Så språkar mamma och jag
Så språkar mamma och jag
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Päivi Fredäng
Omslag och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2024
ISBN: 978-91-8073-854-5
Boken tillägnas mina döttrar, Julia Aino Lovisa och Linéa Mirjam Paulina och deras familjer
”På egna språket kan jag säga vad jag vill, på andra språk kan jag säga vad jag kan.”
Boken med hårda mörkgröna pärmar står på sin vanliga plats i bokskåpet i vardagsrummet. Det är en föräldrahandbok och jag öppnar den. De svartvita bilderna på lyckliga ansikten i ett vardagsrum flimrar förbi tills jag hittar den nötta bilden på en helsida.
En flicka, kanske fem år som jag själv var år 1955, står i rutig klänning och rufsigt hår längst ut på en ranglig brygga. Långt ute på havet syns ett ångfartyg som lämnar stora vågor efter sig. Flickan på bilden håller i en docka. Hennes ansikte ser svullet ut, hon står ensam. Ingen tröstar henne. Det är grått, tungt regn i luften. Hon verkar undra, varför jag är hos henne denna gång.
– Mamma är arg, berättar jag för flickan. Hon drog in mig i köket och pekade på mjölken … Glaset stod på bordet, mjö… flöt ut över golvet. Mamma tecknade att jag skulle hållit ett öga på min lillebror, sedan luggade hon mig. Fast jag hade inte hört att han hade gått in i köket. Så svarade jag till mamma. Men mamma bara skrek att ”vadå, hörde inte, du är ju hörande”. Jag förstod inte vad mamma menade, snyftar jag.
Flickan på bilden känns skör och ledsen i min hand. Hon visar upp trasdockan. Dockan är den enda jag har, verkar hon säga. Nu är vi två flickor som gråter tillsammans. Bilden blir fuktig denna gång också.
När gråten är färdig och snörvlandet upphört stänger jag varsamt boken. Ställer tyst den tillbaka på sin plats i bokskåpet som
om någon skulle kunna höra vad jag gör med den. Jag är rädd att bli avslöjad, med risk att boken och bilden tas ifrån mig. Min gråt skulle behöva förklaras − och inte bli förstådd; boken, den kan verkligen inte vara lämplig då den får ett barn att gråta. Mamma skulle skrika åt mig. Pappa hade blivit ledsen med mig och jag skulle inte förstå vad jag kunde göra med hans tystnad. Även om han var fylld av ord. Som en bok.
Långt innan jag hittar till böckerna, och innan jag får syskon, leker jag ensam i en hopfällbar lekhage i rummet bredvid köket. Mamma hinner arbeta mycket mer när hon inte behöver se efter mig hela tiden. Jag hör hennes snabba steg i klackskor ut och in i köket, dörrar som öppnas och stängs, gångjärn som gnisslar. Nytvättade lakan som hämtas från tvättlinan dras och rullas. Sopborsten som svischar över golven och blött tidningspapper som fångar damm i hörnen. Stekpannan som tas till spisen och rörs om med gaffel. Ljudet från porslin, kaffekoppar, fat, glas och tallrikar som trängs i disklöddret. De skramlar mot varandra, nästan taktfast, kopparnas klirr är mjukare än fatens. Det hörs helt enkelt att mamma är i närheten.
Hon tittar till mig då och då.
– Voi voi, du behöver inte bara sitta så där, du kan leka med tåget, uppmanar hon med frågande min.
Hennes händer med öppna handflator frågar också om jag har varit för mig själv så lång tid att inget är roligt längre.
– Du har många leksaker att leka med. Titta här Aino, här är dockan, försöker mamma.
Mamma tecknar på finskt teckenspråk och säger vissa ord på finska samtidigt; hennes hörande barn ska höra ord även om de i hennes mun inte låter som andras. Men hon förväntar sig också att jag ska börja teckna, inte bara skaka på huvudet som ett nej.