Juno och hundgravens hemlighet
Gabriella Genberg
Juno och hundgravens hemlighet
Del 1 i serien om Juno
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2025 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Gabriella Genberg
Sättning: Idus förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8092-531-0
Juno och hundgravens hemlighet
Gabriella Genberg
Kapitel 1
Jag vaknade med ett ryck och skuttade ur sängen innan jag ens hunnit öppna ögonen ordentligt. En härlig känsla fladdrade i magen, som om tusen fjärilar dansade runt, runt. Det var känslan av den första sommarlovsmorgonen, känslan av att vara fri och ha allt roligt framför sig.
Tänk så många härliga dagar det skulle bli uppe vid mormors och morfars sommarstuga i Norrland. Om bara någon vecka skulle vi vara där igen. Arvedsträsk, den bästa platsen på jorden – mitt eget smultronställe, där hjärtat pickar lite lugnare, dagdrömmar får flyga fritt och hundar kan få lov att springa lösa utan koppel. Ja, i Arvedsträsk är allt så där härligt skönt.
Att åka dit betyder mer än att bara ha lov från skolan. Det innebär även lov för mina storstadströtta öron, som slipper muller och buller från tunnelbanor och massor med trafik och ståhej, för att inte tala om mina fötter som
slipper svettiga skor och klibbig asfalt med tuggummifläckar. De får istället smyga runt helt nakna i mjukt gräs hela dagarna.
Förutom mormor och morfar så finns det en annan viktig sak där. Det är en väldigt hemlig sak, som jag inte ens tror att min storasyster Bella känner till. I deras stuga i skogen kan jag nästan, nästan känna att mamma fortfarande lever. Hon liksom finns där. Jag bara vet det. Hennes doft finns överallt i huset och jag kan ibland höra hennes härliga skratt bubbla till, så fort någon säger något roligt. Det har till och med hänt att vi kunnat prata med varandra, mamma och jag. Inte så många ord och inte särskilt ofta, men det har hänt då och då. Jag har inte berättat för någon, för jag vill inte att någon ska komma och säga att det inte är sant.
Kapitel 2
Jag följde den smarriga doften av nygräddade frallor. Trappstegen till nedervåningen nuddades knappt av mina snabba fötter, när jag susade nerför. Precis när jag sladdade in i matrummet kom pappa från köket, iförd mormors gamla volangförkläde. Han bar på en stor bricka fylld med godsaker. Där var både apelsinjuice, äggröra, rostade mackor och varm choklad. Det skramlade till från brickan när han tvärstannade för att undvika en krock och för att hinna ge mig en snabb puss på huvudet innan han satte ner den på bordet.
– God morgon, min lilla sommarlovsunge!
Jag himlade snabbt med ögonen men lät det där med lilla och unge passera. Kanske skulle vi förbli just små och ungar i hans ögon för evigt. Det verkar vara så med föräldrar och äldre människor. Lika bra att spela med … – God morgon min lille sommarlovspappa!
Jag sniffade med näsan i luften som en jakthund.
Doften av nybakat var det bästa jag visste. Sedan landade blicken på fyra levande ljus som stod mitt på bordet och jag stannade upp med gapande mun och bara stirrade. All tid frös till is och jag kände hur hjärtat snörptes åt. Det var ingen som fyllde år idag. Pappa tände aldrig levande ljus, annat än när någon i familjen hade födelsedag.
Släpande steg hördes från trapphållet och skvallrade om att min storasyster Bella hade lyckats ta sig upp ur sängen. Jag vet ingen som är så morgontrött som hon. Nu stod hon där, knappt vaken, bredvid frukostbordet. Men så plötsligt … Bellas ögon gick från små, nyvakna sovögon till stora runda gloögon, fästa på ljusen som tronade mitt på bordet.
– Levande ljus?
När mamma levde tände hon alltid ljus överallt. Hon köpte alltid såna som doftade vanilj. Pappa brukade bara tända såna där batteriljus ibland på helgerna. ”Mycket bättre än levande ljus, mindre brandfarligt”, sa han då. Tråkigt, tyckte vi barn. Ljus ska både dofta, lysa och värma, annars är det inte på riktigt.
Och nu stod här fyra levande ljus mitt på bordet och svajade med lågorna. Något märkligt var i görningen, det kände jag helt säkert hela vägen från tårna, ända ut i hårtopparna.
Så satt vi där vid frukostbordet – pappa, Bella, jag och Tiger förstås, vår dvärgpudel, familjens minsting. Minst men busigast, bäst, mysigast, lurvigast och … sa jag underbarast? Och så förstås världsbäst på att lyssna och
så tigger han aldrig mat vid bordet. Han är bara ovanligt duktig på att sitta blickstilla och titta på en med sina vackra pepparkornsögon och han offrar sig blixtsnabbt så fort något gott råkar trilla ner från bordet. Bästa hunden på hela jordklotet!
– Jo, sa pappa, nu när ni har fått sommarlov tänkte jag att ni skulle få göra en lite annorlunda resa i år.
Jag visste det! Det var därför ljusen stod på bordet.
Magen drog ihop sig och alla mysiga, fladdriga sommarlovsfjärilar blev stilla och en sur oros-varg började vända och vrida på sig i magen istället. Jag tycker inte om när det blir annorlunda. Jag vill att allt ska vara som vanligt …
Kapitel 3
Pappa harklade sig och svalde.
– Det är så att jag har fått ett erbjudande från mitt jobb att tjäna en hel del extrapengar om jag går in och jobbar under sommaren istället för att ta semester.
Mamma brukade säga att ”Pappa är världens bästa och snällaste sjuksköterska”. Men hallå! Jobba när man ska ha semester? Nej tack! Pappa behövde vara ledig. Och vi behövde faktiskt ha vår pappa hos oss!
Bella la huvudet lite på sned och kisade med ögonen som om hon tänkte samtidigt som hon sa:
– Så, vad är det för en speciell resa du tänker på pappa? Vi kan ju inte resa ensamma. Du måste ju vara med! Eller hur tänkte du?
Pappa skruvade lite på sig i stolen där han satt och så blinkade han med ögonen precis som om något skräp kommit in och skavde.
– Jo, det är så här … morfar och mormor ringde igår
kväll och berättade att de vunnit en golfresa för pensionärer och de kommer att resa till Norge redan i övermorgon. Därför kan ni inte åka till dem som vanligt.
– Va?
Jag vände mig mot honom så tvärt att apelsinjuicen nästan skvalpade över glaskanten. Jag blinkade och blinkade. Pappa tittade på mig och jag svalde hårt.
– Men vi brukar ju alltid …
Tårar började genast bränna bakom ögonlocken. Pulsen slog hårdare. Det var som om min kropp visste innan min hjärna förstått. Det här var på väg att bli helt knas. Oros-vargen i magen började klösa och riva med sina klor.
– Jag vet att vi brukar åka dit varje sommar, sa pappa.
Han skruvade på sig ännu mer, men verkade inte hitta någon skön ställning att sitta på.
– Men ni måste förstå, det är svårt nu på sjukhuset. Det är kris. Dessutom blir det bra extrapengar, som vi kanske kan göra något riktigt roligt för sedan i höst istället. Vi kanske kan resa till Mallorca en vecka på höstlovet.
– Men måste du vara den som måste jobba då? Kan ingen annan ställa upp?
Bellas ögonbryn åkte ihop till två sneda streck i pannan.
– Vi är många som ställer upp, sa pappa. Vi måste. Tänk på de människor som är sjuka. De kanske dör om inte vi hjälper dem.
– Men jag vill inte åka till Mallorca! Jag vill åka till Arvedsträsk. Bara, bara Arvedsträsk!
Om du bara kunde vara med oss mamma, tänkte jag förtvivlat. Då såg jag hennes läppar röra sig i en puss och ögonen blinkade åt mig innan hon åter blev stilla i fotografiet. Mitt hjärta hoppade till ett extrahopp. Det var precis som att hon svarat.
Juno tycker om när allt är som vanligt, men det här sommarlovet ser ut att bli allt annat än det. Istället för att resa till mormors och morfars stuga i Arvedsträsk som de alltid gör på sommaren, tvingas Juno, Bella och Tiger tillbringa dagarna hos morfars märkliga bror med hans urtrista barnbarn.
Men det visar sig snart att ingenting är som de först trott. Hemligheter föder nya hemligheter och morfars bror verkar vara full av dem! Varför ljuger han om sin hundallergi? Varför är han osams med deras morfar? Och vad är det för märklig grav ute på fältet intill huset?
Juno och hundgravens hemlighet är en sommarberättelse om familj, fördomar och om att öppna upp sinnet för det som är magiskt.
