IDUN VINTERROS
Tidigare utgivning: Hednadotter : modershjärtat (2025)
Hednadotter : eld och is Del 2 av 2
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Idun Vinterros
Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8073-623-7
Till min mormor som lärde mig berätta sagor
1. Skuld
Ebba såg ut genom fönstret på sommaren som fyllde världen med liv. I hennes inre var det fortfarande vinter. Snön som täckt den frusna marken när hennes liv krossades låg fortfarande kall inom henne trots att det gått två år sedan hennes son blivit en ängel. Hon huttrade till och såg ner på det nya lilla spädbarnet i sin famn. Dottern smackade hungrigt med läpparna och Ebba suckade uppgivet. Det var hopplöst!
”Snälla Vendla, försök lite till!” bad hon. ”Snälla, snälla, söta! Om du bara har lite tålamod så kommer det nog mjölk.”
Men den lilla släppte snart bröstvårtan och började skrika i högan sky. Yrsa, som hittills varit fokuserad på den deg hon höll på att knåda, släppte den och torkade händerna på förklädet. Hon gick fram till Ebba och försökte ändra på sättet hon förde barnet till bröstet.
”Försök att hålla henne så här, och så se till att underläppen hamnar under bröstvårtan.”
”Det går inte”, sa Ebba uppgivet medan tårarna hotade i hennes ögon. ”Det kommer inget och hon blir bara arg. Jag förstår henne. Jag är nog ingen vidare bra mamma åt henne, jag som bara gråter och gråter hela tiden.”
”Äsch, vad är det för prat!” sa Yrsa, tog upp det skrikande barnet i famnen och gav henne sitt lillfinger att suga på. ”Du är en fin mamma! Så, försök lite till, medan jag värmer lite getmjölk åt henne.”
Yrsa gav tillbaka det nu lugnare barnet och gick till eldstaden för att värma lite mjölk. Ebba försökte återigen få dottern att suga, men när mjölken inte omedelbart flödade in i den lillas mun släppte hon taget om bröstvårtan igen. Tårarna svämmade över när känslan av hopplöshet fyllde Ebba.
”Förlåt, min älskling! Förlåt!” snyftade hon fram. ”Jag räcker inte till! Jag är ingen naturlig mor. Jag kan ju inte ens amma mitt eget barn.”
Flickan började återigen gråta och Yrsa kom genast fram till Ebba för att ge henne mjölk i en skål och en linneklut att doppa i mjölken som barnet kunde suga på, men Ebba reste sig häftigt och höll fram dottern till hennes mormor.
”Mata henne du! Hon blir så lugn med dig.”
Yrsa tvekade lite, men tog sedan emot barnet och satte sig ner på en stol för att mata den lilla. Ebba satte sig en bit bort på en pall vid ytterdörren och såg på medan tårarna sakta fortsatte att rinna.
”Jag tror att hon känner hur ledsen jag är”, började Ebba snyftande. ”Tänk om hon tror att det är hennes fel, eller att jag inte älskar henne. Hon måste ju tro att jag inte vill ge henne mat, att jag vill svälta henne!”
Yrsa lyfte blicken från barnet och såg förskräckt på Ebba.
”Men det är ju inte ditt fel, det förstår du väl?”
”Om det inte är mitt fel, vems är det då? Jag är ju hennes mamma, det är ju mitt ansvar att ta hand om mitt barn, att skydda honom … henne …”
Hennes röst dog ut och hon dolde ansiktet i händerna. Yrsa förstod vad det hela handlade om och svarade henne så mjukt och försiktigt hon kunde.
”Det var inte ditt fel att Torsten dog, Ebba. Det är bara sådant som händer. Små barn är sköra varelser.”
”Om jag bara hade vaknat tidigare, om jag bara …”
”Så ska du inte tänka! Du har en frisk och kry liten flicka här och nu som behöver dig.”
”Men jag kan inte …”
”Jo då, det kan du! Skjut undan de där tankarna. De gör ingen nytta.”
Yrsa reste sig, gick fram till Ebba och försökte ge henne barnet, men Ebba drog sig undan och backade mot dörren.
”Snälla, kan du ta hand om henne en stund? Jag måste … öh, jag vet inte … jag kommer snart tillbaka.”
Hon tog sin blå sjal som hängde på en krok och svepte den tätt omkring sig som för att skydda sig mot en kyla som inte fanns och gick ut. Hon visste inte vart hon var på väg. Hon måste bara bort, bara en liten stund, få en andningspaus från all gråt och alla skuldkänslor. Hon hade aldrig haft några problem med amningen med Torsten… hennes lilla gosse… han hade vilat tryggt i hennes famn och tålmodigt sugit i sig näring och kärlek från hennes bröst. Nu fungerade ingenting. Dottern var hungrig och otröstlig och Ebba hade knappt sovit någonting alls på tre veckor sedan Vendla kom till världen. Och alla kom med goda råd och förmaningar. Håll henne si och håll henne så, håll fast hennes mun vid bröstet, tvinga henne inte. Mata inte för ofta, låt henne suga konstant. Hon hade lyssnat och provat allt de sagt, modern, Margareta och andra i en strid ström av hjälpsamma kvinnor i bygden. Ryktet gick nog snabbt, antog hon, och alla visste väl vilken oduglig mor hon var som inte kunde ge mat till sitt eget barn. Greta i Backen hade gått så långt som att erbjuda sig att bli amma åt Vendla och det hade varit det mest förödmjukande Ebba någonsin varit med om.
Hon stapplade vidare längs bygatan med blicken fäst vid marken framför sig och såg sig inte för. Plötsligt snubblade hon över något och föll handlöst till marken. Ett illtjut fyllde hennes huvud och hon såg sig förvirrat omkring. En liten pojke, inte äldre än två år låg, och stortjöt några steg ifrån henne. Det måste ha varit honom hon snubblat över och hon skyndade sig upp på fötter och bort till pilten och kom fram precis samtidigt som gossens mor.
”Förlåt!” utbrast Ebba förfärat och undrade om pojken slagit sig
utan att ta notis om sina egna skrubbsår på handflatorna. ”Förlåt så hemskt mycket! Jag såg honom inte. Jag är så ledsen! Har han skadat sig?”
”Det var mitt fel!” försäkrade modern som Ebba nu såg var Gunhild, smedens vänliga hustru. ”Jag borde haft bättre uppsikt över honom. Ibland är han bara så snabb att jag inte hinner med.”
Hon synade pojken efter tecken på att han skadat sig, men till Ebbas stora lättnad verkade han oskadd. Så fort han kommit upp i moderns famn hade han lugnat sig och nu maskade han sig otåligt i hennes armar.
”Ner! Ner!” gnällde han och Gunhild släppte ner sonen på marken igen. Han började genast tulta iväg från dem med häpnadsväckande fart för att ha så små ben.
”Det verkar ha gått bra!” sa modern med ett leende. ”Småpojkar!
Det finns visst ingen hejd på dem. Ursäkta, jag måste … Mikael! Stanna!”
Med en liten nick mot Ebba skyndade Gunhild efter sitt flyende barn och Ebba stod uppskakad kvar och såg efter dem. Småpojkar … vad visste hon om dem? Hon hade vetat om inte Torsten hade … hon skulle ha haft en son i precis samma ålder nu, men … Tårarna suddade ut den välbekanta miljön omkring henne. Det enda hon såg klart var den lilla pojken som sprang bort från henne, sorglös och på väg mot nya äventyr. Men inte hennes pojke, han skulle aldrig springa någonstans mer. Åh, Gud, fanns det ingen som kunde lindra denna smärta?
Ett ljud nådde henne plötsligt som genom vatten. Ding! Dong! Ding! Dong! Det var kyrkklockan som ringde från Guds hus. Hon hade bett om hjälp och den hade svarat. Hon hade inte satt sin fot i kyrkan sedan sonens begravning. Hon kände sig sviken och lovsångerna till en god Gud kändes falska och tomma. Men nu när klockan klämtade kändes det som om Han äntligen svarade henne. Plötsligt visste hon precis vart hon skulle gå, vem hon skulle prata med.
När hon såg kyrkan var porten öppen och det strömmade ut folk. Var det söndag? Eller fanns det någon annan anledning till
att de samlats? Hon väntade tills de flesta skingrats och sedan gick hon rakt mot kyrkan. Folk hon passerade såg oroligt eller misstänksamt på den rödgråtna kvinnan som gick likt en sömngångare rakt igenom folkmassan och upp mot den öppna porten. Hon kunde riktigt höra deras medlidsamma tankar. Man får ju förstå! Hon har ju förlorat ett barn. Men en del såg ogillande på henne. Vad kunde de tänka om henne, vuxna kvinnan som grät mitt bland folk? Det hade ju gått ett halvår och hon hade en ny unge att glädjas åt! Borde hon inte ta sig samman? Men egentligen kände hon faktiskt att hon struntade fullständigt i vad de tänkte om henne.
Väl inne i kyrkan stannade hon och tog in känslan av kyrkorummet. Det doftade sött från de brinnande vaxljusen på väggarna. Ljuset var dunkelt men det var ändå inte för mörkt för att hon skulle kunna se allting tydligt. Hon brukade älska den här platsen, älska att lyssna till Herrens ord och sjunga Hans lov. Nu kändes det bara tomt här inne. Hon gick sakta fram mot altaret och väl framme föll hon på knä och vände sin blick mot krucifixet framför sig. Jesus hade också varit någons son, Marias son. Hur hade hon stått ut med att förlora honom? Hur kunde någon moder stå ut med att förlora sitt barn och hur kunde livet kräva av henne att hon skulle kunna glädjas åt någonting igen när hennes hjärta var lemlästat?
”Ebba! Så underbart att du äntligen kommit till mig!”
Ebba vände sig om och såg fader Jon stå längst ner i kyrkan och le mot henne, men när han såg hennes tårstrimmiga ansikte blev hans uttryck med ens allvarligt. Han gick sakta fram till henne och sträckte fram en hand. Hon tvekade ett ögonblick innan hon fattade den och lät honom dra henne upp på fötter.
”Ebba, jag har saknat dig”, sa han med mjuk röst som låste upp hennes stängda murar.
”Åh, fader, jag har syndat, jag har syndat så förfärligt mycket, och jag kan bara inte förlåta mig själv. Ingen borde förlåta mig!”
”Berätta för mig och låt mig avgöra tyngden av dina synder. Kom!”
Han ledde henne mot en av bänkarna längs med långhusets vägg och tecknade åt henne att sätta sig. Sedan slog han sig ner bredvid henne.
När man förlorat den man älskat av hela sitt hjärta, hur hittar man då tillbaka till sin vilja att leva? Kan man hitta den stora kärleken igen, eller måste man acceptera att leva med sorgen?
Asaprästinnan Yrsa, Ebba och Albin, alla har de förlorat ett barn, men ett nytt liv har givits till dem av gudarna. Är Yrsa den som ska binda dem alla samman eller är det för sent att laga det som gått sönder?
Hon har dessutom förlorat mer än så. Mannen hon älskat har svikit henne. Det finns ingen du kan hata så mycket som den du älskat. Det brinner lika hett inom henne, men nu av hat och inte av kärlek. Hon trodde att de skulle leva sida vid sida, men nu måste de mötas som fiender. Det enda som finns kvar är kärleken till dottern och till Gudinnan, men är det tillräckligt nu då hon vet hur kärleken till Jon känns?
www.vistoforlag.se
