9789180737548

Den inre glödens källa II

MATTIAS OLSSON

MoKAdji II

Den inre glödens källa

MATTIAS OLSSON

Fler böcker av Mattias Olsson utgivna på Visto förlag:

Mokadji : den gyllene stenens kraft (2019)

Mokadji : den inre glödens källa

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Författare: Mattias Olsson

© Illustrationer: Torbjörn Källström

Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Visto förlag

Första upplagan

Tryckt i Viljandi, 2024

ISBN: 978-91-8073-754-8

TACK

Tim och Niklas

för att ni funnits där bara ett samtal bort, stöttat mig genom hela processen och alltid kommit med ovärderliga idéer!

Maria

för att du lagt så mycket tid på att korrekturläsa mitt manus, hjälpt mig att finslipa texten och lyfta det till en högre nivå.

Torbjörn

för de fantastiska illustrationerna som på ett helt otroligt sätt gett liv åt många av bokens karaktärer och varelser.

1. Det bär mot väst | sid 9

2. En välbekant plats | sid 23

3. Vind i segel | sid 45

4. Lärlingen och mästaren | sid 77

5. Stranden | sid 103

6. En inre hemlighet | sid 121

7. I kronans spår | sid 153

8. Dit vingarna når | sid 177

9. De lärdas tillhåll | sid 209

10. Ett andra försök | sid 237

11. Is | sid 251

12. En oväntad vändning | sid 265

13. Bortom Kandorasia | sid 279

14. En viskning bland träden | sid 295

15. En sprucken förbindelse | sid 311

16. Lärdom utan gräns | sid 329

17. Grottan som talade | sid 349

18. Mötet | sid 371

19. Rösterna bland bergen | sid 389

20. De tre egenskaperna | sid 407

21. En uråldrig hemlighet | sid 417

Det bär mot väst

Solen hade precis gått ner bakom den höga bergsryggen i väst. Dunkla moln kurade ihop sig och vred ur sig ett tungt regn som fångades upp av de tilltagande vindarna och strösslade dropparna över det steniga landskapet. Två kargajer som flugit fram bland bergens toppar i kvällens sista solstrålar återvände sakta ner och landade på en trädgren i skydd från det tilltagande regnet. De satte sig tillrätta och gömde sina krokiga korta näbbar under vingarna med isande kalla droppar som tungt sipprade ner för de långa svansarna.

På marken alldeles under kargajerna försökte en gabaajer ta sig fram på en smal och stenig stig. Trots hennes sex starka ben satte det hårda underlaget henne ständigt ur balans. Det ilande regnet gjorde dessutom stenarna hon klev på alldeles blöta och hala. En sträcka som hade tagit mindre än tio andetag att tillryggalägga i ökenriket, tog henne halva kvällen bland bergen. Men hon hade ännu en lång väg att ta sig. Bergskedjan sträckte sig längre än vad hon kunde se, till och med längre än vad hon hade kunnat galoppera på en dag. Erik, som satt på hennes rygg var någon helt annanstans i tankarna. För sitt inre såg han två skarpa ögon med en strimma av rött. De förföljde honom, höll honom vaken på nätterna och slet sönder hans drömmar, som natt efter natt handlade om grottan. Han och Sirius hade skymtat de rödstrimmiga ögonen bland klipporna utanför Hutwids slagfält. Med ens hade deras verklighet förvrängts och de

hade lockats till en avlägsen grotta där den fruktade Gregwoo hållit stadens civila fångna. Xerath tog sig återigen in i deras sinnen. En strid uppstod, en kamp som slutat med att en ung kvinnas liv släcktes. Det var Sirius som hade hållit i svärdet, men Xerath som haft kontrollen. De lyckades ändå fly tillslut, grottan hade rasat samman och begravt både Xerath och Gregwoo. Men strax innan Erik, Elinjona och Ilnoji gett sig av från Hutwid, nåddes de av beskedet att de båda överlevt och tagit sig ur rasmassorna.

En blixts starka sken lyste upp de dunkla molnen och speglades i vattenpölarnas långa rännor som bildades mellan stenblocken och klippväggarna. Åskmullret följde dovt och avlägset, som en släpande skugga och ekade likt den raserande grottan i Eriks minne. Han strök det våta håret ur pannan och försökte koncentrera blicken på den slingrande stigen framför Ilnojis huvud, men minsta blänk i vattenpölarna, minsta vindby som fick det piskande regnet att ändra riktning eller minsta ljud som nådde honom mellan Ilnojis plaskande steg misstogs för Xerath och han fasade för att sova ute bland bergen.

Vattnet droppade från håret ner i nacken och kylde ner hela ryggen. Fingrarna var så stela att han knappt kunde knappt hålla sig kvar på Ilnojis rygg, men ändå ville han inte stanna. Vågade inte stanna.

”Erik”, sa Elinjona.

”Ja”, mumlade han, för stel för att vända sig mot henne, där hon satt alldeles bakom honom.

”Det är bäst att vi hittar någonstans att stanna för natten.”

”Det är inte natt än”, sa Erik sammanbitet för att inte hacka tänder.

”Nej, men vi fryser och vi har ridit länge”, sa Elinjona och knöt armarna hårdare om sig.

”Det är fortfarande långt kvar”, fortsatte Erik med blicken i fjärran.

”Vi kan inte ta oss hela vägen till Xepsari utan att sova om du hade trott det.”

Han svarade inte.

”Tänk på att Ilnoji kommer från ökenriket. Hon fryser mer än oss.”

Erik suckade.

”Visst”, sa han och strök handen över hennes genomblöta päls.

”Håll utkik efter någonstans där vi kan övernatta”, sa han och fasade för att behöva stanna. För även om tröttheten bultade som bedövning i hela kroppen, så tog de sig åtminstone längre bort från Xerath och Gregwoo när de red, intalade han sig.

Och det var det som var det värsta, att inte veta var de fanns. Satt de och väntade bakom nästa krök? Kom de jagande efter dem och bara väntade på att de skulle somna? Eller hade de kanske vänt tillbaka norrut efter att de förlorat striden i Hutwid?

Ilnoji frustade och vred huvudet åt höger.

”Vadå?” flämtade Erik.

Pulsen rusade. Han flackade med blicken som lurades av regnets piskande draperi. Hon råmade. Erik kunde inte se något. Elinjona hoppade av från hennes rygg.

”Var ska du?”

”Här blir bra”, sa Elinjona och vände sig mot Ilnoji för att klappa henne på hornen.

Först då förstod Erik. Det var en liten inbuktning i klippväggen, likt en mindre grotta där de kunde stanna till för natten. Han svalde och hoppade ner på marken, men pulsen fortsatte med samma hastiga slag. Ilnoji klev in. Den var inte så stor som den sett ut utifrån och det skulle bli trångt.

”Det får duga. Det är inte värt att ge sig av och försöka hitta något större”, sa Elinjona och kurade ihop sig bredvid Erik.

Han hade inget att säga emot. För även om det var trångt så regnade det åtminstone inte på dem och värmen började komma tillbaka i fingertopparna. Så fick han en idé och det smaragdgröna armbandet tonade fram på Eriks handled. Han hade ännu inte lärt sig att frambringa eld men om han koncentrerade sig kanske han kunde få upp värmen i händerna igen. Han slöt ögonen. Framför sig såg han en stor sprakande låga och han kände det välbekanta pirrandet i armen när han öppnade ögonen. Precis som han hade anat sprutade det ingen rytande eld ur hans Csillogo Karkoto. Han blev inte ens lite varm om fingrarna.

Vinden vände och regnet smattrade rakt på dem. Ilnoji började

darra och Elinjona bytte skepnad till salethia, det lilla gyllenblonda pälsdjuret med tjock burrig svans och stora spetsiga öron. Erik reste sig upp och strök sin darrande kalla hand mot den lilla öppningen och frambringade en stor stenskiva som han satte för öppningen. Så såg han något. I blixtens sken lystes en stor slägga upp. Men när han tittade igen var den borta.

”Det där var bättre”, huttrade Elinjona och bytte skepnad igen. ”Kom och sätt dig här, så vi får upp värmen.”

Men Erik stod kvar. Hade han verkligen sett Gregwoos slägga? Eller var det bara tröttheten som förvrängde de stora stenarna?

”Vad väntar du på? Sätt dig”, upprepade Elinjona.

”Inget …”, mumlade Erik och satte sig ner bredvid henne.

Dropparna smattrade dovt mot stenskivan och genom en liten glipa som han lämnat öppen kunde han se blixtarna som jagades av dundrande smällar.

”Det är nog bäst att vi turas om att hålla vakt”, sa Elinjona.

Erik nickade, men sa ingenting.

Åskan dånade så att klippan skakade. Erik lade händerna om huvudet och stirrade ner på sina fötter.

”Det går nog över snart”, sa hon milt.

”Det är inte det”, mumlade Erik.

Elinjona vände sig mot honom. Ilnoji gav ifrån sig ett dovt läte i sömnen och det ryckte i benen, som om hon drömde om att springa fritt bland ökenriktes eviga sanddyner.

”Det är han, eller hur?” frågade Elinjona.

Erik svarade inte, men hon förstod.

”Så fort vi passerat de värsta klipporna och Ilnoji kan galoppera igen kommer de aldrig hinna ikapp oss.”

Han nickade och försökte le.

”Lägg dig och sov, så tar jag första vakten”, sa hon milt.

Erik lade väskan bakom nacken. Elinjona kröp fram till den lilla glipan och bytte skepnad till salethia. Med nosen nästan ute i regnet såg han hur blixtarna speglades i hennes stora ögon. Tröttheten växte. Han lade sig tillrätta. Kroppen slappnade av. Ögonen slöts

och drömmarna tog överhanden. Han drömde om Sirius. Att de var färdiga med sina uppdrag och strövade omkring i Fludji tillsammans. Han log och vände sig mot Sirius. I de bruna ögonen glimmade en röd strimma och han vaknade med ett ryck. Han satte sig upp. Hjärtat bultade som om han rusat genom hela bergskedjan och Elinjona vände sig mot honom. Det var alldeles tyst. Ovädret hade passerat.

”Om du är trött kan jag ta över”, sa han.

Hon sträckte på ryggen och kröp ihop mot Ilnojis mjuka päls. Erik satte sig vid glipan och kände den friska luften dra förbi utanför. Han masserade sin handled och i hans sinne hovrade hans svärd, redo att frambringas om Xerath dök upp.

Gryningen kom. Ilnoji vaknade av solens smala strålar som bländade Erik så att ögonen tårades. Hon försökte resa på sig och Erik flyttade på stenen för att ge henne plats att sträcka ut sina ben. De små vattenpölarna dunstade likt tjocka dimmoln och Erik klev ut i det fria och smakade på morgonluften. Kroppen var stel, men utvilad och han sträckte på sig ordentligt.

Det såg verkligen inte ut som han mindes från kvällen innan och han var tvungen att tänka efter varifrån de kom och var de skulle. Det fanns tre vägar att gå. Vägen till vänster, som de kommit från, en väg rakt fram mot ett öppnare landskap och en väg till höger som ledde in på en smal passage mellan två klippor. Elinjona vaknade och tassade ut i solen.

”Vi kan väl lika gärna ge oss av direkt”, sa hon och klappade Ilnoji på sidan.

”Gärna för mig”, sa Erik som fick den stora stenen att tona bort.

Elinjona satte sig på Ilnojis rygg och Erik tittade igenom sovplatsen för att säkerställa att det inte tappat något. Så såg han i ögonvrån hur Elinjona gestikulerade och pekade på något vid en krök alldeles till vänster. Han vände sig om och följde hennes arm med blicken. Det högg till i hela kroppen. Han kunde inte röra en muskel, inte ens tänka en tanke. Inte längre bort än att han hade kunnat träffa den med sitt spjut stod en gigantisk slägga, lika stor som en oxelons huvud, med ett jackat yxblad lika långt som en arm, lutad mot ett stenblock.

”Gregwoo”, viskade hon och vinkade till sig Erik.

Men han varken såg eller hörde henne, det enda som fanns var släggan.

”Erik, kom igen nu”, nästan väste hon och försökte få tag i hans arm, men han stod för långt bort.

Då hörde hon ett ljud och vände sig om. Bakom en stor sten sträcktes en grov arm ut mot släggan och en hand, stark nog att krossa hennes skalle, grep tag om skaftet. Eriks ben ville inte lyda honom.

Hjärtslagen rusade. Han stod bara där, orörlig och såg hur släggan lyftes upp och försvann bakom klippväggen.

”Xerath …”, mumlade han. ”Var är Xerath?”

”Strunta i honom nu, vi måste bort härifrån”, viskade hon så skarpt att Erik ryckte till.

Sinnet klarnade och han kastade sig upp på Ilnojis rygg. Med ens satte hon av in i den smala klippgången.

Pulsen smattrade i hela kroppen. Musklerna darrade. Var fanns Xerath? Han vågade inte ens vända sig om för att se efter.

”Snabbare, Ilnoji! Snabbare!”

Han ville bara försvinna, bort från platsen, bort från södra bergskedjan, bort från sin egen kropp. Elinjona skrek rakt ut. Vad hade hänt? Erik kunde inte koncentrera blicken. Allt han såg var bara klippor och stenar. Han glömde bort att andas. Hela ryggen isade som om Gregwoo inte var mer än en armslängd bakom dem. Men han vågade inte vända sig om för att se efter.

Vägen svängde. Ilnoji vände och de slank in mellan två stora stenblock. Marken sluttade brant nedåt och hon fick inget fäste bland all småsten som skickade dem rakt ner för det branta stupet. Hon råmade vilt och sparkade med benen men föll istället platt ner på marken så att hon kasade på magen. Eriks grepp hårdnade om tyglarna och han kände Elinjonas armar slingra sig om honom. Stora stenar susade förbi dem, så nära att Erik hade kunnat nudda dem med en utsträckt arm. Så blev stupet ännu brantare. Farten ökade och Ilnoji stretade emot med benen för att stanna, men det gjorde ingen skillnad. Ilnoji råmade, Erik och Elinjona skrek och de slog i marken med en kraftig

duns. Erik landade på rygg bredvid Ilnoji. Smärtan var så kraftig att han inte ens kunde öppna ögonen. Elinjona som lyckats hålla sig kvar på Ilnoji fattade hans hand och drog honom upp. Han hostade och tittade upp för klippan. Där uppe på en sten alldeles vid branten stod en jätte och drämde släggan i marken så att stenar rasade ner för stupet, rakt mot dem. Erik skulle just vända bort blicken när en lumikol klättrade upp på stenen intill Gregwoo.

”Jag ser dig, Erik!” ropade Xerath. ”Tro inte att du kan gömma dig för mig!”

Erik tappade all kontroll över sin kropp. Benen ville inte lyda honom. Elinjona slet honom upp på Ilnoji och lade armarna om honom.

”Skynda dig!” ropade hon och Ilnoji for iväg.

Gregwoo vrålade och drämde släggan i marken igen. Erik stirrade rakt ut i intet. Snabbare, snabbare, Ilnoji, tänkte han och kände hur Xeraths ögon stirrade honom i nacken så det isade längs ryggraden.

Den dagen stannade de inte för varken lunch eller kvällsmål, trots att Erik visste att Xerath och Gregwoo omöjligt kunde komma ikapp dem ville han inte stanna. Inte ens Elinjona hade bett om att få stanna förrän solen rörde sig mot horisonten, men Erik hade hela tiden skjutit på det.

”Ilnoji måste få vila”, sa Elinjona till slut, när solen gått ner.

Hon behöver inte alls vila. Så länge hon får vatten kan hon fortsätta ett månvarv utan att stanna, tänkte han för sig själv.

”Erik, hör du? Vi behöver inte fortsätta längre. Xerath och Gregwoo kan inte komma ikapp oss nu. Dessutom börjar det bli mörkt.”

Det enda som rörde sig i Eriks huvud var orden som Xerath ropat efter honom … Tro inte att du kan gömma dig för mig …

”Vi behöver stanna nu, Erik”, sa Elinjona och ryckte i hans arm.

Han låtsades inte höra.

”Hallå”, sa hon och knuffade honom hårt i ryggen.

Han pressade ihop ögonlocken, men hon hade rätt. Han lät Ilnoji sakta in.

”Det hade varit lättare att hitta en bra sovplats om vi stannat

tidigare, innan det blev mörkt”, sa Elinjona menande och satte händerna i sidorna.

Han muttrade bara och klev av. Omgivningen såg ut på samma sätt som den gjort de senaste dagarna. Klippor, stenbumlingar och grus och allting var grått, på gränsen till svart i skymningen. Han kastade av sig väskan och sökte genom närområdet efter ett bra ställe att sova på.

”Vad är det med dig?” frågade Elinjona när de plockat bort stora stenar och pinnar på marken där de skulle slå upp tältet.

”Inget”, sa Erik och rulla iväg en sten.

”Är det Xerath?” frågade hon.

Erik vände sig om och rotade i sin väska.

”Jag kanske vet ett sätt som vi kan smita undan på”, sa Elinjona, men lät inte helt övertygad.

”Vadå?” frågade han utan att lyfta blicken.

”Jag vet en väg till Xepsari som de inte kan följa”, sa hon eftertänksamt.

Erik tittade förbryllat på henne.

”Vilken väg skulle det vara? Norr om Sorcon?”

Det är ju där Xerath och Gregwoo är, vill hon vända och rida tillbaka till dem? tänkte han irriterat.

”Inte norr om Sorcon. Över Sorcon.”

Erik lyfte sakta blicken och tittade på henne.

”Jag är inte säker på att den finns kvar”, sa hon eftertänksamt. ”Gör den inte det får vi helt enkelt fortsätta söderut som vi sa innan.”

Erik förstod inte vad hon menade, men han var villig att göra vad som helst för att slippa undan Xerath, till och med att ta sig över Sorcon.

”Men …”, sa han och tittade frågande på henne. ”Hur ska vi ta oss över sjön då?”

Elinjona hade precis borstat bort all småsten från en liten plätt där Ilnoji lade sig ner och slöt sina stora klotögon.

”Det finns en båt”, sa hon med ett leende och tittade drömmande ut mot horisonten. ”Har funnits i alla fall”, tillade hon snabbt och vände bort blicken.

Erik lade ifrån sig väskan och nickade som för att visa att hon skulle berätta mer men det gjorde hon inte. Hennes ögon pendlade långsamt fram och tillbaka som om hon inte var överens med sig själv.

Med en grimas stök hon handen över halsen och ögonbrynen sjönk.

”Men det är ganska längesen jag såg den sist”, sa hon till slut.

Erik tittade allvarligt på henne.

”Jag vet var den låg då, men jag kan inte lova att den är kvar.”

Hon pratade mycket långsamt och utan att titta på Erik.

”Dåså, då fortsätter vi mot båten imorgon”, sa han och lade sig ner, med väskan bakom nacken. ”Är den kvar så tar vi oss över sjön.”

Elinjona suckade och lade en hand på Ilnojis tjocka päls.

Erik som tagit sista vaktpasset väckte de andra när solen nått en bit över horisonten. Han var ivrig att ge sig av mot sjön och kunde känna hur avståndet till Xerath och Gregwoo började växa. Men

Elinjona var inte lika övertygad.

”Erik, vi kan inte göra det. Jag skulle inte ha sagt något”, sa hon när de ätit av sin frukost och gjorde sig redo för avfärd.

”Vad pratar du om? Vi bestämde ju det”, sa han.

”Det kommer inte gå. Det är alldeles för farligt.”

”Vad skulle var farligare än att bli övermannade av Xerath och Gregwoo i sömnen?” frågade han.

”De kan inte komma ikapp oss nu, Erik.”

”Hur vet du det? Ilnoji kanske springer snabbare än dem, men de kanske inte stannar för att sova. De kanske känner till några genvägar här bland bergen. Jag kommer inte känna mig trygg förrän vi är långt härifrån.”

Elinjona tittade på honom.

”Hur lång tid skulle det ta?” frågade han. ”Att segla över sjön.”

Hon svarade inte, precis som om hon försökte få honom att glömma det hela genom att hålla tyst.

”Hur många dagar tror du det tar?” frågade han igen.

”Sex, eller sju kanske mer. Det beror på vädret”, sa hon tillslut.

Erik räknade efter. Att korsa sjön skulle förmodligen gå fortare än att rida runt den, åtminstone om han kunde lita på Aztar-Csenesas beräkning för hur lång tid det skulle ta för dem att nå Xepsari.

”Men det är inte värt det, Erik. Vi rider söder om sjön som vi sa från början”, tillade hon.

”Varför är du så motsträvig? Det var ju till och med ditt förslag? Jag ser på dig att du egentligen vill ta båten över sjön, du ler bara du pratar om det”, sa han.

Hon öppnade munnen för att säga något men tystnade igen.

”Okej då”, sa hon. ”Men tro inte att farorna är över bara för att vi är säkra från Xerath och Gregwoo.”

”Bra”, sa han nöjt.

De planerade om sin rutt och bestämde sig för att rida rakt västerut de kommande dagarna. Redan tidigt på förmiddagen den tredje dagen kände Erik den välbekanta doften av sjön som skvalpade bland klipporna och strax därefter nådde de Sorcon. Han tog ett djupt andetag. Det var en frisk doft, som fyllde honom med ro, men ändå kände han en växande nervositet över att behöva ge sig ut på vattnet när han väl såg sjöns djupa mörker som speglade den ljusblå himlen ända bort till horisonten, något som han givetvis inte ville erkänna för Elinjona.

De fortsatte rida längs sjön. Elinjona visade åt vilket håll och höll noggrann uppsikt över alla klippblock, skogsdungar och vikar som de passerade.

Större och större stenar klädde marken och träden byttes ut mot mindre buskar som blev till vass som snart också den försvann och lämnade dem i ett kargt, klippigt landskap. Ilnoji stannade och Elinjona hoppade av.

”Är vi framme?” frågade Erik som inte kunde se båten.

”Inte än, men vi måste gå sista biten. Det ska vara en grotta med stora stenar … Där är den ju”, sa hon och skyndade ner mot de stora klippblocken som knappt nåddes av Sorcons milda vågor. ”Det är verkligen här.”

”Var är den?” frågade Erik och tittade ut på sjön.

”Nej, inte där ute, den är där mellan klipporna, i en grotta”, sa hon och pekade. ”Eller jag kallade det grotta när jag var mindre. Ilnoji får stanna här, det är alldeles för svårt för henne att komma in dit, så får du hjälpa mig att få ut den på sjön.”

”Okej”, sa Erik. ”Vi kommer strax och hämtar dig”, sa han till Ilnoji innan han skyndade iväg efter Elinjona över de stora stenblocken.

Det var halt och Elinjona var snabb, men det var inte långt. Redan nere vid vattenbrynet stannade hon och inväntade Erik. Därifrån kunde han se grottan som hon pratat om, men fortfarande inte någon båt och han började tvivla på att den var kvar. De balanserade den sista biten fram till grottmynningen där Elinjona hoppade ner i vattnet och till hälften gick och till hälften simmade in i grottan. Erik hoppade efter. Vattnet var kallt och pressade andetagen ur honom. Han skyndade fram för att ta sig upp inne i grottan, där det mycket riktigt låg en båt som rytmiskt gungade till de små vågorna som hittade in mellan stenblocken. Erik fick lite fart från en våg som spolade med honom in. Elinjona satt på kanten bredvid båten och betraktade den med stora glittrande ögon.

”Det ser ut som att det blir en båttur över sjön”, sa Erik och tog sig upp ur vattnet och satte sig bredvid henne.

”Jag vet inte om det är en så bra idé ändå”, sa hon.

”Men vi bestämde ju att …”

”Ja, jag vet vad jag sa, men det finns saker som kan hända ute på sjön också och jag vill inte att det ska hända något med båten.”

Erik slog ut med armarna.

”Det finns en gammal legend”, började hon. ”Jag fick höra den som liten när vi passerade här med min flock. Jag trodde att Tariton berättade det bara för att vi skulle hålla oss borta från vattnet, men jag fick höra den igen, precis samma legend, med precis samma ord av en annan man. Han som ägde den här båten.”

Erik tittade osäkert på henne och sökte stöd med handen mot båten.

”Jag hade bråkat med Tariton och sprang ifrån flocken. Då fick jag syn på grottan här och gömde mig i båten, för jag visste att Tariton och de andra aldrig skulle gå nära vattnet. Så kom en man, Milodontas. Det var hans båt. Vi blev vänner och jag fick följa med ut på sjön. Det var det bästa ögonblicket i mitt liv och jag sa att jag ville stanna

på båten med honom, men då berättade han om sjöanden. Den finns där ute, där vattnet är som djupast.”

”Så vad sa han då? Om sjöanden?”

”Det sägs att det var en sjöfarare från den gamla tideräkningen. Han seglade mellan rikena och fraktade varor. Men han var girig och tog de finaste ädelstenarna och metallerna för sig själv och skyllde på att de förlorade godsen när det stormade. Så en dag drog det ihop sig till en fruktansvärd storm. Skeppet kapsejsade och den girige sjöfararen och hela hans besättning försvann ner i djupet. Ingen i besättningen klarade sig, bara sjöfararen överlevde, men som straff för hans girighet hålls han fånge på botten där han fortsätter att samla på sig allt han kan hitta och om det passerar ett skepp över honom, slukar han det och allt som finns ombord.”

”Så var finns han då?”

”Han kan vara var som helst”, sa Elinjona.

”Finns det inget sätt att se honom, eller att komma förbi?”

”Enligt legenden så kommer han upp till ytan och spejar på sitt byte. Om det finns värdefulla föremål ombord på båten så finns det bara en sak att göra …”

”Kasta ner det till honom?” frågade Erik.

Hon nickade bekräftande.

”Men vi har ju inga värdesaker?” sa han.

”Nej, kanske inte, men om vi skulle se honom där ute, så är det bara att frambringa så mycket sådana vackra och dyrbara föremål du kan och jaga bort honom från båten.”

Han nickade nervöst.

”Okej, men då är det väl ganska lugnt egentligen. Om det bara är det som krävs.”

”Säger du det så, för det är upp till dig att hålla oss i säkerhet, om han skulle hitta oss”, sa hon allvarligt.

Det var som att han inte riktigt kunde ta in det hon sa, som om ingenting kunde tränga igenom rädslan för Xerath. Men hur farligt kunde det vara ute på sjön när allt som krävdes var att frambringa en vacker dolk, eller vas i skinande metall när alternativet var att bli övermannad av Xerath och Gregwoo i sömnen?

”Då så”, sa hon och hoppade ner i vattnet igen. ”Hjälp mig att knyta loss repet här”, fortsatte hon och ställde sig bakom båten där den var bunden i en stor metallögla som satt fast i grottväggen.

Erik hoppade ner i vattnet och fingrade på knuten. Repet var alldeles blött och tungt och svårt att få grepp om och stank dessutom av sur sjötång. De drog och lirkade och slet så att det sved i fingrarna, men till slut gav det med sig och föll i vattnet med ett ljudligt plask som stänkte kallt vatten ända upp i ansiktet.

När de var loss klättrade Elinjona enkelt upp på båten och kontrollerade att allt var som det skulle. Erik stod kvar i vattnet, huttrade och balanserade på de hala stenarna på botten.

”Allting ser ut att vara okej, kan du knuffa ut oss?” frågade hon och satte en åra mot en sten.

Erik ställde sig bakom båten, placerade fötterna mot klippväggen och ryggen mot båten.

”På tre?”

”Ett, två, tre”, räknade Elinjona.

Det var tungt, men båten gled sakta ut i vattnet och innan det blev för djupt hivade Erik sig upp i båten så att stora ringar pulserade ut på vattnets skvalpande yta.

”När vi är så här nära kanten får vi använda årorna”, sa Elinjona och visade var han skulle sätta sig för att ro.

Även det var tyngre än han föreställt sig. Båten flyttade sig knappt trots att han kämpade så att det bultade i varenda muskel. Till slut kom de tillräckligt nära kanten för att kunna hjälpa Ilnoji ombord. Erik frambringade en bred planka som hon kunde kliva på och hon klättrade över relingen. Elinjona tittade på Erik. Han nickade.

”Då så, då sätter vi fart västerut”, sa hon.

Trots att de mörka trupperna jagats iväg från de fria rikena smärtas Sirius av stora nederlag. Med djupa skuldkänslor och ett starkt begär att lära sig behärska eldens kraft ger han sig av tillsammans med Sarasha och Sissiwie till mästare Smimhek för att få svar på sina frågor.

Samtidigt fortsätter hotet från norr att växa och det enda som sägs kunna stoppa den onde härskaren är kraften från sex försvunna föremål. Erik, Elinjona och Ilnoji ger sig därför omedelbart av till skogsriket i sydväst för att påbörja sökandet, men kommer de hitta alla föremål innan lord Mokadji anfaller det sista fria riket?

Språket och miljöbeskrivningarna är imponerande och kreativiteten är på topp. Berättelsen är bra, tempot är perfekt och karaktärerna är välskrivna. Olsson skapar ett djup genom att beskriva känslor på ett trovärdigt sätt. Jag värderar språket högt och han har verkligen levererat på den fronten. En stark femma! // Bokfiii, bokrecensent

Mattias fantasi är fantastisk. Man får följa med Sirius och Erik på en hisnande resa i jakten på Uvajalikernas heliga föremål för att stoppa Lord Mokadjis växande välde. Jag gillade verkligen hans första bok, men den här är ännu bättre. Betyg 5 av 5. // Maria, bokrecensent

En givande fortsättning på äventyret i Mokadji. Perfekt för den som älskar Sagan om Ringen och Narnia! // Linn (Linnjbookis), bokrecensent