JoelHandskeryds gråpantrar och
Enberättelseomvänskap på åldernshöst
Joel och
Handskerydsgrå pantrar
Lars Matsson
©LarsMatsson 2025
Omslag:Pär Matsson
Foto framsida (linnnea): TomasUtsi
Förlag: BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm,Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee 273, 22763Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-991-7
Till minstorasyster Heléna
Kapitel 1
Januari1988
Dethar snöatöverNässjöi natt ochplogbilenhar som vanligtlagtupp en rejälsnövallutanför uppfarten till huset. Väggalmanackan visar12:ejanuari –fotoklubbensutgåva av anno 1988.Anno! Detgamla ordetdyker oväntatupp i skallen. Detdöljersig uppenbarligen en heldel därinne,det mestarester av gångna år.Det är tyst ihuset på Södra Skogsvägen.Snöndämparljudetfrånbilarnasom farförbi.
”Det blev tomt efter attLinneagåttbort”,säger jag högtför migsjälv.
Detlättarmed tidensavännernauppmuntrande efter begravningen,deflestautanegenerfarenhet. Lättareblev detinte. Menman hittar nyarutiner ochfår en rytm ivardagen, ochmed litehjälp från andrahar jaglärtmig att klaramig hyfsat bra. Iförra veckan ringde jagsvärdottern ochficktipsomhur manbakar mandelkubbaroch igår gjorde jagett första försök.Intelikagodasom Linneas, mentillräckligtbra.Känslan attklara vardagssysslorna känns uppmuntrande.Man fårförsöka gillaläget,som man säger.
Jagfår erkänna attjag inte harvarit särskilt delaktig i skötseln av hemmet. Detslårtillbakanu. Antaratt jagär av dengamla generationens män, bortskämdaavvälme-
nandemammor. Menjag vill inte skylla på morHanna,jag tognog inte mångaegnainitiativ till atthjälpatill. Om man undantar atthämta in vedfrånvedboden ochvattenfrån pumpen,det varmittoch brorsans jobb.
Ochsenarehär ihemmetförlitadejag migheltpåLinnea. Hon skötte barnen ochhushållet.
Attman varlat ochointresseradunder uppväxtenoch oföretagsami hemmetslårtillbakanu, närman skaförsöka reda sigsjälv på gamladar.
Särskilt harmatlagningenvarit en utmaning,här var Linneaenmästare.Jag märkte hurhon medvetet invigde vårgrabb imatlagningoch allehandavardagssysslor utan atthan självmärktedet.När vi hälsadepåhos honom för någraårsedan upptäcktevi, till Linneasbelåtenhet, atthan stod ochströk sina skjortor.Också dethar jagnufåttlära migatt självhantera hjälpligt. Ibland fuskar jagoch stryker bara detsom syns underkavajen.
Jagtänkeratt Linneanog tyckteatt detvar försentatt satsapåmig,såväl vadgällerstrykning sommatlagning.
Mendet är inte dengodamaten jagsaknarmestnär jag tänker på livet medLinnea, nejdet är dendär makligasamvaron, därvikunde gå omkringi huset, småpratandeom ditt ochdattför attsedan sitta tysta underlånga stunder. Vi varbra på attvaratysta tillsammans.Men även tystnad avnjutsbästi sällskap.
Förmiddagskaffe, eftermiddagskaffe ochgärna en kopp framförTV:npåkvällen. Dengemensamma vardagslunkenärnog detjag saknar mest.
Mennufår jaggaska uppmig ochintesitta häroch tycka synd om migsjälv.Jag harbarnoch barnbarn som jagkan glädjasåt, jaghar en tillräckligtbra pensionoch ett
Jagfår nog gå ut ochskottaundan dendär snövallenså detgår attkomma ut medbilen, tänker jagoch gåruti hallen föratt hitta lämpligakläderför vinterkylan. Bara inte Nilssonlängrebortpågatan kommerförbi medsinaförnumstiga kommentareroch råd. En riktig besserwisserär han. Stannargärna till närhan är uteoch vallarsin fåniga lilla hund.
Förravintern varjag tvungenatt gå uppoch skotta ner snön på taket. Kämpadepåmed snösläden. Ettstyvtjobb fören79-åring.
”Duskulleintehasatsatpåett husmed platttak Joel. Jagvalde ettbättre, så jaggjorde”,ropade Nilssonfrångatanmed sitt allrasjälvsäkraste leende.Och medden karakteristiskaförstärkningsbisatsen på slutet somverkarvara karakteristisktför Nässjöbor.
Dengångenvar detnäraatt de fick en skopa snööver sig, hanoch denfulahunden. Hansom inte hade merfantasi än attvälja ettfabriksbyggtstandardhus,antagligen från Eksjö, kanjag inte avhålla migfrånatt tänka.
Okey, detkräverlitemer jobb närsnötäcket växerpå taket, menmitthus är snyggare ochjag harritat detsjälv medhjälp av en arkitekt jagkänneri Stockholm. Ochsjälva uppförandetvar jagi högstagraddelaktigi,jag harjui stort sett hela livet jobbatmed attbygga ochinredahus.Idéntill panelenunder fönstren harjag knyckt från framsidanav radiogrammofoneni vardagsrummet. Ganska snyggt,om jagfår säga detsjälv.
Snöskottningenavlöpteutaninblandningoch närjag kommerinkännerjag miguppiggadavden friska luften ochlutar migbelåtet tillbakai fåtöljen.
9 hussom kräver omsorg.Men detvar trivsammarenär vi vartvå,det är då säkert.
Jaghar märktunder senare tid, attminatankarallt oftare sökersig bakåttillbarndomen ochtill minuppväxti det lilla fabrikssamhälleti Västergötland. Tänk vadmycket somhänti världenunder mina 80 år.Och vadmycketman harfåttvaramed om.Baranågra år innanjag föddeshade bröderna Wright gjorde sinförstaflygtur,och förnågra år sedankunde jagbevittnai TV huramerikanarnalandade på månen. TV förresten,förstagångenjag sågpåTVvar på KFUM på Rådhusgatan, därett femtiotalpersonersatt iensamlingssal ochtittade på en litenrutalångt framme på scenen.Nuhar alla TV därhemma,förstås även jag.
Ochtvå världskrig harjag upplevt, om än iett land som sluppitlindrigtundan.Jag glömmeraldrignär jagsom 6åringhörde de ödesmättadekyrkklockorna på andrasidan sjön ihembynringa förkrig. Detvar 1914.Och samma fasansfulla känsla upplevde jagnär jagoch Linneagick uppe iIsåsa-skogenoch plockade lingonoch hördeden ihållandeklockringningendåandra världskriget bröt ut, nygiftaoch medplanerpåatt skaffa barn.
ÄnkemannenJoelbor iden lillastaden Nässjö på Småländskahöglandet.Vardagsproblem varvas medexistentiella funderingarnär Joel gåromkring iträdgårdeneller sitter ifavoritfåtöljen ochtänker. Inte minstpåuppväxten ifabrikssamhälletSandhem.
FörJoelbetyder vännerna mycket,särskiltgrannen Inga,som samlat en litengrupp jämnårigaiklubben som hon kallar Handskerydsgrå pantraroch somstöttar varandraivardagen.
Vardagslunkenbryts då Joelsgamle arbetskamrat Olof underdramatiskaomständigheter försvinner från ålderdomshemmet.Samtidigt utvecklasen kärleksrelationi gruppen.
Berättelsenvillförmedlaenpositiv bild av hurdet är att vara gammal,trots sjukdomaroch sorger somföljerpå ettlångt liv,samtbetydelsenavden lilla, trygga gruppen igränslandet mellan ensamhet ochgemenskap.
Lars Matssonäruppvuxeni
Nässjö ochhar tidigare berättat om sin barndomsstad iboken “Jag föddes iNässjöoch där växtejag upp” (2023).
