9789180661713

Helene Flood Änkan

Översättning

Leo Gefvert

But the line dividing good and evil cuts through the heart of every human being. And who is willing to destroy a piece of his own heart?

Aleksandr Solzjenitsyn

Fuck you, I won’t do what you tell me

Rage Against the Machine

Tjugofem dagar efter

Strax innan de kommer tänder jag alla stearinljusen. De på matbordet, de på skänken, de på hyllan. Jag gör mig upptagen. Ska väl visa dem något med alla dessa öppna lågor, trots att junikvällen är ljus. Att jag inte är rädd, kanske.

Men stämmer det? De levande ljusen fladdrar på bordet. Bakom mig hör jag farfarsklockan ticka i vardagsrummet, i långsamma suckar. Jo, jag tror det. Jag är spänd. Det är jag. Kanske lite nervös. Framförallt redo.

Ute är det mulet, dimmigt. Jag öppnar dubbeldörren till den utvidgade hallen och brandlukten slår omedelbart emot mig. Den är sur och obehaglig, stinker av bitter aska och härsken mjölk. Det är stanken som lågorna lämnar efter sig. Ingenting luktar som det. Det sticker i näsan, en lukt man aldrig glömmer.

Trappräcket har svarta partier, tapeten är skadad. Dörren till Erlings kontor står halvöppen. Därinne är allt förstört. Jag går förbi dörröppningen utan att titta.

Från fönstret i hallen har jag utsikt mot vägen. Man kan faktiskt se ut över hela grannskapet och ända ner till fjorden härifrån. Havet som vanligtvis kan skymtas mellan

trädkronorna har försvunnit i dimman ikväll. Men det spelar ingen roll. Jag ser mot vägen. Ser efter bilar som stannar. Efter framljus på väg mot huset.

De kommer komma. De är på väg, snart är de här. Och jag är inte rädd. Jag är redo.

Fyra dagar efter

Det ekar i öronen trots att det är tyst. Som om någon stängt av en stereo som har spelat på högsta volym i timmar, och ljuden fortfarande hänger kvar. Jag sitter i soffan och lyssnar efter ljuden som inte är där. Händerna skälver. Jag skulle kunna tänka mig något för att stilla nerverna, men jag håller emot. Sitter här och lyssnar till det enda hörbara ljudet: farfarsklockan som tickar i vardagsrummet.

Tanken är att jag inte ska vara ensam. Man har inte sagt det rent ut till mig. Jag tror inte det i alla fall, men jag måste medge att jag lätt faller ur samtalen. Läkaren som pratade med oss på sjukhuset Den dagen bad att få prata med mig, och jag minns väldigt lite av vad hon sa. Hon var kanske femtio, och hade de där linjerna längs munnen, fördjupningar i huden som årtionden efter årtionden av leenden och skratt och munhuggande och skrikande hade gjort permanenta. Jag betraktade dem och funderade på när mina hade uppstått. Hade jag varit äldre eller yngre? Jag hade inte märkt att de kom. När de väl dyker upp är det som om de alltid har varit där. Det tänkte jag på medan läkaren pratade. Hon hade avsatt tid i sitt hektiska schema för samtalet. Man får anta att det hon sa var viktigt.

Det är mina barn som har bestämt att jag inte ska vara

ensam. Jag hörde mina döttrar prata om det. Det var alldeles nyligen, igår eller kanske i förrgår. De stod inne på Erlings kontor, jag lyssnade ute i hallen. Det var Hanne som pratade, med insisterande röst, Hanne pratar alltid mest.

– Det kommer bli ett jättejobb, sa hon. Pappa har säkert fem fulla lådor med dem.

Silje svarade inte. Eller så hörde jag bara inte svaret. Hanne pratade om alla hans saker. Hon kände ansvar för dem, förstod jag. Ville se till att det togs om hand, eller sorterades, till och med kastades. Det var nytt för mig. Erlings saker finns överallt i huset, och varför skulle de inte göra det? Det är vårt hus.

Och nu måste de se efter mig, sa Hanne. Silje gjorde ett samtyckande ljud. Hanne fortsatte: Det måste vara så tufft, mamma borde inte vara ensam. Jaså, tänkte jag, borde jag inte? Jag har alltid tyckt om att vara ensam.

Dörren stod halvöppen och jag kikade in. De stod vid skrivbordet, sorterade några papper. Hans kalender låg på bordet, uppslagen. Tydligen var den fylld med möten som nu inte skulle bli av. Mina döttrar hade ryggen mot hallen där jag stod, ingen av dem såg mig.

Idag är det Bård som ska komma. Han ringde nyss och berättade att han är på väg. Skulle till en kund först, någonstans jag inte kan komma ihåg, var det Drammen, var det Tønsberg? Jag hade ett av de där ögonblicken igen, jag checkade ut ur samtalet. Det har hänt flera gånger de här dagarna. Är det på grund av det som har hänt, en bieffekt av chocken? Fram till nu har jag varit förskonad från stora förluster, men jag förlorade ju pappa för många år sedan. Och man hör ju saker. Om andra människor. Deras förluster. Har någon

pratat om det här? Den här oförmågan att hålla fast vid ett samtal. Att uppmärksamheten bara glider bort, hakar fast vid absolut vad som helst blicken faller på, det första man ser. Som om hjärnan inte längre orkar prioritera.

Utanför ligger verandan naken. Om jag blundar, ser jag en glimt från Den dagen: Maria Berger som kommer springande uppför Nordheimbakken och ropar på mig. Plastspännet som fäster cykelhjälmen under Erlings haka, randen av ögonvitan knappt synlig under ögonlocken. Handen med vigselringen, lika bekant för mig som min egen, liggande på asfalten. De oväntat obekväma stolarna i väntrummet på sjukhuset, Hannes klickande hälar i hallen när hon kom springande. Linjerna runt läkarens mun. Sången som spelades på bilradion när Bård körde hem mig efteråt, oh, baby, baby, it’s a wild world. Att låsa in sig i det här huset ensam. Att jag inte tog en sömntablett, för tänk om Erling ändå kom hem, då måste jag vara vaken, måste kunna låsa upp för honom. Jag visste ju att han inte skulle komma. Skärp dig. Han är inte här längre, det skakar i kroppen, det sticker i fingrarna: Erling är död.

Jag vet ju det. Visste det då också. Låg ändå där, ensam i sängen och tänkte: Om han kommer hem måste jag höra det.

Vid matsalsväggen skymtar jag spetsen på den inslagna blombuketten. När ställde jag den där? Kan det ha varit strax innan jag satte mig? Jag vet inte, jag är osäker på hur länge jag har suttit här. Buketten hängde på ytterdörren när jag kom från affären tidigare idag. Jag har inte gjort något med den. Har inte ens öppnat för att se vem den är ifrån. En lång

stund satt jag bara vid matsalsbordet och betraktade den.

Det är något förunderligt med allt som krävs av en, tänkte jag, alla de arbetsuppgifter som följer med en blomsterbukett. Först måste den packas upp, pappret måste kastas, stjälkar beskäras, en vas måste grävas fram långt inifrån skåpet och fyllas med vatten och blomsternäring. Därefter måste blommorna ha omvårdnad: vatten måste bytas, vissna blommor måste tas bort, de resterande ordnas. Sedan dör de allihop, såklart, och då måste rubb och stubb kastas, vasen måste diskas och torkas, soporna bäras ut. Vilken idé: Din man är död, och var så god, här har du tjugo individuella snittblommor, avskurna vid roten och därmed vid gravens rand; nu är det ditt jobb att ta hand om dem, göra vad du kan för att fördröja det oundvikliga, innan du måste inse din otillräcklighet när de vissnar och dör. Å andra sidan är det ju bara en vedertagen sed, och kanske är det mest förnuftiga att inte tänka för mycket på det. Erling var upptagen av förnuft. Det är en förnuftig kvinna, kunde han säga om än den ena eller andra, eller: Han uppförde sig förnuftigt. Det var hans största komplimang. Det motsatta fördömde han fullständigt.

Farfarsklockan slår. Därefter tilltar tickandet, tick, tack, husets puls. Jag sitter i soffan och betraktar överdelen av den inslagna buketten. En förnuftig kvinna skulle packa upp den. I mitt huvud låter jag den bara stå där, lutad mot väggen, vänder mig om och går upp på övervåningen, in i badrummet och öppnar vårt lilla medicinskåp. Finner asken med varumärket, etiketten med mitt namn tryckt med prydliga, svarta bokstäver, Evy Krogh, mot sömnlöshet och oro. Hur länge sedan var det sedan sist?

Men det är egentligen inte oro jag känner. Jag vet inte

vad det är. Jag skulle bara önska att jag slapp förhålla mig till allt det här.

Tidigare idag stod en ung man från klimatorganisationen vid dörren. Han uttryckte sina kondoleanser, hade med sig en blomma. Herregud, det är tragiskt, sa han, och sedan korrigerade han sig: Eller i varje fall väldigt ledsamt. Jag tänkte på den där korrigeringen efteråt. Erling är sextioåtta. Var. Antagligen betydligt äldre än den där pojkens föräldrar. Jag sa inget om det. Han hade åtminstone med sig en krukväxt och inte en bukett.

Igår kom Synne. Olav var här redan dagen efter, det var även Erlings syster som tog en snabbtur från Bergen. Här sitter jag och försöker hålla räkning på dem, allihop. Vi lever ganska lugnt, Erling och jag. Har inte mycket besök. Som regel är det bara vi här, och de senaste dagarna har det varit fullt sjå.

Ett skarpt ljud skär genom rummet. Dörrklockan låter som ett flyglarm, det hugger genom luften, kräver handling. Den har varit så sedan vi tog över huset efter Erlings föräldrar. Det var nog svärfar som fick den installerad, det skulle vara likt honom. Det finns inget inbjudande med den, den ber dig sträcka på dig, och alla de dagar under de dryga trettio år jag har bott i det här huset har jag avskytt att den är så sträng. Men nu finner jag den betryggande. Upp och hoppa, säger den, och mina ben, som jag annars inte tycks kunna styra, lyder.

– Mamma, ropar Bård.

Jag har tydligen inte gått tillräckligt fort för honom, han har släppt in sig själv. Har inte tagit av sig skorna. Det gjorde han som barn också, glömde och klampade in med skorna. Det hugger till i hjärtat när jag ser det.

Nu är han längre än mig. Inte heller så ung längre. Han kramar mig, och jag ser att håret är tunt på bakhuvudet, att de ljusbruna lockarna blir allt glesare. Han har samma hårfärg som jag när jag var yngre, det har även Hanne, men hans lockar håller på att gråna. Hanne har behållit färgen, antagligen med hjälp av dyra besök hos frisören. Bård luktar bil och kaffe, han har på sig en välskräddad ljusblå skjorta. Jag släpper taget, kikar på honom. Huden är grå och ryckig runt ögonen.

– Hur går det för dig, frågar han, och jag säger inget om skorna.

– Jodå, säger jag. Och hur är det med dig?

Han stryker en hand över pannan. Smeker liksom bort tröttheten. Ler svagt.

– Jodå.

Bård är min förstfödda. Han kom till världen när jag var tjugotre, röd och sprattlande. Var ett känsligt barn, blyg. För det mesta mild, men när han blev provocerad kunde han rasa. Man ska inte rangordna sina barn, och jag älskar dem lika mycket, det gör jag. Men jag står närmast Bård. Läser av honom lättare än flickorna. Känner en särskild värme för

honom också. Nu äter vi i tysthet. Jag har glömt bordstabletterna, ser jag. Det gamla mahognybordet i matsalen tillhörde Erlings föräldrar, det blir märken bara man tittar på det. Nu har jag ställt den fettfläckiga lådan med kycklingwok Bård hade med sig rätt på bordet.

Bård stirrar ut i luften med glasartad blick, han är långt borta. Tänker han på sin pappa? Smärtar den färska förlusten i honom? Men nej, det är inte det. I alla fall inte bara. En del av honom befinner sig fortfarande på jobbet, tänker jag, grubblar över det senaste mötet.

Han ser upp, märker att jag betraktar honom. Ler. Han är vacker också, min pojke. Vuxit sig slank, fick jämna, fina drag.

– Vad har du gjort idag, då, mamma? frågar han.

– Inget, säger jag. Suttit här.

Det överraskar honom. Själv kan han säkert inte minnas senaste gången han hade en dag där han inte behövde göra något. Han och hustrun bor i ett gammalt hus de renoverar och har två pojkar som ägnar sig åt alla möjliga sporter. Varje helg är de på möten eller matcher eller lopp, de säljer våfflor och vallar skidor och hejar fram laget, och när de inte gör det målar de lister eller jobbar i trädgården.

– Hela dagen?

– Vad skulle jag göra, frågar jag.

Han rycker till lätt. Sedan bryter ett litet leende fram på hans läppar.

– Nej, säg det.

Medan han sträcker sig efter lådan med takeaway så att fettfläcken på spegelblanka bordsskivan blottas, frågar han om de inslagna blommorna vid skänken.

– Det kom några blommor till dörren, säger jag. Jag hann inte öppna dem.

– Du hann inte?

Han rynkar pannan, leendet försvinner.

– Jag kan göra det, säger han.

Saxen ligger på kontoret. Det stora skrivbordet är från Erlings pappa, Krogh, juris doktor och domare i Högsta domstolen. Det är massivt, i mörk ek, med snirkliga ornamenteringar som samlar damm som är nästan omöjligt att få bort. Jag har aldrig tyckt om det. Vi ärvde massa möbler när vi tog över huset, detta brunbetsade enfamiljshus på en kulle i Montebello. Möblerna följde med i lasset. I hyllor längs väggarna står Erlings alla böcker. Skrivbordsskivan ligger tom och öppen, redo för arbete.

Men något är annorlunda härinne. Är det inte? Jag kan inte sätta fingret på vad. Den blanka skrivbordsskivan, stolen med den höga ryggen bakom. Jag tar saxen från pennstället. I dörröppningen vänder jag mig om och ser mig omkring. Jo, det är något som inte stämmer här.

Men det kanske är naturligt. Han fattas ju, och kanske är det bara det.

– Här, säger Bård, när det första lagret av papper är borta från buketten, han räcker mig kortet.

Kuvertet är kritvitt och rent, obesudlat, lappen inuti är ett gräddvitt, texturerat papper. Kära Evy, står det. Mina kondoleanser för förlusten. Erling var en kär vän, och det är du med. Bästa hälsningar Edvard Weimer.

Innanför omslagspapperet är det plast. Bård suckar, all denna förpackning. Jag svarar inte. Läser kortet igen. En kär vän.

– Ska det verkligen vara så många grejer för en enkel

bukett, mumlar Bård. Pappa hade gått i taket.

Och det är du med.

Innanför plasten är det en bukett med tjugo långstjälkade vita rosor.

Mor hade en regel för betydelsen av färger på rosor. Rött är för hjärtat, gult till en vän. Vitt är för … Jag minns inte. Det är flera årtionden sedan jag pratade med Edvard Weimer, men något säger mig att han är en man som vet sådant.

– Vem var det från? frågar Bård.

– En som heter Edvard, säger jag. Han är en gammal vän till pappa.

Bård kastar ett öga på kortet och rynkar pannan.

– Aldrig hört talas om honom.

Inte heller den här kvällen tar jag några sömnpiller. Därför ligger jag vaken, vrider mig i sängen. Vid tiotiden reser jag mig och går ner till nedervåningen.

Det är mörkt i hallen. Allt jag ser är det svaga ljuset utifrån som skiner in i Erlings kontor och sipprar ut genom den öppna dörren. Själv står jag i skugga. Barfota går jag bort till dörröppningen, tittar in.

Det är något som inte stämmer här. Något har flyttats. Något som skulle vara här har försvunnit.

Men vad har det för betydelse? Saker rör på sig, det sker ständigt. Natten grumlar tankarna. Mörkret, tystnaden, ger omgivningarna en annan betydelse. Förvandlar småsaker till omen och oväsentligheter till osaliga andar. Jag borde gå upp igen, borde lägga mig, få några timmars sömn.

Jag blir alltjämt stående. Räknar sekunderna, ser mig omkring.

Fem dagar efter

De står på trappen när jag öppnar ytterdörren, en man och en kvinna. Mannen är lång, senig. I ansiktet har han en buskig mustasch. Jag har aldrig tyckt om skägg och mustasch, har det från mor, som ansåg att hår i ansiktet är oanständigt. Kvinnan bredvid honom har skinnjacka och rödbrunt hår i en hästsvans. Den långe, mustaschprydde bär jeans och allvädersjacka. Av allt att döma var det han som ringde på.

– Krogh, frågar han. Evy Krogh?

– Ja?

– Gundersen här, från polisen. Det här är min kollega Ingvild Fredly. Beklagar din mans nyliga bortgång.

Jag nickar. Jag vet inte vad jag förväntas svara.

– Vi har några frågor kopplade till det, säger han. Kan vi få komma in?

Han som kallar sig Gundersen tornar upp sig i mitt vardagsrum. Erling var lång han med, men axlarna sjönk lite med åren. Gundersens axlar är orubbligt raka, och kroppen lätt framåtlutad, som om han inte kan vänta på vad som kommer härnäst. Jag får ett intryck av att han är otålig, redan flera steg före oss andra. Ingvild Fredly säger:

– Går det bra om jag tittar runt lite?

Jag bara ser på henne. Går det bra? Jag har ingen lust att hon ska titta på våra saker, verkligen inte, men man säger väl inte nej till polisen? I alla fall inte om man är från ett anständigt hem och har vuxit upp med föräldrar med respekt för auktoritet, och som gjorde sin plikt, betalade sin skatt och knappt fick en fortkörningsbot.

– Ja, säger jag.

Hon har markerade drag, stora ögonbryn, kraftig haka. Men hon har vänliga ögon.

Jag visar in henne i hallen. Öppnar de tunga dubbeldörrarna som alltid har varit där. De var svärmors idé, gissar jag. När de är stängda, vilket de alltid är, skiljer de den gemensamma delen av huset från den privata: övervåningen med sina sovrum, kontoret, källardörren. Innan vi flyttade in tänkte jag att det var ålderdomligt, men utan att veta hur har det blivit så för oss också.

När vi har gäster, om det så är våra barn, stänger vi dubbeldörrarna. Det som är innanför är för Erling och mig.

Men bara på några dagar är allt vänt uppochner, utan vidare tar sig mina döttrar in genom dubbeldörrarna och in på kontoret. Jag släpper in Fredly också. Kanske är det sedan länge förbi att anse något som privat och i behov av att döljas, tänker jag medan jag ser kvinnan gå mot trappan.

När jag kommer tillbaka står Gundersen och ser sig omkring.

– Kan vi sätta oss någonstans, frågar han.

Han lägger vikten på hälarna nu, observerar. Det kan tyckas som att han tar sig tid, men jag ser hans blick, den hoppar hit och dit i rasande fart, tar in allt.

Vi sätter oss i vardagsrummet. Jag tar soffan, han väljer fåtöljen. Han vilar armbågarna mot knäet, lutar sig fram.

– Så, säger han. Du undrar kanske varför vi är här?

Jag nickar.

– Som du vet blev ju din man obducerad.

Blev han? Läkaren med linjerna i ansiktet. Allt hon sa som jag inte lyssnade på. Mina händer skälver lätt mot låren, och jag knyter dem i knäet, döljer dem. Polismannen lägger väl märke till rådvillheten, för han bläddrar i papperna, säger något om information jag ska ha fått på sjukhuset.

– Det var Den dagen, säger jag. Det är något jag inte riktigt kommer ihåg.

– Förståeligt.

Det är medömkan i hans blick, men inte alltför mycket, och det tycker jag om. Nu ser jag att han har vänliga ögon, han med.

– Det visade sig att en del oklarheter upptäcktes. Vi tänkte att det kunde vara värt att kolla upp.

Han bläddrar i papperna igen.

– I sjukhusjournalen står det att Erling tog en del mediciner. Hjärtmediciner och liknande. Stämmer det?

– Ja, säger jag. Dagligen.

Gundersen upprepar, Digoxin, Metoprolol, Simvastatin och så vidare och så vidare, utskrivet av läkaren på grund av hjärtbesvär för ett par år sedan. Jag nickar lydigt. Har läst de namnen på askar och burkar i badrumsskåpet, men minns inte vad som skrevs ut när och för vad.

– Det patologen undrar över, säger Gundersen, är att det inte fanns något spår av det i hans kropp.

Det känns som att jag bara delvis hör honom. Den

känslan igen, som om jag lyssnat på öronbedövande musik i timmar och någon just stängt av den.

– Det verkar alltså som om han inte har tagit sina piller, säger polismannen. Inte på flera veckor.

– Det var konstigt.

– Han har inte sagt något om att han slutat ta dem?

Blivit rädd för bieffekter eller börjat träna istället? Äta sunt, uppsöka homeopat, sådant där?

Jag fnissar. Ljudet är malplacerat, det överraskar både honom om mig.

– Du känner inte Erling, säger jag. Om läkaren sa att han skulle göra något, så gjorde han det. Hade hon bett honom springa maraton inför våren, hade han börjat träna. Och han föraktade alternativmedicin.

Gundersen ler.

– Känner typen, säger han. Desto märkligare då. Vet du var han förvarade sin medicin?

– Javisst. I badrumsskåpet uppe i badrummet.

Jag ser framför mig Fredlys händer i skåpet. Och min egen ask, mot sömnlöshet och oro.

– Fint, säger han, men gör ingen min av att resa sig.

Istället lutar han sig fram på armarna som han stöttar mot låren, ser på mig.

– Men vad tänker du om det här, Evy? Erling följer läkarens ord till punkt och pricka, läkaren har förskrivit både hjärtmedicin och kolesterolsänkande, och ändå hittar vi inte ett spår av det i hans kropp.

– Jag vet inte, säger jag. Jag vet inte hur man ska förstå det.

Jag hör min röst som ett eko. Jag är så sömning, så slö, ändå tog jag inte någon tablett igår. Det är som om jag

betraktar oss på avstånd. Som om inget av det här egentligen angår mig. Eller som om det är en dröm. Erling är död, och nu sitter det en polis i vårt vardagsrum.

– Gundersen, ropar poliskvinnan från övervåningen.

– Ett ögonblick, säger han och reser sig. Farfarsklockan tickar sig genom sega sekunder innan han kommer tillbaka. Jag räknar till tvåhundrasjuttionio av dem.

– Det finns inga medicinaskar i badrumsskåpet, säger han när han kommer tillbaka.

– Det är där han har dem, säger jag. Bredvid spegeln, i det vägghängda skåpet.

– Vi letade på hyllorna, säger han. Det är vanliga smärtstillande, två askar med ditt namn och en burk trankapslar. Inget som tillhör Erling.

Och jag är fortfarande långt borta, som om jag betraktar oss genom fel ände av en kikare. Känner ett obehagligt gnagande bakom örat: Har jag inte sett den där medicinasken där nyligen?

Det är kanske tre år sedan han fick det första receptet. Han började bli mer andfådd, klagade över det och jag sa: Gå till läkaren. Nja, sa han, ska det verkligen vara nödvändigt?

Det gick några veckor. Jag beklagade mig för Hanne, Hanne ringde husläkaren och bokade tid, och sedan ringde hon Erling och sa: Du har tid på onsdag, kan du se till att gå dit?

Läkaren lyssnade, kontrollerade och blev bekymrad. Erling skickades på en utredning till sjukhuset, och när han kom hem hade han recept. Apoteket gav honom två askar och en burk. Han ställde dem på det nötta vardagsrumsbordet.

– Daglig dos, sa han, och han var lite blek. Nu ska jag äta medicin livet ut.

Vi såg på dem, båda två, askarna och burken. Erling tittade upp på mig med det sneda leendet han fick emellanåt.

– Ingen lever för evigt, Evy.

Jag blinkade ett par gånger, kände mig underligt berörd.

Tänkte: Så börjar den, ålderdomen. Jag tror att jag hade tagit ett glas vin till lunch den dagen, så därför var jag tvungen att fråga mig själv: Var det just det han sa? Medicin livet ut?

Gundersen sätter sig ner igen. Fåtöljen verkar lite låg för honom, de långa benen sticker ut på varsin sida, knäna sticker upp som bergstoppar.

– Hur var ert äktenskap? frågar han.

– Fint, säger jag.

Det bubblar till i halsen igen, för är inte det här absurt?

En del av mig tänker: Erling kommer bli så förvånad när jag berättar det här för honom. Just när det går upp för mig att så blir det inte, att jag aldrig mer ska berätta något för honom, lägger sig något tungt över bröstet och trycker till, pressar ihop lungorna. För någon hundradels sekund har jag fullständig andnöd. Luftröret är tomt, halsen stel och iskall, förlusten, att mista Erling och allt som är borta med honom, jag kan varken se eller höra. Sedan försvinner känslan, syn och hörsel återvänder, det är som om inget har hänt. Det går så fort, jag tror inte att polismannen märker det.

– Och familjelivet annars, frågar han. Ni har barn, eller hur?

– Ja, säger jag. Tre stycken. Alla vuxna.

– Och de är gifta och har egna barn?

– De två äldsta är gifta och har barn. Jag har tre barnbarn.

– Och hur kommer du överens med dina barn? Är det slitningar eller fejder eller liknande?

Nej.

– Jag tänker inte nödvändigtvis på stora konflikter, men du vet, spänningar, som det kan vara.

Jag säger, långsamt, avlägset:

– Inget sådant. Vi är goda vänner.

– Javisst, säger Gundersen och nickar. Nåväl, det finns ju alla sorter. Och övrig familj?

– Likadant. Mina svärföräldrar är döda, min svägerska bor i Bergen. Min bror och familj träffar vi då och då. Och min mor bor på hem, jag besöker henne ett par gånger i veckan.

Han nickar. I mitt huvud räknar jag efter: Hur ofta är jag hos mor? Är det verkligen varje vecka?

– Vilka har tillgång till huset? frågar han.

– Tillgång?

– Jag menar, vilka har varit här? Under, låt oss säga, de fyra senaste veckorna sedan Erling dog.

– Fyra veckor? Vänta ett slag.

Hjärnan är som gröt, det går så oändligt långsamt därinne.

– Jag och Erling. Kanske våra barn. Jag menar, de har varit på besök. När kan det ha varit?

Men det är så svårt att komma ihåg. Kan påskmiddagen ha varit senaste gången?

– Jag beklagar, säger jag med hes röst. Jag är vanligtvis inte så här. Det är något i huvudet som …

Jag harklar mig, det låter som en hickning. Han är tyst, låter mig samla mig, och jag andas djupt, drar in luft ända ner i magen.

– Familjen kom till middag på påskafton. Det måste väl varit för tre veckor sedan. Det var vackert väder, vi tog ett glas på verandan först, och åt lammstek i matsalen.

– Vilka är familjen? Barn, svägerskans barn, barnbarn?

– Min son Bård med hustru, och deras två pojkar. Hanne med make och femåringen. Och sedan Silje, min yngsta dotter. Dessutom var Olav här. Olav är min bror. Hans hustru var med, de tog med sig mor. Så ja, storfamiljen.

Han antecknar ingenting, men jag kan se att han noterar det, liksom lagrar det i minnet.

– Och vem har varit här efter att Erling dog? frågar han.

– Barnen. Olav och hans hustru. Erlings syster. Den närmsta familjen, och ja, min väninna Synne har varit här, hon bor inte långt härifrån, på Røa.

Jag tänker efter, och när han drar efter andan för att säga något, tillägger jag:

– Och ledaren för Gröna agenter. Det är den organisation Erling jobbade för fram till i maj förra året när han blev pensionär. Han var här, nu ska vi se, jag tror det var igår. Vad heter han nu? Kalle, eller nej, jag kommer inte ihåg.

Gundersen höjer ett ögonbryn. Han tittar snabbt ner i sina papper. Jag ser framför mig den unge mannen med krukväxten. Tragiskt, eller i varje fall väldigt ledsamt. Ser framför mig hur han stod också, lutad mot dörrkarmen in till kontoret. Polismannen noterar något i marginalen på ett av sina papper, och stänger sedan mappen innan jag kan se vad han skrev.

– Och annars, säger han. Vem har möjlighet att komma in hit? Säg att ni går ut på en promenad. Låser ni dörren? Är det någon som har nyckel?

Jag säger:

– Våra barn har nycklar, och vi har en extranyckel gömd i garaget.

Över oss hörs steg. Hon däruppe går igenom våra saker,

ser på dem med professionell blick. Erlings toalettsaker, och mina med. Ser hans pyjamas, hopvikt på hans sida av sängen, som jag inte har fått mig till att röra. De vanskötta växterna. Bilden på byrån, barnen som små: Silje i Hannes knä, Bård stående bakom med allvarlig blick. Dammet på ramen. Smutskläderna jag inte har rört sedan förra veckan.

Kanske gräver hon i underklädeslådan, hittar pillerasken jag har i reserv, gömd under trosor och behåar. Försöker sätta ihop ett liv.

Nu går hon i hallen. Hennes taktfasta steg skapar en förunderligt jämn rymt.

– Det var en sak till också, säger Gundersen. Jag förstod det som att det var en annan cykelolycka också? Och att den olyckan skedde några månader innan han dog?

– Va, frågar jag. Åh, menar du när han föll? Ja. Han var på väg till ett möte på Gröna agenter. Han är ju pensionär nu, men är fortfarande där några gånger i veckan. Så han åkte nerför Nordheimbakken, och sedan bromsade han för att han kom på att han skulle ha med sig några papper. Bromsarna fungerade inte, han kunde inte stanna och körde ner i diket. Han blev ju inte skadad eller så, fick bara några skrubbsår. Det var ju en lycka att han stannade där. Hade han inte kommit på det där med papperna skulle han väl inte bromsat förrän i Husebybakken, och då hade det gått mycket värre.

– Ja, säger Gundersen. Det var tur. Fick han reda på vad som hade hänt?

– Nej, jag vet inte, säger jag. Det var väl bara bromsarna. Du vet, det är en gammal cykel. Erling reparerar saker själv. Det händer att han gör fel.

– Och var det några andra olyckor?

– Nej.

– Något med en lampa som kortslöts på jobbet?

– Inte vad jag kan komma ihåg. Och det skulle han ha nämnt.

Gundersen säger inget. Han nickar, men långsamt. Som om han värderar mitt påstående, och inte är direkt övertygad. Jag tänker efter. Kan han ändå ha nämnt det? Något går upp för mig.

– Varför frågar du? säger jag.

Han rycker på axlarna. Kollegan går nerför trappan.

– Varför obducerade de egentligen Erling?

Han tvekar.

– Rutin.

Hans händer samlar ihop papperen, stoppar tillbaka dem i mappen.

– Dödsorsaken ser ut att vara hjärtinfarkt, säger han utan att se på mig. Och det är ju inte något chockerande med det, sett utifrån ett medicinskt perspektiv. Läkaren säger att han hade levt i många år om han tagit sin medicin. Men ja, det gjorde han ju inte. Och han var i riskgruppen.

Han ser upp, spänner ögonen i mig. Blicken är lugn.

– Det är en sak jag ändå funderar över, säger han. Lägg inte för mycket i det, Evy, men kan du tänka dig att det finns någon som ville skada Erling?

Det yttre synfältet sprakar. Det här kan inte hända. Som de sa, mina döttrar: Låt inte mamma vara ensam.

– Nej, säger jag. Vi lever ett lugnt liv. Det finns ingen som har något att anmärka på oss.

Ett år före pensionen sa Erling utan förvarning upp sig från Statens vägverk, och tog anställning hos Gröna agenter. Han hade i åratal pratat om klimatförändringar och hållbarhet och mänsklig idioti, i en gradvis hätskare ton. Han cyklade mer, återvann alltmer frenetiskt. Satte allt strängare riktlinjer för vad vi köpte, vad vi kastade, vad vi åt. Kommenterade andras konsumtion, några gånger på ett sätt som generade mig. Ändå kom jobbytet som en överraskning. Pappas lite för tidiga pension, kallade jag bytet när jag pratade med Hanne. Tänkte väl att det var så det var: I trettioåtta år hade han jobbat för samma arbetsgivare, varit på plats exakt klockan åtta, ätit lunch halv tolv, gjort sitt dagliga värv. Kanske blev han utmattad, lite i senaste laget, av monotonin i det.

Det var krävande att anpassa sig till den nya arbetsplatsen. Hans chef var den purunge mannen som var här, Kyrre Jonasson heter han, jag minns det nu. Ingen av kollegorna var över fyrtiofem. Erling var hopplöst gammalmodig och visste det själv. Hanne sa: Pappa är född en generation för sent. Fäderna till hennes väninnor åkte slalom med sina kompisar och var på Facebook.

Han måste ha vantrivts hos Gröna agenter, måste ha känt sig som en fisk på torra land. Han pratade om kollegernas slöhet och bristande förståelse: De ville ha kampanjer i sociala medier medan Erling ville stämma staten.

– Ska de förändra världen med sina mobiltelefoner, frågade han.

– Det är den nya världen där ute, Erling, sa jag.

Han fnyste.

– Världen är som den alltid har varit, sa han. Bara varmare och med mindre biodiversitet.

Han måste ha blivit besviken. Men han berättade inte mycket om hur han hade det. Pratade desto mer om global uppvärmning och utsläppskurvor och förändringar i biosfären. Och jag blev så trött på att lyssna. Jag fortsatte tänka på andra saker medan han berättade.

Medan vi går till garaget berättar jag det för Gundersen. Han har möjligen frågat, jag är inte helt säker. Medan jag pratar, nickar han och kommer med små, samtyckande ljud. Han är en god lyssnare, tänker jag. Man vill berätta mer.

Garageporten är tung, det krävs en del för att få upp den. Gundersen tar tag och hjälper mig, placerar sin hand på handtaget, bredvid min. Den är stark, men inte särskilt stor. Håren som täcker handryggen är ljusa och fina, och det är något känsligt med fingrarna. Han kramar åt och tillsammans drar vi upp porten.

– Beklagar, säger jag och ler mot honom. Den är lite gammal.

Längs väggen på långsidan, bredvid bilen, står Erlings arbetsbänk. Jag visar honom reservnyckeln som ligger i en låda i bänken. Sedan visar jag honom ut igen, leder honom till där cykeln står, på garagets andra sida. Men väggen är tom. Erlings DBS-cykel från nittiotalet, med tejpat styre, är inte där.

– Det var konstigt, säger jag.

Gundersen säger ingenting. Jag går runt till baksidan av garaget, ifall den skulle ha rullat ner, men där finns ingenting, cykeln är borta.

Den dagen låg cykeln bredvid honom vid kanten av Sondrevegen. Hjulet hängde i luften över asfalten. När jag kom hem den kvällen, när Bård parkerade vid vägkanten och släppte av mig medan bilradion spelade it’s a wild world, stod den lutad mot garageväggen. Någon måste ha lett upp den, tänkte jag då, och efter det har jag inte tänkt på den.

– Jag är säker på att den stod här.

Men allt går runt i huvudet, dagar, tider, jag är inte säker på någonting längre. Kan jag överhuvudtaget veta med säkerhet att den stod här efter att han dog?

– När såg du den sist? frågar Gundersen.

– Jag vet inte riktigt, säger jag. Jag minns inte.