ELISABETH LAMPINEN
Genom Eld och Vatten oavsett vad
Tidigare utgivning:
Mördarhänder eller Boken om Adrian (2010)
Adrian och Livet (2015)
Rött är Kärlekens färg – En sorts kärleksroman (2018)
Barndomens Paradis (2022)
Genom Eld och Vatten oavsett vad
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Elisabeth Lampinen
Grafisk form och sättning: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Polen, 2024
ISBN: 978-91-8073-914-6
GENOM ELD OCH VATTEN
OAVSETT VAD
ELISABETH LAMPINEN
Till mina nära och kära, som jag Älskar Genom Eld och Vatten!
Prolog
Genom Eld och Vatten oavsett vad, är en existentiell roman med kriminslag. Det är så jag väljer att beskriva den. Romanens huvudperson är Emma. Hon är psykolog och psykoterapeut, är gift och har fyra barn.
Vi får följa Emma i arbete, relationer och olika händelser från höst till sommar under ett år i livet. Vi möter människors livsöden och kamp för att våga leva fullt ut, trots trauman och tillkortakommanden.
Frågor om hur långt en förälder är beredd att gå för att skydda sitt barn, samt vad som är okej och inte att göra mot andra, som svar på det man själv utsatts för, behandlas. Hur det alltsomoftast går att läka och komma vidare, men ibland ändå är för svårt. Likaså vikten av förståelse, rätt bemötande och bekräftelse, såväl i hemmet som skolan, för att få barnen att växa till vuxna som kan ta väl hand om sig och inte fastna i destruktiva mönster.
Vi får bland annat se hur det kan bli om du låter kärleken till barnen göra så att du offrar ditt eget välbefinnande, vad det kan leda till. Vad som också blir av att du vill vara för mycket till lags och inte vågar säga ifrån. Att inte känna sig värd att älska, och frågor om hur du ska bli trygg i att du är det. Hur det kan påverka hjälparen, det som sker och allt som lastas av på henne. Hon är ju inte enbart terapeut utan faktiskt också en alldeles vanlig människa.
Berättelsen utspelar sig i en fiktiv norrländsk stad, vilken jag tar mig författarens frihet att inte närmare beskriva. Likaså är det den friheten jag tar mig när jag placerar ett SIS-hem för
bland annat sexualförbrytare där. Jag är väl medveten om var det hemmet egentligen finns, men som sagt författarens frihet avgör att jag placerar det här i den fiktiva icke namngivna staden i södra Norrland.
Längst bak i boken finns en liten ordlista, med ord och begrepp som kan behöva förklaras extra.
Första kapitlet
Emma Dalemo trivdes med jobbet. Tacksam för det också. Det var inte alla förunnat och inte henne heller tills för fyra år sedan. Hade haft många anställningar, och chefer som inte alltid höll måttet så att säga. Några good enough, ett par urusla, men bara en one of a kind. Nu var hon sin egen. Det smakade bra.
Hon tittade ut mot snön som föll på gården, där en lykta från ovanför porten lyste upp och gav ett varmt sken mitt i det kalla. Inga fotspår syntes ännu, snön såg ren och oförstörd ut.
Emma log. Hon vände tillbaka inåt rummet, kastade ett öga på armbandsuret och konstaterade att nästa patient var sen. Det brukade hon inte vara. Emma suckade. Kände sig rastlös. Ville hem innan snöfallet alldeles blockerat cykelbanan. Hon hade tagit cykeln idag emot allt vett kan man tycka, men bilen var på service, bromsbyte bland annat, så det var cykeln som stod till buds. Vanligtvis var det okej, men med tanke på snöandet idag så nej inget vidare. För de skulle inte hinna ploga klart det var hon säker på.
Emma ville hem. Hem till Manne, och värmen från kaminen hon visste att han skulle ha i ordning tills hon kom. Liksom middagen. Hon blev genast hungrig vid tanke på den. Då hörde hon dörrkläppen. Fint, nu var det äntligen dags för dagens sista besök. Emma harklade sig, drack en klunk vatten från glaset som stod diskret placerat bakom ett fotografi på skrivbordet. Sen öppnade hon och släppte in den unga kvinnan med ett välkomnande leende.
Kvinnan såg rädd ut, räddare än vanligt. Emma undrade och
fick snart svar. Ingen större fara, hon hade bara blivit skrämd av plogbilen som dök upp bakom henne med ett skarpt muller. Hon var rädd för muller, för oljud överlag. Visste inte varför men det hade börjat i hemlandet där bomber föll i mörkret och hon och syskonen kröp ihop i källaren. Det var länge sedan nu men rädslan ville inte släppa. Därför behövde hon Emma.
Kvinnan satt i fåtöljen och tittade lite försynt mot Emma som satt mitt emot, med ett litet lagom bord emellan, där näsdukar i en hållare på den lilla gula solblekta duken, ett par värmeljus och tändstickor, var placerade. Dessutom en karaff med vatten, och ett glas, samt en liten klocka som stod så till att Emma kunde hålla koll på tiden utan att besvära patienterna med den eventuella olustkänslan av att terapeuten var stressad eller ville bli av med dem.
”Vad fint att du berättade Kahlia och jag tror vi kan använda det som hände på vägen hit för att jobba vidare med rädslan. Det är ett bra exempel på en igenkänning i nutid som kan kopplas bakåt. Är du med på att prova det?” Emma log medkännande och mötte med sitt trygga yttre kvinnans blick. Kahlia nickade svagt och drog håret från pannan i det att hon satte sig mer bekvämt tillrätta i fåtöljen. Tog pläden som legat på armstödet över sina ben och landade med händerna i knät innan hon tittade upp mot Emma och nu svarade med klar stämma: ”Det vill jag.”
När Emma kom hem den kvällen, efter en jobbig men samtidigt befriande cykeltur i kamp mot snömodden, där det börjat klumpa ihop sig i takt med att plusgraderna ökade, möttes hon som väntat av en väldoftande arom och ljudet av en sprakande brasa. En suck av välbehag och så av med tjockjacka och kängor, in till mannen i köket. Kramen hon längtat efter var precis som hon hoppats och effekten tillsammans med cykelturen gjorde att hon kunde lämna ifrån sig jobbet och dagens sista patients
resa mot frid. För så var det. Ett lyckat traumaarbete, där Kahlia tacksamt höll handen kvar lite extra vid handslaget som alltid avslutade sessionen.
De var själva ikväll Manne och hon, vilket inte var så ofta, att alla barnen, eller ungdomarna snarare, var på egna äventyr. Sonen var på en dataspelsturnering och sov över i stan. Flickorna sov över hos kompisar. Det var så kallat novemberlov.
”Åh vad jag längtat hem idag. Till dig.” Emma lyfte blicken och kysste starkt och länge sin förvånade äkta man.
”Hallå vad nu? Fast härligt såklart”, skyndade han sig att tillägga.
”Jag behövde det helt enkelt. Och ville du skulle veta. Vad är det som doftar så gott?”
Manne gav Emma sin varmaste kram och kände djup tacksamhet, undrade samtidigt vad han gjort för att förtjäna detta.
”Din favorit hoppas jag. En av dem i alla fall.” Han skrattade och tittade mot spisen.
Emma följde blicken och såg gratängen som ångade under folien. Broccoligratäng var sannerligen en favorit.
”Tack älskling. Nu äter vi, jag är vrålhungrig.”
Andra kapitlet
I badrummet sen, i nattlinne och tandborsten i munnen med lödder runt om, föll Emma tillbaka en stund till jobbtankar. Blir lätt så, att helt lämna bort dagsverket brukade inte alltid gå, inte hela kvällen. Emma tänkte på hur olika det kunde vara, förutsättningar och möjligheter, att det ofta inte var det som tycktes som allra svårast från början, som verkligen var det. Inte bara i terapin förstås, men det var där som det för Emma syntes tydligast. När hon tänkte tillbaka på sessionen idag, slog det henne att Khalia hon skulle klara sig, hon var på god väg. En befriande suck gav ett lugn och satte sig som en varm känsla i bröstet, så log hon mot sin spegelbild. Med håret på ända och tandkräm här och var. Som det ska vara tänkte hon, sköljde munnen och blev klar.
I det hon släckte ljuset flög en annan tanke in, och ett sus av oro följde med. För så var det. Kaj, kvinnan med de skrämda ögonen som hon inte nådde in till, med henne var det betydligt värre. Där visste inte Emma hur hon skulle komma vidare. Det hade tagit stopp och gnagde. Inte bra men vad ska jag göra? Ibland blir det så. På ett annat sätt var det med den hon kallade den arga, när hon vid tillfällen bollade med kollegor i den handledningsgrupp de skapat för att stötta varandra. Den arga, eller Yvonne som hon heter, hade inte ens börjat, ville inte in i traumat, ville inte närma sig, var bara arg helt enkelt. Emma hade dock långt ifrån givit upp. Nej det hade hon inte. Inte Emma Dalemo heller, hon gav inte upp, var inte den sorten.
”Kommer du snart? Längtar.” Mannes varma vänliga stämma
som alltsomoftast slog an en ljuv klang, förde Emma bort ifrån arbetstankarna. Hon gled in i sovrummet och i famnen som väntade.
Efteråt, när hon inte ville somna riktigt än, gick Emma ut i vardagsrummet och satte sig i fåtöljen med utsikt mot skogsdungen. Hon knöt morgonrocken ordentligt för det var lite småruggigt, och drog en pläd om sig, blicken genom fönstret på snön som föll. Hon var glad nu för tiden, men det fanns tillfällen då hon mitt i allt det glada och nöjda, hamnade i att tänka tillbaka, kunde inte alltid bara slappna av och sjunka in, ta emot sömnen.
Det hade inte alltid varit så lätt eller så harmoniskt som nu. Nej Emma hade strulat en del som ung och umgåtts med rätt flummiga typer kan man lugnt säga, var det hon tänkte när hon såg tillbaka. Manne kom in som en räddande ängel på nåt sätt. Helt plötsligt stod han där framför henne när hon satt för sig själv på Musikforums café och begrundade vad som nu skulle hända. Palle, hennes flummige pojkvän, hade precis gått, efter att ha mottagit beskedet. Inte så att han tänkte strunta i det, nej men han tog det så lätt, var som en självklarhet och inget att fundera över. Att nu var det ett barn på väg och det var väl den naturligaste saken i världen, men idag hade han ett gig att skynda till. ”Ses sen, puss och hej”, så var han iväg. Hur kunde han? Där satt hon med en klump av återhållen gråt i halsen och med ett frö som växte, gjorde henne rädd och utan kontroll. Emma kände inte alls som han, var inte alls lika säker. Ett barn var inte vad hon ville. Inte nu. Hon var för ung, för ofärdig, hur skulle hon kunna, de kunna …? Dessutom var hon på väg att göra slut. Det funkade inte, hur härlig han än var ibland. Så var det bara. Det var hipp som happ och tjo och tjim, ingen ordning, ingen balans, blev för rörigt och otryggt för henne. Inte för honom, han var en sån som ryckte på axlarna och gick
vidare. Det var precis det han gjorde helt och fullt sen också.
Då när Emma sagt att hon inte tänkte behålla barnet. Han bara stirrade på henne och utbrast: ”Va, det kan du bara inte mena! Är du inte riktigt klok, döda ditt ofödda barn? Vårt barn?!”
Emma hade bara gråtit och det orkade han inte med. Vart han sen tog vägen fick hon reda på först när hon inte längre kände behov av att berätta något för honom. Han hade stuckit med bandet till en tropisk ö där de tänkt sig spela in sin första skiva. Han sa inget, höll ingen kontakt, klippte rakt av bara. Visste därför heller inte hur söt deras dotter blev. Inte förrän långt senare.
Tredje kapitlet
Drömmen från natten kändes mer än verklig. Malin såg det helt tydligt. Det var märkligt på samma gång. Hur kom det sig nu? Att hon drömde just så, just nu? Hennes love of the life stod där fräsch och vacker och applåderade, som att han godkände kanske, att hon gått vidare … Vad nu han hade med det att göra och inget han behövde godkänna. Och det hade hon ju inte gjort heller så, i verkligheten. Fast drömmar var ju som de var, nånstans fanns väl också ett korn eller flera av verklighet. Kanske hon behövde hans godkännande, eller det var nog snarare så att det var hon som behövde släppa taget. Han hade i drömmen sen bara gått iväg glatt leendes och hon var kvar med den nye hon knappt kände men höll på att göra, lära känna. Den lugna vägen, sättet. Hon visste med ens att om det var på det viset, då skulle det kunna fungera en gång till. Igen. Hon skulle våga släppa in. Inte vara rädd längre. Lita på. Bara det gick lugnt till och han kunde vänta. Som han hade sagt, den andre, att han skulle kunna. Den väntan skulle trygga. Det visste hon nu. Kände värmen och orkade resa sig till ännu en dag. Rullgardinen for upp med en smäll och det var dags att gå till jobbet.
Malin kämpade på fast hon var mest trött och slut. Jobbet gav henne den nödvändiga inkomsten för ville inte besvära socialen. Inte skämma ut sig så, var vad hon tänkte. Inte om andra, men om sig själv. Ifall hon skulle behöva gå dit. Nej hon skulle klara sig. Inte hamna i nåt register inte. Arbetet i kassan på ICA var ju inte värst roligt, och stressigt många gånger, men det fick duga. Fick gå. Hon hade varit där ett tag nu så det mesta gick ändå på
rutin. Bra omväxling var också att tjänsten var delad på så vis att hon vissa dagar var ute på lagret istället. Där trivdes hon. Idag var en sån dag och då gick det lättare att komma iväg. Behövde inte kämpa alldeles lika mycket som annars.
Malin hade egentligen haft helt andra ambitioner. En gång i tiden. Haft dem men inte orkat fullfölja. Tiden på universitetet hade inte lett fram till den examen hon siktat på. Hon hade valt lärarbanan, läst psykologi, religion och samhällskunskap. Det gick till en början bra, både studerandet och utelivet på nationerna. Sen hade demonerna kommit ikapp henne och hon orkade inte slutföra sina kurser. Det var för jobbigt med allt som skulle skrivas, hon fick inte ner det och inte plats i huvudet heller. Att läsa in till tentor och delta i seminarier gick okej, men att få till uppsatser var värre. Funkade bara inte. Inte relationerna heller. Efter pubhängen och efterfester hamnade hon ibland i säng med nån snubbe, och hon försökte även nyktert svara an på de hon kände ville mer, men rädslan satt i vägen. Precis som med honom, the love of her life. Den som hon litat på …
Hon stängde av det spåret och spolade bort nattkisset. Hon skulle till terapeuten i eftermiddag också. Det var en extra bonus. Inte för att hon blev botad precis … men fick en tid för sig själv där hon var lyssnad till helt på egna villkor. Det var inget hon var van vid så …
Okej jag är väl klar nu, tänkte hon för sig själv i det hon betraktade sin spegelbild i badrummet efter tandborstning och snabb kamning. Ja ja inte mycket att göra åt, det grå fältet under ögonen och tomma blicken hade hon försökt dölja med concealer för det ena och försök till leende för det andra. Hade gått sådär. Lite rouge på kinderna fick sin plats därpå och sen toalocket ner och iväg.
Med tygpåsen i cykelkorgen och andan i halsen trampade hon på de ca tre kilometrarna till det ICA Närköp som var hennes mål för dagen, ja mål och mål, hennes arbetsplats då. Hon suckade, låste cykeln och tog trappstegen raskt till personalingången. Det
var tomt i det lilla utrymmet där hon kunde hänga av sig jackan och på med jobbardressen, som hon kallade den. Bra på ett sätt för hon behövde aldrig fundera vilken tröja eller skjorta hon skulle ta till jobbet. Tryggheten fanns i den gröna arbetsblusen.
”Emma skakade på huvudet i ett tafatt försök att få bort allt det hemska hon sett och känt men nu var kvar som tankar i och om nuet. Så mycket vidrigheter som pågår, så mycket ont som drabbar så många, så mycket ångest, rädsla och mörker. Hur kommer det sig att man alls står ut …”
Emmas arbetsvardag består till stor del av möten med människor i kamp för att våga leva livet fullt ut, trots hinder i form av trauman och livskriser. Som psykolog och psykoterapeut vet hon att de terapeutiska processerna kan hjälpa läkningen framåt, men vet även att det ibland kan vara för svårt. Konsekvenserna kan bli förödande.
En natt vaknar hon av ett samtal som ger henne en hård klump i bröstet varje gång hon minns det. Emma måste hantera en allvarlig händelse inom familjen som skakar henne i grunden, och hon ställs inför val hon inte trodde hon skulle behöva uppleva.
I vardagen och i de möten hon har konfronteras hon med frågor som: Hur långt är en förälder beredd att gå för att skydda sitt barn? Och vart går gränsen för vad man får göra mot andra?
Genom Eld och Vatten oavsett vad är en existentiell roman som behandlar vikten av de Äkta värdena – att finnas för varandra, se och förstå, bemöta rätt, relationer som helar, kärlek och omtanke.
