Läs även de första delarna i Nattljustrilogin:
De onormala, Visto förlag, 2019
Eldsjälen, Visto förlag, 2021
Röstens väg
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@idusforlag.se
© Text: JC Svensson
Grafisk form: Mattias Norén, Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-861-3
Författaren vill rikta ett stort tack till alla läsare och speciellt er som någon gång känt sig som onormala trots att ni inte är det. De här böckerna är skrivna för er, då vi alla förtjänar att få läsa om karaktärer som man kan känna igen sig i och som (spoiler) får lyckliga slut. Ta hand om er!
”Hur mår hon?” frågade Daniella.
Lovisa skakade nedslaget på huvudet, vilket fick Daniellas ögon att fyllas av oro när hon sjönk ner på stolen bredvid henne. De såg på Linn som låg i sängen med slutna ögon. Trots att hon var blek rann svettpärlor nerför ansiktet. Förutom att ögonen rörde sig oroligt under ögonlocken då och då låg hon helt stilla. Det hade hon gjort sedan gårdagskvällen när Lovisa upptäckte hennes tillstånd. Linn hade haft ont i huvudet och gått och lagt sig tidigt, medan Lovisa satt uppe med de andra och såg på någon film. Nu kunde Lovisa inte för sitt liv komma på vad den hette eller ens vad den handlade om, men då hade den i alla fall gett alla en känsla av någon sorts normalitet. Den känslan försvann abrupt när Lovisa, efter filmen, försiktigt kröp ner i sängen som hon delade med Linn och upptäckte att Linn var skållhet.
Varför gick jag inte och kollade hur det var med henne tidigare? tänkte Lovisa för säkert hundrade gången, och återkom till samma svar som tidigare. Hon hade velat låta Linn sova ut, för var det någon som förtjänade en ordentlig natts sömn var det Linn. Tack vare hennes eldförmåga var hon deras främsta vapen mot fröken Stenströms armé, och det hade börjat märkas på Linn att striderna tog ut sin rätt.
Lovisa hade försökt väcka Linn, men hur mycket hon än skakade
henne hade hon inte fått någon kontakt. Då hade hon ropat på de andra som skyndade in i det lilla rummet, men ingen av dem hade kunnat väcka Linn, och ingen visste heller vad det var för fel på henne.
Lovisa gnuggade sig trött i ögonen. Hon hade suttit här vid sängkanten ända sedan hon upptäckte att Linn var sjuk, och nu var klockan snart elva på förmiddagen. De andra hade så klart erbjudit sig att turas om att sitta vid sängen, så att hon kunde få äta och vila, men det ville hon inte.
Linn hade gjort så otroligt mycket för Lovisas skull. Hon hade rest till en främmande värld och återigen slagits mot Amanda för att hitta och befria Lovisa, så det allra minsta hon kunde göra var att vaka vid Linns sida tills hon blev bättre. Även om magen skrek av hunger, och hon började känna sig yr av trötthet.
Det var som om Daniella kunde läsa hennes tankar, för hon frågade: ”Har du ätit någon frukost?”
”Nej”, svarade Lovisa utan att ta blicken från Linns ansikte. Åh, hon önskade av hela sitt hjärta att Linn skulle vakna upp och le sitt speciella leende, som fick Lovisa att känna sig alldeles mjuk och varm inuti.
”Du måste äta om du ska orka sitta här”, påpekade Daniella, och Lovisa visste att hon hade rätt, men hon ville inte låtsas om det. Hon skulle aldrig förlåta sig själv om hon lät kroppen besegra viljan, för tänk om det hände Linn något under tiden hon var borta?
Den tanken fick Lovisa att bli alldeles kallsvettig och ännu mer beslutsam att sitta kvar vid sängen.
Det var inte rättvist att det här hände dem, inte nu när hon och Linn äntligen hade fått en chans att vara tillsammans. De hade gått igenom så mycket för att bli ett par att Lovisa vägrade acceptera tanken på att Linn skulle dö av en simpel feber.
Fast problemet var att det inte var någon vanlig feber. Linn hade tagit flera värktabletter under gårdagen, som uppenbarligen inte hade hjälpt. Hon var mycket sämre idag än igår.
”Och märket fortsätter växa?”
I stället för att svara Daniella drog Lovisa försiktigt fram Linns vänstra arm från under täcket. De behövde inte vara några medicinska experter för att se att det ilsket röda märket på armen hade växt ytterligare.
”Men jag förstår inte hur feber kan skapa ett märke?” sa Daniella frustrerat och dunkade knytnäven mot sitt ena knä. Hon hade inte heller sovit särskilt mycket under natten, utan hade i stället försökt googla fram information om olika febersjukdomar. De var nämligen överens om att de inte skulle ringa sjukvården. De vågade inte riskera att Linns förmåga skulle upptäckas.
”Och du är säker på att du inte har sett det förrän igår kväll?”
”Ja”, sa Lovisa utan att ta blicken från märket. ”Det var först när jag tog av henne tröjan, eftersom hon var så varm, som jag fick syn på det. Och det var stort redan då.”
Hon tystnade och hängde med huvudet.
”Fan, vad dum jag var som inte funderade över varför hon haft långärmat på sig de senaste dagarna, till och med när vi sov. Om hon haft T-shirt hade jag upptäckt det tidigare, och vi hade kunnat göra något åt det.”
”Du kan inte ta på dig skulden för det”, sa Daniella och skakade bestämt på huvudet. ”Jag frågade henne inte heller. Jag ville inte att det skulle bli en scen, som när jag råkade krympa hennes underställströja i tvätten.”
Lovisa kunde inte låta bli att le vid minnet av hur Linn reagerade på den händelsen. Det var tur att Nicholas var där så att han kunde kyla ner henne med sitt vatten innan hon brände ner hela stugan. Lovisa hade vetat att Linn tyckte om understället, men inte att hon tyckte om det så mycket.
Allvaret i situationen de befann sig i fick henne dock snart att sluta le.
”Vad ska vi göra? Jag är så orolig för henne! Tänk om hon blir sämre. Tänk om hon …” Hon förmådde inte säga det sista ordet
högt, av en oförklarlig rädsla för att det då kanske skulle bli verklighet. Men Daniella förstod vad hon menade och sa nedslaget: ”Jag vet inte. Och nu önskar jag nästan att jag trodde på Gud, så att jag kunde be till honom om ett mirakel.”
”Ödsla inte tid på det, för han skulle ändå inte kunna hjälpa henne”, hördes en röst säga bakom dem. Både Lovisa och Daniella for upp från stolarna och ställde sig med ryggarna mot sängen, så att de skyddade Linn. Det var tur det, för Lovisas hjärta höll på att stanna när hon fick se en rödhårig kvinna i dörröppningen.
”Polisen har nu avslutat den tekniska undersökningen av huset som exploderade för en månad sedan. Rapporten visar att en gasläcka orsakade explosionen. Det råder inga misstankar om brott”, sa den kvinnliga programledaren, innan hon fortsatte med andra nyheter. Lovisa, som stod lutad mot vardagsrumsväggen med armarna i kors, himlade med ögonen.
”Inga misstankar om brott, ha! Det var dagens lögn nummer ett.”
Daniella stängde av tv:n och lade ner fjärrkontrollen på soffbordet.
”Jag vet, men jag är ändå glad över att polisen inte misstänker något. Vi är inte tillräckligt många för att skydda dem om de lägger sig i det här.” Hon slog ut med handen mot gruppen, som hade samlats runt tv:n. Det var Daniella som började hålla koll på nyheterna, i radio, online och på tv, för att få veta om myndigheterna misstänkte något fuffens kring alla olyckor som hänt på sistone. Alla kunde inte hålla koll på alla nyheter, men de hade fått för vana att samlas för att se på någon av kvällssändningarna. Nu var det ingen som sa emot Daniella. Det gick inte att förneka att de var i underläge. Linn oroade sig för vad som skulle hända den dagen någon av dem blev allvarligt skadad, för skadad för att hjälpa till. Då skulle de verkligen vara illa ute.
”Jag är otroligt tacksam över att mamma är nöjd med att semestra i Karibien medan renoveringen pågår. Eftersom hon tror att jag bor hemma med Nicholas har hon gått med på att stanna ett par veckor till”, fortsatte Daniella. Hon lutade sig tillbaka i soffan och slöt ögonen. Nicholas, som satt bredvid henne, lade armen bakom hennes huvud och drog henne intill sig medan han sakta strök handen över hennes hår.
Linn förstod varför Daniella var trött. Det var hon som tagit på sig uppgiften att samla och organisera deras motståndsgrupp för att
möta fröken Stenströms armé, vilket inte hade varit det lättaste. Det hade gått tack vare att Daniella spårat upp medlemmarna via sociala medier. Förutom att hålla koll på allt sådant, och införskaffa all mat och allt material som behövdes, såg hon även till att de snabbt kunde ta sig till platser de behövdes på, genom att öppna revor.
På Nygården hade Daniella inte tyckt att hennes förmåga var något att ha i jämförelse med Linns och Lovisas, men Linn var verkligen glad över Daniellas förmåga. När Daniella utforskade sin kraft upptäckte hon att hon inte bara kunde öppna barriärer till andra världar. Hon kunde även öppna en reva i deras egen värld. Det var verkligen användbart då det innebar att de kunde resa från en plats till en annan på bara ett par sekunder. Utan den snabbheten vore de i ett helt hopplöst underläge. Det var tack vare
Daniellas förmåga de hade kunnat stå emot fröken Stenström och hennes armé under de här fyra veckorna.
Gruppen bestod, utöver Lovisa, Daniella, Nicholas och Linn själv, av fyra ungdomar till. Det var ungdomar från Nygården som Daniella och Lovisa hade lärt känna innan Linn kom dit. Hanna och Rebecca, båda med jordförmågan, var tvillingar och lika gamla som
Daniella. Rasmus kunde använda telekinesi och Sebastian kunde göra sig osynlig. Sebastians förmåga hade varit lite jobbig i början eftersom han kunde bli osynlig även när han sov, vilket vid flera tillfällen hade resulterat i att någon råkat sätta sig på honom i soffan. Därför hade Linn numera börjat känna sig för innan hon satte sig ner, för hon ville verkligen inte råka sätta sig på hans ansikte.
Rasmus kunde kasta i väg stora och tunga saker med hjälp av tanken, och tvillingarna kunde få alla växter att göra som de ville. Men vad hjälpte det mot en galen demon med en krafthållare i sin ägo och en armé av tjugo ungdomar med olika förmågor? Det var ett under att de hade klarat sig så här långt, även om ingen sa det högt. I alla fall inte än.
Det var verkligen inte konstigt att de var trötta allihop, för det hade inte blivit mycket sömn de senaste veckorna. Varje gång de
hörde talas om en explosion, eller någon annan händelse som verkade konstig, ordnade Daniella så att de kom dit. För det mesta hade det varit någon ur frökens Stenströms armé som varit orsaken, och som de varit tvungna att strida mot, utan att några oskyldiga kom till skada eller ens fick reda på vad som verkligen hänt.
De hade inte råd med att myndigheterna skulle börja undersöka saken närmare. De misstänkte allihop att det skulle bli fullständig panik bland allmänheten om folk fick veta att det finns personer med övernaturliga förmågor i samhället. De flesta föräldrarna kände inte ens till sina barns förmågor, utan hade skickat dem till Nygården för att de varit besvärliga. I de fall där föräldrarna faktiskt var medvetna om förmågorna skämdes de så mycket att de aldrig skulle avslöja det för någon, precis som Linns föräldrar.
De behövde alltså inte vara oroliga för den biten. Problemet var att om polisen undersökte allt för mycket skulle de onekligen börja misstänka att det var något som inte stämde. Ändå tyckte gruppen att de hade lyckats rätt bra med att se till att allting verkade ha en naturlig förklaring, som ett elledningsfel eller någon mindre naturkatastrof.
I alla fall fram tills för en vecka sedan.
Utan förvarning stoppades ett tåg mitt ute i skogen, samtidigt som alla vagnar började fyllas med vatten. Nicholas gjorde sitt bästa för att få bort vattnet, men det visade sig att två andra ungdomar med vattenförmågan fyllde på vattnet fortare än Nicholas fick bort det. Linn blev fortfarande arg vid tanken på att Caroline hade varit en av dem.
När de var på Nygården hade Caroline fyllt vattenhinken som Daniella använde för att släcka Linns eld, vilket hade fått Linn att tro att Caroline avskydde Amanda lika mycket som de gjorde. Nu hade hon uppenbarligen inte några problem med att fylla vagnarna med vatten, trots att passagerarna skrek och panikslaget försökte ta sig ut. Till slut tvingades Linn gå in i striden för att jaga i väg Caroline och den andra killen med vattenförmågan. Det skulle
bli omöjligt att komma på en naturlig förklaring till att det brann runtom tåget.
Då hade Lovisa, som annars alltid höll sig i bakgrunden av striderna, gått in i tåget med en sammanbiten min. Det uppstod en spänd väntan på vad som skulle hända. Alla var beredda på att återuppta striden om det skulle behövas, men minuterna tickade förbi utan att något hände. Till slut, efter närmare en halvtimme, kom Lovisa ut igen bara för att gå raka vägen fram till ett träd. Hon satte ena handen mot stammen, lutade sig fram och kräktes. De andra samlades oroligt runt henne, vilket fick henne att räta på sig och med sitt vanliga flin säga att det då var konstigt att hon alltid fick rensa upp efter dem.
Det var en lättnad att få skratta åt det innan de gömde sig för att invänta polisen. När polisen väl kom till platsen konstaterade de att alla på tåget mådde bra och att det var ett elfel som gjort att tåget stannat.
På plats i jaktstugan, som ägdes av Nicholas föräldrar och fungerade som gruppens bas, förklarade Lovisa att hon med tankekraften hade fått passagerarna att tro att ingenting ovanligt hade hänt.
Alla blev imponerade och höll med om att hennes var en väldigt användbar förmåga.
Samma kväll, när de hade gått och lagt sig, viskade Lovisa till Linn att hon hade kräkts för att hon skämdes så över sig själv. Hon hade, en gång för många år sedan, tvingat en tjej att göra något som hon inte velat göra, och efter det hade Lovisa lovat sig själv att aldrig mer göra om det. Nu hade hon inte haft något val eftersom de inte kunde riskera att allmänheten fick reda på att personer med förmågor levde bland dem.
Linn drog henne intill sig i sängen och viskade att hon älskade henne ändå. De gjorde ju detta för att skydda alla mot fröken Stenström. Det var hon som var den onda. Det var hon som var orsaken till att de nu var mer eller mindre utmattade. Linn kunde inte låta bli att undra hur länge de skulle orka fortsätta innan någon
av dem bröt ihop, men hon vågade aldrig säga det högt av rädsla för att de andra skulle känna likadant och kanske vilja sluta. Och de kunde inte sluta förrän fröken Stenström stoppades en gång för alla. Hon visste att det var hon som var tvungen att göra slut på henne, eftersom det var hon som hade lyckats döda Amanda. Att fröken Stenström hade Amandas kraftklot innebar att hon var minst lika mäktig, om inte mäktigare, än Amanda hade varit.
Linn var tvungen att spara på sina krafter ifall de skulle stöta på fröken Stenström. Hittills hade de inte sett till henne, men de var inte säkra på om det var bra eller dåligt. Det var skönt att slippa strida mot henne, men det innebar samtidigt att hon fick gott om tid att förbereda sig och hann kanske locka till sig fler ungdomar till sin armé. Som tur var hade inte fler än ett tjugotal ungdomar anslutit sig till henne. Linn visste inte varför fler inte hade gjort det, om det berodde på att de inte ville, eller om fröken Stenström inte hade kunnat hitta dem. Oavsett var hon innerligt glad för det, för hon var själv trött, även om hon inte behövde använda lika mycket av sina krafter som de andra.
Sedan striden vid tåget hade de inte behövt använda sina förmågor, och i några dagar hade alla kunnat få en välförtjänt vila. Trots det var alla trötta, och dessutom frös Linn. Det var september, och trots att augustis värmebölja hade gått över var det fortfarande varmt ute, och folk gick i shorts och linne. Linn däremot, bar mjukisbyxor och långärmad tröja. Allra helst hade hon velat ha sitt älskade underställ, men efter att Daniella råkat tvätta det i för hög temperatur för ett tag sedan hade Linn fått inse att det blivit alldeles för litet. Det hade inte gjort så mycket om det bara satt lite tight, men när både ärmarna och benen slutade en bra bit ovanför handlederna och fotlederna var det inte bra. För att inte tala om att tröjan hela tiden åkte upp och blottade hennes mage.
Linn var så påklädd att hon verkligen inte borde frysa, speciellt inte med tanke på att de till och med hade fått köpa en extra fläkt till stugan för att hålla ner värmen. Linn hade huvudvärk också,
som hon haft sedan morgonen. Då hade hon tagit en värktablett och tänkt att det snart skulle gå över, men nu satt värken som ett skruvstäd kring huvudet. Det var nog dags att ta en till tablett, och om det inte hjälper skulle hon helt enkelt få gå och lägga sig tidigt.
Klockan var visserligen inte mer än sju, men det hände att de var tvungna att ge sig i väg på nätterna också, och då var varje timmes sömn nödvändig för att orka.
Linn reste sig ur fåtöljen och när hon passerade Lovisa sa hon: ”Jag ska bara ta en huvudvärkstablett till. Den jag tog i morse har nog slutat värka.”
”Hoppas att den här hjälper och att det bara är vanlig huvudvärk. Du ser ganska blek ut, och vi har inte råd med att du blir sjuk”, sa Lovisa med ett oroligt tonfall.
”Jag har nog ansträngt mig för mycket. Får jag bara sova ordentligt i natt är det nog ingen fara”, sa Linn och log svagt.
Lovisa nickade, och Linn fortsatte ut i hallen och in i badrummet. Hon tog fram en tablett ur badrumsskåpet och svalde den tillsammans med lite vatten innan hon studerade sig själv i spegeln. Lovisa hade rätt, hon var väldigt blek och hade svarta ringar under ögonen. Det hade dock Daniella också, så det behövde inte betyda att Linn var sjuk. Om hon hade fått en förkylning eller något liknade skulle hon ju vara snorig och hosta, och det gjorde hon inte. Hon hade bara väldigt ont i huvudet, och frös. Kanske var det så enkelt att kroppen sa ifrån, nu när hon äntligen slappnade av, och om hon bara fick sova ordentligt skulle hon vakna pigg och kry imorgon.
Hon nickade mot sig själv i spegeln och tänkte precis lämna badrummet när hon hejdade sig. Vem försökte hon lura egentligen?
Linn visste att hon var sjuk, och hon visste också vad som hade orsakat det.
Snabbt låste hon dörren, för hon ville inte att någon skulle komma in, och sedan drog hon av sig den långärmade tröjan. Genast började hon frysa ännu mer, men hon härdade ut. Hon var tvungen
att kolla hur armen såg ut. En snabb blick ner på vänster underarm sa henne allt hon behövde veta.
Hon sjönk ner på toalettlocket och visste inte vad hon skulle göra. Märket hade blivit större bara sedan morgonen och Linn var väldigt säker på att det inte var något bra tecken. En svettdroppe rann nerför hennes tinning, för nu var hon plötsligt väldigt varm i stället.
Hon slöt ögonen och tänkte tillbaka på natten hon tillbringade i djungeln när hon letade efter Lovisa. På hur en grupp med hundliknade djur hittade henne och kretsade kring trädet hon satt i. Hon kunde minnas deras röda ögon och de vassa klorna som de klättrade med. De hade varit fast beslutna att äta upp Linn. Tack vare sin eld lyckades hon försvara sig mot dem, i alla fall tills trädgrenen hon satt på gick av och hon föll till marken. Som tur var gick solen upp, vilket gjorde att djuren började brinna och gick upp i rök, men ett av dem hann bita henne i armen. Det blev röda bitmärken, men till hennes stora förvåning försvann de medan hon tittade på dem och till slut syntes de inte längre. Det verkade som om hon aldrig blivit biten, och det var vad Linn hade intalat sig. I alla fall fram tills nu, för nu gick det inte längre att ignorera att märkena kommit tillbaka och växt till ett enda märke som täckte en stor del av underarmen.
Det hade börjat för ett par dagar sedan, men Linn tänkte inte speciellt mycket på det för märkena vare sig kliade eller gjorde ont. Men de blev större och större, och nu mådde hon så dåligt att det inte kunde finnas någon annan förklaring än att bettet gjorde henne sjuk.
Hon visste att hon borde tala om det, i alla fall för Lovisa, men hon ville inte oroa henne. Dessutom var det ju inte direkt som att sjukvården kunde hjälpa henne. Hon hade mycket svårt att tro att vanligt penicillin skulle hjälpa mot den här sjukdomen.
Hon hade varit nära att dö ett flertal gånger när hon var i djungeln. Faktum var att hon till och med dog en gång, efter att ha blivit biten av en knöligel, men hon räddades av rösten. Linn undrade
lite förstrött vad rösten hade för sig nu, för hon hade inte hört den sedan hon slogs mot Amanda, och det var över en månad sedan.
Innan hon hann börja oroa sig för den, hördes en knackning på dörren.
”Linn, är du okej?”
Det var Lovisa.
”Ja, då”, skyndade sig Linn att svara. ”Jag var bara på toa också.”
Hon spolade för att Lovisa skulle tro henne och drog på sig tröjan igen. Till slut öppnade hon dörren och log lugnande mot Lovisa.
”Jag tog två tabletter, så nu kommer jag snart må bättre, men jag tror ändå att jag ska gå och lägga mig och vila lite.”
Linn fick dåligt samvete över att ljuga för Lovisa, men hon orkade inte berätta om märket just nu. Det skulle göra det verkligt, och just nu ville Linn fortfarande låtsas som att det skulle försvinna av sig själv om hon bara fick sova.
”Okej, ska jag väcka dig om du har somnat när jag går och lägger mig, så att du kan borsta tänderna? Eller vill du sova?”
”Du kan väcka mig, för jag vill inte vakna med den andedräkten imorgon”, sa Linn och gjorde en grimas. Lovisa log lite. Så lutade hon sig fram och gav Linn en lätt kyss på kinden.
”Jag hoppas verkligen att du mår bättre imorgon. Jag är i vardagsrummet med de andra om det är något.”
Linn nickade och Lovisa gick tillbaka till de andra. Linn gick in sovrummet som hon delade med Lovisa, och utan att klä av sig kröp hon ner under täcket. Jag kommer vara frisk imorgon, tänkte hon trött, jag behöver bara sova.
LINN OCH LOVISA HINNER KNAPPT överleva explosionen innan de kastas in i kampen mot fröken Stenström, som medan de varit borta har samlat ihop ungdomar med olika förmågor för att ta över världen. Linn, Lovisa och Daniella gör allt de kan för att stoppa dem, men är alldeles för få trots hjälp av andra ungdomar som valt att kämpa mot armén. Läget försvåras ännu mer när Linn insjuknar utan att någon, förutom en mystisk främling, kan hjälpa henne. Mötet tar dem till ett helt nytt universum där Lovisa och Daniella måste göra allt de kan för att ta sig levande in i slutstriden mot fröken Stenström.
Röstens väg är tredje delen i Nattljustrilogin och här avslutas Linns och hennes vänners äventyr med hög fart och mycket spänning.
www.vistoforlag.se