Viskar n as dal Flickan med s i lvertofflorna
Monika Busse
Viskarnas Dal
Flickan med silvertofflorna, del 1
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Monika Busse
Sättning och grafisk form: Sandra Stridh, Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2024
ISBN: 978-91-8073-710-4
Flickan med s i lvertofflorna
Viskar n as dal
Monika Busse
Prolog
Min pappa bor inte med oss. Han bor i Viskarnas Dal. Det har moster Sonja sagt. Jag gillar henne, hon svarar alltid på frågor om pappa. Fast ibland är hon lika hemlighetsfull som mamma och säger att jag får veta när jag är stor. Konstigt, för mamma säger att jag är hennes stora flicka, men Sonja säger att jag är stor när jag fyller nio år och vet du vad? Snart fyller jag nio år, om trettiofem dagar. Jag har ritat ett hjärta i kalendern på min födelsedag den 18 maj. Då är det sommar, det är det alltid på min födelsedag.
Utan att leta efter något speciellt bläddrade Fredrik i Saras dagbok, men hejdade sig när han läste: Viskarnas Dal. Det är sant, tänkte han. Viskarnas Dal finns. Då måste hemliga vägen finnas, den som
5
Sara berättat om. Han lät handen vila en stund på sidan för att kunna läsa texten en gång till. När han läst klart slogs boken igen av sig själv och låg stilla i hans knä. Han stirrade ner på den. Sedan lade han tillbaka den under kudden, men boken ville inte vara därunder. Den släppte inte taget, utan pressade sig mot handen. Hur han än försökte var den som fastklistrad i handflatan. Till slut gav han upp och lade den innanför jackan. Först då släppte den taget.
”Okej, du vet att man inte får ta andras dagböcker?”
Boken svarade inte och han hade inte tid att fundera över hur en dagbok kunde bete sig så, han måste hitta henne. Det var något mysko med att hon bara var borta och att ingen visste vart hon tagit vägen.
”Jag måste hitta henne!”
Sängen gungade till och hans ryggsäck for i golvet när han ställde sig upp i en hastig rörelse. Han rusade ut i hallen och kikade in i köket där Saras mamma satt med näsduken nära till hands för att torka tårarna.
”Jag sticker nu.”
”Tack för att du kom med Saras skolböcker”, snyftade hon.
Fredrik nickade till svar på väg ut genom dörren.
6
Vad sa Sara om mellanrummet, Kaningläntan och Viskarnas Dal? Om jag bara lyssnat mer på henne den där dagen i trädgården. Tankarna for runt i huvudet på honom när han snabbt cyklade hemåt genom Lillskogen. Dagboken var kvar innanför jackan, han ville ha den nära sitt hjärta.
7
Kapitel 1
Några veckor tidigare …
Sara tänker ofta på pappa. När hon cyklar leker hon att han cyklar bredvid och ska hon läsa en bok läser hon högt så att han kan höra. Hittar hon på lekar blir det sådana med ett bra slut, för Sara tycker inte om tråkiga slut. Ibland är lekarna så roliga att hon måste lägga sig ner och skratta högt. Pappa skrattade också högt, har mamma berättat. Det känns bra, för då är pappa med henne hela tiden.
Hon minns inte pappa så bra för hon var liten när han försvann. Dagen efter hans 35-årsdag. Mamma sa att han åkt i väg för att hjälpa en kompis, men hon sa aldrig när han skulle komma hem igen. Saras storebror Tom har däremot berättat mycket om pappa och han gillar att härma det släpande ljudet av pappas fötter i de utslitna lammulls-tofflorna.
8
Det bästa ljudet Sara vet. Hon minns inte att hon hört ljudet på riktigt, men när Tom gör så är mamma snabb och ropar: ”Lyft på fötterna!” för att sedan, nästan ohörbart, mumla: ”Du är så lik din pappa.”
Det låter inte som en bra sak att likna pappa på, men Tom gillar det och överdriver gärna sitt släpande mer när mamma säger så. Han vill lura henne till skratt, såsom hon skrattade när pappa var med dem. Det lyckas alltid och till slut släpar de sina fötter efter sig allihop och skrattar högt. Mamma berättar gärna om pappa och visar foton från deras resor, tivoli- och kafébesök. Men dagen då moster Sonja var på besök efter jobbet var dagen då mamma slutade prata om pappa.
De satt runt köksbordet och åt av de goda kanelbullarna som Sonja haft med sig. Tom och Sara drack jordgubbssaft och var och en delade de glada historier med varandra. Mamma kom på det.
”Man blir gladare inom sig själv när man till exempel berättar om något bra man gjort för någon annan. Eller något som någon gjort för dig”, sa hon.
När alla delat med sig av dagens händelser pratade mamma och Sonja om saker på jobbet, sådant som inte var kul för Sara och Tom. Rösterna blev hårdare och mamma reste sig och utbrast: ”Nej
9
Sonja, jag vill inte.” Stolen åkte bakåt, slog i väggen och skärpan i hennes röst fick både Tom och Sara att haja till och nu lyssnade de intensivt.
”Lillevi, snälla, sätt dig ner, det är väl ingen fara om vi pratar om Ralph”, försökte moster Sonja lugna mamma.
”Nej och åter nej.” Mamma var tydlig och stirrade stint på Sonja med sammanbitna käkar.
Ingen sa något på en lång stund. Sonja fyllde på kaffet och tog fram bröd och pålägg, som hon hittade i kylen. ”Förlåt”, sa hon sedan, ”vi berättar när du är redo.”
Mamma nickade och strök bort en tår i ögonvrån.
Senare på kvällen sa Tom till Sara: ”Tänkte du på hur konstig mamma blev förut?”
”Ja, ledsen liksom.”
”Det var nog för att Sonja nämnde pappas namn.”
”Tror du?” Hon satte sig bredvid Tom för att inte missa något.
”Jag är inte säker, men jag hörde Sonja säga att hon lovat att berätta om pappa för dig.” Han tittade på henne med rynkad panna och fortsatte: ”Har hon det?”
”Lovat att berätta?”
10
”Ja-a-a.” Tom himlade med ögonen.
Sara tog sig för hakan. ”Inte vad jag minns. Tror du att hon vet något?”
”Ja, det verkar så och hon nämnde också en plats … äh, jag hörde säkert fel.”
”Nej, berätta. Jag vill veta!”
Sara satt med rak rygg och trummade med händerna på sina knän.
”Det var något om en dal och sjömonster.”
”Sjömonster! Wow!”
”Sch … skrik inte.”
”Men …” Saras ögon var uppspärrade.
”Ja vad då, men …?”
”Jo, men tänk om sjömonstret tagit pappa?”
”Va!? Varför tror du det?”
Nu var det Toms tur att spärra upp ögonen.
”Du sa ju att de pratade om pappa och ett sjömonster och … pappa är ju borta!” Hon suckade.
”Alltså, jag är inte säker på vad Sonja sa”, svarade han något lugnare.
”Jag kan fråga moster Sonja när inte mamma hör”, föreslog Sara efter en stund.
”Nja, är det en bra idé? Vi kanske bara ska vänta till Sonja säger något.”
”Tråkmåns. Vi måste veta. Vill inte du veta var pappa är och om han lever?”
11
Sara försökte hålla Ellas tempo upp för backen genom skogen. De stannade först när de kommit till en uråldrig stenbro. Hon såg träden vinka och anade ord som vinden bar vidare, men
Sara var för långt bort för att höra dem. Hon tog några steg för att höra bättre, men hon hörde bara Ella: ”Härifrån får du gå själv, men Boo väntar på andra sidan och visar vägen.
Sjömonstret låter dig vara om du smyger över bron. Hör han dig riskerar du att hamna i vattnet. Stanna inte. Tveka inte.”
Sara är en nyfiken och modig tjej på 9 år, vars största önskan är att hitta sin försvunna pappa.
En dag får hon ett halssmycke, i form av en bok, som visar sig vara en magisk nyckel. Nyckeln hjälper henne att komma till Viskarnas dal.
I den magiska världen är Sara en hjälte. Men var finns pappa någonstans?
Viskarnas dal är en fantasy- och äventyrsberättelse om mod och vänskap.
www.vistoforlag.se
