sveriges dramatiska historia
Skotten i Ådalen
Jens Nordqvist
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Jens Nordqvist 2025
Sättning: Typ & Design
Omslag: Lönegård & Co
Omslagsbilder: Demonstrationståget i Ådalen den 14 maj 1931, kolorerad, Västernorrlands museum Militär vid stuveribarackerna i Ådalen i maj 1931, TT
Tryck: Latgales Druka, Lettland 2025
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-672-4
Innehåll
Inledning
På förmiddagen den 14 maj 1931 gick min farmor Lilly ut i vårsolen med sin tre månader gamle son Ingemar, min pappa, i barnvagnen. Det var Kristi himmelsfärdsdag och Ådalen var i full rörelse. Min farfar Linus, grovarbetaren, snickaren, spelemannen, var i väg någonstans med antingen hammaren eller fiolen i sina händer. Lilly kunde bara hoppas att han inte var i dramatikens centrum.
Oron låg som en dov ton över den här vackra dagen. Ådalen vibrerade av rädsla, ilska och kamplust. Ändå kunde ingen ana att katastrofen bara var timmar bort, att det på eftermiddagen skulle ligga fem döda människor på marken. Skjutna av sin egen försvarsmakt.
Min farmor var ett barn av Ådalen, denna vidunderliga trakt där skogarna möter älven och älven möter
havet. Men också av ett Ådalen som ett tragiskt kapitel i berättelsen om hur Sverige blev Sverige.
Skotten i Lunde hamn var ett nationellt trauma som bidrog till att vårt land ändrade kurs, bort från splittring och hat, till ett ökat samförstånd och gemenskap. Den historiska betydelsen har dock både överdrivits och tonats ned, allt beroende på med vems ögon man betraktar tragedin.
Mytbildningen om arbetarklassens fallna hjältar har, med journalisten Anders Isakssons ord, kallats för folkhemskitsch och gråtmild melodram. För många är det kanske en grånad händelse som doftar av slitna läromedelsböcker och suddiga stenciler. För andra ett tragiskt gupp på vägen mot det nya Sverige. Nästan som att det var en olyckshändelse.
Farmor Lilly kunde aldrig glömma det hårda livets orättvisor i Ådalen, den ständiga hungern, förnedringen och oron. Aldrig någonsin förlät hon skogsbolagens rovdrift på människorna längs Ångermanälven, eller militärens dödande kulor.
När hon senare i livet satt i sin lilla folkhemstvåa i Solna tog hon inte pensionen, läkarvården, löständerna eller barnbarnens utbildningsmöjligheter för givna.
Välfärden var för henne ingen allmosa, det var något som hennes generation kämpat och till och med dött för. Ingenting kunde få henne lika arg som kritik mot arbetarrörelsen eller förringandet av dess kamp för rösträtt, rättvisa löner och bättre levnadsvillkor.
Sverige var i början av 1930-talet ett djupt splittrat land där starka krafter slet och drog i den unga demokratin. Världen stod inför ett ideologiernas krig. En enorm kraftmätning mellan socialismen, kommunismen, fascismen och kapitalismen väntade runt hörnet. Handlade skotten i Ådalen om en officer som tappade huvudet inför en framrusande folkmassa eller var det en hemlig komplott för att en gång för alla sätta arbetarrörelsen på plats? Fanns det en väpnad kommunistisk kamporganisation i Ådalen som var redo att strida mot en alltmer fascistisk försvarsmakt? Varifrån kom all misstro, rädsla och hat?
Just där och då var stämningen i Sverige sådan att tragedin på Kristi himmelsfärdsdagen 1931 hade kunnat hända på nästan valfri ort i landet, men det var ingen slump att det skedde just i Ådalen. Det här är en berättelse om varför.
Under veckan söndagen den 10 maj 1931 till lördagen den 16 samma månad timade i Gudmundrå m. fl. socknar av Västernorrlands län åtskilliga händelser av utomordentlig betydelse.
Ur Ådalskommissionens berättelse
Det är Ådalen, Guds verk, då han på samma gång log och vredgades! […]
Den hviskar om mycket ännu, denna jordremsa vid det mörka, rinnande vattnet.
Ur Ådalens poesi av Pelle Molin
Dagarna innan
Våren kom sent till Ådalen. Först i början av maj släppte isen sitt grepp över om majestätiska Ångermanälven. Efter de dånande, krängande ismassorna följde tiotusentals frusna timmerstockar som i en ostyrig dans forsade mot kusten. Så länge någon kunde minnas hade välväxta stammar av furu och gran flottats på små bäckar och biflöden och vidare ut på älven för att sedan förädlas på de småindustrier, sågverk och pappersmassefabriker som låg längs Ådalens stränder. En lång vinter var över och äntligen låg vattnet öppet igen för både timmer och den intensiva båttrafiken mellan älvens samhällen och byar. Återigen strömmade den livgivande åder som i så många år hade fört Norrlandsskogarnas rikedom vidare ut i världen till en lika hungrig som lynnig internationell marknad. En stigande majvärme fick Ådalen att börja leva. På träden knoppa-
des löven och fågelsången blev allt ljudligare. Dansbanorna sopades av och fotbollssäsongen drog i gång på än så länge tunnväxta gräsplaner. Sommaren var på väg.
Många såg fram emot den kommande Kristi himmelsfärdsdagen som lovade soligt och varmt väder. Sedan gammalt sammanföll helgdagen med den traditionella första metardagen då många av ådalingarna passade på att sjösätta sina båtar och plocka fram fiskespöna. Eftersom skolor och många arbetsplatser höll stängt brukade kajerna och vägarna fyllas av människor som spatserade runt i sina helgdagskläder.
De här majdagarna låg det en påtaglig känsla av ilska och rädsla i vårluften. Ådalen var en av flera oroshärdar i det ställningskrig som på våren 1931 rasade mellan arbetsgivare och arbetarrörelsen inom trä- och pappersmassaindustrin längs delar av Norrlandskusten. Nu hade fienden kastat ytterligare bensin på brasan i ett försök att vrida det mäktigaste vapnet ur händerna på arbetarna längs Ångermanälven. Strejkbrytare hade anlänt till Ådalen för att arbeta på två fabriker som lamslagits under den pågående strejken.
I arbetarpressen och i folkmun kallades de för svartfötter, slödder och klassförrädare. Motståndarsidan, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), benämnde dem i stället ”de arbetsvilliga”. För att öka insatsen i Ådalen hade SAF och Redareföreningens så kallade Sûrtaxkommitté vänt sig till Svenska nationella skyddskåren, en privat organisation som tillhandahöll en mobil in-
satsstyrka redo att sättas in vid olika arbetsmarknadskonflikter runt om i landet.
Tre veckor tidigare hade strejkande brädgårdsarbetare i Halmstad under flera dagar drabbat samman med skyddskårens strejkbrytare. Några av de inhyrda arbetarna bar med sig revolvrar och började plötsligt skjuta mot demonstranter som försökte storma deras logementsfartyg. Tre personer skottskadades i tumultet.
Till slut inkallades soldater från Hallands regemente som monterade upp skarpladdade kulsprutor mitt inne i Halmstad och rullade ut taggtråd i stadsparken. Tillsammans med poliser på plats formerade militären en barriär för att skydda strejkbrytarna från en allt större och alltmer uppretad folkmassa. Trots att spänningen var på bristningsgränsen avlossades inga fler skott i Halmstad och efter några dagars lyckade löneförhandlingar återvände arbetarna till sin brädgård medan strejkbrytarna fick nya order. De skulle bege sig till Ådalen.
Två dagar innan den ödesdigra Kristi himmelsfärdsdagen anlände sextio strejkbrytare till Härnösand för vidare färd med ångbåt mot Ångermanälven. Där skulle de inleda sin ”judastjänst”, som det stod på de flygblad som spreds till byarna omkring, med uppmaningen om en generalstrejk så länge som ”strejkbrytarslöddret” var kvar i dalen. Dagen efter, onsdagen den 13 maj, började de lasta massabalar från sulfatfabriken i Sandviken ombord på lastfartyget Milos.
Om de inhyrda strejkbrytarna var en provokation
från Sûrtaxkommittén för att pröva kamplusten hos arbetarna i Ådalen lyckades den. Nyheten om de sextio svartfötternas ankomst spred sig blixtsnabbt under onsdagsmorgonen och väckte stor vrede, men också en rädsla för vad som nu kunde hända. Sûrtaxkommittén insåg att strejkbrytarna var en spottloska i ansiktet på fackföreningarna och arbetarrörelsen, och att beslutet sannolikt skulle elda på den redan besvärliga konflikten i Ådalen.
Varje gång arbetsgivarna använt sig av ”arbetsvilliga” hade den andra sidan svarat med ilskna protester, och inte sällan med våld. Inget talade för att det skulle bli annorlunda den här gången.
Medan svartfötterna lyfte ombord massabalarna på fartyget Milos kallade de lokala avdelningarna i det svenska kommunistpartiet, vanligen kallade för Sillénarna efter partiledaren Hugo Sillén, till protestmöte på idrottsplatsen i Kramfors. De Moskvatrogna Sillénkommunisterna hade tidigt sett potentialen i det eldfängda Ådalen som upplevt så många fackliga strider genom åren och försatte nu inte chansen att smida medan järnet var varmt. Svartfötternas intåg på scenen var en ypperlig möjlighet att mana folket till revolutionär kamp och ytterligare positionera sig på den trånga politiska vänsterkanten.
Flera hundra ilskna mötesdeltagare tågade från idrottsplatsen till fabriken i Sandviken för att konfron-
tera klassförrädarna på deras första arbetsdag i Ådalen.
En liten grupp polismän försökte skydda strejkbrytarna, men demonstranterna lyckades ändå ta sig ombord på lastfartyget Milos där slagsmål utbröt. Den välkände welterviktsboxaren och kommunisten Helmer Sjödin hoppade rätt in bland svartfötterna för att dela ut några välriktade slag. Flera av de skräckslagna strejkbrytarna hissades därefter upp i en lastkran, andra fördes bort för att förhöras av den lokale ledaren för Sillénkommunisterna.
På eftermiddagen eskalerade situationen ytterligare. Landsfogden (motsvarande länspolischefen) Sune Påhlman insåg att myndigheterna höll på att förlora kontrollen över Ådalen och begärde därför förstärkning från Stockholmspolisen. Och för att kunna stoppa fortsatta våldsamheter redan samma kväll vände han sig även till regementet i Sollefteå. Precis som i Halmstad några veckor tidigare fick Försvarsmakten order om att skydda strejkbrytare mot uppretade arbetare.
Ett tåg med sextio beväpnade soldater anlände sent på onsdagskvällen till stationen i Sprängviken där de möttes av burop och stenkastning. En uppretad folksamling ropade kommunistiska slagord, sjöng ”Internationalen” och hotade med att Sovjetunionen skulle komma till arbetarnas undsättning om inte de unga soldaterna vände ”vapnen åt rätt håll”.
Under tiden hade strejkbrytarna eskorterats till en
villa i närbelägna Lunde där de skulle inkvarteras under sin tid i Ådalen. Demonstranterna överöste byggnaden med stenar och slagord samtidigt som de nyanlända soldaterna förgäves försökte skingra folkmassan med hjälp av rökgranater.
Mitt i kaoset slocknade plötsligt allt ljus i Lunde. Ett elskåp hade saboterats och hela samhället var mörklagt. Till slut gav demonstranterna upp och gick hem. Kvar var de rädda soldaterna från Sollefteå som under natten höll vakt och slickade sina sår efter drabbningen med ”det röda Ådalen”.
Så slutade svartfötternas första och enda arbetsdag vid Ångermanälven i maj 1931. Och sådan var stämningen när strejkbrytarna och soldaterna, Sillénkommunisterna och alla de andra i Ådalen vaknade upp på
Kristi himmelsfärdsdagens morgon.
Egentligen hade dramat kunnat sluta där, som en av alla de många sammandrabbningar och skärmytslingar som skedde mellan svartfötter och arbetare, mellan arbetsgivare och fackföreningar i demokratins gryning för hundra år sedan. Men på eftermiddagen den där vackra vårdagen vid den glittrande Ångermanälven inträffade en rad händelser som för alltid skrev in torsdagen den 14 maj 1931 i den svenska historien.
Träbaronernas rike
Industrimannen, skogsägaren och fabrikören Gérard Versteegh var en formidabel motståndare till Ådalens fackföreningar: stenrik, hetlevrad och fast besluten att alltid få sista ordet i affärer och förhandlingar. Om och om igen hamnade han i bråk med sin omgivning. Han kunde inte ens hålla sams med den egna familjen och orsakade upprepade gånger oförsonliga konflikter med sin far, sin syster och sin ende son. I slutet av 1930-talet dömdes han till och med för misshandel av den kände arbetarförfattaren Albert Viksten som skrivit en kritisk artikel om familjekoncernen i tidningen Nya Norrland.
Den kompromisslöse direktören hatade alla sorts sammanslutningar och föreningar som innebar att han skulle tvingas köpslå med sina principer och åsikter. Gérard Versteegh var en man som aldrig tänkte falla in i ledet, kosta vad det kosta ville. Han vägrade
att bli medlem i Svenska Arbetsgivareföreningen, trots att dess enda syfte var att göra livet och affärerna lättare för en sådan som han. Likaså ställde han sig envist utanför allra andra intresseorganisationer som Pappersmasseförbundet, Industriförbundet och Cellulosaföreningen. Men den mesta avskyn riktade han mot fackföreningarna som enligt honom var ”sju resor värre” än något som kollegorna i affärslivet hade hittat på. Därför hade han inga betänkligheter att ta i med hårdhandskarna mot bångstyriga arbetare under den arbetsmarknadskonflikt som tog fart sommaren 1930 för att sedan eskalera under vårvintern 1931.
Bakgrunden var följande: Världsekonomin befann sig sedan ett par år i fritt fall och en drastiskt minskad efterfrågan hade försatt skogsindustrin i kris. Särskilt drabbad var familjen Versteeghs kronjuvel Marmaverken strax utanför Söderhamn som var Europas största och modernaste sulfatfabrik. Det var en enorm anläggning – med en trehundra meter lång fabriksbyggnad och Skandinaviens näst högsta skorsten – som invigdes 1928, endast ett år innan den ödesdigra börskraschen på Wall Street som i praktiken tog död på den internationella råvarumarknaden.
För att kompensera för sina förluster ville Gérard Versteegh sänka arbetarnas redan låga löner och dessutom höja hyrorna för de bostadsbaracker som uppförts kring fabrikerna. Även priset på den ved som höll familjerna varma om vintern ville han pressa upp i ett
försök att knäcka motståndsviljan. Fackföreningarna såg omedelbart rött och utropade strejk vid Marmaverken. Gérard Versteegh svarade med att kalla in strejkbrytare och begära handräckning av ordningsmakten.
Motdraget blev en sympatistrejk vid ytterligare två av koncernens pappersmassefabriker, i Sandviken norr om Kramfors och i Utansjö vid den mäktiga Ångermanälvens mynning.
Trots att den stridslystne direktören inte var medlem valde Arbetsgivareföreningen att förse Gérard
Versteegh med än fler strejkbrytare. Därmed gick konflikten in i en ny, farligare fas. För arbetarrörelsen var det en ren krigsförklaring, eller som en ledarartikel i Nya Norrland den 13 maj beskrev direktörens beslut:
Herr Versteegh förnekar sig icke. Slödderimporten till Ådalen är indirekt hans händers verk. Med denna har han i Ådalens sociala liv återinfört ett moment, som man trodde definitivt övergivet efter det olyckliga 1907. Befolkandet av den beryktade strejkbrytarvillan i Lunde är en stridssignal till alla arbetare i Ådalen. Harm och bitterhet skall födas därav, men ock beslutsamhet att bjuda det motstånd som är möjligt mot försöken att till liv återuppväcka barbariet till avgörande i de fackliga striderna.
