sveriges dramatiska historia
De vita bussarna Räddningen undan nazisternas läger
Daniel Rydén
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Daniel Rydén 2025
Sättning: Typ & Design
Omslag och karta: Lönegård & Co
Omslagsbilder: Röda korsets bussar kör genom Odense på väg till Sverige, april 1945, kolorerad, Wikimedia Commons Greve Folke Bernadotte i maj 1945, Nordiska museet
Tryck: Latgales Druka, Lettland 2025
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10
ISBN: 978-91-8050-712-7
Innehåll
Koncentrationsläger besökta av räddningsaktionen
Frontlinjen 1 mars 1945
NORDSJÖN
NEDERLÄNDERNA
Bryssel
BELGIEN
DANMARK
Odense
Padborg
Frøslev
Hässleholm
Köpenhamn
FRANKRIKE
Hamburg
Neuengamme
Bergen-Belsen Friedrichsruh
Malchow
Ravensbrück
Hannover
Braunschweig
Salzgitter
Leipzig
SCHWEIZ
Frankfurt (am Main)
Nürnberg Vaihingen
Schömberg Dachau
München
ÖSTERSJÖN
Sachsenhausen
Berlin
SVERIGE TYSKLAND
Theresienstadt Torgau Mühlberg Oschatz
Prag
Flossenbürg
TJECKOSLOVAKIEN
Mauthausen
Wien
ÖSTERRIKE
JUGOSLAVIEN
Bologna
ITALIEN
Prolog: Kapplöpningen med döden
Han går mycket långsamt, framåtlutad, med släpande steg som när barn leker tåg.
Då och då blir han stående.
[…]
Ögonhålorna är stora och ögonen stirrar tomt framåt utan att fästa sig vid omgivningarna.
Kindknotorna framträder skarpt ovanför det ställe där det skulle ha varit en kind, och läppar och mun är torra och såriga.
Kanske ser man honom en dag naken när han på en skramlande flakvagn fraktas över till en barack som ligger närmare krematoriet.
Då kan man räkna alla revbenen i hans bröstkorg
och riktigt se hur skarpt den kontrasterar mot det insjunkna underlivet.
Man kan också se bäckenets benknotor avteckna sig tydligt som på ett skelett under den strama huden och man igenkänner även skelettets form på de utmärglade armarna och benen, där ledkonturerna framträder och benknotornas form är synlig för var och en som gitter titta på honom.
Men det är ingen som gitter titta på honom, ingen som har intresse för hans anatomi eller hans vätskande skorviga sår.
Han har för länge sedan glidit in i den slöa vanebilden, där han finns dold i det undermedvetna som en helt naturlig företeelse i den dagliga tillvaron.
Han är slö och avtrubbad, utan stolta drömmar eller tankar.
Han är smutsig och han har alltid exkrementer i byxorna.
En dag dör han utan att själv upptäcka det.
Det tar tid innan andra upptäcker det.
För han förändrar sig inte.
Men en gång var han en människa.
Och kanhända älskade han livet.
Ur Som läkare i Neuengamme (1946), av Paul Thygesen, fånge i koncentrationslägret från 1944 till 1945.
Det var fortfarande mörkt när en vakt kom in i sovsalen och beordrade dem att stiga upp.
Ute i korridoren radade de upp sig. De som inte orkade stå själva hängde på sina kamrater.
Namn ropades ut och han visste att flera av hans vänner inte fanns på plats för att svara. Av de 29 norrmän som hade kommit till SS-Kranken- und Erholungslager Veihingen tre månader tidigare hade tretton dött. Tyfus grasserade i lägret och den hade de utmattade fångarna inte mycket att sätta emot. Magnus Schei och Leif Poulsson hade dött på ett par dagar. Därefter följde Kristian och Reidar. Sedan Alf, Ludvig, Collin och Hallesby.
Det var naturligtvis inte bara norrmännen som drabbades. Judar och polacker dog som flugor under dessa veckor.
De ännu levande hade kommenderats att bära liken till den nygrävda massgraven i lägrets utkant. I den skulle 1 538 kroppar så småningom påträffas. När det hela var över.
Att bära på döda är ett hårt arbete. Även en utmärglad kropp kan bli en övermäktig börda. Efter några veckor som likbärare hade han själv kollapsat, vilket renderade honom ett så grundligt kok stryk att de två följande dygnen för alltid skulle vara borta ur hans minne.
Nu stod han där klarvaken klockan tre eller fyra en tidig morgon, 35-årige Trygve Bratteli från Nøtterøy, med en kropp lätt som en tolvårings, darrande av köld i sina stinkande trasor. Han undrade vad SS-vakterna kunde tänkas ha i beredskap för honom och hans olycksbröder den här gången.
De fick order om att marschera mot badavdelningen. De gick så långsamt att alla skulle orka med. De svagaste fick bäras av sina kamrater.
Alla kläder skulle av. Duschen var först skållhet. Sedan iskall.
Han noterade förvånat att de uniformerade SS-vakterna vid det här laget inte tycktes bry sig särskilt mycket om dem längre. Dessa sadister som för inte så länge sedan hade slagit en av hans kamrater bara för att han kräkts på golvet, och tvingat honom att äta upp sina egna spyor. Som flera gånger i veckan stulit deras små matransoner. Som njutit av att misshandla sina orkeslösa offer. Som dödat var och en som vågade mopsa sig. Nu stod de nazistiska plågoandarna orörliga utanför tvättrummet och betraktade de sexton fångarna.
Efter duschen blev norrmännen stående, nakna och villrådiga. Vad skulle nu hända?
I det ögonblicket kom en man in i baracken. Han bar en annan sorts uniform än vad SS-vakterna hade. Och han hade en helt annan uppsyn. Runt hans ena ärm
satt en vit bindel med ett rött kors. Mössan var försedd med samma välkända symbol.
Var det Röda korset? Om de hade orkat skulle de ha
fallit honom om halsen, men de hade svårt för att ta in det som nu tycktes vara på väg att hända.
”Ni ska härifrån”, sa mannen i Röda korsuniformen.
De hörde att han var från Norge. Kanske sa han också att han hette Björn Heger, men det var i så fall inget som de lade på minnet just då.
”Ni ska först få andra kläder, inifrån och ut”, sa Heger. De tog emot plaggen och klädde sig. Sedan gick de ut ur baracken.
På planen stod en buss. Den var vit och målad med ett rött kors och en svensk flagga. Bredvid bussen stod chauffören och fyra andra män, klädda i uniformer med Svenska röda korsets emblem.
”Ni ska härifrån”, sa en av dem igen och bjöd de sexton norrmännen att stiga ombord.
”Vi har letat ganska länge efter er. Nu bär det av.”
Tisdagen den 21 mars 1933 stod nyheten att läsa i den nazistiska tidningen Völkischer Beobachter:
På onsdagen kommer det första koncentrationslägret att upprättas i närheten av Dachau, med plats för
5 000 människor. Här kommer kommunister, och om nödvändigt funktionärer från socialdemokratin och Reichsbanner som hotar statens säkerhet, att interneras.
Reichsbanner var en rörelse som bildats för att värna den tyska demokratin. Dess tid var nu ute.
Under de följande åren skulle den nazistiska regimen bygga upp ett omfattande system av fångläger, där miljoner människor som av en eller annan anledning var misshagliga för de styrande i Tredje riket skulle hållas inspärrade – och dödas – utan föregående rannsakning eller dom.
”Här tänker jag inte utöva någon rättvisa, här tänker jag bara förinta och utrota, ingenting annat!” kungjorde nazistledaren Hermann Göring i mars 1933, på tal om de nyinrättade lägren.
Under ett par vårmånader greps fler än 25 000 personer enbart i delstaten Preussen, där Göring styrde över polisen. Snart räknades de tyska lägerfångarna i hundratusental.
De första koncentrationslägren ersattes efter några år av större enheter. I det stora hela genomfördes det nazistiska lägersystemets utbyggnad i fyra faser:
Första fasen (1933–1935) omfattade ett stort antal läger i Tyskland, avsedda för regimens motståndare.
Andra fasen (1936–1938) omfattade inte bara regimens motståndare utan också människor som av någon anledning ansågs mindervärdiga: i första hand judar och romer, men också exempelvis homosexuella, psykiskt sjuka och medlemmar av Jehovas vittnen.
Tredje fasen (1939–1941) omfattade även människor i de länder som hade ockuperats av Tyskland: politiska motståndare, judar och romer. Många av dem fördes till Tyskland, men även i de ockuperade länderna byggdes läger.
Fjärde fasen (1942–1945) utgjordes av förintelseläger, som anlades i det ockuperade Polen med syfte att systematiskt mörda i första hand judar.
Chansen att överleva en internering var inte stor. De judar som fördes till något av de sex förintelselägren mördades ofta direkt vid ankomsten; här skördades miljoner offer. Men systematiskt mördande förekom även i de övriga lägren. Av de 1,7 miljoner människor som mellan 1933 och 1945 fördes till något av de 24 övriga koncentrationslägren och deras många sidoläger (Aussenlager) dog drygt en miljon. Av fångarna i Mauthausen dog 119 000, i Ravensbrück 94 000, i Neuengamme 55 000 och så vidare.
Den 15 januari 1945 fanns det enligt tysk officiell statistik 714 211 fångar i Tredje rikets koncentrationsläger. För att bevaka dem fanns en styrka på sammanlagt
40 000 beväpnade män (och i kvinnoläger som Ravensbrück även kvinnor) från terrororganisationen SS. Bland alla dessa lägerfångar fanns runt 14 000 skandinaver. Drygt hälften av dem kom från Norge, resten från Danmark – två länder som sedan våren 1940 var ockuperade av Nazityskland.
De norska internerna i Tyskland var fördelade på fyra kategorier:
Officerare: Norska militärer som hamnade i tysk krigsfångenskap efter ockupationen skyddades av Genèvekonventionen från 1929 och behandlades relativt väl.
Civila politiska fångar: I denna grupp ingick ett par hundra poliser och drygt 600 av de studenter som gripits när tyska soldater stängde universitetet i Oslo den 30 november 1943. Här fanns också ett stort antal personer som betecknades som ”politiskt farliga”. I denna grupp hittar vi exempelvis Trygve Bratteli, som var det socialdemokratiska Arbeiderpartiets partisekreterare och greps 1942. Många i denna kategori dog i fångenskap.
Judar: De 767 norska judar som fördes till Tyskland mördades nästan undantagslöst i förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Endast 28 eller 29 av dem överlevde. Totalt 925 norska judar lyckades rädda sig till Sverige.
Prominenta norska medborgare: Ett tjugotal framstående personer hade visserligen förts till Tyskland, men levde där med sina familjer under relativt fria villkor som ”civilinternerade” på slottet Gross Kreutz utanför Berlin. Det handlade exempelvis om juristen Johan Hjort, universitetsrektorn Didrik Arup Seip och Oslos polismästare Kristian Welhaven. Denna grupp kunde tack vare ett visst mått av rörelsefrihet (och med hjälp av exempelvis norska sjömanspräster i Tyskland) spela en aktiv roll för att hålla koll på i vilka läger de norska fångarna befann sig.
Totalt fängslades 6 083 danskar och deporterades till Tyskland. 585 av dem skulle dö där. De danska fångarna utgjordes av tre kategorier:
Judar: Den 2 oktober 1943 deporterades 472 judar från Danmark till Tyskland och koncentrationslägret Theresienstadt. Resten av landets drygt 7 000 judar hade då, förvarnade av polisen, lyckats rädda sig över till Sverige. Av de danska judarna i Theresienstadt dog 53.
Politiska fångar: Under hela ockupationen greps kommunister och andra motståndsmän och fördes till olika läger i Tyskland, många av dem till Neuengamme utanför Hamburg.
Poliser: Den 19 september 1944 grep tyskarna alla danska poliser och deporterade dem till Tyskland.
Dessa 1 981 personer placerades i olika läger, men de flesta hamnade i Neuengamme. 90 poliser dog under fångenskapen och ytterligare 131 avled i sviterna av den efter kriget.
Under 1944 stod det allt klarare att kriget gick mot sitt slut och att det tyska nederlaget bara var en fråga om månader. Men även om detta faktum kunde kännas som ett hopp för de människor som satt fängslade i nazisternas läger innebar det också ett överhängande hot. En sak hade Tredje rikets ledare nämligen planerat noga för: att undanröja alla spår efter de oerhörda förbrytelser som begåtts i koncentrationslägren.
Medan de allierade arméerna ryckte fram från öster och väster, och det tyska området krympte, verkställde nazistregimen därför en förintelseaktion av gigantiska mått.
Grundsatsen var att ingen lägerfånge skulle komma levande i befriarnas händer och därigenom kunna vittna om det som hänt. Alltså tömdes systematiskt läger efter läger och de till största delen kraftigt försvagade fångarna dödades på plats eller tvingades bort. Ibland packades de in i godsvagnar, ofta drevs de ut på veritabla dödsmarscher längs vägarna. Eftersom de inte fick något att vare sig äta eller dricka föll många av dem ihop. Den som inte orkade gå vidare sköts av vakterna. Bara en bråkdel överlevde dessa dödsmarscher.
När allierade trupper nådde fram till koncentrationslägren Natzweiler i Elsass, Sachsenhausen utanför Berlin, Flossenburg i Bayern, Ravensbrück i Brandenburg och Dora-Mittelbau i Harz, fann de lägren utrymda, alla akter förintade och vakterna försvunna. Av levande fångar återstod inte ett spår.
Den som ville undsätta skandinaviska fångar i Tredje rikets koncentrationsläger hade alltså inte mycket tid på sig. Det skulle bokstavligen bli en kapplöpning på liv och död.
Så föddes en idé
En förmiddag i början av augusti 1944 satt den norske diplomaten Niels Christian Ditleff på sitt kontor vid
Banérgatan 37 i Stockholm och undrade om han såg rätt. Ännu en gång läste han telegrammet som anlänt från London, där hans hemlands exilregering fyra år tidigare hade etablerat sig.
Norge var ockuperat av Nazityskland. Fler än 7 000 norska medborgare satt fängslade i tyska koncentrationsläger. Faran för deras liv ökade för varje dag.
Exilregeringen meddelade nu utan omsvep att Ditleffs organisation Fangehjelpen skulle läggas ner och ersättas av ett kansli som skulle förbereda evakuering av norska koncentrationslägerfångar – men inte nu, utan först när Tyskland var besegrat och kriget över. Representanter för exilregeringens socialdepartement
skulle snart anlända till Stockholm och Ditleff förutsattes hjälpa dem i deras arbete.
Detta är vansinne, tänkte Ditleff. Tusentals fångar skulle hinna dö innan kriget var slut och hjälpen nådde fram till de utmattade människorna i Tredje rikets koncentrationsläger.
Efter att ha skickat ett svarstelegram med dessa synpunkter, men också lovat bistå de utskickade tjänstemännen, bestämde sig Ditleff för att fortsätta sitt arbete som om ingenting hänt.
Det var nu och inte sedan som de fängslade skandinaverna i Nazityskland måste räddas.
Diplomaten Niels Christian Ditleff var 63 år gammal när kriget gick mot sitt slut. Han kallades ”minister Ditleff” eftersom han i flera år hade haft denna befattning vid den norska legationen i Warszawa.
Där gjorde han en ryktbar insats under det tyska angreppet i september 1939, genom att leda evakueringen av ungefär 1 200 icke-polska medborgare från staden.
När tyskarna invaderade Norge den 9 april 1940 befann sig Ditleff i Oslo. Så fort han kunde lämnade han huvudstaden och tog sig över till Sverige och Stockholm.
En landsman fanns redan på plats. Kvällen efter invasionen hade stortingets talman Carl Hambro anlänt till Stockholm med målet att där skapa en legation som kunde representera det fria Norge.
