Älskade syster, kära bror
Älskade syster, kära bror
Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2024 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: Anna Helgesson
Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8092-271-5
Helgesson
Till mina älskade barn som alltid inspirerar mig
Bella brukade aldrig klaga över någonting. Men den här morgonen låg hon dubbelvikt över frukostbordet och ville inte äta. Inte en tugga.
Leo såg på henne. Det surrade konstigt i bröstet. Bella brukade kasta sig över maten.
– Det gör ont, kved hon och stötte bort tallriken med fil som mamma hade hällt upp åt henne.
Hade hon blivit sjuk? Leo tittade från Bella till mamma och tillbaka till Bella igen. Hon blundade och andades med korta, ytliga andetag.
– Är det … mens, eller? frågade mamma med ett medlidsamt uttryck i ansiktet.
– Nej, det är nog inte dags än, viskade Bella.
Leo såg att hon var blek. Vit som ett lakan.
– Gå och lägg dig, så kommer jag med en värktablett alldeles strax.
Mamma strök över Bellas rygg när hon gled förbi på väg till trappan som ledde upp till övervåningen.
– Märkligt, sa pappa när Bella försvunnit upp. Det är för ofta nu. Vi behöver nog ringa vårdcentralen i alla fall.
Leo såg att mamma nickade, samtidigt som hon hällde upp ett glas vatten och tryckte ut en vit tablett ur förpackningen.
– Vårdcentralen? frågade Leo och blinkade hårt. Varför det?
– Det är bäst att vara på den säkra sidan och kolla upp hennes besvär, så det inte är något allvarligt, förtydligade mamma.
– Ät upp nu Leo, vi ska dra snart, sa pappa och tittade på aktivitetsklockan han aldrig tog av sig. Klockan mätte puls, antal steg och annat som hade med träning att göra. Men han tränade aldrig själv. Det tyckte Leo var ganska kul.
Han släppte oron för Bella och lät glädjen rinna in i magen i stället. Pappa och Leo skulle hämta Clara vid stationen inne i stan. Äntligen var hon hemma igen.
Sommaren var fortfarande varm och härlig. Leo tittade ut genom bilrutan och såg att vissa björkar hade fått gula blad. Inte brukade väl träd bli höstiga redan i början av augusti? Han såg inte fram emot att alla växter skulle vissna och dö i mörkret och kylan.
Olivia log så att hennes ögon försvann i skrattrynkorna. Nu såg Leo att hon var lika brun som Clara.
– Jag tycker att hon är cool. Skulle också vilja ha en sådan moster. Eller en syster för den delen. Det hade verkligen varit roligt. Och du har både en syster och en moster, det är så orättvist! Det är bara småkillar i min familj. Förutom pappa då, tillade hon och fnissade.
En stor gråhäger kom flygande precis över deras huvuden. Den mörkgrå kroppen skymde solen ett ögonblick, innan långsamma, rytmiska vingslag förde den bort mot andra sidan sjön. De följde fågeln med blicken tills den landade vid vattenbrynet och inte syntes mer.
– Sommarlovet är snart slut, suckade Olivia och sträckte ut sig på träplankorna. Och så alla nya som ska börja i vår klass i sexan. Längtar du, eller?
Leo skakade på huvudet samtidigt som han tänkte efter. Jo, det skulle nog bli kul, trodde han. Särskilt att träffa Tindra. Men det sa han inte högt. Hon var en av sju nya elever som skulle komma till deras klass från en riktig lantisskola ett par mil bort. Han mindes verkligen Tindra från klassträffen de haft alldeles före sommarlovet. En mörk tjej, med massor av svarta lockar.
Vackra ögon med långa, täta ögonfransar. Henne kom han mycket väl ihåg.
– Hallå!
Olivias röst fick honom tillbaka till nuet.
– Hör du inte vad jag säger, eller? Ska vi bada?
Efter sista simturen klädde de på sig och skulle precis cykla hemåt, då de fick syn på något. I gräset bredvid låg en död mus med djupa sår i buken.
– Nej, vad synd! Så gullig! pep Olivia och petade på den med en pinne.
– Säkert en rovfågel som tappat den, trodde Leo och sjönk ner på huk.
Den lena pälsen var alldeles blodig. Han viftade bort en fluga som ville sätta sig mitt i såret.
– Ska vi begrava den? undrade Olivia och tittade frågande på Leo.
– Seriöst? Sånt gjorde vi väl typ bara när vi gick på förskolan?
Leo log åt henne och tittade sedan på djurkroppen som låg alldeles stilla i solen. Som om den sov eller bara var medvetslös.
– Men visst, klart vi ska göra det.
De hjälptes åt att gräva en grop längre in bland buskarna där marken var mjuk av fukt. Kroppen placerade de försiktigt i den mörka jorden och skopade över jordskockor och grästuvor. Leo funderade över hur det skulle kännas att ligga där, begraven av jord och förmultnande växter. Ingenting alls, såklart, musen var ju död.
– Vänta! Leo reste sig och sprang bort till ängen där stora blåklockor fortfarande blommade.
Olivia fyllde den tomma flaskan med vatten och de placerade vasen med blommorna bredvid den lilla graven.
– Fint, sa Olivia uppmuntrande.
Leo nickade.
– Men det saknas ett kors, sa han. Minns du, vi gjorde alltid kors vid graven förr, när vi var små?
Nu var det Olivias tur att nicka.
De satt tysta bredvid varandra. Fågelsången och ljudet från andra badande runt sjön nådde deras öron.
De levde, men musen var död. Den skulle aldrig höra något mer.
– Vad tror du händer efter döden? frågade Olivia.
Leo ryckte på axlarna.
– Ingen aning. Tänker du på musen?
– Kanske, svarade hon. Jag tänker rent allmänt, liksom. Om det finns något liv efter döden.
– Vet inte, sa Leo. Den kanske är i mushimlen. Han rättade till en blåklocka som höll på att ramla ur flaskan.
– Himlen, mumlade Olivia. Vad är det i så fall? En plats där smådjur kan ”leva” utan att vara rädd för rovdjur? Vad äter i så fall en rovfågel i sin himmel?
– Du tänker så mycket. Det kanske är så att ingen äter i himlen. Alla finns där, ingen är hungrig, ingen slåss eller dödar någon. Det tycker jag låter helt okej, faktiskt.
– Jag skulle sakna att äta, sa Olivia. Hon reste sig och borstade bort jord som fastnat på händer och knän.
– Jag med, om jag tänker efter, höll Leo med.
De tog cyklarna och började långsamt trampa hemåt. Leo tänkte på en himmel som kanske fanns där uppe bland molnen. Clara skulle säkert ha något klokt att säga om det. Hon hade ofta bra svar. Om nästan allt.
– Ska du verkligen ta bort det? undrade Leo.
Bella nickade.
Hade Bella bestämt sig för något så brukade ingen kunna ändra på det.
– Gör det nu! sa hon och tittade uppfordrande på mamma som höll i pappas rakapparat.
Leo ska börja sexan. Mörkhåriga, starka Tindra får hans hjärta att klappa extra hårt. Är han kär i henne? Hur vet man egentligen att man är kär?
Samtidigt drabbas familjen av något fasansfullt. Storasyster Bella är väldigt sjuk. Kan det till och med vara så att hon kommer att dö?
Livet och döden är komplicerade. Tur att Leo har moster Clara att prata med.
Mitt i all turbulens så börjar mystiska paket dimpa ner hemma hos Bella och Leo. Avsändaren är hemlig och
skriver endast en symbol som hälsning. Vem skickar dessa paket till syskonen och varför?
Älskade syster, kära bror är en bok om kärlek och syskonskap, livet och döden.
www.idusforlag.se