Barnflickan AlvaSöderlund
Barnflickan
Alva Söderlund
Automatiseradteknikvilkenanvänds föratt analyseratextoch data i digitalformi syfteatt generera information, enligt15a,15b och15c §§ upphovsrättslagen (text- ochdatautvinning), är förbjuden.
ISBN: 978-91-8080-106-5
©2025 Alva Söderlund
Förlag:BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck:Libri PlureosGmbH, Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
Kapitel1
Barnflickan
Morgonsolensmygerframöverden tystastadendär jagbor,kikar fram mellandehögabyggnaderna.Ett orangegult sken lyserupp vägenoch trottoaren därjag går. Minväg kantas av höstensförsta lövsom saktafallerner från träden ochläggersig somett färgglatt täckepåtrottoaren.Luktenavblöta nylagdalöv på marken.De välkända gatorna.
Medett leende på läpparna gårjag isolen.Starkt. Värmande.
Hemma.Kalla vindardåoch då.Defläktar migi ansiktet.Svalkande.
Detärskönt.Envindpustavlöv flyger ivindenoch nerpåmarken. Läggertill ytterligarelöv framförmig.Den friska luften fyllermina lungor medenkänslaavliv ochförväntan.Knastrandetavlöven blandatmed denasfalterade marken gerblandade ljud. Hårt stampandemed denena fotenoch mjuktknastrande medden andra. Ljudetavblöta lövunderfötterna.
Solens strålarkastarlånga skuggorlängstgatan ochger allt en varm ochgyllene glöd.Ett fåtalmänniskor utebland byggnaderna.Det är tomt på morgonen.Bilaråkerdåoch då på vägenintill.Finabilar, fylldamed flertalfamiljer. Minstett barn ivarje biltillsammans medföräldrarna.Jag börjar saktain. Leendetförsvinnerenaning
Jagfortsättergåpåtrottoarkanten. Värmen strykeransiktet. Jagler igen.Smått leende av solens strålar. Magenblottasför värmen, likasåarmarna.Det värmer.Starkt. Jagmöter fåtalmänniskor framförmig.Hälsarvarje person medett leende.Det kanintebli mycket bättre.
Jagbörjarsakta in.Går in genomendörrtill vänsterommig.Stiger in iden mjukabelysningen ochden doftande atmosfären.Klockan somhängeröverdörrenlåter.Ljudetavnågot somslåri metall. “Kling. ”Långsamtljudsom spriderutsig över rummet.Doftenav nybryggt kaffe ochnybakat bröd sveper omkringmig ochdet känns somenvarmkramavvälkomnande,jag kännermig genast som hemma. Jagställermig viddisken, ochväntarpånågon typav personal.Det är tidigt på morgonen ochjag är ensam. Jaglutar mig över bänken ochringerett pargångerpåringklockan.Uttråkat
Väntar på attnågon skakomma.“Kling, kling” Ljudetljust och irriterande.
Jagbehöver inte väntasålänge innandet kommernågon.Entjej.
“Hej...” Sägerjag drar ut på rösten samtidigtsom jaglägger huvudetpåsnedmed ettglatt ochretsamt uttrycki ansiktet.Tittar på henne isidled. Jagrättartill huvudet. Kollarrakt. Honhar jobbkläderpåsig.Gråabyxor tillsammans medengrå tröja. Namnskyltensitterstrax förhennesbröst.Hennesförvuxnabröst Henneskurva är enorm. Somett timglas. Honhar sminki ansiktet.
Så mycket attdet seronaturligtut. En starkeyelineroch skarpa färger till ögonskuggan. Tuggummi imunnenoch ögonen slappa.
“Hej,vad fårdet lovatt vara”Säger hon, uttråkat.Tröttsamt.
Nästan robotaktigt. Hennestuggummi fortfarande tuggandesi munnen. Smaskande.
Jaglutar migöverbänkenoch hamnar ihennesansikte.Jag kan känna hennesandedräktpåkinden. En starkdoftavmintsnärtar migi ansiktet.Jag kollar internsivt in ihennesögon. Fårdet attse ut somatt jagska berättaenhemlighet. Huvudetsånäraatt jagkan känna doften av parfymen somdesperatförsökeröverrösta lukten av svett. Detluktarrosor ochvärme.
“Det vanliga” Sägerjag nästan viskande.Hon kollar på mig.
Hennesögonöppnasenaning,men honser fortfarande tröttut. Honknapparinsaker på skärmenframför henne med avslappnande fingrar. Honger migenblick emellanåt. Ögonen rör sigmellanmig ochskärmen.Huvudetstilla.Baraögonensom rör sig. Honnickaråtmig attgåoch sättamig.Jag görsom honsäger. Lersnett mothenne ochvänderöverdrivetpåhuvudet. Detgör att håretflygerefter.Snabbt.Snärtande mothenne.Hästsvansen rör sigi en klumppåhuvudet. Göratt jagnästankan se denröda färgen från håretnär denflygerrunt.Håret hamnar på axeln. Naturligt. Varjestråliggernaturligt om varandrapåaxeln.
Jagkollarrunt ilokalen medkisande ögon.Munnenuppsvullen av luft.Tänkandes. Blickengår längst väggen ochner över borden.
Letandes. Stolarna är fördet mestatomma förutomnågra.Jag följer blickenlängstmed rummet, tills denhamnarlängstbort. Då fårjag synpådem.Desittervid ettrunt ochhögtbord. Stolarna matcharbordets längd. Jaggår fram leende drar ut denlånga stolen ochfår nästan hoppa föratt komma upp.
“Hej”Börjarjag ochler åt derashåll.
Williams hårärännu en gång stylat en aning. Hans bruna krulliga hår. Hanhar en långärmadtröja.Den är rödaktig tillsammans med hans blåa jeans. “Tjenare”Säger hanpojkaktigt.
JagförsökerfåenreaktionfrånNellie.Hennessvartavågigahår går nertill axlarnaoch hennesgröna ögon lyseravlamporna. Honhar på sigenhuvtröja, verkar inte alls brysig om vaddet är förväder.
“Hej!! Hurhar du haft det?!” Honpratarhögtoch verkar exalterad över attsemig.Hon överdriver munrörelsernanär honärglad.
“Jaduvet,samma gamlavanliga” Jagler åt henne.
“Såinget jobb än eller?”Williamflikar in.Ser allvarligut. Orolig till ochmed.Jag hinnerintesvara innanbaristankommeröver.
Honkommergående meden kopp. Ställerner denframför mig. Ljudet av en mugg somhamnarpåett träbord. Ekande.Tungt. Jag leråthenne innanhon gårvidare. Honler fortfarande inte.Hon ser utmattadut. Jagtar upp koppen. Denärvarm. Kokande.Ångan är kraftig. Denslårmig iansiktetnär jagska dricka.Ett slag av varm vattenångai näsanoch ögonen.Jag blåser så attendel av vattenångan slingrar sigborti luften.Som en vågavvattensom svängermed ivinden, på ettklarblått hav.
Ånganåkertillbakai ansiktet.Får migatt drabak huvudetav obehag.Jag ställerner koppenpåbordetoch tittar upp. Seratt Nellie ochWilliamkollarpåmig.Deras ögon småoch frågande.Jag försöker tänkapåkonversationenvinysshadeinnanviblev avbrutna.
“Nej tyvärr inte”Jag sväljerhårtengång. Fortsätterkolla på dem. Armbågarna på bordet ochhändernaknutna.Ser ut somatt jagska be till gud. Williamtänker. Hanser fokuseradut. Ögonbrynen böjda ochmunnenenaning öppen.
Jagbörjartaupp muggen igen.Kanskegår detatt dricka dennu.
Ånganhar blivit mindremen denblåserfortfarande ivinden. Jag blåser någragångerpåkaffets yta. Tarupp koppentill munnenoch dricker. Jagtar någraklunkar medanjag intensivtkollarpåWilliams ansiktemedan hantänker. Jagkännervärmenåka neri halsen Kokande.Det görliteont mensamtidigt så är detsågott. Detär jättegott.Jag fortsätterdricka.
Williamser nu allvarligt på mig. Jagläggerner muggen.Sväljer det sistaavkaffet. Jagbyter blicktill Nellie.Kanskevet honvad detär somhänder. Honser lika förvirradutsom mig. Honryckerlite småttpåaxlarna.Visar migatt honintehellervet.Williambörjar prata. Munnenliten.Det minsta leendetnågonsin.
Leia försöker få ett jobb, men det är svårt. Tillslut landar honpåett jobb som barnflicka. Ettjobb hon
Blandat med att för förstagången ta hand om en annan levande varelse måste hon även se till att de håller sigborta fråntrubbel,håller sig bortafrån Dunkningar iväggen, plötsliga skrik och mordiska barn.Leia vetatt något är fel,men hon måsteta reda på vad. Idet här fallet gäller det mellan liv och död.Kan honrädda demeller måste hon trots sina nyupptäckta känslor för barnen lämna de åt sina egna öden för att rädda sig själv. aldrig trott att hon skulle göra. köksredskapen och trappan av allaställen.
