stod det på hennes namnskylt. Hon hade en blå tröja på sig, en sån som de som jobbade på vårdcentralen brukade ha.
”Vem ska ni hälsa på?” frågade hon kort.
”Hej, vi ska träffa Rut”, sa Kasper.
”Vet hon att ni kommer?” Lisa tittade på sina fingrar och pillade bort smuts under nageln.
Ellen kom på sig själv med att stirra med rynkad panna.
”Japp, det vet hon. Vet du var hon är?” frågade Kasper.
”Hon är i sitt rum. Hittar ni själva?”
”Nej. Sist vi var här löste hon korsord i vardagsrummet”, försökte Ellen förklara.
”Du menar nog dagrummet”, sa Lisa med läpparna som ett streck i ansiktet. Hon slängde en blick på en klocka som hängde på väggen. ”Jag kan visa var hennes rum är.”
Hon snurrade runt och skyndade ner genom korridoren och Kasper och Ellen fick småspringa efter. En man i likadan blå tröja som Lisa kom ut ur ett rum och Ellen höll på att krocka med honom. Hon viskade fram ett ”ursäkta” innan hon skyndade vidare.
Den långa korridoren var målad i ljusbrunt och några enstaka tavlor hängde på väggarna. Tavlorna var dystra, tyckte Ellen. En mörk bild på en liten båt, ett träd i motljus. En ensam växt stod i ett fönster med slokande blad. Varför hade de det så trist? Ellen blev sugen på att ta med sina penslar och färger och måla på väggen. Hon log när hon föreställde sig en stor färgglad fjäril på ena väggen och en blomsteräng på den andra.
Vem blev inte glad av lite färg? Kanske skulle även Lisa varva ner lite och le med de där sura läppstiftsläpparna om stället piggades upp?
Framför en stängd dörr stannade Lisa upp kort, pekade på den och skyndade sen vidare.
”Sjukt dryg tjej”, viskade Kasper och härmade Lisas himlande ögon: ”Du menar nog dagrummet?”
”Hon var väl stressad”, sa Ellen och ryckte på axlarna.
Rut Erlandsson stod det på dörren.
”Ska vi knacka på?” sa Ellen.
”Annars är det svårt att komma in tänker jag”, sa Kasper. ”Såvida du inte kan gå genom dörrar. Det hade varit coolt Ellen, om du kunde gå genom dörrar.” Han skrattade.
”Kul, Karsten, jättekul”, sa Ellen och himlade med ögonen. ”Du är bara för jobbig.” Men Kasper bara log till svar.
Det skulle säkert bli stelt inne hos Rut. Hon kände plötsligt inte alls för att gå in. Ellen blåste bort luggen från ögonen. Hon tyckte att det var svårt att prata med vuxna som det var, och nu skulle Rut ha massa krav på dem och Ellen hade
ingen lust att göra något som hon fick ont i magen av. Hon ville bara ha sommarlov.
”Försöker du köra med tankeöverföring och ropa till Rut genom ditt huvud att vi är här?” Kasper fortsatte skratta och knackade på dörren.
Rut öppnade dörren till en smal springa och kikade ut med misstänksam blick, men lyste upp när hon såg dem. ”Hej, barn. Bra att ni kommer. Kom in.” Hon stöttade sig mot en käpp och gick haltande före dem in i rummet.
Ruts rum var helt fyllt av tavlor. Rut och Esmeralda hade varit målarkompisar och haft många utställningar tillsammans. Det var av Esmeralda som Ellens mamma ärvt sin konstnärlighet, trodde hon. Och Ellen hade i sin tur ärvt den av mamma. Hon älskade att måla och nu drogs blicken till de många färgerna i Ruts rum.
Tavlorna var mest naturmålningar. Där fanns stora fält med vajande säd, en räv som vilade i en glänta i skogen och sen tavlor av träd, massor av träd. Längst ner i hörnet på tavlorna stod förkortningen RE , Ellen antog att det var Ruts signatur.
Lite avsides, längre in i rummet hängde en tavla som stack ut från de andra. Den var mörkare, mer abstrakt, med stora grova penseldrag, en sån där tavla som gjorde att man fick krypningar i kroppen, som mamma brukade säga. Ellen gick närmare. Den föreställde ett argt hav med stora vågor som slog in mot klipporna. Ovanför klipporna, uppe på berget, stod en kummel, en stenhög som är ett vägmärke för båtar att hitta rätt på havet.
Den såg faktiskt precis ut som Ellens kummel.
Hennes favoritplats på ön, dit hon ibland gick för att prata med pappa. Tavlan hade en annan signatur, ESS stod det.
”Det var Ess som målade den”, sa Rut och pekade mot tavlan. ”Esmeralda, jag kallade henne för Ess och hon skrev det på sina tavlor också.” Ellen nickade långsamt. Hon hade svårt att slita blicken från de stormande vågorna.
”Okej, Rut, berätta vad som hänt”, sa Kasper och klickade med sin penna. Han hade tagit upp sin mörkgröna anteckningsbok och gjorde sig klar för att skriva. En riktig journalist var alltid redo för ett scoop, brukade Kasper säga, och han
var nog den enda Ellen kände som alltid gick omkring med ett anteckningsblock i ryggsäcken.
När Kasper och Ellen hade letat efter den stulna tavlan hade Kasper hela tiden haft med sig boken som han skrev upp ledtrådar i. Kasper hade även gett en till Ellen, men hon hade mest använt den till att rita i.
”Märta skulle bjuda på kaffe och kaka när hon fyllde år och jag ville vara fin. Det är inte ofta jag är bortbjuden nuförtiden. Jag har mina smycken i skåpet där borta men när jag kikade efter det häromdagen var det försvunnet.”
Rut suckade och fingrade mot halsen som om hon ville vara extra säker på att hon inte hade halsbandet på sig.
”Det är ett kodlås på skåpet.” Kasper stod och petade på siffrorna till låset. ”Varför har du det?”
Rut såg road ut. ”Tänk, det frågade även polisen som var här. Du ska kanske bli polis, Karsten?”
”Alltså, jag heter Kasper.”
”Ja, jag sa Kasper”, sa Rut och fnyste.
Kasper sneglade på Ellen som dolde leendet genom att klia sig på näsan.
”Vad sa polisen när de var här? Hittade de
några spår?” frågade Kasper och drog i skåpets dörr som var låst.
Rut grimaserade. ”De var här i femton minuter.
Borstade lite här och där och sen gick de. Dem ger jag inte mycket för”, muttrade hon. ”De skulle höra av sig om de kom på något. Men det lär de inte göra, tänker jag. Säkert tror de att jag är en virrig, glömsk tant. Så det var bäst att ringa er.”
”Får vi titta i skåpet?” frågade Kasper.
”Det går bra, jag kan öppna.” Rut reste sig upp och hasade bort. ”Alla som bor här har ett skåp med lås … Nu får ni vända er bort när jag slår koden.” Det pep fyra gånger och dörren öppnades. Rut tog ut ett blått skrin utan lock med små snäckor på. Hon gav det till Ellen. ”Ja, här är inte halsbandet i alla fall.”
Ellen petade försiktigt med pekfingret bland de glittrande broscherna och de små stenarna till öronen.
”Är det någon mer än du som kan koden till skåpet?” frågade Kasper.
Rut funderade en stund. ”Min son Olof kan den, ja han som säljer din mammas tavlor, Ellen.” Hon satte sig ner i fåtöljen. ”Jag har frågat Olof
om han gett koden till någon, men det hade han inte.”
Ellen tittade ner i skrinet igen, det låg faktiskt
ett par halsband där också. ”Men, tog de bara ett halsband och inte de andra?” undrade Ellen.
”Och varför tog de inte alla smyckena?”
”Det vet jag inte”, sa Rut.
”Var det något speciellt med det halsbandet?” frågade Kasper. ”Var det värt mycket pengar?”
”Det är inte värt mer pengar än de övriga, vad jag vet. Men jag tycker mycket om det”, sa Rut argt. Hon tog tillbaka skrinet från Ellen, la in det i skåpet och smällde igen dörren.
”Det var konstigt”, sa Kasper. ”Om jag hade varit tjuv hade jag tagit alla smyckena. Inte bara ett. Kan du komma på nån anledning till att de tog just det? Var har du fått det ifrån?”
”Var jag har fått det ifrån? Det var väl en konstig fråga. Hur ska jag kunna veta varför någon valde att stjäla just det framför mina andra?” Rut reste sig och kramade om sin käpp.
”Nu blev jag ganska trött och jag får be er att gå.” Hon gick bort till dörren och öppnade den demonstrativt på glänt.
Hur kan någon ta sig in i ett kassaskåp utan att kunna koden?
Mitt i sommarlovslunken slängs Ellen och Kasper in i ett nytt mysterium. Ruts halsband har stulits och de får i uppdrag att hitta det. Men det visar sig vara svårare än vad de först trott …
Detektivarbetet kantas av lögner, gamla begravda hemligheter och avundsjuka. Ellen kämpar med att våga ta plats och göra sig hörd, medan Kasper verkar vara totalt orädd. Det är inte rättvist! Dessutom blir allt ännu svårare när Kasper träffar Stella med det lockiga håret. Ellen har alltid varit Kaspers bästa vän, ska någon annan ta hennes plats nu?
Hitta halsbandet! är en spännande berättelse om ett mysterium, om vänner som glider isär och om att våga säga vad man tycker.
www.idusforlag.se