EN STEKPANNA ISKALLEN
En berättelseomatt kämpa mot våldet
Lena Staaf
En stekpannai skallen
EN STEKPANNAI SKALLEN
©2025 Lena Staaf
Förlag:BoD ·BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Omslag:LenaCathrineSkaslien
Tryck: LibriPlureos GmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN:978-91-8080-843-9
Kapitel1.1986. Eva-Lisa.
Eva-Lisa styr bilengenom en vitvärld.Det varfintatt träffa brorsan, ochsnällt atthon fick låna hans bilnågra dagar.
Detkänns lyxigt,hon somärvan vidatt ta buss elleratt cykla. Snön liggeri skulpteradedrivorlängs vägkanten, och solenskickar ut småspjut straxovanför horisonten,tur att hontog på solglasögon. Honärlitesen,men räknar medatt hinnatilljobbeti tid.
Då kännerhon plötsligthur bilenvinglar till. Ettkonstigt ljud,blupp, blupp, blupp, honfår synpåenparkeringsficka ochstyrindär.När honstigerurbilen serhon det– punktering.Åh, nej! Hoppas honkan få liftintill stan,såkanske honkan få någonsom kommer ochbyter däck sedan. Hon sätter upptummenoch genast svängerenbil in ochstannar bakomhennes. Detärengammaloch ganska rostig Volvo Amazon,och en ungkvinnastigerur.
”Hej,behöver du hjälp”,hojtarkvinnan.
”Ja, kanjag få åkamed digintillstan, jaghar fått punktering”, svarar Eva-Lisa medynklig röst.Hon funderar på vadhon skasägatill brorsanomvad hongjort medhans bil.
”Punktering, jaha,men då är detväl bäst attfixadet direkt”, sägerkvinnan.
”Jag kaninte”,säger Eva-Lisa ochlåter ännu ynkligare.
”Vänta lite”,säger kvinnan, öppnar bagageluckan ochtar fram domkraft,fälgkorsoch arbetshandskar.”Varhar du reservdäcket då?”
Eva-Lisa hardimmiga begreppomvar reservdäcket kan befinnasig,men tillsammans hittar de däcket,och den främmandekvinnanhissarupp Eva-Lisasbil.
Eva-Lisa hartunna stövlaroch känner kylanklättraupp genombenen.Hon huttrartilloch denandra kvinnansäger: ”Sättdig imin bilsålänge så du inte fryser häcken av dig.
Dethär kommeratt gå snabbt,men manblir ju nerkyldpå nolltid iden härisvinden.”
Eva-Lisa nickar,öppnaramazonens bildörroch hopparin.
Dörren gnisslar ochkvideroch Eva-Lisa blir rädd attden skalossna, så honstänger försiktigt.Hon flyttarpåenfilt somärfullavhundhår.I baksätet finnsenbilbarnstoloch på golvet liggerdrivoravcolaburkar, enstakaölburkaroch tommacigarettpaket.Askkoppen är full av fimpar och luften mättad av surcigarettrök.
Däckbytetgår snabbt.Eva-Lisahar knappt satt sigi bilen ochtittatsig omkringförrändet är klart. Hennes hjälpare rätarpåryggen, viftar medfälgkorsetoch ler. Honhar en tjock, stickadmössa på huvudetoch underden väller håret fram,lockigt ochtrassligt. Runt ansiktet svävar ostyrigt hår somensilvrigaurai densneda morgonsolen. Hontar av sig de rundaglasögonenoch putsar demmed en flik av halsduken. Ögonen är både vänligaoch vaksamma.Det är en stoltoch vacker kvinna,tänkerEva-Lisa. Ochhjälpsam!
Eva-Lisa stiger ur bilenoch gräver efterplånboken isin handväska. ”Tusen,tusen tack”, sägerhon.”Åh nej, jaghar bara femtio kronor ikontanter,men minstett parhundra till skadufå. Ge migdin adress så jagkan skicka till dig, elleromdubor istansåkanskedukan kommaupp till mitt jobb imorgon.”
”Var jobbar du någonstans då”, frågar kvinnan.
”PåStorgatan,i kommunhuset”,säger Eva-Lisa.”På socialtjänsten.”
Kvinnangör en grimas ochsveperhalsduken tätare om sig.
”Nej,dit gårjag inte om du inte torterar migförst.Jag skrivermin adress.” Hondyker in ibilenefter papper och penna.Eva-Lisahar redantagit fram ettanteckningsblock ochenpenna från sinväska,och denandra kvinnankommerutigenmed tommahänder, hontar emot blocketoch pennan.Hon skriversnabbtmed slängighandstil: ”Cecilia Åkerman, Riddarvägen25, Timmerhamn.”
Riddarvägen liggeri ettmiljonprogramsområde iutkanten av stan,vet Eva-Lisa.Enhel delavhennesklienter kommerdärifrån. Honsträckerframfemtiolappenoch Cecilia nappar åt sigden.
”Tack! Jagvar helt utan cigg så detvar välkommet.
Skickardupengarnasåsnart du kan, så blir jagglad.”
Varken Eva-Lisa ellerCecilia anar idetta ögonblickatt deras liv kommeratt vara sammanflätadepåolikasättunder de närmstatrettio åren.Det blir en flätafylld av knutar,smärta ochbristningar.
Kapitel2.1980. Cecilia.
Nu backar vi sexåri tiden.
Cecilia är på vägini sinlägenhet. Närhon öppnar dörren
är detensamhetensom slår emot henne ochhon fårlustatt vända. Menhon behöverkokatetill vännerna sombrukar ramlainframåteftermiddagen ochiblandhar de medsig pizza. Ceciliahoppasdet,för honhar inga pengar till mat idag.Slanten honfår från mammavarje veckaräckerdåligt.
Förutommat till sigsjälv skaockså katten Tussanha, ochså är detcigaretterna. Närvännernakommerfylls lägenheten av skrapfrånstolar, klingandet av koppar,fniss ochskratt.
Detärtillhenne de kommer,för honärden enda somhar egen lägenhet. Honärsjutton år,men lägenhetenhar hon haft sedanhon varfemton. Mammahyrde denåthenne för attfåvaraensam medsin nyakärlek. Ceciliahar ingen kärlek attvaraensam med. Honärbaraensam.
Nu harCeciliavarit utepågårdenoch rökt dagens första cigarett ochärtillbaka inne ilägenhetenigen. Honhar precis hunnitsätta på tevattnetnär tjejerna kommer. De slår signer ochTussanstryker sigkärvänligtmot varoch en och lekermed derasgarn. De broderar.
”Bra attbörja igod tidtillbrudkistan”,säger Sylvia och de andratjejernanickar. Alla utom Cecilia. Brudkista… jössesvad töntigt! Sylvia syrmönster på ettörngott.
”Gissa vaddet enaspöketsatilldet andra”,frågarCecilia medanhon kollarpåSylvias sömnad.”Jagmåste bekänna en sak… jagärmed örngott!”Och alla skrattar.Deverkar längta efteratt blimed örngottallihop.
Nu är Cecilia gravallvarlig. ”Min mamma krusar banden till örngotten”,säger hon, ”jättesnyggt.”
De andratittartveksamtpåhenne,men Sylvia nickar häftigt. ”Det görmin mammaockså”, sägerhon.”Jagska lära migdet.”
Cecilia frustartill ochböjer sigsedan nermot sinegen sömnad.Det är konstnärligablomrankorpåjeansen
”Åh, vadduktigduär”,säger Marieoch fortsätter”men brallornaska du välklippa sönder till en duksedan.För du kanväl inte gå ut meddem på dig?”
Vadska jagannarshapåmig, sägerinteCecilia.För honhar bara ettpar jeans.
Så serhon skräpetpågolvet, pizzakartongerna ochcolaburkarna,hon blir less, någotväxer ibröstet ochhon störtar upp. SerMarie sittamed sitt feta arslepåkudden somCeciliahar broderat ettfredsmärkepå. Fattas bara att Mariepyr in denmed en fisockså.Cecilia rycker åt sigen kvastoch börjar sopa,hon soparuttjejernasom drar till sig sina handarbeten. Mariesticker sigi fingreti farten och blodsdropparfallerpådet snövitaörngottet.
Detgår inte attvaramed de därtjejerna. Istället gårhon nertillparken, därflumgängethållertill. Härpågår det spännandediskussioner.
”Alltså …vietnameserna kördeutamerikanarnamen nu är de likadana själva,deanfallersinagrannar, vadheter det, Kampuchea… ”
”Men detärintesamma sak, USAvillstyra hela världen.”
”Men Sovjet är ännu värre,dekrigari Afghanistanoch vadgör välKinaockså …”
”Nej Kina är helt annorlunda,Mao TseTungärfaktiskten filosof, härhar jagkommitöverett ex av Maos lillaröda, lyssna!”Det är Sonnysom läserurden lilla röda bokensom hanhållerhögtframför sig, somenBibel.Hanslånga trassligahår blåser ständigt neri ögonen på honomoch han kastar otåligtmed huvudetför attkunna läsa
”Folket, ochfolketallena, är dendrivandekraften somgör världshistorien”,fortsätterhan
”Avvar ochenefter förmåga, åt varoch en efterbehov”, sägerEllen, en liten ljushårigtjejmed rundaglasögonoch rastaflätor. Honnickarhelatiden närhon pratar,som om honhadesvaretpålivetsallagåtor.
Sonny stopparboken ifickanoch spännerblickeni Ellen.
”Påsoc vetdei alla fall ingetomhur manska räddanågon från hungerdöden. Apropå behov. Jagfickinget närjag var där. Jävlafascister.”
”Det kanske är dinförmåga sombrister”, fnissarEllen.
”Detycktenog attdumåste jobba.”
”I så fall hade jagväl inte behövt någrapengar”,fnyser Sonny.
Cecilia sägeringet.Jobba är ialla fall någothon kan. Och hontyckeromdet också.
De låterölburkarnagårunt, drar blosspåcigaretteroch joints,blir lummiga.Nynnartill musikenavLeonard Cohen på CD-spelarenmedan kvällsmörkretsänkersig över dem. Densvaga vinden rörträdens tunga, prasslande vingar och daggen fuktar gräset.Ensamhetenoch tomheten,som bori bröstetpåCecilia, vikerför en stund.
”Nukommertomten”,ärdet någonsom ropar.
”Vilkentomte,det är välintejul än”, sägerCecilia.
”Tomtenisse”,skrattarKenneth menbarahelttystför sig självför alla gillarNils.Här kommer hanmed en stor säck på ryggen.Nustigerstämningen. Inte nogmed atthan har säcken full medCD-skivor ochmarijuana,han är glad och rolig ocksåoch drar historieroch alla blir på gott humör. Hanslårsig nedbredvid Cecilia ochläggerarmen om henne.Hon blir varm ochkrypertättintill honom. Inte är hanvackermed sinoformligt tjocka kroppoch sinpuckelrygg,men hanärtrygg.Och visstärhan hennes? Lite för gammal kanske menvad gördet.Som en pappa, nästan. Honsom inte haft någonpappa.Ensamhetenviker fören stund. Morgondagenärlångt borta.
Skolan hargåttåthelvete ochCecilia harfåttpraktikplatser istället. Detärroligtatt jobbapåfritidsgården ochhon får mycket beröm.
”Det är fart över dentjejen”,säger föreståndarenTorbjörn uppskattande.”Ingetsom sitter fast där.”
Detska blienstorgalamot narkotikaoch Cecilia är en av de mest aktiva medatt propageraför galan. Problemetär atthon självknarkar.Hon harjusttagit jungfrusilen med amfetamin. Amfetaminetkänns helt rätt.Alkohol blir man bakisavoch cannabis görentrött. Menamfetaminet göratt honlyfter, ochtungsinnetflygerupp motmolnens krockkuddar ochstannardär.Fastvad harhäntmed hennesarm?Den harblivit alldeles blålila.Eninfektion av sprutan! Nu blir honrädd. Honvisar armenför Torbjörn somskakarpåhuvudet.
”Ajajaj, flicka lilla, du måstetillsjukhuset medden där.”
På sjukhusetberättarhon vadsom hänt ochdet dröjer inte längeförränmamma ochTorbjörnoch alla andravet.Och honbliravmed praktikplatsen.
”Men du är välkommentillbaka närdulagtavmed knarket”,säger Torbjörn ochger henneenkram. ”Det blir svårtför ossatt klaraoss utan dig.”
Cecilia sparar Torbjörnsord somenrustning, närmammans ordvill tränga sigfram: Du dugeringet till.
Menvad skahon nu ta sigtill?
Kap3.1980. Eva-Lisa.
Plötsligtärdet knepigtvärre atttasig till jobbet.Allatåg ochbussarstårstilla på grundavstrejkoch lockout, och mångainvånarei stan är desperata.
Eva-Lisa står ochväntarutanför porten,för hennes chef Mihkkelhar lovatatt hämtaupp henne.Hennesostyriga, mörkahår hålls på platsavenbrokigsjal, ochhon sveper denliteextra om huvudetoch halsen,för detärkyligti dag.
Detärvisserligen majoch honkännerbedövande dofter efterden långavintern,som gärnavilldröja sigkvarhär uppe inorr. Eva-Lisa harenvadlång manchesterkappamed ettanti-kärnkraftsmärkepå. Honvet attMihkkelinte är förtjust idet därmärket, manfår inte ha politiskpropagandapåsig på jobbet,men honhängeralltid in kappannär honkommerframsåatt märket inte syns.
Ochkärnkraften är på allasläppar. Snartska denstora omröstningen ägarum.
En inte alltförvälputsad Volvobromsar hastigtinoch bilenbakom görenilskengir föratt inte köra på den.
”Oj, är dethär du bor, jagfickför migatt detvar nästakvarter”, sägerMihkkel,och öppnar sidodörren så att Eva-Lisa kanhoppa in.”Nu fårviseomallakan kommai dag. Igår vardet manfall.”
Eva-Lisa nickar.Det varAle somringt ochsagtatt hanvar sjuk.Ale varsjukganskaoftaoch varjegångkörde detihop sigpåjobbet.
”Men du är friskoch kry?”frågarMihkkeloch tittar oroligtpåEva-Lisa.
”Absolut”, svarar hon, medanhon sväljerlite. Honhar faktiskt liteont ihalsen.
Mihkkelkliar sigmed enahandeni skägget, ochmed den andrarattarhan Volvon,medan de slingrar siggenom rondellerna.
”Fåseomjag blir nerringdi dagockså”, sägerhan fundersamt.”Vi somärsista utposten.Socialtjänsten.”
”Vilka är detsom ringer då”, undrar Eva-Lisa
”Det är inte bara detvanliga, missbruk, pengabrist och barnmisshandel,utannuringerfolksom tycker attdet borde vara minuppgift attsetill så attfolkkommeri tidtill jobbet,tillfotbollsträningenellerbegravningen. Tarintedet härslutsåblir jagsnart självaktuell förbegravning”,pustar Mihkkel.
Eva-Lisa nickar deltagande.Hon tycker detärskönt att detinteärhon somärchef. Mihkkelkan gnälla,men hon gillarhonom.Han bryr sigomsin personal ochstöttar den så gott hankan.Hon harhaftandra chefer tidigare,såhon vetskillnaden.
Närdekommerframtill socialkontoret möts de av Astrid somprecisparkeratsin cykelutanför kontoret.Det är sällan
Eva-Lisa serAstridsåhär,vad skaman säga,intedirekt prydlig. Håretpåändaoch småsvettdropparpåöverläppen. Astrid försvinner genast in på toaoch kommerut en stundsenaremed nymålade läppar,ombytttillannan blus ochsmala långbyxor. Astrid är ganska nyexad,har bara jobbat ettår, menärnuenavdesnabbaste utredarna.
Eva-Lisa vetatt Mihkkelgillardet,utredningarna fårinte fastna,demåste bliklara snabbt.Men Eva-Lisa tycker ibland attAstridär för snabb. Manmåste hinna tänkaefter,
EN STEKPANNAI SKALLENär en berättelse om en familjs liv iskuggan av socialtjänsten.
Cecilia är uppvuxen medvåld och utan trygghet eller stöd.När honsjälvblir mammaärhon orolig över hur honska orka medföräldraskapet.Ärver manvåldet? Hon känner att honsviktar ochsöker därför hjälphos socialtjänsten.Men vadärdet för oroandesaker som händer iden kontaktfamilj där barnen placerats?
Läsningen blirendrastiskoch spännande resa medCecilias och barnens kamp föratt bryta det sociala arvetoch skapaen bättre tillvaro.Socialtjänsten försöker hittainsatser som skahjälpafamiljen,men svårigheterna tornar upp sigoch mycketgår snett på vägen.
Berättelsen sträcker sigöver tregenerationer.Läsaren fårsamtidigt medfamiljens turbulentalevnadsöden även följa socialtjänstens utveckling under samma tid.Historien har verklighetsbakgrund.
Lena Staaf är socionom och författare. Hon debuterade 2021 medAsociala dikter (Verbal).
