Sam och hans lilla lillasyster
Marie Fredriksson Viktoria Mullo
Sam och hans lilla lillasyster
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2025 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Marie Fredriksson |Illustrationer: Viktoria Mullo Sättning: Idus förlag
Första upplagan Tryckt i Riga, 2025 ISBN: 978-91-8092-512-9
Sam och hans lilla lillasyster
Marie Fredriksson Viktoria Mullo
Jag heter Sam och jag är sex år. Jag ska fylla sju år i oktober, nästan samtidigt som det är halloween. Förra året hade vi ett halloweenkalas och jag var utklädd till Hulken. Mamma hade gjort en tårta som såg ut som ett monster. Jag gillar monster och superhjältar.
Jag hoppas att vi kan ha ett halloweenkalas i år också, men det kommer bli lite annorlunda för nu ska min lillasyster få vara med. Jag tror att hon kommer gilla discokulan som snurrar, glittrar och blinkar i olika färger.
När min lillasyster föddes var hon väldigt liten. Hon vägde bara ett kilo, som ett halvt glasspaket kan man säga. Hon föddes för tidigt och behövde bo på sjukhus i två månader innan hon fick komma hem. Två månader, ja det var ungefär så länge som hela mitt sommarlov.
Min lillasyster är världens bästa syster. Men när hon föddes vändes allt upp och ner. Inget blev som jag trodde att det skulle bli. Inte för mamma och pappa heller.
En dag, inte så många dagar efter skolavslutningen, så vaknade jag jättetidigt på morgonen. Mamma och pappa var uppe och höll på med något i köket. Det slamrade och lät därute. De verkade helt ha glömt bort hur man gjorde saker lite tyst.
Mamma satt på en stol och höll sig om magen. Hon såg ledsen ut, som om hon hade ont. Pappa sprang runt och packade ner saker i en väska. Varför hade han så bråttom? Det kändes inte alls bra, jag fick också ont i magen.
Mamma sa att hon och pappa skulle åka till sjukhuset för att se hur lillasyster mådde inne i mammas mage. Hon kramade mig, men det kändes ändå svårt och ledsamt.
Jag fick vara med och hjälpa till första gången lillasyster skulle bada. Först gjorde vi hennes fotavtryck på ett papper, som ett minne, för att komma ihåg hur små hennes fötter var. Hemma har vi fotavtryck från mig också när jag var bebis men mina fötter var större än lillasysters.
Pappa höll i lillasyster när vi badade henne och jag och mamma hjälptes åt att tvätta henne. Lena lyfte på CPAP-masken lite så vi kunde tvätta lillasysters ansikte. Jag funderade på varför hon behövde den där masken så mycket.
– Tror du lillasyster är en superhjälte? viskade jag till Lena. Hon hade ju sett många bebisar så hon borde veta.
– Ja, precis som du, svarade hon.
Knäppt! Jag var ju bara en vanlig Sam. Fast kanske hade Lena sett min Hulken-mask i vårt rum.