Gertrud Grevesmühl
Astrid Blåklint och himlanycklarna
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Författare: Gertrud Grevesmühl
Omslag: Anton Vitus
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2024
ISBN: 978-91-8073-678-7
Till hela världshistoriens författarkvinnor som med sina skarpa intellekt, rörliga sinnen och sin gränslösa fantasi har fått så många små människor att drömma
Varje sekund skrivs en saga. Lika snabbt försvinner den in i tidens glömska. Men vissa sagor är så vidunderliga att månen och stjärnorna tisslar och tasslar om dom på natten. Och det här är just en sådan …
Prick midnatt en sådan där rosa sommarkväll blinkade aftonstjärnan häpet till på Stockholmshimlen. Nere i skymningsstaden hände något magiskt. Något alldeles farligt magiskt …
Från skogen runt Gärdet sköt mystiska sken upp, så bländande att alla klockor i hela Stockholm stannade i ett tick-tack.
Det blev tyst. Och i ett virrvarr kom en mörk, otäck virvelvind och täckte hela staden. Och brak, small åskan så evinnerligt högt att man kunde tro att stormguden Tor fullständigt tappat vettet!
Dagen efter kikade solen fram och blev helt till sig i strålarna.
Nere i Stockholm var något inte som det skulle … Det gick bara att glitterglo. Och mitt i glitterstirrandet kröp en liten stråle in hos en ganska vanlig Stockholmstant. Eller snarare en Stockholmsfru … Fru Hellström, för att vara mer exakt.
Och fru Hellström bodde precis vid trappuppgången, på fjärde våningen på Gumshornsgatan 9 – en liten undangömd gata 846 steg från Djurgårdsbron eller 395 ljusår från Polstjärnan, beroende på hur man vill mäta förstås …
Det var inte för inte solen stannat just här. För det var ingen vanlig gata. Det var den enda gatan i hela Stockholm, kanske hela Sverige, som blommade nästan hela året om. Till och med
när snön gnistrade särskilt gnistrigt kunde växterna vara lika levande som mitt i sommaren.
Fast det tänkte inte fru Hellström på. Det hinner man inte när man ska tycka massa saker om andra hela tiden.
Men idag skulle annat fylla sinnet. Som vanligt piffade hon till sig framför spegeln i sovrummet – så gott man kan med snipmun och snobbnäsa. Taxen Kajsa snarkade från korgen och tv:n var på. Och förutom att Kajsavovven oftast var vaken så här dags, tydde absolut inget på att denna morgon var annorlunda än andra.
Knäpp och fix, satt både blått blomhalsband, byxor och blus på.
”I natt har det även hänt i Stockholm!” sa tv:n.
Fru Hellström stelnade till. Va? Vad hade hänt?
”En förfärlig nattstorm har farit över staden!”
En storm? Det hade hon missat. Vad konstigt. Hade hon verkligen hört rätt?
”Uppenbara skador på byggnader och monument, bänkar och soptunnor bortvirvlade, dom tre kronorna på Stadshuset spårlöst försvunna …” Och det fanns inget slut på alla rekordmånga sekundmeter och kraftiga vindbyar.
Fru Hellström blev som hypnotiserad. Med käpprak rygg, resande hår och iver och oro om vartannat bara stirrade hon på tv:n. För det här var något alldeles extra.
Mystiska naturkatastrofer som väderexperterna varken kunde förutspå eller förklara slog till lite överallt i världen nuförtiden. Det var det enda som pratades om på nyheterna. Och fru Hellström hade var gång suttit i sin trygga soffa och tänkt det som alla tänkt bakom svenska tv-skärmar – ”Det här kommer aldrig hända i Sverige”. Och sedan utnyttjat dessa fjärran vädertragedier för att krydda vardagen med giriga samtal.
Nu hade det även skett i Stockholm … Och det var sannerligen en katastrof värd namnet.
”Det är den värsta stormen i mannaminne, elva dödsfall och hundratals skadade”, rabblade tv-mannen upp lika neutralt som när man talar om tandborstar.
Skadade? Dödsfall! Kära hjärtanes … Det gick inte att hålla sig längre. Hellström måste prata om detta med någon.
Hon skyndade ut ur rummet, genom hallen, förbi vardagsrummet och in i köket där hennes man satt med potatisnäsan i morgontidningen och drack kaffe.
”Har du hört om stormen?” flämtade hon.
Två grå buskbryn såg upp. ”Hört om stormen?” grymtade dom och kröktes till två grå frågetecken. ”Hört om stormen? Det är klart jag hört om stormen! Det var sådant oväsen där ute i natt att jag trodde taket skulle blåsa bort.”
Fru Hellström såg ut så som man gör när hjärnan jobbar riktigt, riktigt hårt. Hur kunde hon ha missat det?
Det undrade mannen också.
”Men märkte du inget?” Han blängde misstänksamt. Men så lyste gubb-blicken upp. ”Just det. Du skulle inte vakna till jordens undergång, med dom där sömnpillren du knaprar …”
Fru Hellström rynkade på näsan. Hon ville inte prata om att hon titt som tätt tog en liten tablett för att somna om kvällarna … Men turen var på hennes sida idag. Hennes man tog en klunk ur muggen. Och usch, fastnade kaffe i mustaschen och föll dropp, ner på skjortan. Och svisch, var både piller och pangnyhet bortblåsta ur köket.
Fru Hellström suckade: ”Men Göran!” och pekade förfärat på fläcken som om den var hundra, ja, tusen gånger värre än stormen.
Stackars, stackars Göran Hellström. Han, som ansåg att
knappt småbarn hade rätt att ha fläckar på kläderna, satt nu och harklade, frustade och skrubbade med servetten så man blev helt nervös. Men all förnedring har sitt slut.
När skammen nått ända upp i polisongerna var fläcksituationen äntligen löst. Paret kunde med rent samvete återgå till stormsamtalen. Och eftersom Görans stolthet just blivit kaffefläckad var det lika bra att grädda på lite extra. Men det var nästan omöjligt, värre storm hade han aldrig varit med om.
”I alla fall …”, sa han viktigt. ”Jag vaknade av att Kajsa började yla. Hon var alldeles vild. Jag har aldrig sett henne så där. Hon ylade, morrade och skällde vid fönstret som besatt. Det var omöjligt att få tyst på henne. Och hon var inte ensam. Jag svär, varenda hund i hela grannskapet gjorde detsamma. Det lät som rena varglyan!”
Fru Hellström höjde på ögonbrynen. ”Verkligen?”
Göran Hellström nickade.
”Ja. Mycket, mycket märkligt”, muttrade han och drog sig i mustaschen. ”Och det är inte allt. Precis när jag skulle tända lampan kom ett sådant starkt ljus att hela rummet lystes upp. Jag har aldrig varit med om liknande. Det måste ha varit blixten, för sedan knall det till så väggarna skakade.”
Det hade även Göran Hellström gjort, men det erkände han varken för sig själv eller hustrun som nu mest liknade en fågelholk.
”Åååska?” kraxade hon. ”Ett ljus?”
Mannen nickade. ”Prick midnatt slog det till. Ja, jag är säker. Jag tittade på klockan.”
Fru Hellströms ögonbryn hoppade som upp i frisyren.
”Ja, tänk vilket sammanträffande”, lade Göran snabbt till.
Brynen lade sig lättade på plats.
För Hellströmsparet var det nämligen lika omöjligt att det
kunde finnas mystiska samband som vetenskapen inte kunde förklara, som att ett troll skulle knalla in i farstun på ljusan dan.
”Jo …”, fortsatte gubben och tog en konstpaus som för att öka spänningen.
Och det fungerade. Hans fru såg så förväntansfull ut att det inte hade förvånat någon om hon börjat dregla.
Göran berättade vidare om nattäventyret till sin åhande och hoande hustru, utan att förbigå en enda detalj om hur fasansfull stormen varit. Stackars Kajsa hade varit så rädd att hon gömt sig under sängen.
Att hon inte varit ensam därunder utelämnades däremot. Och det var inte dammråttorna hon hade haft till sällskap, några sådana fanns det inte hos paret Hellström. Tätt intill taxen hade Göran själv legat hopkurad som en liten mus, så vettskrämd att han nästan kissat på sig. Fast i sin egen version lät det snarare som han blixtrat runt nere på stan i hjältecape och klockat åskknallar.
Fru Hellström var som trollbunden av historien. Hon såg ut som ett barn på julafton. Och Göran lutade sig belåtet bakåt och hade säkert lagt benen i kors över bordet om han kunnat, och fått för sig själv.
Men denna virvelstorm var inte enbart lyckoströssel i det gamla parets vardag. Efter skvaller och oj, och oj och skvaller, fanns bara en fråga kvar.
Fru Hellström vred sig besvärat. ”Ööö… ummm.” Nu stammade hon också. ”Vad … vad tror du dessa naturkatastrofer beror på?”
Och för att vara henne var det en riktigt modig fråga. För saker som varken gick att förklara eller förstå var bland det farligaste hon visste.
”Ja … tsunamis, jordbävningar, orkaner … bränder i
Australien … Det är den globala uppvärmningen”, klargjorde Göran lika tveklöst som att himlen är blå. Och så var det färdigdiskuterat.
Men trots det kröp ett litet gnagande obehag fram i hans hustru.
”Nåja”, sa hon och tryckte snabbt undan det i ett rum så djupt in i hjärnan att hon inte ens själv visste att det fanns.
Efter frukosten återvände hon till sitt rum. Kajsa låg i korgen, fortfarande djupt försjunken i John Blunds värld. Stackars vovven måste vara helt slut. Fru Hellström skulle hinna ta ett bad. Det var hon minsann värd.
Med lermask i ansiktet och gurkor över ögonen låg hon strax och myste i det rykande vattnet. Men lugnet avbröts tvärt. Det kom ljud från lägenheten intill.
Blåklintarna … måste dom alltid föra sådant oväsen!
Egentligen var det inte mer ljud där än i ett vanligt hem. Men familjen Blåklint hade någon sorts superbegåvning att bara på en blixtsekund få fru Hellström irriterad. För precis allt hos dom hotade hennes trygga, perfekta lilla regelvärld – så minsta Blåklintsviskning fick det att klia ända ut i tånagelspetsarna.
Och denna stormmorgon var stubinen inte lång. Efter vridande, suckande och mer grannljud fick det räcka. Fru Hellström ställde sig tvärt upp med vatten rinnande och ögon brinnande. Hon skulle minsann säga ett och annat till det där oförlåtligt konstiga Blåklintspacket!
I badrock och badmössa, med tofflor och lermask, skyndade hon ilsket genom lägenheten så gurkorna for av.
Hon ryckte i ytterdörren.
”Men ska du verkligen gå ut så där?” sa en orolig röst – Göran Hellström … Han var visserligen inte sylvass i dammode. Men det här var väl ändå att ta i?
”Nej, det ska jag inte”, snäste hustrun, drog en päls över badrocken och tågade ut i korridoren som en ilsken badpantertant.
Och ju närmare Blåklintsdörren, desto argare panter. Det var något fuffens med den där dörren … Det kunde pantertanten svära på. Vem i skyarna visste vad, men något var det.
Och hon hade faktiskt rätt. Det var något märkligt med den. Bara namnskylten … I stora, gröna, snirkliga bokstäver stod: ”Blåklint” retfullt och gäckade fru Hellström. Som om det inte vore nog fanns även en blå liten stjärnformad blomma målad intill – en mystisk stjärnformad blomma … Om man tittade riktigt noga kunde man se att den då och då rörde sig lite grann, som vore den lika levande som växterna där ute.
Men det skulle fru Hellström med sin kantiga lilla världsbild aldrig kunna se. Det hon heller inte såg var att hela dörren tycktes magisk. Den hade något sugande trolskt över sig som lockade in – i alla fall dom som tror på magi – i vidunderliga fantasiskogar fru Hellström aldrig besökt. Hon blev bara störd.
Och hon blev ännu mer störd när hon ringde på och ingen kom och öppnade. Hon ringde igen. Inget hände. Förutom att i takt med irritationen tycktes även ljuden inifrån lägenheten ha ökat flera decibel. Fördömda grannar!
Nu var fru Hellström så uppretad att hon tryckte fingret mot klockan och ring-ring-ringde så man kunde tro att brandlarmet gått.
Det tystnade där inne. Tripp, trapp, tripp kom bestämda steg. Knak, for dörren upp!
Och i Blåklintsfarstun stod en flicka med hår så svart att man fick svindel. Men inte fru Hellström. Hon drog tvärt efter andan för att säga sina sanningar. Men blev direkt avbruten.
”Vad i stjärnornas namn är det med dig?” sa flickan. ”Det
räcker att ringa en gång.” Och hon blängde med sådan stadig isblå blick att lerdroppen på Hellströms nästipp nästan frös fast.
Tanten kom helt av sig. Och åsynen av något litet och blått som fladdrade inne hos Blåklintarna gjorde inte saken bättre. Märkligt.
Hon pekade förbryllat. ”Det är något konstigt där … där bakom dig.”
Men flickan tycktes inte bry sig ett skvatt. Hon bara sa: ”Det enda konstiga här finns framför mig”, och tittade menande på Hellström som skamset såg ner på sin bad-päls-kreation.
Den stackars damen började stamma. Efter famlande, fumlande, stapplande och mumlande fick flickan nog.
”Har du inte sett vad stormen gjort där ute? Mitt folk ligger i kris, jag har inte tid med det här. Var det något viktigt?”
Denna händelseutveckling hade fru Hellström aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Fast det sa inte så mycket – fantasi var något hon helt klart saknade. Om hon haft ens en pyttegnutta hade hon märkt betydligt fler underligheter i Blåklintarnas farstu. Men du som tror att det finns mer i vår värld än det som syns vid första ögonkastet, hade utan tvekan glimtat trolska ting där inne.
”Öh … nej … inget viktigt …”, var det enda den snopna Stockholmsfrun lyckades klämma ur sig innan dörren for igen framför näsan.
Efteråt däremot, i sin ensamhet under duschen, kom hon på alla möjliga sorters dräpande svar. ”Vem tror du, ditt lilla konstiga flickkryp, att du är? Vet du inte vem jag är? Konstig? Vem är det som är konstig egentligen? Vadå mitt folk ligger i kris? Och … vad hade det med stormen att göra? Flickan måste ha hånat henne, eller vara vanvettig. Ja, båda … Hon var ju en
Blåklint – både hon, dom där andra två dårungarna och deras bisarra föräldrar!”
”Men vem pratar du med?” avbröt Göran som förbryllat tittat fram bakom duschdraperiet och undrat om hustrun blivit tokig.
Nja … jo … Det gick ju inte att säga att hon låtsaspratade med den blåögda grannflickan. Det var bara att frisera till sanningen.
”Ööö … jo … ja … jag filar på ett tal till kvinnorna i bokcirkeln.”
”Nåja”, nöjde sig maken.
För varken han eller hon gick djupare in på saker. Dom var nämligen så rädda för allt obehagligt man kan stöta på i sådana samtal.
När mannen gått, kläderna satts på och Kajsa vaknat var det promenaddags.
Skönt!
Men morgonbekymren var inte över. På gatan växte tantögonen till två jordklot. Vad var det här? Även Kajsa gnydde och tryckte sig mot matte. Vad hade stormen gjort med stan?
På himlen kraxade tusen och tusen fåglar, på gatorna låg soptunnor, skräp och bråte och på taken saknades takplattor.
Bilar låg upp och ner, hux flux, och en väldig ek hade fallit rakt över Karlaplan. Milda makter, hela Stockholm såg ut som en stor kraxande sophög! Men det var inte det värsta.
Det var kallt. Inte så där sommarkallt som det ibland kan vara, utan riktigt kallt. Så besynnerligt. Det var något konstigt med alltsammans. Något obehagligt. Något som fick det att krypa ända in i själen. Men vad?
Just det! Fru Hellström gapade, och gapade lite till … var det? Kunde det verkligen vara så?
Ja, mycket riktigt. Så måste det vara. Helt otroligt … hela
staden hade mot alla årstidslagar gått från sommar till höst över en natt. Och det var mitt i juli …
Tanten traskade längst Karlavägen med öppen mun och stirrade minst lika mycket som solen gjort i morse. Hon rös – och inte bara av temperaturen som sjunkit …
Dom dagen innan så gröna träden var nu gula, röda och orangea, gräset hade tappat sin sommarfärg, blommorna var vissna och i stället kikade små nyfikna svampar fram. Folk längs gatorna tittade häpet om sig och kring sig. Och en sällsam gemenskap som enbart uppstår i kriser hade fötts dom emellan.
Väl hemma var fru Hellström helt matt. Chockad och apatisk, huller om buller, glodde och glodde hon på tv:n för att få fler svar där. Men förgäves. Experterna bara svamlade som fån. Inte förstod hon att dom som visste bäst vad som hänt i natt var hennes så kära grannar som hon inte tålde – Blåklintarna …
H Ö S T
I Blåklintsköket satt tre Blåklintssyskon – Ingrid, Ludde och Astrid. Där var så grönt och trolskt att fru Hellström hade satt i halsen om hon sett det. Med murgröna i taket och den blå pyttefjärilen Grim fladdrande kring öronen var dom djupt försjunkna i stormsamtal som avbröts av en duns. Tidningen.
”Astrid, hämtar du Björklövet”, beordrade den svart-svindelhåriga Ingrid, som uppenbarligen inte bara var snäsig mot grannfruar …
Men Astrid lät sig inte dirigeras i onödan, i alla fall inte av storasystern.
”Gör det själv”, fräste hon.
Och som vanligt fick yngstingen Ludde äran. Med Grim på örat och hår stående åt alla håll hasade han ut ur köket och återvände med tidningen som Ingrid ryckte åt sig.
Strax satt syster och syster öra mot öra – med bror kikande över axeln – och såg ut så som man gör när man läser något förskräckligt. Och det var förskräckligt … Där på Björklövets första sida stod det som en elak gröntextad örfil:
Skräckstorm i Midvinterlandet – okända gärningsmän. Oräkneliga döda och skadade – både djur, människor, växter och väsen. Midvintergardet har påbörjat utredning. Vinterdrottningen fördömer dådet. Höst-, Vår- och Sommarländerna uttrycker sorg och stöd.
Döda? Skadade? Det nöp till i Astrids hjärta. Stormen var mycket värre än vad hon trott. Till och med Ingrid bleknade.
Stackars Ludde däremot bara kämpade och sträckte på nacken för att också få se, tills han gav upp och började drömma om annat.
Men drömmandet och tidningsläsandet avbröts tvärt av en annan Blåklint. Deras pappa. Deras långa, rakryggade, natthåriga pappa, med isblå blick och hud vitare än morgonsnö.
”Aha, Björklövet. Äntligen”, sa han och skred in i köket.
Handen räcktes fram. ”Ni får läsa sen.”
Astrid och Ludde såg besviket upp, men Ingrid låtsades inte höra.
”Ingrid …”, sa pappan strängt. ”Får jag den, tack.”
Men innan tidningsduellen var avgjord kom en vacker, violklädd kvinna med jordens varmaste leende och hår som spunnet av solstrålar. Mamma Blåklint. Och mamma Blåklint förstod direkt vad som pågick.
”Ingrid …”, sa hon ännu strängare än pappan.
Ingrid suckade.
Efter att alla läst i bestämd familje-rangordning, så många gånger som behövdes för att verkligen förstå, var det diskussionsdags. Och det var inget kvittrande solskensprat.
”Det här är helt bedrövligt”, suckade mamman som nästan blivit vitare än pappan – om det nu gick …
”Ja”, sa han stilla. ”Jag kan inte förstå hur man kan vilja förstöra naturens heliga cirkel så här.”
Ingrid, som beslagtagit Björklövet igen, blängde frustrerat upp. ”Här står ju ingenting. Vet någon något om vilka dom är?”
”Nej. Midvintergardet har inte uttalat sig.”
”Men alla vet att det har med jordens alla underliga naturstörningar att göra”, muttrade mamman bistert. ”Värmen, stormar, bränder. Frågan är bara när någon ska säga det högt.”
Pappan höll med. ”Vi får se vad dom säger på Månskensrådet i afton.”
Astrids ögon var planeter, Ingrids springor och Luddes frågetecken.
”Månskensråd?” utbrast dom i kör.
Föräldrarna nickade. Oj. Saken måste vara riktigt allvarlig om till och med Blåklintar var välkomna.
”Åh, får vi följa med?” sa Astrid snabbt – en sådan här chans kom inte två gånger.
Det kom inte på fråga. Dom var alldeles för få solvarv.
Syskonen vädjade.
Absolut inte.
Efter att det tjatats och tjatats så man blev fullständigt vimmeltjatad var det färdigtjatat.
”Nu räcker det!” tillrättavisade pappan och daskade handflatan i bordet så det kom underliga gnistor.
Och mot alla universums lagar lämnades ett glitteravtryck i frost som sakta tynade bort. Men ingen i köket tycktes bry sig det minsta om den lilla frostdetaljen. Tvärtom. Ju mer morgonen gick, skulle fler och fler sådana här tokgalna saker ske inne hos denna mystiska familj. Ja, till den grad att det snart vore konstigt om allt vore vanligt.
”Men titta”, sa mamman bedrövat och gick bort till växterna i fönstret. ”Nu vissnar dom här inne också …”
Precis som om hon aldrig gjort annat lyfte hon hakan på en liten blomma som var alldeles hängig. Vips, var det som om den fått liv på nytt. Den reste sig, gäspade och öppnades i en blå liten stjärna. Mamman log. Men leendet bleknade till ett mörkt moln när hon såg ner på gården.
”Usch”, snyftade hon. ”Dom där ute kan jag inte rädda. Dom är döda.”
En sorgsen tystnad for genom köket. Blommorna skulle ju leva. Det var ju sommar – eller skulle vara …
”Nåja”, suckade mamman till slut. ”Dom fick i alla fall en lång blomstertid.”
”Olagligt lång …”, knorrade pappan menande. ”Det var nog bäst så. Då blir det i alla fall ett slut på ditt eviga pjoskande med dom. En till vinter i full blom och någon hade anmält oss till Skogsmyndigheterna.”
Mamman blängde. Något sådant ville hon inte höra. Inte Astrid heller, hon sörjde sina blommor.
Men slafs, kändes det lite bättre. Frukostskålarna fylldes med mammans smaskiga blåbärssoppa. Äntligen!
Efter sörplande och smaskande försvann Ludde in i blåbärsdrömmar, Astrid i soppätande och Ingrid åter in i Björklövet.
Hon skulle hitta fler svar om hon så måste läsa varendaste bokstav tusen gånger. Och ju mer hon läste, desto mer liknade hon ett åskmoln. Det fanns inga fler svar.
Men det är helt otroligt hur mycket och hur länge man kan prata om saker med så lite information, i alla fall Ingrid. Hon slog ilsket ihop tidningen, och började en blixtrande utläggning om hur allt egentligen låg till som bestod av 99 procent tyckande och 1 procent vetande.
”Vinterdrottningen borde göra något! Det äldre rådet sköter inte sitt jobb! Vad gör dom andra Årstidsländerna? Och … och Midvintergardet … vilka amatörer, vilka fjantar!”
Men brinnartalet slocknade tvärt. Den drömske Ludde välte, splash, ut sin blåbärssoppa! Och till allas förtjusning hamnade 1 procent på honom och 99 över Ingrid.
Ha! Systern var nu blåare än ett blåbär och tycktes helt utan magi ha förvandlats från en politisk liten mästertalare till en häpen smurf.
”Blä!” frustade smurfen och drog äcklat fingrarna genom sitt kladdiga hår så små blå droppar föll ner i knät.
Astrid fnittrade till och Ludde såg nästan lika snopen ut som Ingrid, innan han nöjt insåg sitt blå soppmästerverk.
Men Ingrid var inte nöjd. Under det blå blev hon helt röd av förnedring, så hon snarare började likna ett ilskt lila plommon. Ludde låg illa till.
Men snudd på explosionen mjuknade hon och brast ut i ett hejdlöst blåstänkande smurffnitter. Och alla skrattade och fnittrade, och fnittrade och skrattade. Till och med Grim gjorde små retfulla buspiruetter och solen bara log på himlen. För även under livets dystraste stunder kan man skratta när något är tillräckligt roligt. Och roligare skulle det bli.
Borta vid dörren tittade en svart liten näbb fram. Katla. Den trogna, bus-nyp-söta, morgontrötta Katla som var den finaste skatan i hela universum. I alla fall enligt Blåklintarna. Hon, som legat och slumrat inne på Astrids kudde, spatserade sömnigt in i köket och sträckte på både vingar och pinnben. Men oj! När hon fick syn på blåbärs-Ingrid spärrades skatögonen upp till två vettskrämda frågetecken. Och i ett skräck-skärande kraxskrik for hon upp i taklampan så fjädrar yrde.
Astrid och Ludde grät av skratt. Till och med Ingrid drog på blåbärsmunnen.
Och i en höstvirvel var det skymning. Närmare bestämt: Månskensskymning.
Nykammade, i sina finaste huvkappor som glittrade minst lika mycket som stjärnorna där ute, begav sig föräldrarna till Mångläntan. För det var där Månskensrådet hölls.
Kvar lämnades en skata, en fjäril och tre besvikna Blåklintar …
Om dessa vore vanliga hade dom klagat en stund, kanske klagat lite till och sedan gått till sängs. Men i Ingrids snövita rum satt fem förunderligt ovanliga små själar i himlasängen och smidde planer – månskensplaner … Och det ska vi vara
glada för. För om alla vore vanliga hade det inte funnits några spännande sagor.
”Vi går dit”, sa Ingrid med ögon större än fullmånen därute.
Men Astrids ögon blev till två kritiska halvmånar. ”Det är ju olagligt.”
”Äsch”, tyckte Ingrid, som om det bara var en obetydlig fjuttedetalj.
Ludde däremot – som sedan länge lärt sig att hans ord knappt var värt något alls i sådana här saker – satt med svävande molnblick och väntade på att saken skulle vara uppgjord.
Om det var Ingrid som vann över Astrid, eller Astrids nyfikenhet som vann över hennes oro, var oklart. Men bara några meningar senare var dom ute i natten på väg till Mångläntan.
Den heliga, uråldriga, mångbesjungna Mångläntan som ligger mitt i Stockholm på den grönaste kullen där månen lyser som starkast.
Efter att ha trippat genom staden, under stjärnor och höstlöv med Grim och Katla svävande ovanför var dom äntligen framme.
Med Ingrid i spetsen smög dom upp genom snåren. Astrid var så upprymd att det kittlade överallt. Hon skulle för första gången i livet vara med på ett månskensråd – nåja, gömd bakom grenar och snår … men på riktigt! För hon hade ju redan besökt gläntan, i alla fall i fantasin. Och det hade varit ljuvligt.
Men saker är aldrig samma i huvudet som i verkligheten.
”Aj!” väste plötsligt Ingrid.
Oj då. Mitt i drömmarna hade Astrid råkat gå in i systern som precis stannat. Och det var tur. För det var rent på vippen att hon traskat rakt ut i mångläntan och visat sig för hela tinget, utan att ens märka det själv. Stjärnor och vindar, hon måste skärpa sig!
Vilka magiska krafter väcker vi genom att förstöra planeten? Vilka kämpar bakom kulisserna, i skogar och bland oss, för att få ekosystemet att fungera? Vad, eller kanske vilka, orsakar alla naturkatastrofer som dom pratar om på nyheterna?
Astrid Blåklint och hennes syskon är skogsalver – väsen som sköter jordens årstider. Dom bor mitt i Stockholm och är hälften sommar och hälften vinter, vilket aldrig skådats förr. Samtidigt som Astrid påbörjar sina kaosartade skogsalvstudier dras dom tillsammans in i ett vidunderligt äventyr för att rädda världen.
www.vistoforlag.se