Spelöppning ochandra historier
Gustaf Berglund
Spelöppning
ochandra historier
Spelöppning ochandra historier
Gustaf Berglund
©2025GustafBerglund
Korrekturläsning:Solveig Halvorsen Kåven
Omslag:GustafBerglund Omslagsbild:JuliarStudio
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1, 114 42 Stockholm, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763Hamburg,Tyskland
ISBN: 978-91-8080-771-5
Spelöppning
JIŘÍVET KANSKE INTE OM DET,men förmånga av de turister han fraktari minibussen från Vaclav Havel-flygplatseni Ruzyně in till centrala Prag är detenheltannanpersondeåkermed.Deser inte en sliten tjeckisk tvåbarnsfarmed flickanpågymnasiet ochpojken på högstadiet, en hårt prövad man. Inte heller serdeden inbitne schackspelaren,som kananvända de stillaståendeminuterna i rödljuskorsningarnatill attanalysera någonspelöppning eller funderautdet vinnandepjäsoffreti en slutspelssituation.Turisterna sernågon annan, detärenannan person somskjutsardem.
Medsin örnnäsa,sinaskarptskurnaveckkring munvinklarna och framföralltmed sitt mörkahår därdeflottigalockarnanättoch jämnttäckerkragkantenhar Jiřífaktisktvissa yttrelikheter meden filmskådespelare från ett skandinavisktland, harhan ibland fått höra från turisterna.Men Jiříhar aldrig sett någonavhansfilmer. Inte är hansåsäker på vilken skillnaden är mellan de därländernaheller, fast hangenom åren skjutsat tusentalsoch åter tusentalsdanskar, svenskar ochnorrmän.Att svenskarna under30-årigakrigetaldrig komöverKarlsbron vethan förståssedan skoltiden, ochatt det nuförtiden är svårtatt slådem iishockey.
Ofta är detdamer somplötsligt stelnartilloch stirrarpåhonom. Nej, detärinteden sortensögonkastsom Jiříkännerutanoch innan, densortens blickarsom faktiskt gjortlivet drägligtsedan Vĕra,barnensmor,kastade ut honom. Hurlänge sedanärdet nu,det måste vara åtta år?Det härärenannansorts blickar, någonsorts beundrande blickar, menpåett insmickrande,nästanmotbjudande
sätt.Några kantill ochmed mumla”Benny…”eller ”Mikael…”, innandekommerpåsig själva medmisstaget.
Jiřívet attdehär ögonkasten inte ledertill något, inte ensför en kväll. Ochhan vetatt detärett misstag,och attdet skulle vara ett ännu större misstagatt förväxla dem. Detärintehonom de ser, inte en tredimensionell tjeckisk busschaufföravköttoch blod,utande sernågon filmskådespelare.Och de därfigurerna på vita dukeneller plattskärmen brukar aldrig vara meräntvådimensionella.
Även om detbolag Jiříkör åt harfasta priser,600 tjeckiskakronor förenkel resa,och dricks praktiskttaget aldrig förekommer,vill han inte ta turisterna ur derasvillfarelser. De fårsjälvakomma på attden skådis de beundrar kanske jobbarmed någotannatänatt köra minibuss iPrag. Alltså görhan så gott hankan föratt kreera rolleninom ramenför vadchaufförsarbetet tillåter.Tystnad,envissbufflighet ochenbutteruppsynfungerarbäst, då kanhan hinna ända till serpentinkurvornanedanförPragborgeninnanbeundrarblickarna gåråtannathåll.
Jiříhar just lastat in ytterligare en omgång turister vidterminal2. Hankör över bussentill denandra refugenmen stannardär,kliver ur ochlåter dieselmotorn gå på tomgångmedan handemonstrativt nonchalant gårborttill kollegorna, Františekoch Petr,och taren cigarett meddem.
–Korsvad de tittarpådig,damerna,säger Petr.Vad gördumed dem, Jiří, du harsettdem itvå minuter ochhar redanfritt fram?
–Det vill du inte veta,svararJiří. Du fårbaraproblem hemma. Försök inbillamig attOlgaskullegilla det!
–Nej,det är klart. Menbaralite– detskullehon inte behövaveta! lerPetr.
–Det därska vi komma ihåg,intesant, Jiří? sägerFrantišek iretsamton ochfimparsin cigarett motgatstenen.
–Det kanvarariskför attviskvallrar förOlga. Om hannuinte bjuder på en öl ieftermiddag,förstås,fortsätterhan.
–Zlatý Dvůr, klockanfyra, sägerJiří, ochdebådaandra nickar bekräftandeoch lerefter honom,när hanlångsamtgår tillbakatill sinminibuss.
Zlatý Dvůr, Dengyllene gården,äringet märkvärdigtställe, trotsatt detliggerpåHusovai Gamlastaden, ett stenkast från torget med turistflockarnasom vallasruntavguidermed högburnaparaplyer ellerenstaka besökare sombalanserarpåhyrda elsparkcyklar. Men härkan mani lugn ochrotaenöleller tvåoch lyssna på avspänd jazz medanman utbyter tankar om världshändelsernaellerbara funderar ut hurkvällenska tillbringas.František ochPetr sitter redan vidett bastantträbordmed nästan urdrucknaölsejdlar närJiříkommerin. Petr sträcker uppett pekfingeroch beställertre öl.
–Nustirrar de på digigen, sägerPetr.
Jiřímåste vändasig om.Två bordlängrebortsitterett parkvinnor iyngre medelåldern. Detärnågot bekant över dem, åtminstone den ljusa.Förmodligen harhan välskjutsatdem från flygplatsenintill någotavdefemstjärninga hotellenpåV Celnici, om inte idag så kanske häromdagen.
Denblondamöter hans blick.Han fårett infall.
– Dobrý den,hälsarhan ochförsökerpressaframett leende ur sitt buttra ansikte. Förmodligen förstårhon ingentjeckiska,men han tänker inte göra sigtill.
– GutenTag,ler hon tillbaka.
Ialla fall ingenamerikanska,eller engelska.Tyska gårjuatt förstå, Jiříäruppvuxen medbådaspråken.
NärJiříväxte uppbodde farmor Gretchen hemma hos dem. Fortfarandekan hanhörahennesgälla upprörda stämma ochminnasrysningarna vidåsynenavhennesunderarm. Undernästanhela kriget hade honlyckats undgåatt blitransporteradfrånTheresienstadt, ellerTerezin somJiříföredraratt säga,till Auschwitz. Meni mars 1945rullade godsvagnarna in iförintelselägret, ochGretchens fångnummertatueradesinpåhennesunderarm. Ibörjanavmaj
kapitulerade Tyskland villkorslöst,och lägerfångarnabefriades.Men fångnumret fanns därpåGretchens underarm livet ut,som en ständigpåminnelseomFörintelsen.
Före kriget hade Gretchenvarit framgångsrik vidschackbrädet ochpåvippenatt komma medi dettjeckoslovakiskalaget till schackolympiaden.Ryktetomhenneskapacitet hade spritt sigi Terezin, menhon hade varitkloknog attaldrigvinna motlägerkommendanten.Jiříblevhennesläraktige elev,redan innanhan börjatskolan. Mensålänge hans farmor levdelyckadeshan aldrig få meränremimot henne.
Gretchentaladetyska,när hon villegörasig förstådd ifamiljen, ochjiddischmed sina väninnor.Tjeckiska lärdehon sigaldrig, trots atthon förutomåreni lägren aldrig lämnadedet Prag,som sett henne födas, ochdär hennes kropp nu vilarpåden judiskakyrkogården.
–Har ni kört färdigtför idag?frågarden ljushåriga kvinnan med en menandeblick på Jiřís ölsejdel.
Hennes tyska låter liteskolmässig, ochhon niar honom.Eller menarhon demallatre?
–Ja, nu räcker det, svarar Jiříoch blinkar. Detblirför mycket turister istanomviska hämtaflera hela tiden. De fårvänta till i morgon.
Františekoch Petr kanintemånga ordtyska,intemer än vadsom behövsför attfåturisterna attlasta in sina väskor därbak,klivain ochspänna fast bältena. Jiříkänneratt de inte riktigthängermed. Mendet kandegärna ha,och de fårgärna skapasig vilkaföreställningar om hans erövrarkonster de vill.
–Ute på flygplatsen? Detmenar du väländåinte, sägerden ljusa. Nu sägerhon du,sådet syftadenog på alla trenär honsani.
– Natürlich,säger Jiří. Vi hämtar demi morgon bitti. De brukar sova nere iankomsthallen.
Äntligen fattar denljusa atthan skojar.Hon verkar uppskattadet, hon nickar menandeåtsin väninna.Kvinnorna tarsinaglasoch
flyttar närmare, till bordetintill. Denblondahöjer sitt glas mot honom ochler.
–Dåvar detjutur attvihannåka meddig innanduslutade för dagen. Annars hade vi inte setts här.
Jiříslårutmed händerna.Tur ellerotur, vadspelardet förroll?
–Dufår ursäktaatt jagstirradepådig,fortsätterhon.Duärsålik en kille jagsettnågon gång.
–Jag vet, svarar Jiří. Detbrukarvaraungarnaslärare, ellernågon skådis.Samma sakhelatiden,folkser aldrig mig, utan bara någon jagliknar. Elleromdet nu är de somliknarmig.
Kvinnansäger någottill sinväninna på ett språksom Jiříinte förstår. Väninnanfnissar.
Jiříkänneratt Petr ochFrantišek merängärna skulle viljaveta vadsom hållerpåatt skemellanborden. Om detnuärnågot som hållerpåatt hända. Jiřívet inte själv, ochintetänkerhan stillakollegornas nyfikenhet heller.
Hanfår ännu ettinfall.
–Vit bonded2till d4,säger hanuttryckslöst.
Honspelarnog inte schack.Och isåfallkommerhon attavfärda honom somenknäppgök.
–Svart springaref6, svarar honsakligt.
–Vit bondec2till c4.
Petr ochFrantišek stirrarsom om de sett en utomjording.
–Svart bondeg7till g6,säger hon utan längre betänketid.
Alltså kungsindiskt.Jiřívisualiserarschackbrädetoch pjäsernas ställningefter de inledandedragen, ochfunderarpåfortsättningen.
–Jag heterCamilla,förresten.FrånSverige.Min kompis härheter Ulrika.
–Jiří, svarar hanoch presenterarhastigt sina kollegor.Vit springarec3.
–Skål, Jiří! sägerCamilla ochhöjer glaset, inte bara motJiří, utan ocksåmot František, Petr ochUlrika. Mendet börjarbli försvårt förmig attspela blint. Ursäktar du?
Ur ryggsäcken plockar honupp etthopfällbartschackbräde och sätter rasktupp pjäserna iden uppkomna ställningen.
Vilket blir nästa drag?
Damernas tjuv
OMDET INTE VARITFÖR OSYNLIGHETEN,kunde Isak Anderssoni Moforsvikenden därmidsommaraftoneni mitten på femtiotaletha fått sistadansenpåÅnäsets dansbana medden granna Gerda NestorsdotterfrånTjärnåsen.Kanskeskulledet inte ha förändrat historiens lopp så mycket. Mentvå faderskapsmålåretdärpå kunde ha fått en annanutgång. Möjligenhadeockså hemmansägarenoch kyrkvärden PerNestorOlaussonsluppitenförtida dödi slaganfall. Meni övrigt är dettveksamt. Osynligheten karaktäriseras ju främst av attviintekan se den.
Den öppna dansbananärlövad ochilluminerad. Ljuskedjan med sina röda,blå ochgulaglödlampor behövsknappast föratt lysa upp, juninattensblekblå ljus räcker meränväl.Chokladhjuletsnurrar, någonförsökergångpågångvinna någonavteddybjörnarna iluftgevärsståndet, menIsaks hågstårtill dansbanan. Scenen harnytt skärmtak,uppspikat så sent somförra veckan,men motmyggenges ingetskydd.
Vilgot Lööfskapellfår jobba förgaget.Deärredan inne på andra omtagningenavsin någotbegränsaderepertoar,men ingenlåtsas om attman dansat till sammamelodierredan tidigare underkvällen. Batteristen,Lennart SimonssonfrånLångbyn,slårsitt”på torsdag, på torsdag, på torsdag” på baskagge ochcymbal, oavsettvilkenlåt somspelas. Somtur är,stöttar Rune Grahnupp medståbasen, annars skulle vältaktenheltfalla ihop. Hanärsäkerhetensjälv, smeker instrumentetshalssom vore denenkvinnonacke.
Nu tardragspeletövermelodin.Isakhör hurHenrikBergman slirar över knapparna, någonhar bjudit honom på gladvatten redan före pausen.Nedanfördansbanan,i en klunga flickor, står Gerda. Flickornahar ljusa bomullsklänningar.Ögonenkan se ikorsför mindre.NuärinteIsakheltnykter,har fått smakabakom dasslängan,hanskusin Bossehar en dunk hemkoktbrännvinoch bjuder generöst,medan ordningsvakten PerLarsson diskrettittaråtannat håll. Alla smakar inte:Ola Bengtssoni Hälle,som kommiti sin PV444, skakar leende på huvudet.
–Bilkörning ochsprit gårinteihop, sägerhan.Kan köra på ett träd ochkrossaflaskan.
Mennugällerdet Gerda. Redanpålångt håll möterhon Isaks ögon. Hennesblick är fast nu,inteavvisande, inte undvikande,tvärtom inbjudande.Gerda,som hanhaftögonenpåsen hon gick klassenunder honomi skolan.Länge harhan gjortframstötar, försttafattaoch barnsliga, menefterhand mertydliga ochmanliga. Ochnu undviker hon inte längre hans blick, hon möterden,lugnt och varmt.
Hangår fram till biljettkiosken,köpertvå dansbiljetter.Tillsammans skyndardeuppförtrappantill dansbanan, hanfår stötta henne närhon snubblar på de ovanthögaklackarna,han sträcker fram biljetterna till denlättefterblivne HelgeJanssoni uniformsmössan,såfamnarhan henneoch styr ut på banan.
Tvåsteg åt vänster ochett åt höger ochkomma ihåg attsnurra ibland.Han börjarbli ganska säkernu, harövat, ensampåköksgolvet,till musikenfrånradion. Gerdatrycker sigmot honom,han kännerhennesångande kropp, motståndet är borta.Han vågarlåta fingrarnalekamed hennesbruna lockar.
På scenen drar Henrik Bergmanavett slutackord medfullt utdragen bälg,och LennartSimonssonslåravmed ett kantslag på cymbalen.Det blir en nervös väntan,innanmusikerna enas om nästamelodi. Isak måstesäganågot,kännerhan på sig.
–Vad finduäri kväll, Gerda! försöker han.
–Tyckerdu? Äsch,det är bara somdusäger!
–Nej,jag menardet. Du är jättefin!
Somtur är,drarmusiken igångigen. Nu harhan ändå sagt det. Ochhon avvisarhonom inte, hon tryckersig ännu närmarehonom idansen, tvåstegåtvänster ochett åt höger.Han tackar fördansen, närandra låten tarslutoch Helgeföser de dansande av banan.
–Går braatt fortsättadansa,baraatt köpa ny biljett, förklararhan myndigt.
Mennublir detschottis, någotIsakaldriglärtsig.Han står vid sidanavoch tittar på,när Gerdadansarmed KarinHolmlundi Nygården.
Rune Grahnvid ståfelan blir tydligeninspirerad, tarett litet sångsolo irefrängen på Trolljazzen:
”Den somintevilldansa då, denska vi knytaupp svansen på,” ochsåförsvinnersångenini bälgspelets alkoholsuddiga kompromiss mellan schottisoch swing. Flickornadansaren-två-tre-hopp, en-två-tre-hopp, ochhopparruntvarandraett parvarv.
Närschottisenärslut, kommerGerda ochtar honom under armen. Honflåsar, ochbomullsklänningen harränderpåryggen. Menhon vill dansamer,han köpernya dansbiljetter.Han kan spendera,har tjänat rätt brapåavverkningen.
En lugnaremelodinu, String ofPearls. Isak försöker gnolamed, mennågon vidare sångröst harhan inte, ochnär Gerdapåpekar det, tystnar han. Menhon fortsätter attpressasin kropp mothans.
Närdet blir paus,har de dansat fleradansermed varandra,och Gerdahar bjudit upphonom pådamernas. Isak är nästan nykter nu. Hanfrågaromdekan ta en promenad tillsammans,och hon till och medsmygersin handi hans,när de gårruntfestplatsen.Lättare att småprata nu,omalltutomdet viktiga, detsom måstesägas.
EfterpausenfortsätterVilgot Lööfskapellpåtre man. Henrik Bergmanhar packat ihop dragspelet,han är förfull. Vilgot ler bistert, fårtaalla chorus självpåfiolen, låter betydligt tunnare.
De dansar fleradanser. Mennär OlaBengtsson kommertillbaka efter atthaskjutsathem Henrik Bergmanoch dragspelet ochbjuder
uppGerda på hambo, gårIsakdärifrån. Bakomenbjörk lättar han på trycket. Hanhinnerockså borttill Bosseoch fårenklunk.Sedan återvänder han till dansbanan,där hambon just är slut.
Äntligen vågarhan säga det, somhan tänkthelavintern: hur vacker hon är,hon är denendahan tänker på,kan de inte gå efteråt ochvänslas lite?
–Stopp nu,skrattarGerda.Jag tycker om dig, jagockså.Men jag är inte densom gåroch vänslas, så därutanvidare!
Menmer avvisarhon honom inte, än atthon svarar närhan kysser henne efter denförstalåten.Läpparmöter varandra,tungspetsar leker. Sendansardeigen.
Isak måsteåter gå avsides. Detäravoronsom dettrycker på nu. Lite brännvin kanske lugnar?Bosse harkvarlitepåbottenav dunken.Junihimlenärljus, menklockan harpasseratmidnatt, dansen är snartslut.
NärIsakkommertillbaka, är Gerdaosynlig.Han serhenne ingenstans,intepådansbanan,intei klunganavflickor nedanför, inte vidbiljettkiosken.
Kanske densista klunkenvar välstor? Detärstarkt, Bosses hemkoktabrännvin.Gerda syns ingenstans.Intevid chokladhjulet, inte vidluftgevären.Isakspejarockså motdamtoan,men dörren står ohaspadoch öppen.
Isak gårruntfestplatsen.Gerda är helt osynlig.
Nu ropar de ut Damernas tjuv.Isakvet vaddet betyder. Trelåtar, ochdamerna fårintebarabjuda upp, de fårkomma ochtjuva den karl somnågon annanbjuditupp också. Detärnu, somkvinnorna visarvem de vill dansasista dansen med. Ochsedan …Han måste tillbakatill dansbanan, hon kanske står ochväntarpåhonom!
Menomhon gördet, är hon fortfarandeosynlig,Isakkan inte upptäcka henne. Vilgot Lööf är halvvägs iStardust, närKarin iNygården kommerfram.
–Men Isak,äntligen!Duhar bara haft ögon förGerda hela kvällen!
–Jag väntar på henne, hardusett henne?
Spelöppning
ochandra historier
En tjeckisk taxichaufförblir förväxladmed en helt annan person.Enängslycka skasäljas. Tvåfaderskapsutredningar kundehafåttheltandra resultat.Det handlaromkärlek, passion,likgiltighet, svek,oväntadeåterseenden.Och livoch död: vadhändermed ossmänniskor,när vi nalkas dödsögonblicket?
Historiernai denhär bokenkan läsassom spännandeoch ibland roande berättelser, ellersanslösaskrönor.Men de kan ocksåläsas somgestaltningar av djuptexistentiella teman.
Gustaf Berglund bori Leksandoch är verksamsom författare ochöversättare.
