DU KOMMER ALDRIG UNDAN ÅSA NORRBY
Du kommer aldrig undan
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Åsa Norrby
Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Viljandi, 2024
ISBN: 978-91-8073-668-8
DU KOMMER ALDRIG UNDAN ÅSA NORRBY
Prolog
Östermo, 1994
Varför kom inte polisen någonstans? Vad hjälpte det att kommissarien sagt att han under sina arton år i tjänst aldrig hört en liknande historia?
Kerstin tände eld på det sista tidningspappret men den svaga värmen orkade inte sätta fart på draget i vedspisen. Blicken sögs in och fastnade på det glödande pappret. Hon reste sig på domnade ben och gick fram till väggalmanackan.
11 januari 1994. 205 dagar!
I samma ögonblick som hon skulle riva av datumlappen ringde telefonen.
– Kerstin Hansson.
– Hej, Fia Envall, Cityspan.
Kerstins grepp om luren hårdnade.
– Vi tror att Johan har med sig Ella på tåget från Göteborg, det anländer till Centralen 15:32. Kom direkt.
Ella till Centralen! Var det verkligen möjligt? Hon slängde en blick på köksklockan. 13:48.
Pulsen slog hårt i halsgropen.
– Vi möter dig vid biljettkassorna till vänster innanför stora ingången. Vi är civilklädda, Marcus Stenbäck har en röd toppluva med ett gult märke. Du får instruktioner på plats.
5
Kerstin kastade sig ut ur köket. Det var över en timmes körtid, sedan hitta parkering. Vad skulle hända med Ella om hon inte hann fram i tid?
Kängorna med snörning tog för lång tid att få på sig. Gummistövlarna fick duga. Galgen for all världens väg när hon slet av jackan. Hon ryckte åt sig handväskan och bilnycklarna, slängde igen ytterdörren och sprang ut till bilen.
– Jäkla lås.
Det hade frusit och det var omöjligt att vrida om bilnyckeln. Hon rusade in igen och hämtade braständaren för att värma nyckeln. Efter ett par försök segade sig nyckeln runt och det klickade till i centrallåset. Hon startade och såg att vindrutetorkarna frusit fast på rutan.
– Varför skaffade jag inte den där förbaskade isskrapan?
Fodralet till kassettbandet fick duga. Det gick sönder. Hon skrapade is så fingrarna blödde.
Kerstin körde mot Stockholm, över den tillåtna hastigheten. Hennes blick irrade från den ena backspegeln till den andra och hon vinglade mellan filerna. Strängen av snömodd och is i mitten av vägbanan kastade bilen otäckt åt sidorna. Fingrarna domnade runt ratten. Hon var tvungen att sänka hastigheten. Någon tutade upprepade gånger. Hon såg i backspegeln att en grå sportaktig bil trängde sig in i ytterfilen. Sedan lade den sig i hennes fil igen, två bilar bakom henne.
– Idiot, vad tjänade du på det där?
Klockan på instrumentbrädan visade 15:02 med illröda siffror.
En cyklist körde plötsligt mot rött på ett övergångställe. Hon kastade sig på bromsen, glömde kopplingen och bilen stannade med ett ryck.
– Kom igen bilhelvete, jag hinner inte.
Längre fram – äntligen Centralstationen. Hon svängde in på Gamla Brogatan och parkerade. Visste inte om det var til llåtet, men struntade i vilket. Det måste gå snabbare att springa
6
och slippa köerna nära stationen. Där var den där grå sportbilen igen. Hon såg hur den parkerade längre bort på gatan.
Klockan vid kassorna visade 15:20. Tungan klibbade och andningen avbröts av starka hostningar. Kerstin kastade blickar åt alla håll för att försöka se den röda toppluvan. Var, var, var?
Hon rörde sig runt en klunga människor, de applåderade åt en man som jonglerade med glasflaskor.
Gråten steg i halsen. Tiden. Tåget. Ella. Det susade i öronen och blodet surrade som ett getingbo. Människorna runt omkring henne tycktes sakta ner till slowmotion. Kerstin ryckte till av ett barnskrik, samtidigt hördes Fia Envalls röst tätt bakom henne.
– Du kommer bli placerad så du inte syns. Vi kan inte riskera en flykt om du blir upptäckt.
– Vad ska jag göra om han kommer, vad händer med Ella då?
– Kom igen nu.
Poliserna började springa. Som i en filmsekvens rörde hon sig tätt bakom. Det var svårt att ta sig fram. Någon svor över att ha blivit knuffad åt sidan. Det gick för sakta, alldeles för sakta.
– Spår 1. Ställ dig bakom den första hissen du ser på plattformen, ropade Fia Envall.
Kerstin hann inte med. Gummistövlarna klafsade och glappade runt fötterna. Tre minuter kvar.
Poliserna försvann i folkmassan. En bit bort såg hon anvisningen till spår 1. Några steg till i den sista trappan. Det dunkade hårt i tinningarna.
Utrop om förseningar och spårbyten avlöste varandra. Karlstad, Malmö, Hallsberg. 15:32 anropades tåget från Göteborg till spår 1.
Ett par unga killar stod framför henne, skrattade och gjorde ringar av cigarettröken som spred sig ur munnen. Passagerarna klev av. Kerstin sökte med blicken över en böljande massa av människor och kunde inte låta bli att luta sig en aning framåt för att se bättre. Var fanns Ella?
7
Andhämtningen var ansträngd och tröjan skavde i nacken av svett. Tågpassagerarna rörde sig mot henne.
Ett äldre par närmade sig hissen. Mannen haltade och käppen klickade till i betongen vid varje steg. Kvinnans gula scarf vispade i vinden som en vimpel och resväskan såg tung ut i hennes hand. Vinden sög tag i mannens hatt som blåste av, rullade på brätteskanten över plattformen och landade på spåret. Kerstin skakade av sig lusten att hjälpa det gamla paret och beslutade sig för att lämna sin plats bakom hissen.
Ingen illröd mössa syntes till någonstans. Det måste betyda att poliserna var ombord på tåget. Hon tog sig längre bort på plattformen. Det hade börjat glesna mellan passagerarna.
En kvinna steg ur en av de främre vagnarna och höll ett barn i handen. De gick mot hissen.
Vänta nu, det måste vara hon. Det lockiga håret. Var det verkligen möjligt? Ja, herregud, Ella!
Fan, varför hade hon inte bara stannat vid hissen?
Poliserna syntes fortfarande inte till någonstans. Kerstin måste agera. Hon sprang och ställde sig bakom en pelare. Kvinnan och Ella hade stannat hos ett sällskap vid hissen som flyttade runt på resväskor och skidpaket. Tankarna skenade.
Kerstin andades häftigt och visste inte om hon skulle stå kvar, skrika på Ella eller springa dit. Men hur skulle hon lösa det, ensam? Var Johan där skulle han ställa till en jäkla scen om hon försökte ta Ella och springa därifrån.
En konduktör klev uppför trappan till tågvagnen. Självklart, det måste vara lösningen, hon tog tag i hans jacka.
– Kan du hjälpa mig, snälla?
Mannen ryckte till.
– Släpp, släpp mig.
Kerstin tappade greppet varpå konduktören tappade balansen och ramlade rakt ner på plattformen med en duns.
– Är du galen människa?
– Förlåt. Herregud, men mitt barn är där borta.
8
– Vad händer här? sa Fia Envall och hjälpte konduktören på fötter.
Kerstin såg sig om.
– Har ni Ella? Var är hon?
Fia Envall skakade på huvudet och såg allvarsamt på Kerstin.
– Tyvärr men vi …
– Jag såg Ella, jag såg henne där vid hissen!
Kerstins hand darrade när hon pekade mot den tomma platsen. Fia Envall tog tag om hennes handled för att lugna henne. Kerstin ryckte åt sig handen och höll fast den med sin andra.
Hon förstod inte vad Fia Envall sa. Fick inte in det i tanken.
–Vi har gått igenom hela tåget, visat bilden på Ella, pratat med passagerare och tågpersonal.
– Jag såg henne med kvinnan, hör du inte.
– Nej Kerstin, det var ett annat barn, en pojke.
– Ni måste ha tagit fel. Där borta säger jag. Det stod flera människor i en grupp och någon lyfte upp Ella.
– Jag pratade med den kvinnan ombord på tåget. Pojken hette Jim och åkte med sin mamma, sa den manlige polisen.
En explosion av ilska rusade genom Kerstins kropp.
– Ni kan dra åt helvete med era spaningar. Hur kan det vara så förbannat svårt att hitta en person i Sverige 1994.
Fia Envall lade en hand på Kerstins axel och sökte hennes blick.
– Vill du ha hjälp hem?
– Kerstin?
– Gå, gå härifrån, låt mig vara. Jag ska stå här tills min hjärna fryser, blir stel och slutar tänka på det här helvetet.
Poliserna såg villrådigt på varandra och gjorde ytterligare ett försök att få med sig Kerstin.
– Vi hör av oss om det händer något. Okej?
Det var förbannat isande kallt. Tåget åkte och Kerstin stod med sig själv på den tomma plattformen. Minnen återkom, så tydliga som om det hände just nu. Hon hade svikit Ella. Inte
9
kunnat hålla vad hon lovade. Det gjorde så helvetiskt ont. Det hade snart gått sju månader, sju jävla månader.
Kerstin kunde inte hålla igen illamåendet som steg upp i halsen och kastades ur kroppen. Den fräna sura lukten från spyorna spreds runt henne. Äggsmörgåsen bildade små klumpar i den kaffebruna sörjan på plattformen.
– Den jäveln.
Hon torkade sig runt munnen med jackärmen. Hjärtat slog nere i bröstbenet med tydliga slag, snabbare och snabbare flyttades de uppåt. Benen vek sig, hon höll armarna hårt om kroppen och gled ner på plattformen.
Kerstin visste inte hur länge hon suttit där. Ett vinande ljud fick henne att öppna ögonen. Vagt kunde hon urskilja en maskin med snurrande borstar komma mot henne. Snöblandat grus, cigarettfimpar och skräp vispades omkring i en enda röra. Maskinen stannade framför hennes fötter.
– Här kan du inte sitta, hörru … hallå.
Hon orkade inte se upp på mannen som talade.
– Hur mår du … hörru?
Mannen klev av. Hon följde hans steg. Byxfållen som släppt flöt ut i smutsen tillsammans med skosnöret.
– Är du berusad? Det är spyor här, allt måste väck innan nästa tåg kommer in. Flytta på dig.
Mannens spottloska landade vid hennes fötter.
– Har du lite vatten? frågade Kerstin.
Han gick. Kom tillbaka med en hink och kastade vattnet över spyorna på plattformen så det skvätte i hennes ansikte.
– Jorå bara så du vet, vi tillåter inga fyllkärringar här.
Kerstin reste sig långsamt och började gå. Benen segade som om blodet inte kunde cirkulera utan stannade i midjehöjd. Stövlarna var hårda och tunga som bly. Strumpan hade halkat ner under foten så skavsåret på hälen klibbat fast i gummit.
10
Trängseln blev värre när hon närmade sig utgången. Svettiga, surriga människor kryssade mellan stolpar och varandra med blickar riktade rakt fram, mot ett eget mål. Andedräkter blandades. Det luktade surt snus. En smutsig tiggare satt mot en vägg med en lapp framför sig, som hon inte ville läsa.
En äldre man med resväska och ett skidpaket krånglade vid utgången. Hon knuffade till honom så han tappade glasögonen, protesterna gick henne förbi. Hjärnan arbetade långsamt och suddigt. Munnen var så hårt pressad att käkarna låst sig. En olidlig djup smärta.
Bilen var helt galet parkerad. Hon hade inget minne av hur det gått till. Halva bakänden stod snett ut mot vägen. Hon rev åt sig p-boten som satt under vindrutetorkaren och slängde den på passagerarsätet.
Det blixtrade i huvudet när hon lutade sig över ratten med ansiktet begravt i sina iskalla händer. Tårar och snor rann mellan fingrarna. Hon som trott att helvetet äntligen skulle vara över.
Sekvenser flimrade förbi, gjorde ont och kom tillbaka. Hon såg sig själv uppifrån, märkligt men tydligt. Fantasier blandades med overklig verklighet.
Hon såg Ellas ansikte för sig. Hennes lockar i pannan och de klarblå ögonen när hon kom springande in i hennes famn. Hur hon kramade Ellas mjuka barnakropp och aldrig skulle släppa henne mer. Aldrig.
Sju månader, skulle hon aldrig få tillbaka sitt älskade barn?
Kerstin startade bilen och väntade på att värmen i systemet skulle tina upp hennes försvagade kropp.
Hon tvingade sig att inte släppa blicken en sekund från vägen. Måste fokusera. Snöfallet blixtrade mot rutan i mötande strålkastarljus och hälen sved.
Gårdsbelysningens mjuka ljus lyste på ett snötäcke utan spår. Hon haltade fram mot ytterdörren som stod på glänt. Det låg en sträng av snö i glappet mellan tröskeln och dörren. Hon måste glömt stänga den ordentligt i stressen.
11
Det är 1990-tal. Kerstin börjar förstå att hennes förhållande med Johan är destruktivt. När hon kommer hem från BB efter att de fått barn står Johans mamma på trappan. Detta blir starten på en psykisk terror. Kerstin flyr för att skydda sin dotter, men det är då den verkliga mardrömmen börjar. För att få tillbaka makten över sitt liv tvingas Kerstin gå långt över sina egna gränser.
DU KOMMER ALDRIG UNDAN är en psykologisk thriller med grund i verkliga händelser. Det är den första delen i en trilogi om den fiktiva orten Östermo. Åsa Norrby gör en storstilad debut med en bok för alla som gillar Karin Fossum och Val McDermid.
”Åsa Norrby har skrivit en spänningsroman som känns obehagligt verklig. Mycket välskriven debut. Jag sträckläste den och rekommenderar varmt!”
FRIDA ENVALL, INKÖPSANSVARIG FÖR BOKHANDELSGRUPPEN UGGLAN
"Du kommer aldrig undan inleds med en krypande känsla av obehag och ökar sedan på dramatiken rejält. Rekommenderas varmt!"
LENNART GULDBRANDSSON, LEKTÖR OCH FÖRFATTARE
”Ett psykologiskt drama som får mig att hela tiden vilja läsa vidare. Känslan håller i sig ända fram till det oväntade slutet. En fantastisk debutroman av Åsa Norrby som, trots den skakande historien, också förmedlar vänskap och lojalitet.”
MADELEINE LEWANDER, JOURNALIST
www.vistoforlag.se
