Cecilia Norén
Min resa i PERU
En resa utan slut
resa i Peru
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Författare: Cecilia Norén Grafisk form och sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Tartu, 2024
ISBN: 978-91-8073-850-7
Min
Cecilia Norén
Min resa i PERU
Min resa till Peru 11.11.11
The wind is touching my hair, making my white dress dance around my feet. The wind is talking to me, letting me know that the time has come. We are in the process of the second birth. Soon I will rest. Become one with everything. Again. Soon I can close my eyes, knowing that everything is where it is supposed to be, and I can yet again be in the birth and the eternity of the universe.
But first, there are things that needs to be done. To be set in place. I have waited. Here in the heart of my birth and my eternity. In the place where I once was set, living with the people of the time. The outcome was inevitable. It was as it was supposed to be. Yet my heart was filled with sadness, because I knew what the time would bring. I stand here, in the heart of my mother and father, knowing that my ending is near. It fills me with relief. I am tired and the sadness is heavy in my heart. I close my
eyes. I hear the condor. It takes me away. Flies me into the sky of everything, letting the wind blow my hair and the sun warm my heart. My hands stretched out, as if I would hold everything. I am alone and yet I am not. A black puma is constantly with me. It is moving between the worlds, as I am. I know she has seen it. I know that the puma has visited her, and she saw it. She will know. In time, she will know. The puma is everything. The watcher, the protector, the strength and the other worlds. She will know.
The land as I watch it, is quiet. Yet so full of life. The life of the Creator. There are no people left here. They went into the mountain. Into the other world. Not knowing how to return. But that was the way it was supposed to be. It had to be. I saw them walking quietly, down the stairs. Not afraid but filled with relief. The fear belonged in the world that they were leaving. The world which had been destroyed with hate and violence. The world which had given them nothing but war and disaster. Not given them the love of the world they used to know. It was not a world to keep. There was no choice. There was no alternative, and they did what they had to do. What had been predicted a long time ago. Their faces telling me they knew, but that there was no fear in their eyes. Why would there be?
My sadness is because of the world that no longer could exist. For the children that I should have protected and kept safe. They would not live to see the world where the sun would shine on a world in harmony. They would not know the love that exists in everything alive. I taught them about the love, so that they will recognize it in the new world to come. So that they would keep it in their hearts and use it. To make the new world a better one.
Because that is the way it’s going to be. That is the way it is written. I am waiting. Standing here, in the homes of those who left. In the world that ceased to exist. Waiting for the new world to be born.
En resa har börjat
Jag sveper sakta med ögonen över de mäktiga bergen. Någonstans långt bort hörs får bräka. Vinden smeker med ljumma händer min kind. Doften av rosenvatten är kvar i näsan som en påminnelse om att vara närvarande här och nu. Vattnet används dagligen på resan för att rena de egna energierna. För att kunna göra det måste man vara där, just då. Hur ofta är man det? På platsen, just där och då? Det är inte särskilt ofta. Den mesta tiden ägnar vi åt nästa minut, nästa timma, nästa dag eller också gårdagen eller händelsen som skedde precis innan nuet. Dåtid och framtid. Väldigt sällan nuet.
Jag mötte en vis man på den här resan, jag kallar honom Pedro. Han beskrev nuet som lika tunt som den tunnaste gardin. Går man lite mer åt något håll är man antingen i dåtid, eller framtid. Gränsen är hårfin.
Jag blundar en stund och låter synen av de mäktiga
bergen stanna på näthinnan. Jag vilar i deras närvaro. Omfamnad och trygg. Deras stabila energi ger avtryck i min energi. Jag känner mig lugn, behaglig och hemma. Mitt hjärta är hemma hos dessa berg. Jag förstår det ännu inte, men det gör ingenting. Jag vilar bara i känslan av att få vara hemma.
Minnet vandrar tillbaka till tiden före resan. För det är så tiden är uppdelad nu. Före och efter resan. Vem kunde ana? Jo, jag anade nog att det skulle bli en omvälvande upplevelse, en själslig transformation, en livsresa. Allt det blev det och lite till. En vän, mentor och coach, ställde frågan: ”Vem är du när du kommer hem?” Jag kunde inte svara. Jag kan fortfarande inte svara. Jag vet inte. En ny person? En annan person? Eller den person jag egentligen är? Vet alla vem de är? Eller kan man bli förvånad över sig själv? Förvånad över sin egen reaktion?
Det är dags att resa på sig. Jag säger ”på återseende” till bergen. När jag vänder och går tillbaka mot bussen, tycker jag att jag hör en viskning. Den bärs av den varma vinden och den når mitt medvetande innan jag själv förstår det. ”Välkommen hem.”
I am in love with life itself
En dag befinner sig Cecilia plötsligt på den plats som så många gånger visat sig i hennes drömmar. Peru, detta magiska land.
Upplevelsen blev en del av livets stora resa och gav en inblick i universums magi. Att våga öppna sitt sinne för att allt kan hända och att känna tillit kan vara svårt, men att ge sig ut i det okända skapar situationer där det innersta får växa.
År 2011 reste Cecilia Norén till Peru för att delta i ceremonier med människor från hela världen. Den stora ceremonin vid Aramu Muru 2011–11–11 visade sig ge effekter hon inte kunnat ana. Hela resan skulle bli en omtumlande upplevelse och koppla ihop drömmar sedan lång tid tillbaka med faktiska händelser. Med denna bok hoppas Cecilia inspirera andra att söka sin väg och se magin i livet.
www.vistoforlag.se
