9789180830485

ABBY JIMENEZ

DIN VÄRLD

översättning

Katarina Jansson

Karat

Bantorget 3

222 29 Lund

karatforlag.se

karat är ett imprint i Historiska Media

Part of Your World

Copyright © 2022 by Abby Jimenez

This edition published by arrangement with Grand Central Publishing, a division of Hachette Book Group, Inc., USA. All rights reserved.

Del av din värld © Karat, Historiska Media 2024

översättning Katarina Jansson

omslag Sarah Congdon (anpassning

av den svenska utgåvan: Karat förlag)

tryck Scandbook, EU 2024

Första tryckningen

isbn 978-91-8083-048-5

Till Jeanette, Terri, Dawn och Lindsay

Utan allt ert stöd skulle jag knappt fixa hälften av det jag lyckas få gjort.

Den här boken tillägnas er.

Nattfjärilarna fladdrade i strålkastarljuset över dikets höga gräs. Jag höll fortfarande hårt om ratten, med hjärtat vilt dunkande.

Jag hade väjt för en tvättbjörn i dimman och kanat ner i den grunda dikesrenen. Jag var oskadd. Uppskakad, men oskadd.

Jag försökte backa upp igen, men hjulen spann utan att få fäste. Ren lera, förmodligen. Typiskt. Jag skulle ha köpt en SUV istället för en vanlig personbil.

Jag stängde av motorn, slog på varningsljusen och ringde bärgningshjälpen. De sa att det skulle dröja en timme.

Perfekt. Helt perfekt.

Jag hade fortfarande två timmars bilväg hem, men här satt jag fast på en ödslig sträcka någonstans mellan begravningsbyrån i Cedar Rapids i Iowa, som jag precis lämnat, och min bostad i Minneapolis. Jag var utsvulten, behövde gå på toa och var iförd kroppsformande underkläder. Kort sagt den storslagna avslutningen på en fruktansvärd vecka.

Jag ringde min bästa kompis Bri. Hon svarade genast. ”Jaha? Hur har helvetesveckan gått?”

”Jag kan i alla fall tala om hur den slutade”, sa jag och lutade mig bakåt i sätet. ”Jag har precis kört ner i diket.”

”Åh, nej! Är du okej?”

”Det är jag.”

”Har du ringt efter bärgningsbil?”

”Det har jag. Skulle ta en timme. Och jag är iförd Spanx.”

Hon sög in luft mellan tänderna. ”Satans egna underkläder? Och du bytte inte om innan du åkte? Du måste ha lämnat stället som om livet stod på spel. Var är du någonstans?”

Jag spanade ut genom vindrutan. ”Ingen aning. Bokstavligen mitt ute i ingenstans. Jag ser inte ens några gatlyktor.”

”Sabbade du bilen också?”

”Jag vet inte”, sa jag. ”Jag har inte hunnit gå ut och kolla. Men jag tror inte det.” Jag vred mig i sätet. ”Du? Kan du bara vänta en stund? Jag måste ta av mig det här otyget.”

Jag lossade säkerhetsbältet och fällde sätet bakåt så långt det gick. Så tog jag av de högklackade skorna och slängde dem på passagerarsidan och sträckte sedan händerna bakom ryggen för att dra ner blixtlåset. Jag ålade mig ur de insydda behåbanden, lutade mig bakåt så långt jag kunde, drog upp den svarta cocktailklänningen till höfterna och stack tummarna innanför mina Spanx.

Det var helt öde därute. Jag hade inte sett en enda bil på den här vägen den senaste halvtimmen. Men just som jag mödosamt började hasa ner nylonplagget strömmade ljuset från ett par strålkastare in genom bakrutan. Så klart.

”Sjutton också”, flåsade jag och snabbade på.

Det var som att tävla i grenen ”försöka ta sig ur en kroppsstrumpa med kompressionsfunktion på kortast möjliga tid”. Jag hörde en bildörr smälla igen och drabbades av panik, lyckades kämpa ner spandexskiten till knäna under ratten och sparkade sedan av mig alltsammans just som någon kom fram till bilfönstret.

En stor lurvig hund dök upp från ingenstans och hoppa-

de upp mot bildörren för att kika in på mig. Efter honom kom en skäggig vit kille i jeansjacka med fårskinnskrage. ”Ner, Hunter.” Han knuffade ner hunden och knackade på rutan med knogen. ”Hallå, är allt okej därinne?”

Mitt blixtlås var fortfarande halvt neddraget, och klänningen uppdragen nästan i troshöjd. ”Jadå, ingen fara med mig”, sa jag, drog hastigt ner klänningen över låren och vred på överkroppen så att jag hade min bara rygg mot passagerarsidan. ”Tvättbjörn.”

Han satte ena handen bakom örat. ”Ledsen, men jag hör inte riktigt vad du säger.”

Jag öppnade fönstret någon centimeter. ”Jag girade för en tvättbjörn. Ingen fara med mig”, upprepade jag med högre röst.

Han såg lite road ut. ”Ja, sådana har vi gott om här. Ska jag dra upp bilen åt dig?”

”Jag har ringt efter en bärgningsbil. Men tack i alla fall.”

”Om du ringde efter bärgning är det Carl du sitter och väntar på”, sa han. ”Så då får du nog vänta ett tag.” Han nickade bortåt vägen. ”Han har avverkat sex öl inne på klubben för krigsveteraner.”

Jag blundade och gav ifrån mig en trött suck. När jag öppnade ögonen igen log mannen mot mig. ”Ge mig en sekund bara, så drar jag upp dig.”

Han väntade inte på svar utan gick direkt till den bakre kofångaren.

Jag drog skyndsamt upp klänningens blixtlås. Sedan tog jag mobilen igen. ”Någon kille drar upp mig nu”, viskade jag till Bri.

Jag vinklade backspegeln för att försöka se hans num-

merskylt, men blev bara bländad av strålkastarna. Där utifrån hördes metalliska slamranden. Hunden hoppade upp

igen för att titta in på mig genom fönstret. Den kuperade svansen började vifta, och han skällde.

”Var det där en hund?” frågade Bri.

”Ja. Han tillhör den där killen”, sa jag och skakade på huvudet åt hunden. Han slickade på glasrutan.

”Varför låter du så andfådd?”

”Jag höll precis på att mixtra mig ur mina Spanx när han dök upp”, sa jag, tog upp dem från golvet och knölade ner dem i handväskan. ”Jag var typ halvnaken när han kom fram till fönstret.”

Hon skrattade så högt att jag fick hålla mobilen en bit från örat.

”Det är inte roligt”, väste jag.

”Kanske inte för dig”, sa hon under fortsatt skratt. ”Så hur ser den här killen ut, då? Någon läskig gammal gubbe?”

”Nej. Han är rätt snygg, faktiskt”, sa jag och försökte se i sidospegeln vad som hände bakom mig.

”Ahaaa. Och hur ser du ut?”

Jag kastade en blick ner på mig själv. ”Hår och smink fixat, svart begravningsklänning …”

”Den från Dolce?”

”Japp.”

”Supersnygg, alltså. Jag stannar kvar i telefon, ifall du nu skulle bli mördad.”

”Ha. Tackar.” Jag lutade mig bakåt i sätet.

”Så, var begravningen hemsk?” frågade Bri.

Jag suckade tungt. ”Den var fruktansvärd. Alla bara frågade var jag hade Neil.”

”Vad svarade du?”

”Ingenting. Att vi har gjort slut och att jag inte ville prata om det. Jag ville verkligen inte gå in på några detaljer. Och Derek infann sig förstås inte.”

”Vilket tillfälle att befinna sig i Kambodja. Han missar ju alllllt det roliga”, sa Bri.

Min tvillingbror hade en förmåga att undvika alla familjedramer. Jag kunde inte direkt påstå att han borde ha vetat att gammelfaster Lil skulle dö utan förvarning på sitt vårdhem och att jag ensam skulle kastas in i lejonkulan under den tre dagar långa släktträffen/begravningen som följde – men hans frånvaro var i vilket fall väldigt typisk för honom.

Jag vevade ner rutan några centimeter till så att jag kunde klappa hunden. Han hade buskiga ögonbryn, som en gammal man, och stora guldfärgade ögon som gjorde att han verkade förvånad över att se mig.

”Mamma gjorde väldigt bra ifrån sig med talet”, sa jag och kliade hunden bakom örat.

”Förvånar mig inte.”

”Och Neil sms:ade till mig hela tiden.”

”Förvånar mig inte heller. Inte är det fräckhet han saknar. Svarade du?”

”Eh, nej”, sa jag.

”Bra.”

Mer metalliskt skrammel där utifrån.

”Okej, hör på nu”, sa Bri. ”Jag tänkte att vi kunde testa en sådan där dubbeldejt-grej när du kommer tillbaka.”

Jag stönade.

”Låt mig prata färdigt. Det här är inte det minsta in-

vecklat.”

Det skulle garanterat vara invecklat.

”Vi väljer båda två ut de snyggaste killarna vi kan hitta på Tinder. Förmodligen blir det väl någon som poserar med en nyfångad fisk, men det är inte det viktiga här. Vi tar med dem till kaféet alldeles vid Nicks kontor, du vet, det där stället där han äter lunch klockan halv tolv varje dag. Och så, när Nick dyker upp, spelar vi totalt överraskade över att träffa på honom därinne. Du låtsas snubbla och spiller av en ren olyckshändelse lite rödvin på hans skjortbröst, medan jag råhånglar med min dejt.”

Jag skrattade så att jag tappade andan.

”Hur gärna jag än skulle vilja hjälpa dig att fördärva din blivande exmans kläder”, sa jag, fortfarande fnissande, ”så tänker jag inte dejta alls under överskådlig framtid. Jag behöver inga killar i mitt liv just nu. Eller någonsin.”

Hon hånskrattade. ”Ja, ja, vi är ju alla enormt starka kvinnor, tills brandvarnaren börjar pipa klockan tre på natten och man själv måste försöka klippa till den med sopkvasten.”

Jag fnös.

”Men allvarligt”, sa hon, ”vi har aldrig varit singlar samtidigt. Vi borde göra mesta möjliga av den här situationen. Ha en het tjejsommar. Det kan bli hur kul som helst.”

”Jag tror att jag lutar mer åt en Pantertanter-sommar …”

Hon verkade begrunda detta. ”Ja, det vore inte heller så dumt.”

Jag hörde mer skrammel därute och kände bilen vagga lite, som om något fästes vid kofångaren.

”Känner du för drinkar imorgon?” frågade Bri.

”Vilken tid? Jag har pilates.”

”Efter.”

”Okej, visst.”

Jag uppfattade en rörelse i sidospegeln. Mannen var på väg mot mig. Jag slutade klappa hunden och vevade upp rutan så att den nästan var stängd igen.

”Du”, viskade jag till Bri. ”Killen kommer. Häng kvar.”

Mannen knuffade på nytt undan hunden från bilen och böjde sig fram för att prata med mig. ”Kan du lägga växeln i friläge?” frågade han genom den smala öppningen.

Jag nickade.

”När jag dragit upp dig, så lägg i parkeringsläge och stäng av motorn tills jag har fått av kedjorna.”

Jag nickade igen och såg på när han gick tillbaka till sin pickup. En dörr smällde igen, och hans motor startade. Så krängde min bil till och jag rullade sakta upp ur diket och tillbaka ut på vägen. Han gick runt bilen med en ficklampa och tittade till kofångaren.

En trollslända landade på min motorhuv. Där satt den fullkomligt orörlig medan mannen sjönk ner på huk för att inspektera mina däck. Sedan släckte han ficklampan och gick tillbaka till bakdelen av bilen. Mer skrammel av kedjor, och någon minut senare återvände han till fönstret igen. ”Nu har jag kontrollerat bilen och kan inte se några skador. Du kan nog köra vidare utan problem.”

”Tack ska du ha”, sa jag och stack ut två tjugodollarsedlar genom den lilla fönsteröppningen.

Han log. ”Det här bjuder vi på. Kör försiktigt nu.”

Han återvände till sin pickup, tutade och lyfte ena handen till en vänlig hälsning när han körde förbi mig in i dimman.

”Hundra dollar om du får henne att följa med dig härifrån”, sa Doug och nickade mot den rödhåriga kvinnan som satt vid bardisken.

Det var kvinnan jag hade dragit upp ur diket för en halvtimme sedan. En kvart senare hade hon klivit in på Veteranklubben.

Klockan var nio på kvällen en tisdag i april, vilket betydde att hela staden hade klämt in sig där i baren. Snön hade smält och det var officiellt lågsäsong. Allt utom Jane’s Diner och det här stället skulle hålla igenbommat tills floden blev varmare, och Jane’s hade stängt klockan åtta. Turisterna hade försvunnit, så den här stackars intet ont anande kvinnan skilde sig inte bara uppenbart från mängden, utan hon var dessutom en av mycket få kvinnliga varelser i denna pyttelilla stad som varken var släkt med oss eller uppvuxen här. Hon skulle komma att bli obarmhärtigt uppvaktad.

Jag fnös hånfullt åt min bästa kompis och kritade toppen av biljardkön. ”Sedan när har du hundra dollar över?”

Brian skrattade från sin barstol. ”Sedan när har du ens fem dollar över? Och har du det, så gör du bäst i att langa fram dem. Du är fortfarande skyldig mig för det vi drack häromkvällen.”

”Lycka till med att få tillbaka det”, mumlade jag.

Doug gav oss fingret. ”Jag har hundra dollar, okej? Och

jag har dina fem dollar också, din jävel”, sa han vänd till Brian. ”Dessutom tänker jag inte stå för hela potten. Förlorarna får lägga femtio var och den som lyckas få henne att följa med honom hem tar rubbet.”

”Låt henne vara ifred”, sa jag och gjorde min stöt. Bollarna sköt iväg över bordet och sexan försvann ner i hörnfickan. ”Den tjejen kommer inte att gå hem med någon här i baren. Tro mig.”

Kvinnor som hon vill aldrig veta av killar av vår sort.

Bilen som jag hade dragit upp ur diket var en Mercedes. Den hade förmodligen kostat mer än vad vi tre tjänade tillsammans på ett år. För att inte tala om att hon var klädd som för ett cocktailparty på en yacht. Tjusig klänning, enorma diamantörhängen, tennisarmband med diamanter – hon var uppenbart på genomresa och hade inga planer på något längre uppehåll. Jag var faktiskt förvånad över att hon alls hade stannat till här istället för att köra ytterligare fyrtiofem minuter fram till Rochester. Veteranklubben erbjöd inte direkt några kulinariska upplevelser.

Doug höll redan på att fiska fram pengar ur plånboken.

”Jag är inte intresserad”, sa jag och satte elegant bollen med åttan i sidofickan. ”Jag gillar inte att slå vad om människor. Hon är inte ett objekt.”

Doug skakade på huvudet åt mig. ”Kan du åtminstone försöka ha kul?”

”Jag har kul.”

”Jaha du. Och när fick du något napp senast?” frågade han. ”Det är ju, få se nu … Fyra månader sedan Megan?”

”Jag är inte ute efter att få napp. Men tack i alla fall.”

Doug såg att han inte kom någonvart med mig, och

vände sig istället till Brian. ”Du då? Etthundra dollar.”

Brian kastade nästan genast en hastig blick på Liz, som stod bakom disken.

Doug himlade med ögonen. ”Hon är ju gift. Gift. Försök komma över det någon gång. Det här börjar bli deprimerande. Testa en dejtingapp eller något.” Doug lyfte sitt glas med Sprite mot Brian. ”Jag träffade ett par tvillingar på Tinder förra veckan. Tvillingar.” Han höjde menande på ögonbrynen.

Jag gjorde min stöt. ”Jaså? Så då gjorde du två tjejer besvikna samtidigt?”

Brian skrattade.

Doug ignorerade mig. ”Jag menar allvar, grabben. Hon kommer inte att lämna sin man. Gå vidare.”

Brian såg hastigt på Liz igen. Sedan, nästan som på en given signal, slogs dörren till Veteranklubben upp och Jake släntrade in iförd sin polisuniform.

Vi stannade alla upp för att se honom gå fram till bardisken. Han tog tid på sig, dunkade folk i ryggen och sa hej högre än nödvändigt, bara för att försäkra sig om att alla skulle märka att han hedrade oss med sin närvaro.

Han gick runt disken som om han ägde stället, stegade fram till Liz och drog henne till sig i en dramatisk kyss. Rop och skrän utbröt i baren, och Doug och jag gav varandra en snabb blick. Vilket svin.

Jag såg på Brian igen, precis i tid för att se smärtan dra över hans ansikte.

För helvete, Doug kanske hade rätt. Inte för att jag ansåg att vadslagning om tjejer var lösningen, men Brian behövde verkligen komma över de här grejerna. Liz skulle aldrig lämna Jake – även om hon borde göra det.

Mike gick förbi på väg till toaletten, och Doug nickade åt honom. ”Hörru, Mike! Hundra dollar om du får henne att gå härifrån med dig.” Han pekade på kvinnan vid bardisken.

Mike stannade till och spanade bort mot henne genom glasögonen. Han måste ha tyckt om det han såg, för han plockade fram plånboken.

”Känns ju nästan inte rätt. Jag får hundra dollar och en snygg tjej.”

Jag skrattade och såg på klockan. ”Jag måste gå. Dags att ge lilltjejen mat”, sa jag och ställde undan biljardkön.

Doug stönade. ”Varenda jävla gång.” Han gjorde en avfärdande gest. ”Visst. Stick iväg då.” Sedan såg han över min axel bort mot bardisken, och nickade åt tjejen till. ”Men du, lägg ett gott ord för mig på vägen ut, okej?”

”Så du ber mig att ljuga för henne?” frågade jag och tog på mig jackan.

Brian och Mike skrattade.

Doug ignorerade mig och lade ner sin biljardkö på bordet. ”Vänta bara tills jag tar fram mitt hemliga vapen.”

Jag småskrattade, skakade på huvudet och satte kurs mot bardisken.

”Vad säger du?” frågade bartendern och torkade av disken.

Hon hade blont hår, en tatuerad ros på handleden och chockrosa läppstift. Söt. Liz hette hon.

Jag granskade menyn hon hade gett mig. ”Vad skulle du rekommendera?” frågade jag, för inget lät direkt tilltalande. Nästan allt var friterat.

”Chilin är hemlagad”, upplyste hon.

Jag gjorde en liten grimas. ”Jag är inte särskilt förtjust i chili.”

Dimman därute hade blivit så tät att jag insett att jag inte skulle hinna hem innan behovet att äta och uppsöka en toalett blev akut. Stadens enda mack var stängd, så jag hade inte kunnat låna toan där och få i mig något i farten. Google anvisade mig hjälpsamt till det enda stället inom åtta mil som faktiskt hade öppet – klubben för krigsveteraner som pickupkillen hade nämnt.

Hela stället var – medfaret. Borden matchade inte och stolarna såg billiga ut. Det hängde trasiga ölreklamskyltar av gammalt klassiskt slag på väggarna, tillsammans med inramade medaljer och svartvita bilder av krigsveteraner. ”Bennie and the Jets” skrällde från en ålderstigen jukebox vid väggen. Ett jättelikt hjorthuvud var uppsatt över bardisken, med mångfärgade, juliga ljusslingor snodda runt hornen. Alltihop var väldigt bedagat och skamfilat. Jag kunde

inte föreställa mig att frivilligt vistas här under några andra omständigheter, inte någonsin.

En höggravid ung kvinna kom fram till Liz bakom disken och drog ett nyckelkort i kassaapparaten med ena handen mot korsryggen.

”Är du på väg ut, Hannah?” frågade Liz och hällde upp en IPA från kranen.

”Japp.” Hon gjorde en grimas. ”Bebisen har satt ena foten rakt på min blåsa.”

”Jag lägger din dricks inne på kontoret”, sa Liz. Sedan såg hon på mig igen. ”Det var otur att du inte kom förbi innan Jane’s stängde för kvällen. Utbudet är lite skralt tills det blir sommar och turisterna kommer tillbaka.”

”Turisterna?” frågade jag.

”Javisst. Staden ligger precis vid Root River. Plus att det bara är två timmar med bil till St Paul och Minneapolis, så vi har många helggäster. Men just nu är det enbart vi ortsbor. Och ikväll är vi här allihop. Allllla trehundrafemtio.” Hon skrattade och nickade ut över den fullsatta baren.

Jag snodde runt på barstolen. Mycket riktigt. Inte en ledig stol i hela lokalen.

Medan jag blickade ut över folksamlingen fick jag se killen som hade bärgat mig ur diket borta vid biljardbordet.

Han var verkligen söt.

Och nu när han tagit av sig jackan kunde jag se att han hade en snygg kropp också. Han hade den där lätt ohyvlade skogshuggarlooken. Skägg, mörkbrunt hår, grönbruna ögon, smilgropar. Lång. Klädd i flanellskjorta och jeans. Ärmarna var uppkavlade och han hade färgstarka tatueringar på båda underarmarna.

Jag vände mig bort innan han såg att jag tittade.

En klocka pinglade till och Liz såg upp över mitt huvud. Ett lite nervöst uttryck drog över hennes ansikte, men hon log. Jag vände mig om för att följa hennes blick. En polis var på väg in – en stilig sådan. Han var lång, en bra bit över en och åttio. Bruna ögon, tjockt brunt hår. Den vältränade kroppen fyllde ut hans beigefärgade sheriffuniform. En pistol vilade i hölstret vid hans höft och en guldfärgad bricka satt på bröstet. Han bar vigselring.

”Hej, älskling.” Liz log mot honom när han gick runt bardisken.

Han böjde sig fram och gav henne en kyss. Några personer visslade.

Han lyfte hennes haka lite uppåt. ”Jag tog med din tröja”, sa han med blicken som nitad vid hennes. Han lade ett vitt ulligt bylte i hennes händer. ”Du glömde den i polisbilen.”

”Vad snällt av dig.” Liz såg ner på tröjan. ”Förresten, Jake, det här är …” Hon hejdade sig när hon kom på att jag inte hade sagt vad jag hette. Jake vände sig mot mig och tycktes se mig för första gången.

”Alexis”, sa jag. ”Trevligt att träffas.”

”Välkommen till Wakan.” Han uttalade det ”wah-kahn”. ”Jag måste dra vidare”, sa han till sin fru. ”Jag kommer förbi och hämtar dig vid midnatt.” Han kysste henne och gav mig en liten nick, och så gick han.

Jag släppte ut en lång suck, såg på menyn igen och började överväga att gå härifrån utan att beställa. Inget såg lockande ut. ”Så förutom chilin, är det något annat jag borde pröva?” frågade jag.

”Okej”, sa en manlig röst som närmade sig bakifrån och

riktade sig till Liz. ”Dags för mig att betala.”

Jag tittade upp. Det var pickupkillen.

Liz log mot honom. ”Jaså, du drar dig tillbaka tidigt ikväll?”

”Jag måste ge lilltjejen mat”, sa han. Så vände han sig mot mig och log. ”Hej.”

”Hej”, sa jag och vred mig så att jag kunde se rakt på honom. ”Vi möts igen.”

”Och under mycket bättre omständigheter”, sa han.

Jag log. ”Tack för hjälpen. Du hade inte behövt göra det där.”

”Jo, det behövde jag nog.” Han nickade mot en man vid bortre änden av bardisken, som såg rödögd och tilltufsad ut och hade sju tomma ölglas framför sig. ”Det där var din riddare i skinande bärgningsbil.”

Jag drog in luft mellan tänderna. ”Jag skulle ha blivit fast där hela natten.”

”Sällan, någon av oss hade ju stannat. Så fem eller sex timmar, max.”

Jag skrattade, och han log mot mig. ”Jag heter Daniel.” Han sträckte fram handen.

”Alexis”, sa jag och tog den. Handflatan kändes sträv och varm.

”Jag borde nog förvarna dig”, sa han, släppte min hand och lutade sig mot bardisken. ”Ser du killarna där borta?” Han nickade mot tre män som var tätt samlade runt biljardbordet. ”De har slagit vad om att de kan få dig att gå härifrån med någon av dem.”

Liz stönade högt bakom kassaapparaten. ”De är sådana jävla skithögar”, muttrade hon och drog hans kort. ”Brian också?” frågade hon sedan.

”Nix, bara Mike och Doug.” Han pekade. ”Du ser den där killen med glasögon?” sa han till mig.

Jag vred mig på stolen för att se bort på killarna. ”Ja …”

”Suspekta utslag.”

Jag frustade till och Liz släppte fram ett skratt.

”Den långa vita killen i Carhartt-jackan bor i sin mammas källare”, fortsatte han. Mannen med det sandfärgade håret log brett åt vårt håll och vinkade. ”Om ungefär fem minuter kommer han att trolla fram en gitarr någonstans ifrån.” Han såg på mig. ”Han kommer att spela ’More Than Words’ av Extreme, och han kommer att göra det väldigt, väldigt dåligt.”

Liz skrattade och sköt fram ett kvitto mot honom. ”Sant alltihop, det ska gudarna veta.”

Medan han skrev på kastade jag en blick på summan. Notan uppgick bara till tio dollar, men han lämnade också tio dollar i dricks. Han vände kvittot upp och ner och tog ett steg från disken. ”Ja, lycka till i alla fall.” Han började gå mot dörren.

”Vänta”, sa jag efter honom.

Han stannade till och såg på mig.

”Hur mycket slår de vad om?”

Han ryckte på axlarna och tog upp nycklarna ur fickan. ”Hundra dollar.”

”Men du då? Är du inte med på det här vadet?”

Han skakade på huvudet. ”Sådant där är inte min grej.”

”Inte det? Okej, men om jag gick härifrån med dig? Skulle du få pengarna då?”

Han rynkade förbryllat pannan mot mig. ”Nu hänger jag inte med.”

”Jag är nog ändå på väg härifrån, tror jag. Så du kunde gå ut tillsammans med mig. Vinna vadet.”

Han log. ”Skulle du göra det?”

Jag ryckte på axlarna. ”Visst.”

Han kastade en snabb blick på männen i andra änden av lokalen.

Carhartt-jackan höll i en gitarr.

Daniels blick mötte min igen och ett leende lekte i mungiporna. ”Om vi gör det, så delar vi på pengarna.”

Jag vände mig mot Liz. ”Liz, på en skala från ett till seriemördare, hur farlig är den här killen? Är det tryggt att gå ut på en mörk parkering med honom?”

Hon log. ”Daniel är den enda killen jag skulle lämna den här baren med.”

”Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om det”, sa han. ”Vi är ju kusiner.”

Hon skrattade. ”Han är ofarlig.”

”Och han kommer att hålla sin del av avtalet och betala mig?” frågade jag.

Hon torkade av ett dricksglas med en trasa. ”Även om de där idioterna inte håller sin del av avtalet och betalar honom, så kommer han ändå att betala dig. Det är den sortens människa han är.”

Jag såg på Daniel igen och han ryckte på axlarna. ”Jag är inte någon skithög. Det är mitt personliga favoritdrag hos mig själv.”

Jag kände hur mitt leende nådde ögonen. Han var rolig.

”Okej”, sa jag. ”Då säger vi så.” Jag nickade mot barstolen närmast mig. ”Men sätt dig och prata med mig en stund först. Annars tror de inte på att du har lyckats charma mig.”