9789180737210

Öden och äventyr i Vestmark

Skuggan av de Grå

A. M. Lindberg

Öden och äventyr i Vestmark

Skuggan av de Grå

A. M. Lindberg

Skuggan av de Grå

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Text & illustration: Anna Maria Lindberg

Sättning och grafisk form: Sandra Stridh, Visto förlag

Första upplagan

Tryckt i Viljandi, 2024

ISBN: 978-91-8073-721-0

Tillägnas min gudson Linus Vide

Kapitel 1

SAMMA SOLIGA DAG som våren äntligen bröt in över Vestmark och tvingade den kvardröjande vintern till reträtt var också den dag då Nicholas Landolin försvann. Han var inte alls den sorts person som bara gick upp i rök på det viset så det var helt oväntat för alla, inklusive Nicholas själv. Allt som följde därefter var lika oförutsägbart det och liknade mest någon sägen eller legend – en som man gärna lyssnade till vid kvällsbrasan men helst inte själv ville vara del av. Om Nicholas hade vetat vad som skulle komma att ske hade han säkerligen dragit täcket över huvudet och stannat kvar i sin smala säng uppe i vindslyan, men han var ingen siare och hade inga som helst anlag för föraningar.

Dagen började som vanligt, som vilken annan dag som helst. Efter morgonbestyren tog han på sig sin stickade tröja och satte mössan på plats, klampade nedför trappan, klev ut genom dörren och drog in ett djupt andetag av den friska, mylldoftande vårluften. Strax därefter såg man honom traska fram längs huvudgatan i Steningehamn med sin matlåda i handen, på väg till arbetet i Hugo Hoffs Bokhandel. Han var ung och frisk och bekymmersfri och kunde omöjligen ana vilka stora och farliga händelser han skulle komma att sätta i rullning den här dagen som på ytan

tycktes så härlig och lovande. Det låg visserligen en bister glimt i hans grå ögon där de blickade fram under mösskärmen och den bruna pannluggen, men det berodde på helt andra orsaker än någon obestämd känsla av hotande faror.

Nicholas Landolin hade helt enkelt inte lust att gå till arbetet den här morgonen, och än mindre lust att arbeta överhuvudtaget. När västanvinden nu äntligen kom insvepande med våren i släptåg blev det en riktig plåga att tvingas stiga över tröskeln in i den dunkla gamla bokhandeln.

”Som att stänga ute livet”, tänkte han dystert och sparkade iväg lite småsten. Vindarna skulle fortsätta att leka där utanför, fara fram genom parker och runt gathörn, rycka tag i rådsmästarens hatt och ställa till förtret för försäljarna av nyhetsblad. Den tröga, trygga ån som flöt fram så lugn och blank alldeles nedanför hans lilla vindsvåning skulle krusas och veckas på ytan och fånga vindens annars osynliga lek i tryck. Trastarna skulle bäras fram på dess vingar och de tidigaste fjärilarna skulle virvla ikapp med den. Västanvinden förde med sig liv, man levde aldrig så helt som när den kom farande från det fjärran vida havet och våren var på väg. – Illa, muttrade Nicholas till ljudet av den lilla mässingsklockan som pinglade när han steg över den slitna tröskeln och drog igen dörren bakom sig. Vinden och dess löften om frihet och äventyr försvann. Här var det lukt av läderpärmar och damm och gammalt, gediget ekträ som tog vid.

Hoffs Bokhandel var inne på sitt etthundrafemtonde år och ägaren, den ursprunglige grundaren Hanses Hoffs sonsonson, var en herre som höll hårt på traditionen. Han visste att bokhandelns goda rykte sträckte sig långt utanför Steningehamn och var övertygad om att nyckeln till denna framgång låg i att bevara saker och ting som de alltid hade varit. ”Jojomen, så är det”, brukade han säga. ”Bokläsare är vanebundna varelser. De tror nog att de vill vidga sina vyer men i själva verket söker de inte förändring utan trygghet – trygghet och en smula nöje i en vansklig värld. Och jag är inte den som tänker göra dem besvikna, inte jag inte.”

Så sade han, Hugo Hoff, och han var en man som höll sitt ord. Bokhandeln var som en skyddad oas där tidlösa verk som Floden från världens djup och Siri Vittfararens saga samsades med atlaser, krönikor och memoarer. Nya, lättsammare böcker som Vem vill dansa med Sylvia Roos? kunde ibland på nåder tas in och hamnade då på en liten hylla till vänster om ingången, under ett av skyltfönstren. Där stod de med sina ljusa bokryggar och bröt tvärt av mot allt det läderbruna och mörkblå och oxblodsröda som övriga böcker höll sig med. Hugo Hoff var mycket stolt över sin butik och i sitt gråspräckliga skägg och sin finvävda rock skred han fram mellan hyllorna med all den värdighet som anstod en sådan tillflyktsort av kunskap och vishet. Han började bli till åren kommen och hade inga arvingar men väl två unga assistenter, varav den ene var Nicholas och den andre Tim Vide – en tämligen nervös individ i Nicholas egen ålder.

Den här morgonen stod Hugo Hoff på sin vanliga plats bakom den nötta trädisken, lutad över ett eller annat verk med den ena handen i ett fast grepp om den andra bakom ryggen. Inte heller han anade att något var på tok. Som alla andra morgnar tittade han upp genom sina stora hornbågade glasögon som satt stadigt fästa på näsryggen och sade sitt ”Jaha där har vi dig, gosse” när Nicholas kom in, för att sedan återgå till boken han hade framför sig. Och som alla andra morgnar var Tim där före Nicholas – så ängslig att komma för sent att han vanligtvis var där på tok för tidigt istället. Nicholas var trygg och frimodig, Tim osäker och tvehågsen, men trots detta kom de bra överens och på det hela taget rådde en god och gemytlig stämning i den gamla bokhandeln.

Men västanvinden blåste därute och Nicholas var inte alls på humör för en lång dag inomhus bland mörka hyllor och gamla författare, de flesta sedan länge döda. Tänk om man hade kunnat ta med sig metspöt och gett sig ut med ekan istället! Han gav Tim endast en kort nick till hälsning för att sedan styra kursen nedför källartrappan, så att han helt slapp se världen utanför butiksfönstren och längta ditut.

Nere i den gamla stenkällaren fanns allt det som inte fick plats däruppe, mest lagerexemplar men även äldre böcker som man aldrig hade fått sålt och därför förpassat ner i mörkret, i väntan på en eller annan utförsäljning. Dessa gamla verk låg väl inpackade i vaxat papper för att skyddas mot fukt och Nicholas uppgift var att inventera gömmorna och bocka av mot den noggrant nedskrivna förteckning som fanns. Det gjordes varje år och vad Nicholas förstod hade lagret alltid stämt på pricken överens med inventeringslistan. Inte desto mindre skulle det göras. ”Rutiner, min unge vän”, sade Hugo Hoff med sin genomträngande blick bakom glasögonen. ”Underskatta dem inte.”

Så Nicholas gick nedför trappan till det långsmala källarutrymmet som var helt mörkt eftersom de båda små fönster som satt högst uppe vid väggen ut mot gatan var igenspikade med träskivor. Det var en smula kyligt där nere och han rös när han lyfte bort kupan från vägglampan och ställde ner den på stengolvet för att kunna tända veken. Han plockade fram ett elddon och fick fyr på lampan. Rummet lystes upp, men i hörnen låg mörkret kvar och ruvade.

Nicholas vecklade upp sin långa lista och slätade ut den på ett fårat träbord vid trappans fot. Med sin skarpa, slängiga handstil skrev han sitt namn och innevarande årtal högst upp och sedan drog han fram en låda ur en av de långa trähyllor som löpte längs källarväggarna, lyfte undan locket och vek isär ett skyddande lager av papper.

Det översta paketet innehöll av etiketten att döma en översikt av djurlivet i Övre Bergen. Nicholas bläddrade i inventeringslistan, sökte med fingret längs namnen, hittade det rätta och satte en stor bock i kolumnen på högersidan. Under djurboken låg en av Agnes Enhörnings otaliga tunna kåserier; den här hette Rodd och ränksmiderier och betraktades allmänt som en mindre lyckad produkt av hennes författarskap. Nicholas hade läst den och tyckte om den, men han tyckte å andra sidan om det mesta som hade med båtar och vatten att göra. Han satte en ny bock bakom ”Enhörning,

Agnes”. Enkelt och smidigt, så långt allt väl. Med en lätt puff blåste han undan luggen som föll ner över pannan och snurrade pennan mellan båda handflatorna för att få upp farten och glömma friheten utanför de tjocka, kalla stenväggarna.

– Får se, vad har vi härnäst? sade han för sig själv och fiskade upp ett nytt paket.

Det tredje verket var skriven av en upptäcktsresande, doktor

W. A. Enkelbeck, med den enkla titeln Hvad jag såg. Nicholas ryckte förvånat till och läste texten igen, synade den på nära håll. Resehandböcker och upptäckarhistorier var hans alldeles särskilda specialområde, men just den här boken kunde han inte minnas att han hade sett förut. Underligt.

Egentligen var det bara att bocka för, lägga den inslagna boken åt sidan och gå vidare till nästa, men efter att Nicholas hade studerat den gula, torra etiketten lade han undan inventeringslistan och drog sedan upp snörena runt det skyddande omslagspappret. Någonting fick honom att vilja se närmre på denna volym.

Dörren däruppe i butiken öppnades och ett luftdrag for förbi honom genom någon okänd springa i stenväggen. Den oskyddade lågan i lampetten fräste till och vek åt sidan och slocknade.

Nicholas trevade sig dit, fick upp ny eld och satte sedan tillbaka glaskupan som han helt slarvigt hade lämnat kvar på golvet. Så drog han fram en gammal pall och satte sig ner under lampan med Enkelbecks verk i knäet, och förväntansfull slog han upp första sidan.

På tisdagseftermiddagarna brukade Hugo Hoff gå hem tidigt för att ägna sig åt sina kryddodlingar och Nicholas och Tim blev då ensamma kvar. Nu stod Tim bakom disken och sysselsatte sig med några papper som herr Hobb ville få sorterade, ständigt med ett vaksamt öga mot ingången där kunder när som helst kunde dyka upp. En stund tidigare hade Nicholas kommit upp ur källaren

och genast lämnat butiken för ett eller annat ärende så Tim höll ruljansen igång efter bästa förmåga. Så värst intensivt tempo var det inte, kunderna kom och gick i maklig takt och till och med Tim klarade av det hela utan större svårigheter. Virrig och nervös var han, och osäker på det mesta, men han hade vakna ögon och få kunde mäta sig med hans goda vilja och strävan efter att alltid göra sitt bästa. Tog man sig bara tid att studera honom lite närmre – vilket få människor gjorde – kunde man lägga märke till sådana småsaker som annars undgick blicken. Han hade också ett öppet och vänligt ansikte och därtill var han ganska välväxt. Det hjälpte nu inte mycket, för innanför skalet bar han på ett tafatt och hämmat sinne som hade tagit ut sin rätt på hållningen, så därför gjorde Tim Vide snarast intryck av att vara ganska liten, rentav en aning hopsjunken trots sina unga år. Folk behandlade honom ofta lite överseende. Tim var inte omedveten om det men förmådde inte göra något åt det, mer angelägen som han var över att vara till lags än att själv ta plats. Hur Nicholas klarade av att alltid vara så lugn och säker var mer än han förstod!

Klockan drog sig mot tre och han var helt ensam i butiken. När han hade gjort i ordning vid disken gick han och plockade lite bland hyllorna i sin hemstickade, ljusgrå ylletröja och började på allvar undra vad det hade blivit av Nicholas. Nu var det snart två timmar sedan han hade gett sig av och två timmar var alldeles för lång tid för ett ospecificerat ärende. Och under middagsrasten när de åt sina medhavda brödskivor och torkade plommon hade Nicholas varit så underligt tyst och frånvarande. Situationer som avvek från det normala tilltalade inte Tim alls, de gjorde honom mer än vanligt villrådig. Kanske hade Nicholas kommit tillbaka utan att Tim hade märkt det och fortsatt med sitt arbete i källaren?

Han hann inte mer än tänka tanken förrän dörrklockan ringde och Max, det lilla tidningsbudet med håret som stod rätt ut, kom intravandes.

– Goddagens! hojtade Max muntert på sin breda Steningedialekt och drog upp ett paket ur sin slitna arbetsväska som

en skugga har fallit över vestmark, letat sig in bland gårdar och gränder och snärjt åt människors hjärtan med oro och fruktan. Onda tider närmar sig och missnöjet riktar sig mot den känslokalla drottningen Erion som styr riket med järnhand från Kungshall. Det smids vapen och rustas för uppror, alltmedan den obehagliga och oförklarliga skuggan växer sig starkare och börjar ta gestalt i de Grå – varelser utan namn, utan ursprung och utan nåd.

När de Grå dyker upp i det fridfulla Steningehamn samtidigt som den unge och sorglöse Nicholas Landolin näst intill spårlöst försvinner tycks sambandet uppenbart. Trots sina olikheter måste de tre personer som står Nicholas närmast trotsa det växande hotet mot Vestmark och kasta sig rakt ut i farorna. Den långa jakten för dem över floder och berg, genom det brinnande Alebeck, den mörka Konungaleden och Valaniens uråldriga skogar, ända till det fjärran Vadavik där hela Vestmarks öde slutligen avgörs. Mitt i allt ruvar den ständiga oron: Är det redan för sent att rädda Nicholas från de Grås mordiska törst efter hämnd?

Skuggan av de Grå är ett spännande äventyr ur Vestmarks historiska arkiv, som lär oss att även den enklaste människa kan förändra sitt öde.

www.vistoforlag.se