August Overweening
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text, omslag & illustrationer: Tova Nordquist Nerén Grafisk form: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Tartu, 2024
ISBN: 978-91-8073-896-5
Om man körde ut på Hallstavägen, tog första vänster förbi bondgården och den gamla silon och fortsatte längs den slingriga skogsvägen, så långt, tills man började fundera över om man kanske hade kört fel, då visste man att man snart var framme vid det ensliga huset. I alla fall om man hade varit där tidigare. De flesta normala människor skulle nog inte ens få för sig att svänga in på den där spöklika, igenvuxna skogsvägen. Men det hade August Overweening gjort en dag för många, många år sedan …
August Overweening var en märklig individ. Färglös, tillbakadragen, bitsk och otrevlig. Han var sur, snål, bitter och grå och var han inte arg, så var han det ändå. Fast snål behövde han ju egentligen inte vara, eftersom han tillhörde släkten Overweenings förnäma skara. En släkt med anor och förmögenheter, så det räckte och blev över.
August var misstänksam för minsta lilla sak och snedvriden hela han, som ett sjunket gammalt skeppsvrak. Under åren i sitt krokiga, svarta trähus hade han mer och mer för varje dag som gått börjat likna ett skrynkligt gammalt notblad där melodin om hans liv hade blivit felskriven.
I en mörk tallskog, långt bort från civilisationen, hade alltså August funnit sin kusliga drömtomt. Bakom ett högt, spetsigt smidesstaket smyckades tomten av en förfallen, uråldrig, gammal ruin, dold av rådhusvinsrankor och taggiga nyponbuskar. Det
hade krupit av förtjusning längs Augusts beniga ryggrad när han upptäckte skatten … där skulle han bygga sitt fort!
Det var förmodligen mycket möjligt att ruinen en gång i tiden hade varit en gammal fästning med fängelsehålor. Stenvraket hade nämligen två stycken källarplan som osade av ångest och klaustrofobi och som säkert inte hade lämnat ifrån sig själarna den tagit. Marken runt omkring täcktes av höga, vita, döda träd, likt spretiga skulpturer som obehagligt identiskt speglade hans inre.
August hade byggt sin boning ovanpå ruinen alldeles själv, utan någon som helst hjälp från varken rörmokare eller elektriker. Så kan det nämligen bli om man är en envis gubbe som avskyr människor. Att det var stopp i toaletten och slasken hörde till vanligheten, liksom att det då och då slog små gnistor om de egengjorda små eluttagen. Den dystra boningen var dryga tvåhundra kvadratmeter stor med ett entréplan, en övervåning, ett litet vindsrum och såklart de två källarplanen.
Källarplanet längst ner använde han väldigt ofta. Speciellt om våren och sommaren när August befann sig i sin mest deprimerade period. Då, när han fick lust att strypa det svävande eldklotet där uppe bland molnen, var bottenvåningen som mest användbar. Dit gick han så fort solen började gassa framåt middagstid. Inga lampor fanns det där, heller inga ljusstakar eller andra störande ljuskällor. Inte en enda liten strimma solljus kunde ta sig ner dit. På bottenvåningen kunde man verkligen inte se någonting alls.
Och det var kanske bäst så, för vem visste egentligen vad som lurade där nere …
Det övre källarplanet användes på ett mer normalt sätt, alltså mest som ett förråd för onödiga prylar och diverse gamla kläder som inte kom till användning längre. I alla fall inte av August. Däremot så hade kläderna hjälpt till att hålla de, för det mesta, fyrbenta råttorna varma om vintrarna och de små kvalstren mätta och belåtna.
Vänta lite … för det mesta fyrbenta? Ja, för det mesta. För en
sommar när August hade varit på väg ner till bottenvåningen, var han nära att trampa på en råtta. Den hade varit ganska stor och inte så där jättesnabb som de andra. Det hade heller inte låtit på samma vis som det gjorde när de andra råttorna tassade över stengolvet. Det hade liksom låtit som att den här råttan hade tagit ett extra steg på något sätt. Och mycket riktigt så var det exakt det den hade gjort. För där bak, på vänster sida, precis bredvid svansen, hade det växt ut ett femte ben med en till klo-beklädd tass. Det mesta som levde i huset var antingen vanskapt eller skräckinjagande. Också själva känslan man fick bara av att betrakta huset var mycket obehaglig – svårförklarad men ytterst nervkittlande. Den fick magen att vrida sig ut och in, flera gånger om och fick även ögonen att tåras av illamående och obehag. Det var som att andningen stannade upp och att alla hårstrån över hela kroppen ställde sig i givakt så fort man närmade sig ytterdörren. Till och med de sotsvarta korparna som svävade ovanför huset hade blivit sjuka av avsky och alldeles blanka i ögonen och fällt tårar på hustaket, så att det ibland nästan lät som att det duggregnade. Men August tyckte att hans hus var perfekt, det var det inget tvivel om.
Där ville han förbli. Mitt ute i skogen, så att han kunde få vara för sig själv … i sin tystnad … ensam.
Husbygget hade tagit honom två år, sjuttioåtta dagar och en fingertopp att färdigställa. Redan efter bara tre veckors byggande hade nämligen en liten bit av pekfingret nära på lossnat. Det var under sågningen av plankor till fasaden, en ovanligt regnig och mörk natt i början av augusti. Fingertoppen hade dinglat i en tunn tråd av skinn och August hade näst intill trillat av pinn. Blodet hade droppat, eller runnit rättare sagt, ner på plankorna och färgat vattenpölen nedanför sågbordet mörkt röd. Toppen hade dessvärre inte velat lossna av sig självt, så August hade motvilligt blivit tvungen att vrida loss den, som en lös liten mjölktand. Och eftersom August bodde långt in i skogen, mitt ute i ingenstans, betydde det att han varken hade nära till civilisationen eller sjukhus. Så i stället
hade han själv plåstrat om såret, trots att fingret hade sett ut att behöva snabb sjukhusvård och riktig ompyssling från en doktor. Ja, det var ett under att August inte hade fått blodet förgiftat av den där gamla sågen.
Åttahundraåtta dagar efter det att den första plankan sågades till, hade huset äntligen färdigställts. Det såg minsann lite vingligt och snett ut, som en utbränd, sotig ljusveke ungefär. Men det dög mycket väl för August. Han var nöjd.
Den igenvuxna tomten hade han lämnat orörd, vilket skulle bidra till mindre insyn om någon vilsen själ mot förmodan skulle vandra där utanför huset. Nu på senaste tiden hade växtligheten totalt eskalerat och även smidesstaketet längs grusvägen hade invaderats av snåriga vildvinsrankor, högt gräs och vattenskadade dagstidningar.
Den där vägen förresten, den var ju nästan obefintlig när August hade valt markområdet till sitt.
Men redan det första halvåret efter inflytten, hade ovanliga ljud plötsligt börjat höras utifrån. August hade en dag vaknat väldigt tidigt av ett intensivt oväsen från maskiner och rop från västbeklädda arbetare. Från sovrumsfönstret på vinden hade han nyvaket och skärrat betraktat tallar som fällts och dammande grus som strötts över en skövlad sträcka utanför tomten. Anledningen till detta obegripliga var att kommunen tydligen hade bestämt att ett nytt centrum skulle byggas bara några kilometer bortom Augusts boning. Det behövdes en genomfartsväg till bygget och då hade det tydligen passat väldigt bra att återställa den gamla igenvuxna vägen, precis utanför Augusts revir! Utan att de ens hade frågat honom först!
Inte nog med att maskinerna körde kors och tvärs, så hade även en ny busslinje in till centrum börjat gå där utanför. Den gick som tur var bara tre gånger om dagen, även om det var tre gånger för mycket enligt August!
Tur var det också att ingen någonsin, vad August kände till, varken hade klivit av eller på vid hållplatsen de hade ställt precis
utanför hans hus. Bussen stannade aldrig. Den bara svischade förbi … som en snabb tanke.
De där vattenskadade tidningarna som låg längs staketet hade kastats in av den jobbiga brevbäraren, som av postkontoret hade blivit tillsagd att varje morgon terrorisera August, trots att han hade satt upp en sån där skylt som löd ingen reklam tack på brevlådan. Upp för den branta grusvägen cyklade den skjortklädda mannen likt förbannat varje morgon på en skranglig och gnisslande blå Monark, som aldrig någonsin tycktes ha kommit i kontakt med någon kedjeolja.
I snart nio års tid hade August vaknat upp till samma oväsen, dag efter dag, samma tid, klockan 06.32. Det var nämligen då som rasslandet av kedjan och de osmorda hjulaxlarna närmade sig upp för den branta grusvägen, i samklang med ett kämpigt flåsande. Med pupiller smala som strimmor likt ögonen på en orm, vaknade August och började sina dagar med ett kraftigt och öronbedövande avgrundsvrål, som var så högt att det nästan fick hustaket att lyfta. Allting gick som på rutin. Vakna – skrika – ställa sig vid sovrumsfönstret – skymta brevbäraren bakom buskarna vid grinden – och gorma lite till. Eftersom Augusts brevlåda var överfull, kastades tidningarna i stället in på tomten bland ogräs och gamla brädor. Där fick de ligga kvar och förmultna likt gamla sopor. August ville inte läsa om världen utanför tomtgränsen och människorna i den. Om han var intresserad av det skulle han ha bott någon annanstans. Förstod inte brevbäraren det?
De oönskade tidningarna hade för varje dag som gått, bildat en allt större och resligare kulle som snart hade vuxit sig över tre meter hög! Runt om i trädgården låg utspridda pappersark med solblekt text som knappt syntes längre. Det såg skräpigt ut. Nästan som att postkontoret skulle ha legat där och plötsligt exploderat. Men det var inte Augusts fel att det såg ut som det gjorde. Han hade ju inte bett om tidningarna!
Ilskan växte till sig för varje morgon, stort som ett svart
åskmoln, som ovan Augusts huvud både pressade och tryckte på nackmusklerna något enormt. Vissa dagar var värre än andra och då såg nackpartiet ut som en nittiograders vinkellinjal med huvudet tungt i spetsen.
Att brevbäraren inte hade sagt upp sig från posten var för August helt obegripligt. August som ansträngde sig så med att varje dag skrika de mest oförskämda sakerna han kunde komma på, i hopp om att skrämma bort brevbäraren för gott. Vad August kunde skrika till honom skiljde sig från dag till dag, men att han från sitt sovrumsfönster skrek någonting osmakligt i stil med: ”DU DIN NEDRANS
TACK! SER DU INTE DET MÄNNISKA?! SKAFFA GLASÖGON
DIN SABLA TRINDSKALLE!” kunde man i vilket fall räkna med. Ibland var brevbäraren en ärthjärna , andra dagar en fåntratt, fårskalle, nöt eller ett stolpskott.
Men vad han skulle bli kallad för idag, ska ni snart få reda på. För det är nämligen nu som den här berättelsen tar sin början, mitt i Augusts skärande solosång, en tidig torsdagsmorgon, kl. 06.32 …
– Godmorgon på dig med, August! ropade brevbäraren glatt nerifrån grusvägen, där han stod och bläddrade igenom exemplaret han snart skulle kasta in på tomten. Du, torsdagstidningen levererar förresten! Väderprognosen ser ut att förbli densamma.
Kan du tänka dig, trettiotvå grader hela veckan ut! Jag och familjen cyklar säkert ner till stranden efter att jag tömt väskan, fortsatte brevbäraren och nickade mot de ynka kvarstående nyhetsbladen på den främre pakethållaren.
– Det bryr jag mig inte ett dugg om! Varken om tidningen eller ditt privatliv! fräste August högljutt från sovrummet.
– Nej, såklart att du inte gör! skrattade brevbäraren så att de grå hårlockarna på hans huvud livligt guppade upp och ner som ett dragspel.
Han tog av sig den blå kepsen, torkade svetten från pannan och viftade fram och tillbaka med skärmen för att svalka sina blossande kinder.
– FÖRSVINN! gormade August frustrerat.
Varför kunde inte brevbäraren bara ta sin nedrans cykel och rulla vidare ner för backen? Det var ju ingen som hade tvingat honom att stanna och prata! Om det nu inte var postkontoret som hade bestämt det också förstås.
– Visst, visst, alldeles strax! sa brevbäraren medan han tog upp någonting mer från väskan.
Ett kuvert. August Overweening stod det med snirkliga bokstäver mitt på den beigea pappersytan. Brevbäraren höjde ögonbrynen.
– Det var fanken … det ser visst ut som att du har fått ett brev idag också minsann! ropade han leende och höll brevet ovanför huvudet.
Men August hann varken höra eller se vad brevbäraren sa eller gjorde. Han hade redan hunnit stänga ögonlocken och sätta händerna för öronen likt en rebellisk, dreglande liten treåring.
– LA, LA, LA, LA! tjöt August som ett brandlarm.
– Äsch! grymtade brevbäraren för sig själv och drog på sig kepsen igen innan han slängde in brevet på högen. Jag ska lämna dig ifred, ropade han och klev upp på cykeln. Adjökens August!
Glöm inte solskydd om du mot förmodan skulle gå ut!
Med fötterna avlägsnade från tramporna svischade han snabbt ner för backen så fort att grusdamm från vägen virvlade upp och bildade ett stort moln. Man kunde nästan tro att den tvåhjuliga stålhästen gick på bensin och att molnet skulle vara de utspydda avgaserna. Den uråldriga cykelns oljud skar som knivar i öronen på August, trots att han fortfarande befann sig bakom fönstret i sovrummet och höll handflatorna hårt för hörselgångarna. Med ena ögat halvt kisande ut mot vägen, såg han den blå cykeln försvinna allt längre och längre bort. Ljudet blev svagare och svagare, tills att det efter en stund inte hördes längre. Äntligen blev det lugn och ro igen! Knäpptyst, så som det skulle vara.
August suckade lättat och log belåtet. Men det där molnet däremot, hade visst inte alls velat ge sig av. Där utanför grinden lurade dammsvärmen fortfarande. Likt en lömsk alligator på lunchjakt, iakttog den August som med sina knäsvaga ben skrajset hade skymtats bakom gardinen som en skör liten kronhjort. En stund hade gått innan alligatorn långsamt hade sjunkit ner under vattenytan igen och gjort plats för den lilla hjorten att sakta kunna våga sig fram från gardinen igen.
August fnös och muttrade någonting otydligt innan han tittade vidare mot tidningshögen och på dagbladet som nyss hade trillat in på tomten. Svarta, feta bokstäver skymtades från den disiga glasrutan, men vad det stod såg han inte. Och inte var han något
som helst intresserad av det heller. Det enda som August värderade som viktigt idag var att skydda sig från det sablans eldklotet. Och efter den här morgonen kändes det verkligen välbehövligt. Eftersom det inte verkade som att solen hade några planer på att dö än på ett tag, att allt snarare pekade på att den skulle leva i fyra och en halv miljarder år till, så var August tvungen att göra någonting åt saken själv i stället. Gå under jord. Bokstavligt talat.
Idag skulle dagen tillbringas isolerat nere i källaren, längst ner i mörkret, bland råttorna och kvalstren, i den tjocka dimman av vemod.
Tass … tass … hopp … tass … tass … tass … kurr. – Där är du lilla kattskrälle, suckade August och tittade beklagligt ner på den fyrbenta lilla hårtussen när han mot kvällningen kom upp från den unkna källargrottan.
Visst ja … katten. August hade ju faktiskt en katt också. Berit. Ibland … eller ganska ofta förresten, glömde han liksom bort henne …
Berit blickade mödosamt tillbaka på August, som pinsamt nog inte kunde avgöra om det var katten som spann eller om det faktiskt var hennes mage som kurrade. De senaste veckorna hade Berit knappt ätit någonting alls, eftersom det inte fanns någonting att äta. Råttorna hade hon visserligen försökt jaga, men mer än någon enstaka liten svans här och där hade hon inte fått tag i och de hade förstås inte alls mättat någonting. Fjällbeklädda brosktampar var ju liksom inte så matiga, och speciellt mumsiga var de inte heller, inte ens för en utsvulten katt. Men om kattrackarn hade tur, det vill säga om August vågat sig ner till macken, vilket hände väldigt sällan, kunde en och annan kattmatsburk dimpa ner i matskålen. Ibland var det kött eller lax i krämig gelé, men oftast var det bara en skvätt mjölk med flingor som serverades. Nu var matskålen näst intill tom, förutom ett surt bottenskrap och ett dussintals flugor. Några enstaka stackare låg på rygg med sprattlande ben i hopp om att ta sig därifrån … men de flesta hade dött, säkert av försurning från den gamla mjölken. De låg där i vätskan, omringade av flugben som flöt omkring likt genomruttet timmer i en å.
August satt på huk och betraktade insekterna med en äcklad blick. Visserligen var han van vid gammal mjölk, det vill säga gammal kylskåpskall mjölk. Men rumstempererad, klumpig och en dessutom insektsinvaderad sådan, där gick faktiskt gränsen, till och med för honom.
Berit såg missnöjd ut. Hon stirrade med avsky ner i skålen. Sakta vred hon huvudet mot August och tittade på honom med en bedrövad blick som sa ungefär: Så det här är allt jag är värd?
August skämdes något. Att han inte tog hand om sig själv var väl en sak, men att låta det gå ut över katten, att inte sköta om henne eller ge henne mat var ju kanske egentligen oacceptabelt.
I skafferiet fanns det säkert ingenting och kylen behövde han inte ens öppna. Det enda som skulle kunna finnas där var väl någon möglig gammal ost eller en kaviartub som kanske råkat följa med flytten för många år sedan. Med andra ord, ingenting ätbart.
Eftersom August hade levt på gammal mjölk och flingor alltför länge så kanske ni förstår vid det här laget att han inte var en sådan där kräsen finsmakare direkt. Inte för att det alltid hade varit så som det var nu, för det hade det inte. Tidigare i livet hade August varit expert på att steka pannkakor och laga kryddiga, värmande grytor. Men det var just efter den där tunga perioden som allting förändrades … Och efter flytten till skogen, hade all ork och lust totalt tynat bort …
Men, någonting att äta behövde ju minsann varenda liten organism och varelse för att överleva, både bacillusker och virus, liksom människor och katter. Och för den pinnsmala Berit hade läget blivit kritiskt, hon behövde mat.
August tittade in i det mörka skafferiet, trots sin vetskap om att köket var tomt på proviant. Men, till hans förvåning så låg det bannemej någonting där inne! Längst ner i skafferiet, på den nedersta hyllan längst in i det högra hörnet, låg en liten rödlök! Kattmat? Nej, såklart inte. Men kanske att den möjligtvis kunde duga för Berit just idag? Han kunde inte minnas den senaste
gången han hade köpt rödlök ens. Han hade till och med glömt bort hur det smakade.
August höjde ett tveksamt ögonbryn samtidigt som han motvilligt sträckte sig efter den skrumpna löken och tog den i ett lätt grepp mellan tummen och långfingret. Skyddshandskar skulle ha varit bra nu, tänkte han. Berit hoppade upp på köksbänken och satt och inspekterade den skrynkliga, brunlila bollen.
– Det är antingen det här eller flugorna, sa August bestämt och sträckte fram den näst intill viktlösa löken som vilade i handflatan. Du väljer själv! fortsatte han ganska så argt, kanske bara för att försöka smussla undan och ersätta sin skam med någon annan mer bekant känsla.
Berit tittade med trötta ögon på August och hennes blick sa troligtvis någonting i stil med: Jag tackar ödmjukast för denna generösa valmöjlighet du har gett mig kära husse, vad svårt att välja … Är du helt från vettet!
– Ta den då! Ska du ha bollen? sa August med en barnsligare röst och viftade med löken framför Berits nos.
Men Berit såg inte det minsta ut som att hon hade ändrat sig och nu sa blicken ungefär: Ser jag ut som en hund kanske? Dessutom leker jag bara med levande mat. Men, i och för sig, den där spindeln som kryper ut från sprickan i skalet ser ytterst intressant ut!
Berit sträckte långsamt och försiktigt fram sin svarta lilla tass och tittade med koncentrerad blick på spindeln som haltade fram över lökens yttersta skal.
– Ja! Ska du ta den då! fortsatte August stolt, eftersom han trodde att det var just han som hade fått Berit så uppslukad av den lilla bollen.
Berits ögonlock stod på vid gavel. Nu small det! Hon drämde till löken … och plötsligt väcktes Augusts trötta ansiktsmuskler kvickt till liv och hans lekfulla blick förvandlades omedelbart till det mest skräck- och panikslagna uttryck hans ansikte någonsin hade tagit sig för. Ur den skrumpna och nu väldigt platta löken vimlade hundratals, kanske till och med tusentals små, svarta
spindlar över Augusts hand! Spindlarna kryllade och August skrek. Hans bleka hand var inte så blek längre, den var svart och kittlades så fasansfullt!
I panik slog han med handen i luften så hårt att spindlarna flög kors och tvärs över hela köket! Vissa landade i Berits matskål och dog på stört i den sura mjölken. En spindel hamnade på kattrackarns nos, andra på golvet och resten på väggarna. Berit jamade hysteriskt, slängde med huvudet och slog sig på nosen med tassen så att den åttabenta varelsen åkte ner på köksbänken. Berit sköt rygg och fräste åt spindeln som nu halvdöd släpade sig fram över diskbänken.
August blev alldeles kallsvettig. Hårstråna på kroppen stod rakt upp och salivkörtlarna hade nog fått någon form av kortslutning, för munnen var helt uttorkad. Munhålan kändes nästintill lika torr som den där gamla löken, om inte värre! Som ett fiskstim vimlade spindlarna kvickt upp för köksväggarna och letade sig in mellan sprickor och vrår för att snabbt dra sig tillbaka in i mörkret. August rös.
–
FÖRBASKADE KRÄK! ATT MAN ALDRIG KAN FÅ EN
LUGN STUND! skrek han skräckslaget.
Det såg ut som att Berit höll med, trots att hon inte direkt såg ut att avguda Augusts skärande stämma. Hon tittade återigen ner på spindeln på diskbänken, men den levde inte längre. Och om det här nu verkligen var det enda utbudet på mat i huset, skulle nog varken Berit eller August leva så länge till de heller.
Så, det hade nog blivit dags nu trots allt …
Dags för vadå? kanske ni undrar. Jo, det hade blivit hög tid för att ta itu med den där punkten som kallades för att handla. Trots att August aldrig handlade på någon större affär, mer än den nattöppna macken, kändes ändå alltid besöket så där krypande läbbigt. Att vistas under starkt flimrande lysrör, att höra frysdiskarnas brummande och att behöva möta en annan person bakom kassan, det var just det som var jobbigt. Själva turen dit var inte så farlig. Det var bara att cykla ner för backen och svänga
första höger in på den slingriga skogsvägen, sedan var det bara att följa en annan väg tills man kom fram till en liten bensinmack mitt ute i ingenstans. Det var tur att den var nattöppen, det vill säga att det var tur att den var öppen när solen hade lagt sig, för annars skulle både August och Berit svultit ihjäl för länge sedan.
När natten knackade på och eldklotet hade gått för dagen, var det alltså dags för inhandling. August suckade tungt. Med butter min snurrade han hårt in sig i sin svarta trenchcoat, satte mössan på huvudet, trots att det var juni månad och tog sin lilla portmonnä från hallbordet. Mycket motsträvigt lade han handen på mässingshandtaget till den skräckinjagande dörren. August tvekade en aning. Han tittade upp på de fem låsen och vidare mot toppen av det kistskurna dörrbladet. Det var nästan som att dörren predikade för att världen där utanför var själva döden och att livet hände här innanför, inne i huset.
Berit jamade otåligt. August tittade ner på henne, tog tag i sitt svarta paraply, utifall solen skulle få för sig att provocera och retas med honom.
– Ja, jag ska gå, sa han. Sedan gick han ut.
De automatiska skjutdörrarna släpade sig orimligt långsamt ifrån varandra när de i lysrörens kalla sken släppte in August på macken. Det var som att dörrarna njöt av att se honom så där ångestfylld, som om de ville dra ut på den obehagliga stämningen och plåga honom ännu lite mer.
Inne på macken hade lukten av bensin slingrat sig in och blandats med en stickande lukt av cigarettrök, gammal kaffesump och mikrotinad mat. Frysdiskarna lät som centrifuger och lamporna flimrade ännu mer än förra gången. Lätet från klackarna på August smokingskor påminde om stressade hästhovar när han snabbt rörde sig över det gulvita stengolvet. Paraplyet hade han hängt över armen och den svarta rocken var fortfarande hårt åtdragen ända upp i halsen.
August skrev aldrig någon inköpslista, eftersom han alltid handlade samma saker varje gång. Mjölk, flingor, billig kattmat och kanske någonting annat litet, om det var nedsatt i pris såklart. Att handla sunt och hälsosamt, att fylla korgen med färger och fibrer, det hade han inget som helst intresse av längre. Däremot var han expert på att bunkra. Det vill säga bunkra mat som gick att bunkra. Alltså inte frukt och grönt. August rös när han tänkte på löken där hemma. Eller, det kanske inte var någon rysning? Kanske var det en liten spindel kvar där innanför rocken som kröp upp och ner för Augusts rygg! Kallsvetten bröt fram ur porerna. Nej, nu fick han faktiskt ta och lägga på ett kol, skynda sig därifrån, innan känningen av ångesten omvandlades till en panikattack.
Han försökte skaka bort tanken och skiftade fokuset till det som skulle med hem i stället. Tio paket lättmjölk, sju paket flingor, överdrivet mycket kattmat och …
– Du kan få köpa dem för halva priset om du vill, hördes plötsligt en röst.
August hoppade till.
– De kommer ändå bara landa i sopen om ingen köper dem idag, fortsatte rösten.
Det var kassörskan. Hon tittade upp från en tidning på kassadisken, fimpade sin cigarett och log menande mot den rangliga, svartvita gubben. Men August undvek helst ögonkontakt. Han bara fnös och mumlade någonting tvetydigt för att försöka förminska och osynliggöra sin rädsla, så att det inte skulle synas att han faktiskt höll på att tuppa av. Om man skulle söka på ordet lättskrämd på internet och sedan trycka på enter, då skulle förmodligen August täcka hela skärmen! Alla miljontals pixlar skulle han ta upp!
På klena spagettiben stod han med blicken fastklistrad på varan som kassörskan pratade om. I en svart plasthink snål på vatten, stod en ensam, halvvissen blombukett och bad alla världens böner om att få bli upplockad från hinken av någon vänlig själ. En snäll människa som kunde ta med den hem, snitta om blommorna och ge dem kärleken de behövde. Fem stycken solrosor, varav två helt vissna och resterande tre på gränsen till döden, kramades hårt av cellofanpapper runt stjälkarna, nästan så som August var klädd i sin kappa.
Han tyckte nästan lite synd om blommorna. Skulle de verkligen vara instängda där på macken och sedan bara manglas ner tillsammans med andra sopor till ingen nytta alls? Elsie gillade solrosor, tänkte han för sig själv. Sedan mindes han tillbaka till den där sommaren … Picknicken på fältet, svalorna som dök efter myggen, Elsie som blev myggbiten femton gånger och August som slog rekord med tjugotvå! Han mindes dofterna från linden i parken, parfymen i Elsies nacke och buketten med
solrosor de plockade på vägen hem i den rosa skymningen. Han mindes allt.
August blev gråtmild. Han blev så där rörd och lite ledsen, ni vet så som man kan bli när man tänker på något som är borta och aldrig mer kommer att komma tillbaka … någonting som man bara önskade kunde vara för evigt. På något sätt kändes det nästan som att Elsie faktiskt var där med honom inne på macken. Som att hon stod där precis intill August och höll honom lätt om midjan med sin varma hand. Och inte kunde väl August strunta i att köpa buketten nu, när hans älskade vän så gärna ville att han skulle ta med den hem?
– Lyxmiddag och blommor! sa kassörskan ironiskt medan hon skannade streckkoden på flingpaketen.
August undvek fortfarande ögonkontakten. Han stirrade ner i kassadisken i stället, det kändes liksom lite lättare. Nästan som att han låtsades att han skulle vara osynlig. För att distrahera sig själv med någonting och för att få tiden att gå en aning fortare, tittade han även på tjejens svartmålade naglar och på den bleka handen som i släpig takt greppade tag om varorna, en … efter en.
Tidigare när August handlade på macken, hade det alltid varit samma gamla sura dam som jobbat. Och den damen var minsann inte så pratglad, vilket August verkligen uppskattade. Tänk att de enda orden som hon hade sagt till August under alla år hade varit: sjuhundratjugosju kronor tack. Kvitto? Hejdå.
August andades långsamt in i fyra sekunder och långsamt ut i sex sekunder. Nu ville han bara ut därifrån, snabbt!
– Jag driver! fortsatte tjejen. Utöver det där och tuggummi så är flingor och mjölk det enda jag äter typ, sa hon kvickt därefter och pekade med sin hand mot en rykande matlåda fylld med spaghetti och fiskbullar på bänken bakom henne.
August sneglade med en skräckslagen blick bort på sörjan med fiskbitarna i plastboxen. Sladdrigt och slingrigt och säkert för salt eller fullkomligt smaklöst. Motbjudande! Tur att han själv fick välja vad han ville äta. Några fiskbullar skulle han i alla fall aldrig någonsin tillåta glida ner i matstrupen.
August tittade stressat på högen med flingor och mjölk på avlastningsbänken bredvid kassan. Kassörskan luktade gammal askkopp och tog verkligen tid på sig – förskräckligt lång tid! Den röda laserstrålen från skannern bländade och nu såg han gröna ljusfenomen framför ögonen, nästan som att det skulle vara lasersvärd som svingades genom luften. Han rörde ögonen från sida till sida och upp och ner, tills att de plötsligt fastnade på en skylt ovanför mikrovågsugnen bakom kassörskan. Det var en plåtskylt. rökförbud stod det med tjocka bokstäver och under det, en cigarett med ett rött kryss över. På sidan av skylten satt en övervakningskamera riktad mot tjejen. En röd liten lampa blinkade i det högra hörnet på kameran, men linsen, den var överlappad med en gul tejpbit. August fnös till och blängde dömande på tjejen. Men på bara en bråkdels sekund ändrades hans syn på henne. Han kände nästan igen sig på något konstigt sätt. Bakom det svarta håret med lila slingor, gömdes ett blekt litet ansikte med kinder täckta av röda små prickar likt två stjärnhimlar. Hennes ögonlock var täckta av mattsvart ögonskugga och runt halsen hängde silverkedjor med kors och medaljonger. I hennes öron dinglade både ringar och döskallar i guld och på halsen hade hon ett rött litet märke, förmodligen från någon hjärtevän. Ur hörlurarna till en gammal mp3-spelare, som också sällskapade kring halsen, skrek en man någonting på engelska så högt att det sprakade från lurarna likt en livlig lägereld. Hon gjorde ett kort avbrott i skanningen och kastade in ett tuggummi i munnen. Hon tuggade oavbrutet och blåste då och då rosa bubblor tills de sprack och gick sönder. På den lilla skärmen ovanför kassan där priset visades, kunde August skymta några tal som i en segt såsig takt ändrades. 167 … 182 … 197 … Han visste att priset skulle landa på 744 och femtio, för att vara exakt.
– Då blev det 727 kronor jämnt! sa tjejen och fiskade upp ett nytt tuggummi ur bröstfickan på den marinblåa fleecetröjan. August blev chockerad. Tjejen hade nog råkat gjort något fel på datorn.
– Jag bjuder på solrosorna, sa hon sedan och satte en cigarett i munnen och tände på.
August hajade till och förstod varför priset hade blivit som det brukade. Han sträckte fram sina långa, smala fingrar mot buketten och lade den i en av plastpåsarna tillsammans med resten av varorna. Plastpåsarnas handtag tog han i ett hårt grepp och blickade en sista gång upp mot förbudsskylten och kameran. Den röda lampan blinkade fortfarande, men den gula tejpbiten … den släppte helt plötsligt från linsen! Precis när August tittade på den!
Sakta singlade den lilla remsan ner som ett höstlöv till golvet. Ånej … Tjejen stod där i ovisshet om att hon blev filmad … med cigaretten i handen!
August kände att han på något sätt ville varna henne. Hon hade ju ändå varit lite snäll som bjöd på blombuketten. Tjejen hämtade matlådan och ställde den på kassadisken, satte gaffeln i en fiskbit, snurrade upp lite spaghetti och skyfflade in i munnen. Mellan tuggorna förde hon fimpen till munnen och blossade fort. Hon nickade med huvudet i takt till gallskriket i hörlurarna, tuggade och tittade plötsligt upp på August från tidningen.
Mörkt gröna … Hennes ögon … De var mörkt gröna med inslag av osäkerhet och förvirring. August tittade en annan människa i ögonen, en annan människa än sig själv, än sin egen spegelbild. I så många år hade han undvikit, tagit omvägar och tittat ner för att inte känna sig sedd, för att inte vara i vägen och för att inte skapa relationer, relationer som ändå alltid en vacker dag skulle ta slut på något sätt. Men, den här gången gick det konstigt nog inte att undvika. August bara tittade.
– Förlåt, var det någonting mer? frågade tjejen medan hon snabbt tuggade sönder pasta-ormarna och tittade på honom med en försiktig blick.
Ja, det var ju någonting mer … Det var ju någonting som August ville säga. Det där med att tejpen lossnade från kameran. Men han sa förstås ingenting. Han var knäpptyst. Som en lamslagen fisk med bottensand i ögonen. Han gjorde ingenting. Bara blinkade.
– Tack … tack för blommorna, var det enda han fick ur sig. Sedan vände han sig kvickt om och stegade ut från macken.
Hela cykelturen hem kändes tung, konstig och fel. Som att han cyklade åt fel håll och som att cykelhjulen hade fastnat i klister eller tuggummi. August försökte glömma, försökte göra allt för att glömma det oskyldiga, lilla ansiktet. Men bilden försvann inte. Inte alls. Den blev snarare bara tydligare och starkare ju längre bort från macken han kom. I huvudet såg August tejpbiten falla gång på gång så att det nästan blev som en filmsnutt i repris. Förlåt, var det någonting mer? hörde han därefter tjejens röst eka i huvudet. Var det någonting mer?
August trampade på. Vinden ven i cykelhjulen och de tunga kassarna på styret gjorde turen vinglig och ostabil. Det här var verkligen inte likt honom … Varför kände han så där nu helt plötsligt? Varför gjorde han en så himla stor grej av det? Han kunde ju bara låtsas att ingenting hände, att han ingenting märkte! Jag gick in på macken, tog det jag skulle, jag betalade och tittade inte upp … Jag tittade INTE upp.
Men det gick inte att förtränga det som faktiskt hade skett. August hade sett och det skulle inte bli ogjort. Om tjejen med de timjansgröna ögonen fick sparken skulle det vara hans fel.
August lever ett inrutat liv med katten Berit, i sitt hus långt inne i skogen. Varje morgon vaknar han av brevbärarens oväsen, skriker, förbannar eldklotet, äter sin sura mjölk med flingor … Alla dagar är likadana, det är som att han lever om samma dag hela tiden … men varför gör han det?
Något skakar plötsligt om Augusts vardagsmönster och han tvingas i en annan riktning. Ett alldeles speciellt oläst brev och ett oväntat besök vänder världen upp och ner.
Dessutom dyker minnet från ett annat liv, innan ensamheten, upp. Kanske kan han hitta tillbaka dit?
Den här berättelsen ger kanske lite mod att våga släppa taget om sorg och det invanda och bekväma – eller det oönskade. Att våga ta klivet och göra förändringar, göra det du känner att du måste fast det är jobbigt. Leva livet levande! Det kanske till och med blir fantastiskt?
www.vistoforlag.se
Det här är Tovas debutroman som passar alla från tolv år till en bra bit över hundra! Hon har många fler ”nästan klara” verk i olika genrer som bara väntar på att bli färdigställda och utgivna. Håll utkik!