Karat Bantorget 3 222 29 Lund
karatforlag.se
karat är ett imprint i Historiska Media info@historiskamedia.se
© Alice Vånner och Karat 2025
Omslag Michael Ceken
sättning Charlotta Magnusson
tryck Scandbook EU, 2025
första tryckningen
isbn 978-91-8083-145-1
Till Hampus, min episka kärlek, för att du sa ”jag tror på dig”
Penny lever enligt filosofin att folk alltid har fel. Inte för att det stämmer, utan för att världen blir roligare då. Alfred Hitchcock sa till exempel att drama är livet med alla tråkiga bitar bortklippta – men Penny misstänker att herr Hitchcock saknade fantasi. Titta bara på hennes liv. Det är en helt vanlig tisdagsmorgon och hon ska iväg på ännu ett äventyr.
Landvetter ligger mellan Göteborg och Borås, mellan skog och vägar, mellan himmel och jord, utan att tillhöra någon av dem. På sätt och vis en egen ö, med broar till hela världen. Internationellt vatten mitt i skogen.
Penny har alltid älskat flygplatser, på samma sätt som andra kanske älskar ljudet av kaffemaskinen på morgonen, prasslet av en godispåse eller frasen ”Jag har goda nyheter”. Det är inte nödvändigtvis flygplatserna i sig hon älskar, utan snarare vad de leder till. Som att sluta ögonen och falla bakåt medan ljudet av ett främmande språk omsluter en, upplevel-
serna av en ny kultur, ny musik, nya smaker. Äventyr smakar som rött vin på hennes tunga.
Penny går fram till en blond kvinna vid bagageinlämningen. ”Hej! När går nästa flyg till Italien?”
”Ett ögonblick”, svarar kvinnan och klickar runt på sin dator. ”Nästa flyg går till Ancona. Boardingen stänger om tjugotre minuter.”
”Perfekt. En biljett, tack.”
Kvinnan tittar upp från sin dator. ”Vet du var Ancona ligger?”
Penny fäller upp solglasögonen och räcker kvinnan sitt pass och kreditkort. ”Ja, italienska östkusten. Det är där mitt hotell ligger.” Ancona har även en önskebrunn hon ännu inte provat. Och pasta. Man får inte glömma pastan.
”O-keej … Tack.” Kvinnan klickar runt på datorn. ”Du har tur, vi har bara en biljett kvar, i business class. Du får den till ett sanslöst bra pris.”
Penny ler. ”Älskar när det händer.”
Kvinnan sneglar på henne. ”Visste du att det fanns en plats kvar på ett plan som snart går till just Ancona, eller kom du hit och hoppades på det bästa?”
”Jag hoppas aldrig på det bästa”, svarar Penny. ”Jag förlitar mig på det.”
Kvinnan stirrar på henne under sänkta ögonbryn. ”Så … ja?”
”Biljetten … tack.”
”Det är ett fullt flyg, så vi checkar gärna in ditt handbagage om du inte har något emot det.”
”Nejdå, ta det.”
Folk är alltid lika förvirrade över Penny, något hon först älskade, sedan hatade och nu är likgiltig inför. Ibland låtsas hon bli förvånad när något lyckosamt händer, bara för att
dämpa reaktionerna eller för att inte skapa upprörda känslor. Hennes mejl fylldes med mordhot efter att hon dök upp i Postkodmiljonären på TV4 och tog emot checken, skakade hand med Rickard Sjöberg och sedan bad dem gå så att hon inte skulle missa säsongsavslutningen av Bachelorette. Enligt mejlhoten förtjänade hon inte att vinna.
Såklart hon inte gjorde. Penny är inget helgon. Livet är orättvist, men vissa är bättre på att utnyttja hur universum fungerar och Penny är en av dessa människor.
Sedan hon var liten har hennes kusin Kitty kallat henne Lucky Penny, och smeknamnet är berättigat. Vissa kallar det vidskeplighet, men Penny vet bättre. Hon är en expert. Hon behöver inget jobb, inga vänner, inga kontakter – för det man behöver i livet är inte pengar eller kärlek, utan tur. Och Penny har haft tur sedan födseln.
Hon föddes den sjunde december i råttans år, vilket inte låter så trevligt, men betyder tur på flera olika sätt för hennes mamma, hennes pappa och ett ansenligt antal kineser.
Hon har aldrig krossat en spegel, inte fällt upp ett paraply inomhus eller ens sagt siffran tretton högt. Hon har önskat samma sak i över fyrahundrafemtio fontäner och på hennes nyckelknippa finns bland annat en hartass, en bit trä som extraknäcker som kapsylöppnare, en skalbagge i äkta guld, ett litet saltkar, en gammal hästsko, en fyrklöver, en tändare och en gris i trä. Hela knippan är massiv och väger lika mycket som en del hundar.
Till skillnad från sina klasskompisar hade hon inte Taylor Swift eller Beyoncé som idol, utan Giorgio Gallo, professor i teologi på Cambridge med tur och otur som specialitet.
Hon klär aldrig på sig med vänster arm eller ben först; dödar aldrig nyckelpigor, spindlar eller getingar; börjar aldrig
en resa på en fredag; plockar aldrig upp en kniv hon själv tappat; visslar aldrig när det är mörkt; går aldrig längs vägar en svart katt korsat, och stegar, ja, dem ska vi inte ens tala om.
Självklart är listan längre, men det är sällan hon har behövt undvika att säga ordet Macbeth på en teater eller peka på bajs i England.
Hennes föräldrar lever inte lika hårt efter reglerna, men tillräckligt mycket för att Penny och hennes pappa – som rödhåriga – aldrig får vara det första samtalsämnet någon har efter nyår, och de måste alltid hålla sig borta från andra personer den första morgonen i maj. Föräldrarna har sedan dag ett lärt henne allt de kan, men hon tog tur och otur till en ny nivå.
När hon har fått pass, kreditkort och biljett kliver hon på rulltrappan för att ta sig till säkerhetskontrollen. När hon vänder sig om för att se ut över terminalen möter hennes blick ett par bruna ögon, långt bort.
Han är så vacker att det gör ont.
Någonting med hur han sitter, lite ledsamt ihopsjunket och krokigt. Hans jeans och enkla t-shirt utgör en skarp kontrast till hans intensiva blick, glansiga lockar och tatuerade armar och hals. Och hans snälla ansikte. Ingenting passar ihop, vilket får honom att se vansinnigt intressant ut. Det är nästan så hon inte kan slita blicken från honom, men när rulltrappan tar slut tvingas hon.
Hon har inte kärleksrelationer, men ibland ser, pratar eller ligger hon med någon som nästan fastnar – som ett virus, eller som otur. Och hon gör sig av med människor på samma sätt som man gör sig av med otur: hon reser ifrån dem.
Penny har levt hundra liv på tjugosex år, och hemligheten är att dö hundra gånger.
Det är alltid värt det.
Hon stannar utanför en av flygplatsens butiker när hon ser ett par solglasögon hon genast blir kär i. De är stora nog att få henne att se ut som en fashionabel insekt, vilket är en look hon inte ens visste att hon älskade. Efter att ha köpt solglasögonen strosar hon runt bland butikerna en halvtimme medan hon klappar hartassen på sin nyckelknippa.
Och på tal om tur …
”Ursäkta”, ropar en ung tjej när Penny råkar gå förbi Joe & the Juice.
Penny ler. ”Ja?”
”Vill du ha en gratis macka? Det var en kille här förut som inte hann vänta på den.”
Penny tackar tjejen, tar mackan som det står Adam på, och promenerar mot gate fem.
Hon är nästan framme när hon ser att killen med tatueringarna och det lockiga håret kommer springande genom folkvimlet, mot henne. ”Ursäkta … Ursäkta … Oj!” Han snubblar och plockar sedan upp en resväska han råkat välta.
”Nej, det var mitt fel! Förlåt”, säger han och sätter sedan fart igen. ”Ursäkta … Ursäkta …”
Hon vänder sig om när han passerat henne och ser honom sicksacka mellan kropparna. Är han sen till sitt flyg? Undrar vart han är på väg. Han ser ut att ha ursprung från södra Asien, kanske Sri Lanka, blandat med något europeiskt.
Hon når gate fem och ger sitt boardingpass till flygvärdinnan precis när de sista passagerarna släpps på. Hennes säte är vid fönstret och personen som skulle ha suttit bredvid henne måste ha fått andra planer, vilket får Penny att le och sträcka ut sig med en nöjd suck.
Hon plockar upp mobilen och skriver ett meddelande till sin kusin Kitty.
För varje ny kille Kitty dejtar behöver hon övertyga honom om att Pennys tur inte är påhittad, så Penny skickar uppdateringar under dagen och efter cirka en vecka brukar de förstå. Den senaste killen – Kevin – är dock envis och de har jobbat i tre och en halv vecka på att bryta ner honom.
penny : Första klass, gratis avokadomacka, slapp precis alla köer och ingen sitter bredvid mig. Övertygad?
kitty : Han frågade hur du betalar för resan, hahaha! Jag sa att det var med pengar du vann från lotten du fick av mig i julas. Gissa hans reaktion!!!
penny : Jag vill säga ”övertalad”, men vid det här laget vet jag bättre. Jag gissar … arg över att du inte behöll lotten själv?
kitty : Ding-ding-ding! Vi får försöka igen imorgon. Puss!
kitty : Och tack för blommorna!!! Älskar pioner!!!
penny : Jag vet, och varsågod! Det är inte varje dag ens kusin får rollen som ”kvinna med säkerhetsbälte” i en nationell reklam! Puss!
Penny placerar sin virkade väska under sätet framför sig och ser till att nyckelknippan är lättåtkomlig. Men precis när hon lutar sig tillbaka och spänner fast säkerhetsbältet tumlar en kille med vilt ansiktsuttryck in och kastar sig ner i det tomma sätet bredvid henne. Tatueringarna på hans hals glänser av svett.
Tio minuter tidigare
Adam sitter med armarna i kors på sin fosterpappas gamla blå resväska från åttiosex och ser på medan en ung kille med spretigt rött hår och träningsoverall försöker bända upp en bildörr med ett skohorn. Han hade hellre lyssnat på musik och låtsats som att omvärlden inte fanns, men han har tappat bort sina hörlurar.
Han ägnade nyss några minuter åt att rita av sitt köksfönster ur minnet. Där brukar han sitta om morgnarna när han dricker sitt morgonkaffe. Han har hängt upp gardiner vars varierande textur ger intressanta skuggor, mönstret rör sig kring hans hud, sträcks ut vid hans armveck och blir kortare vid hans armbåge. Men när Adam nu försökte återskapa dem på papper fick han så mycket hemlängtan att han fällde ihop blocket igen.
”Tror du han klarar det?” frågar Petter utan att röra käken.
Han sitter på golvet med benen i kors och hakan vilande på den något dyrare, stålgrå Samsonite-resväskan framför sig.
”Han har i alla fall större chans att stjäla den än han har att vinna den”, svarar Adam precis när killen snubblar och tappar skohornet så att det faller ner på det polerade, sandfärgade stengolvet med ett högljutt skrammel.
Han försöker plocka upp verktyget, men det verkar vara svårt när man är hög på gud vet vad och befinner sig på ett snurrande podium ihop med en bil. Och nu har alla på flygplatsen lagt märke till spektaklet. Två poliser dyker upp från ingenstans, och precis när killen fått tag på sitt skohorn tar de varsitt tag om hans armar och lyfter upp honom så att hans vita sneakers flaxar i luften.
”Han hade definitivt haft större chans att vinna den”, protesterar Petter. ”Vem stjäl något på en flygplats? En bil dessutom. Vad hade han tänkt göra – köra härifrån?”
Adam skakar på huvudet. ”Tänk att det bara är cirka en av fjorton miljoner som vinner på lotto. Alla i Sverige hade …”
”EN av FJORTON miljoner?” avbryter Petter. ”Det kan inte stämma. Jag har hört talas om flera som har vunnit och …”
”Har du träffat dessa personer?”
Petter blinkar. ”Nej.”
Adam petar på Petters huvud. ”Precis. Företag sprider såna historier för att övertala folk att …” Men han tystnar, för in genom dörrarna kommer världens vackraste kvinna.
”Jävlar”, utbrister Petter.
Hon är lång med vågigt, rött, axellångt hår som studsar för varje steg hon tar. Hon har glansiga, silvriga shorts med hög midja och en Rolling Stones-t-shirt med avklippta ärmar, stora militärkängor och ett par svarta solglasögon.
”Wow”, utbrister Adam.
Hon har en gul väska med fyra hjul, liten nog att klassas som handbagage, och en virkad handväska med ett stort ”P” invävt i de färgglada ränderna. Resväskan är täckt av flera hundra klistermärken, och efter en relativt kort konversation med personen vid incheckningsdisken lägger hon upp den på bandet, tar emot sin biljett och går mot rulltrappan. Adam ser henne stoppa ner biljetten i handväskan och trots att hon är tiotals meter bort möts deras blickar precis när hon tittar upp.
Adam, som normalt sett skulle anses vara en cyniker och ateist även under sina mest sentimentala dagar, översköljs av en främmande känsla. Han känner ett överväldigande behov av att prata med henne. Räcka fram sin hand och presentera sig som mannen som kommer att följa henne vart hon än går. Men när rulltrappan tar den rödhåriga kvinnan till andra våningen och hon till slut vänder sig om och går iväg, intalar han sig att han drabbats av sinnesförvirring och andas ut ett andetag han först då inser att han hållit gisslan.
”Pix pax”, säger Petter.
Adam spottar ur sig ett antal konsonanter som kunde ha varit början på några briljanta meningar. Istället lyckas han frambringa ett: ”Nä-ä! Lägg av! Du är … Nej!” – en mästerlig uppvisning i verbalt raffinemang.
Petter reser sig upp och Adam gör detsamma, för en liten röst i hans bakhuvud säger att den blonda skitungen han kallar bror kommer springa genom flygplatsen och fria till tjejen om Adam inte gör det först. Det visar sig dock att Petter har sett de sista kollegorna anlända, vilket betyder att det är dags att checka in bagaget.
”Bara en halvtimme sena”, säger Adam och klappar Rolf, sin äldsta kollega, på ryggen. Rolf höjer ett långfinger till hälsning utan att säga ett ord.
Två andra från styrelsen skrattar, men vd:n fäller ner Rolfs finger med ett nervöst leende.
Grundaren klappar Adam på ryggen och ler moderligt.
MediCore är ett företag med över tvåhundra anställda, men det är bara de sexton som är baserade i Göteborg som ska med, tack och lov. De har haft ett rekordår och firar genom att åka en vecka till Ancona för att höra Adams föreläsning och ägna sig åt teambuilding. Adam har svårt att se varför man skulle tycka om varandra mer bara för att man tvingas umgås mer.
”Ett pax är heligt, det vet du”, säger Petter med sin medlarstämma, som annars är reserverad för envisa forskare när han ska förklara för dem varför logotypen inte behöver vara större och texten inte behöver ha tre olika färger. Bröderna ställer sig bakom Maria och Eva som också har väntat i närmare fyrtio minuter.
”Om man pratar om saker”, skrattar Adam. ”Skrivaren på jobbet, eller en … gunga. Inte en kvinna.”
Petter snurrar sin resväska framför dem, och Adam tänker att han förmodligen hade repat golvet om han försökt sig på samma sak med sin. ”Jag vet inte vad jag är mest orolig över, att du fortfarande leker med gungor eller att du paxar dem.”
Adam hugger efter Petters bröst med sin armbåge. ”Du är snart trettio och du paxar kvinnor. Skäms på dig.”
Maria och Eva får sina biljetter och vänder sig om mot killarna. ”Usch, Petter.”
”Det var inte … Det var …” Han vänder sig mot Adam och plutar kritiskt med de tunna läpparna. ”Du vinner den här rundan. Bra spelat.”
Adam rycker på ena axeln och går fram för att visa upp sitt pass. ”Du gör det för lätt för mig.”
När Adam var fjorton flyttade en tolvårig kille in i hans fosterfamilj, och även om Adam var kritisk till nykomlingen var det som att Petter visste att de skulle bli så nära som två främlingar kan bli. Som bröder. De är inte lika på något sätt – faktiskt är de varandras raka motsatser. Men precis som ett batteri drivs av att skapa energi mellan en plus- och en minuspol, drivs Adam av Petters livsglädje och Petter av Adams … Adam har faktiskt ingen aning om vad Petter får ut av honom, men han verkar angelägen om att följa efter Adam vart han än går.
När de når säkerhetskontrollen hinner Adam precis se den vackra kvinnan gå igenom metalldetektorerna utan att behöva lägga ifrån sig annat än sin mobil, handväska, något som ser ut att vara en kompakt men behändig klump av skrot och sina solglasögon. Hon ler mot personalen, plockar upp sina saker och försvinner runt nästa hörn.
Hon är som ett sådant där spöke som hänger med under ett tv-spel för att visa hur det perfekta gamet ska se ut. Så här smidigt hade saker gått om du inte var du.
”Glöm det”, säger Petter som förmodligen sett Adams trånande blick.
”Du vet att jag inte tänker ta ditt paxande på allvar.” Adam drar handen genom håret. Förmodligen får rörelsen lockarna att stå åt alla håll.
”Jaja, ni hade fått fantastiskt vackra barn ihop, de hade haft dina käkben och hennes … allt annat. Men på riktigt, Adam. Tajmingen är fruktansvärd, du är inte direkt redo att ge dig in i ett förhållande. Har du glömt vad som väntar på dig där hemma?”
Han har en poäng. Flera poänger. Men ändå. ”Oroa dig inte, du vet att jag inte är ute efter en tjej.”
”Du är aldrig ute efter en tjej”, muttrar Petter. ”Men de hittar dig ändå.”
Just då ropar vd:n över sorlet. ”Medarbetare på MediCore! Så fort ni kommer igenom kontrollen måste ni springa till gaten. Uppfattat?”
Adam känner Petter le mot honom. ”Lägg av”, säger han och puttar bort Petters ansikte.
”Du hinner inte hitta henne, än mindre prata med henne.”
”Det hade jag inte tänkt heller”, ljuger han. ”Men jag tänker dra förbi Joe & the Juice. Jag har inte missat en enda frukost i hela mitt liv och jag tänker inte börja nu.”
”Du hinner inte det heller.”
Adam lägger upp sin väska, dator och mobil på bandet, går igenom kontrollen och nickar mot företagets styrelse som står längst bak i kön. ”Jag hinner köpa en macka, prata med tjejen, gifta mig och få de där vackra barnen du pratade om innan de där är igenom kontrollen.”
Men Petter hade rätt, inser han tre minuter senare när han står och väntar på sin avokadomacka och de två tjejerna bakom disken skrattar åt någonting de sett på sina telefoner.
”Förlåt, men jag hinner inte vänta längre”, säger han. ”Ge mackan till någon annan”, och så springer han till gate fem medan axelväskan slår mot höften och stressvetten får hans svarta t-shirt att klibba mot ryggen. När han kommer till gaten märker han att de fortfarande håller på att släppa in en lång kö. Så han springer tillbaka till Joe & the Juice och är nästan på väg att bryta nacken när han snubblar över en killes resväska.
”Förlåt”, säger Adam och ställer resväskan vid killens fötter.
”Är du okej?” frågar han.
”Nej, det var mitt fel! Förlåt”, svamlar Adam, fast killen inte direkt försöker ta på sig skulden.
”Jag hinner tydligen”, flämtar han när han till slut når tjejerna på Joe & the Juice. ”Gjorde ni klart mackan?”
De ser på varandra, sedan på honom. ”Vi gav precis bort den till någon annan. Vill du beställa en ny?”
Adam begraver ansiktet i händerna och säger: ”Nej. Tack”, medan han gråter inombords och återigen springer till gaten.
När han kommer fram håller en av flygvärdinnorna på att dra ett band framför slussen och Adam vädjar till henne att släppa på honom. Förklarar att han var för optimistisk med tiden och lovar att inte göra om det. Efter många om och men går hon med på att ringa för att se om hon kan släppa in en till, men lovar inget. Han funderar på att berätta att han har en biljett till business class men kommer inte på något sätt att säga det som inte skulle låta äckligt och kniper därför ihop munnen. Han är på väg att explodera av stress och skam och dåligt samvete. Föreställer sig att kollegorna kommer hem brunbrända och säger: ”Klassiskt av Adam att bli bjuden på en resa till Italien för att tala på ett event och sen offra resan för en macka.”
”Du förstår inte vilken tur du har”, säger flygvärdinnan efter samtalet. ”De skulle precis stänga dörrarna.”
”Wow, vilken tur”, muttrar han och räcker henne biljetten. Men att nästan förstöra en hel resa på grund av en avokadomacka kallas inte tur. Det kallas en klassisk Adam. Han springer genom slussen, tackar hastigt flygvärdinnorna som står och väntar på honom vid flygplanets ingång, snubblar genom gången och kraschar ner i sitt säte. Det tar flera sekunder innan han hämtat andan och kan få på sig bältet.
”Är du okej?”
Han vrider på huvudet för att nicka till sin granne, men fryser till i rörelsen.
Åh. Helvete.
Han ser ut att ha blivit torterad sedan hon såg honom senast.
De svarta, tjocka lockarna är yviga och står rakt upp, förutom i pannan där några slingor ligger klistrade. Penny kan till och med se pulsen hamra under hans käke, ovanför en tatuering föreställande en orm som har på sig en stickad hatt.
T-shirten hänger snett över hans breda axlar och hon slås av hur lång han är, trots att han sitter ner. Hans blick glider från hennes, neråt, neråt, men istället för att stirra på hennes bröst som de flesta män gör, glor han på hennes macka.
”Hungrig?” mumlar hon med munnen full och knycklar ihop pappret mackan låg i.
”Jag …”, kraxar han och harklar sig. ”Jag … beställer något. Sen.” Han vänder blicken framåt och säger sedan ingenting medan planet startar, accelererar och lyfter.
Penny ser ut genom fönstret medan världen under dem blir ett tvådimensionellt täcke av grönt med skärsår i betong, asfalt och cement. Hon ser bilar fulla av huvudkaraktärer
