© Jens Henrik Jensen and Politikens Forlag 2023 in agreement with Politiken Literary Agency Originalets titel: Pilgrim Översättning: Leif Jacobsen Omslag: Anders Timrén Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook UAB, Litauen ISBN 978-91-8066-060-0 Bokförlaget Polaris, Stockholm www.bokforlagetpolaris.se
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 2
2023-10-06 10:58
Jens Henrik Jensen
PILGRIM Del 6 i Oxen-serien
Översättning: Leif Jacobsen
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 3
2023-10-06 10:58
Pilgrim (latin, av peregrinus, ”att röra sig genom landskapet”): en person som av religiösa skäl färdas till helig plats, oftast till fots, som botgöring eller för att fylla ett syfte. Under högmedeltiden vimlade vägarna av pilgrimer då många män niskor utförde åtminstone en pilgrimsresa under sin levnad. Under hela medeltiden utgjorde Jerusalem med sin gravkyrka den viktigaste vallfartsorten, därefter följde Rom och Santiago de Compostela i Spanien. I Danmark var målet ofta någon av helgonkällorna. De stora världsreligionerna har alla sina egna pilgrimsorter. Källa: Wikipedia ( författarens sammanfattning).
5
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 5
2023-10-06 10:58
Första kapitlet
Pappa. Sin anspråkslöshet till trots överträffade detta korta ord allt. Det var lösenordet som jagade bort alla helvetets skuggor och öppnade dörren till ljuset och själva livet. Där han nu befann sig och bara gick och gick. Inget i universum kunde vara mer motsägelsefullt än nuet och den tid som nyss varit – bakom den låsta dörren. Som dag och natt. Som frihet och fångenskap. Som det bräckliga livets plasma och mjukdelar, och härdat stål … Han såg svärdet blänka till för sitt inre och kände kraftansträngningen bränna till i högerarmen likt en fantomsmärta. Den tveeggade klingans hugg. Snett uppifrån. Det långa öppna såret som den lämnade efter sig. Kaskaderna av blod och de glänsande inälvor som rann ur bukhålan och som en bisarr, förvriden och alltför tung motvikt tvinga de ner hans motståndare på knä. Han kramade svärdsfästet, stirrande på sin högra hand. Den var så hårt knuten om … ingenting … Han öppnade den och sträckte ut sina ömmande fingrar. Solens milda strålar letade sig ner genom det luftiga molntäcket och värmde ansiktet, där de traskade på längs grusvägen. Aprilvädret var aldrig helt att lita på, men de senaste dagarna hade varit fantastiska. Det myllrade av liv överallt. – Pappa? Än en gång lät han ordet viktlöst sväva mellan dem. Fem bokstäver som bildade en av tillvarons mest bärande konstruktioner. Pelaren som 7
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 7
2023-10-06 10:58
höll upp allt. Två korta stavelser, och ändå innehöll ordet en sådan kolossal självklarhet att få ens skulle få för sig att reflektera över det. Men han gjorde det. De tre p:na som utgjorde en treenighet som tillsammans danade en underström av styrka, som flödade igenom honom och skulle få honom att fortsätta gå, om så till världens ände. Utan att vackla. Det gick inte att dra ut på pausen längre. – Ja? – Varför kallas den för Härvägen? Är det en väg för soldater, eller? – Har du inte hört talas om Härvägen tidigare? – Nä. – Och ni har aldrig pratat om Härvägen i skolan? – Nä. – Det var konstigt … det är en mycket berömd väg. Vissa delar av den är fyratusen år gamla. Den löper genom hela Danmark, från norr till söder, följer den jylländska höjdryggen, som är en vattendelare … – Vattendelare? Han rådde inte för ett leende. – En vattendelare är en sorts skiljelinje. Där rinner vattnet antingen åt ena eller andra hållet. I det här fallet österut eller västerut, i grova drag. Förr i tiden vandrade man högst uppe på höjdryggarna för att slippa ta sig över besvärliga vattendrag eller genom oländiga sumpmarker. Du får komma ihåg … på den tiden kunde naturen bilda svåra hinder för oss människor. – Också för soldater? – Visst. Även härar har använt sig av vägen när de skulle ta sig norrut eller söderut, men för det mesta fungerade den som en handelsled. Den kallas också för Stutvägen. – Vad betyder det? – Stut, menar du? Nu övergick leendet i ett regelrätt skratt. Det är en sorts oxe, en avelstjur. Förr i tiden föste man boskap längs den här 8
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 8
2023-10-06 10:58
vägen, ända ner till gränsen och vidare långt in i Tyskland, ner mot Hamburg. Där kallar man vägen för Der Ochsenweg. – Menar du allvar, pappa? Så häftigt … Vi går alltså på vår egen väg? Oxenvägen? – Det kan man väl säga, Magnus. Men nu ska du inte börja se oss som avelstjurar. Han skrattade kluckande, lade armen om sin femtonåriga son och drog honom till sig. I detta nu var han världens lyckligaste människa. Han hade en son. Eller rättare sagt … han hade fått tillbaka sin son. Och här gick de nu. Far och son. Gick under tystnad. Eller samtalande om ditt och datt. Ibland om nonsens, ibland om allvarliga saker. Precis som det skulle vara. Far och son. Sida vid sida i solen, längs en grusväg som tog dem allt längre in i våren. Han befann sig mitt i en transformation, som i en puppa, och sakta men säkert krånglade han sig ur krigarens harnesk. För varje steg på denna pilgrimsvandring lade han en förbannad jävla fimbulvinter ännu något längre bakom sig och kunde långsamt träda in i en ny fas. Som far. Vad han fortfarande inte visste var om han skulle klara av det. Eller om det skulle bli ännu ett misslyckande.
9
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 9
2023-10-06 10:58
Andra kapitlet
Pittoresk som en lång rad av sammankopplade vykort rann floden Verzasca sina tre kristallklara mil genom de schweiziska alperna, från källan på Pizzo Barone till dess att den mynnade ut i sjön Lago Maggiore. Dess lopp kunde i grova drag delas in i tre delar: Den övre var lätt tillgänglig och drog till sig människor som gillade vattensporter. Den mellersta delen, den populäraste, var lite mer utmanande och varje år strömmade i synnerhet kajakentusiaster dit. Slutligen den nedre delen, som endast var för mycket erfarna friluftsmänniskor med starka nerver. På denna sträcka dånade Verzasca fram i en rasande fart i kaskader av whitewater, som var den internationella beteckningen och som inte kunde missförstås: skummande forsar med stora vattenmassor som vällde genom trånga bergspass med lömska klippor, innan de slutligen kastade sig ut över stupen i otaliga vattenfall. Vid den nedre delens början stod en man lugnt med händerna i sidorna. Han väntade vid strandkanten, helt opåverkad av det strilande regnet. Han väntade på sin tur, något avsides från de övriga i den lilla gruppen i våtdräkter och hjälmar, utrustade med korta, lättmanövrerade kajaker, allt förstås i grälla och helst också fluorescerande färger. Kanhända stod mannen för sig själv för att han var klart äldst i gruppen. Hans namn var Fabian Stadler. Han var femtiotvå år och av medel längd, och den gula dräkten smet åt hans seniga vältränade kropp. Fabian Stadler var ett känt ansikte i kretsarna av brokiga våghalsiga kanotister. Precis som med surfare och vindsurfare var dessa sportid10
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 10
2023-10-06 10:58
kare en del av ett slags broderskap, där man med enorm entusiasm reste världen runt för att ta sig an de värsta forsarna – och utmana sig själv. Även denna gemenskap hade förstås en engelsk beteckning. För här var det frågan om extreme kayaking. Att kalla denna gren för en jakt på adrenalinkickar framstod mest som en tarvlig underdrift när man sett de vita skummande vattenmassorna sluka en man och hans kajak, innan de båda mot alla odds slet sig loss ur flodens famntag. Fabian Stadler verkade väldigt intresserad av sitt armbandsur. Förmodligen för att han höll koll på tidsintervallerna som de små farkost erna gav sig av med. Fabian Stadler hade gett sig i kast med den här sträckan åtskilliga gånger. Det var ingen lång resa för honom att ta sig till den italienskspråkiga Ticinoregionen i Schweiz, eftersom han bodde i Zürich. Men han hade förstås också sökt upp de ännu farligare utmaningarna i Little White Salmon i delstaten Washington, Clendinning i British Columbia och Santo Domingo i Chiapas i Mexiko. Och tagit sig helskinnad ur dem. Men övermod och till och med de minsta misstag kunde bli fatala. Även här på Verzasca … Kanske var det just det han reflekterade över där han stod, tålmodigt väntande, vid sin orange Daggerkajak. * Bland klipporna på andra sidan floden gömde sig en man i ett grått regnställ, och han smälte helt in i omgivningen. Han låg på mage och hade länge följt den lilla gruppen på motsatta stranden i sin kikare. Emellanåt avlade han rapport i kommunikationssystemet, och när Fabian Stadler i sin gula dräkt började göra sig klar gav han sig till känna på nytt: 11
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 11
2023-10-06 10:58
– Position ett: Var redo, alla. Alfa gör sig klar. Upprepar: Alfa gör sig klar. Rapporten lämnades på engelska och mottogs med koncentrerade miner på två ställen längre nerför floden, där respektive personer in tagit sina positioner. Mannen i regnstället sänkte kort kikaren för att torka sig i ansiktet, innan han återupptog observationerna utan att bry sig om regnet. Busvädret innebar att det i princip inte fanns en enda åskådare eller nyfiken turist utmed sträckan. En slumpfaktor som annars kunnat leda till att uppdraget måste avbrytas. Till sist gled Stadler ut på floden och började paddla frenetiskt. – Position ett: Alfa på väg. Upprepar: Alfa på väg. Position två och tre bekräftade båda att de uppfattat och tryckte igång sina stoppur. Position två hade bara en uppgift – att meddela när Stadler passerade. Det skulle han göra om cirka fem minuter och trettio sekunder. Därifrån skulle han ha två och en halv minut – eller hundrafemtio sekunder – kvar av sitt liv. Position tre, en rödkindad man, även han i regnställ, stod på ett flackt klipparti vid den plats som de valt ut med stor omsorg. Här forsade vattnet ut över en avsats i ett tio meter högt vattenfall. Inte det högsta på sträckan, men tillfarten ovanför var ytterst vansklig. Vattenmassorna samlades först i en djup bassäng, där de virvlade runt tills floden bestämde sig för att fortsätta och strömmarna åter tog fart. Mannen på klippan utförde några cirkulära rörelser med höger hand. Det var signalen till dykarna att glida ner i vattnet och inta sina positioner. Nu sniglade minuterna sig fram, tills position två slutligen gav sig till känna. Dykaren i bassängens högra del drog i ett rep, och ett finmaskigt nät, som gjorts fast på motsatta sidan, spändes upp bara några meter från den punkt där vattenmassorna träffade bassängens yta med våldsam kraft. 12
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 12
2023-10-06 10:58
Båda dykarna höll blicken fäst på mannen uppe på stranden, som kommunicerade med gester. Till sist vände de sina fokuserade ögon upp mot avsatsen. Ögonblicket senare såg de spetsen på den lilla orange kajaken, innan den kom störtande ner mot dem med vansinnig fart, alltmedan mannen i den gula dräkten upprätthöll en perfekt balans med paddeln i sina sträckta armar. Direkt efter nedslaget fångades kajaken i nätet och slog runt. Vanligtvis var det ingen konst att fortsätta slå runt under vattenytan tills man var uppe igen, men det hann den gula figuren inte göra … Två starka armar slet ut mannen ur kajaken, slöt sig om honom och drog flytvästen till trots ner honom mot botten på den nio meter djupa bassängen. Det dröjde inte länge förrän den gulklädda kroppen slutade göra motstånd. Då dök den andre dykaren upp och tillsammans utförde de vad de fått order om: De drämde offrets hjälmförsedda huvud och ansiktet mot klipporna och gjorde detsamma med hans armar och ben. När de slutligen släppte taget om honom grep strömmen snabbt tag i den livlösa figuren och förde bort den. Mission accomplished.
13
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 13
2023-10-06 10:58
Tredje kapitlet
Sprakandet från lägerelden var det enda ljudet som ackompanjerade hans tankar. Det var kväll och mörkret hade sänkt sig över landskapet. De hade slagit läger i utkanten av en skogsdunge. Nedanför sig hade de åkrarna som sträckte sig bort mot Hjarbæksfjorden, och långt ute till höger skymtade man mynningen till ån Skal, som de tagit sig över via den gamla järnvägsbron några timmar tidigare. – Pappa? Han satt och stirrade in i lågorna och kände efter. Det var det första ordet han hört när han vaknat upp på sjukhuset för tolv månader sedan. Detta korta obetydliga ord som varit kraftfullare än något annat i den läkeprocess han hade bakom sig. Och framför sig. – Mm … – Vafan, måste jag verkligen åka hem med tåget imorgon? Jag pallar inte. Alltså allvarligt, måste jag? Nu när vi har det så mysigt. Bara du och jag. Kan du inte bara ringa morsan och säga att jag stannar ett par dagar till? Snälla … Magnus lutade sig närmare honom. Han lade armen om sonens axlar. Denna fantastiska lilla bräckliga människa genomgick också en förändring. Axlarna började bli både muskulösare och bredare. Rösten mörknade. Skuggan på överläppen blev tydligare. Och betraktelserna svängde, som sig bör, likt en pendel som i ena stunden befann sig över barndomens domäner och i nästa svävade över förbluffande mogen terräng. – Det går tyvärr inte, vännen. En överenskommelse är en överenskommelse. 14
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 14
2023-10-06 10:58
– Men pappa … du vet. Jag vill inte hem. – Jag lovar, det kommer fler tillfällen. Vi kan vara tillsammans och ha det kul hur mycket som helst, tills du inte längre ”pallar” vara med din gamle far – om ett år eller två. Eller vad vet jag, kanske redan på torsdag? – Glöm det. Jag tycker faktisk väldigt mycket om att vara med dig, pappa. Du är rätt cool. Det är därför jag vill att du ska ringa morsan. Bara säg att vi tänker fortsätta. YOLO, du vet? – Jolo? Öh, nu hänger jag inte riktigt med … – Våga chansa, full fart framåt. YOLO. Därför. Ring nu. Magnus fiskade upp sin mobil och räckte honom den. – Okej, nu förstår jag. Fast kanske inte den där jolodelen … – Kom igen, alltså! Y-O-L-O. You only live once. – Aha, nu trillar polletten ner. – Polletten? – Bara ett uttryck. Som YOLO. Det var ett slags mynt. – Ett mynt? Men finns de inte mer? – Nej, men förr i tiden, när jag var liten, användes de lite överallt. På bussar, spårvagnar och liknande. Ännu längre tillbaka betalade man gas och el med dem. – Oh, my God! Hur gammal är du, farsan? Magnus skakade skrattande på huvudet. – Tack för det. Men jag kommer inte att ringa din mamma. Punkt slut. Lägger du på mer ved på elden? Lyft bort vattenkitteln först. Magnus ställde sig upp, trädde in den bastanta grenen i handtaget på kitteln och lyfte ut den ur lågorna för att ställa ner den vid sin fars fötter. Sedan tog han ett fång pinnar och smågrenar ur högen bredvid dem och placerade omsorgsfullt dem på bålet utan att bry sig om gnistorna som slog upp. Så satte han sig bredvid honom igen. Själv hällde han rejält med chokladpulver i de båda termosmuggarna. – Häller du på vatten, Magnus? 15
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 15
2023-10-06 10:58
Sonen nickade, vek ihop handduken de haft med sig och lade den över det brännheta handtaget, för att hälla kokande vatten i deras muggar och röra om med skeden. Han studerade diskret sonens rörelser. De var lugna och säkra och visade inga tecken på tvivel eller tvekan. Magnus hade lärt sig mycket under de två dagar de vandrat tillsammans och sovit under i det närmaste bar himmel. Över sig hade de endast en grön presenning som spändes upp mellan träden. – Här är skönt, va? Magnus nickade medan han smakade på sin choklad. – Och tyst … Jag tycker om … tystnad. Magnus nickade igen. – Pappa? – Ja? – Du har vandrat på Själland och Fyn och alla andra möjliga platser – i Sverige också. Vafan går du så mycket för? – Som jag nämnde igår – jag älskar att vara ute i det fria, vara i rörelse. Det påminner mig om livet som jägarsoldat. – Äh, det där kan du dra för nån annan. Jag menar på riktigt, varför gör du det, pappa? Han ryckte på axlarna och blåste på sin choklad. – Jag tror att jag … – Vill glömma, va? avbröt Magnus honom. Glömma allt det där som hände för ett år sedan. Han nickade tankfullt. – En klok betraktelse, vännen. Du vet att det gick ganska våldsamt till då … Han tvekade. I ärlighetens namn visste Magnus att han hamnat i fångenskap i en källare under utredningen av ett fall som inledningsvis handlat om en rad krigsveteraners mystiska dödsfall. Han visste också att han blivit 16
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 16
2023-10-06 10:58
misshandlad – och slutligen också skjuten under polisinsatsen då han blev fritagen. Däremot visste han inget om de mörka krafter som drivit en ohygglig och lukrativ rörelse under det gamla tegelbruket. Inget om det bisarra universum i helveteskällaren som befolkats av depraverade människor iklädda rysliga djurmasker och som uppförde sig som just … djur … Inget om den hemliga lista som de stenrika gästerna figurerade på, för att med jämna mellanrum bli inbjudna till dyra viner och sex i alla dess avarter, som upptakt till evenemangets egentliga klimax: striden på liv och död mellan tillfångatagna män i en bur. Strider som gästerna kunde satsa stora summor pengar på medan de njöt av underhållningen. Inget av det kände Magnus till. Det var bara för vuxna. Eller rättare sagt. Få vuxna var redo att få kännedom om sådant. Magnus skulle aldrig få veta vad som verkligen försiggått på det där gamla tegelbruket. Därför måste han vara försiktig varje gång ämnet kom på tal. – Det är upplevelser man helst vill glömma, som man helst vill ha så lite av i sitt huvud om möjligt. Så på det sättet har du rätt. Det är nog för att glömma … När man vandrar lämnar man lite av det där bakom sig. Man höjer blicken mot horisonten, mot något nytt, något okänt, något som man hoppas ska bli bättre. Kanske inte perfekt, men helst en hel del bättre. Det är i alla fall så jag känner. Det är så fantastiskt enkelt att bara gå – att bara sätta ner ena foten framför den andra utan avbrott. – Du ser. Avslöjad … Magnus log. – Och så tänker man väldigt klart när man vandrar. Allt flyter på, i kroppen och i huvudet. Har du tänkt på det? – Nä. – Man kanske kan jämföra mig med pilgrimerna som gick före oss här en gång i tiden … Härvägen var också en pilgrimsled. En pilgrim är en … 17
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 17
2023-10-06 10:58
– Hallå, det vet jag väl vad det är. Det var de där som gick till heliga platser förr i tiden. – Ja, precis. Under medeltiden fanns det pilgrimer överallt. Många gick till mycket avlägsna platser, ibland så långt som till Jerusalem, Rom och Santiago de Compostela i Spanien. Dit går också El Camino. Har du hört talas om El Camino? – Ja, morsan säger ibland att hon kan tänka sig att gå på den … – Men som pilgrim kunde man även gå till andra platser. Kanske någon helgonkälla här hemma. Så var det för de kristna. Allt hade med religion att göra. För katoliker handlade det om botgöring. Alltså, de var tvungna att ge sig ut på pilgrimsfärd för att sona för något de gjort. När de syndat … – Allvarligt? Så om de snattat något på Lidl kunde de bli dömda att gå hela vägen till Jerusalem? – Nja … så fungerade det nog inte. Jag menar, Lidl? Tror du verkligen att Lidl fanns då? Magnus skakade uppgivet på huvudet. – Det var ett skämt, farsan. – Många av dagens katoliker vandrar till Lourdes i Frankrike. Miljontals varje år. Där ligger en helgonkälla. Det påstås att vattnet helar människorna, eller i alla fall lindrar deras plågor. Många personer är allvarligt sjuka – kanske har de cancer? – eller så är det personer med olika funktionsnedsättningar. Men de hoppas alla på ett mirakel. – Måste de då dricka vattnet? – Det är väl olika. Vissa sänks ner i bassänger, andra får det heliga vattnet på flaska för att ta med sig hem – kanske för att dricka. – Fan va knäppt … Funkar det då? Det gör det inte, va? Han ryckte på axlarna. – För vissa kanske. Tro kan förflytta berg. Stora berg rentav … K yrkan har faktiskt gått ut och erkänt vissa händelser i Lourdes som mirakel. Läkarvetenskapen håller förstås inte med. 18
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 18
2023-10-06 10:58
– Men allvarligt? Vatten som helar? Det tror jag inte ett dugg på. Coke Zero, please … Det fanns en fast övertygelse i Magnus röst. – Muslimer beger sig också ut pilgrimsfärder. Enligt islam måste varje rättrogen muslim färdas till Mecka minst en gång i livet. – Var ligger Mecka? – I Saudiarabien. – Jaha … Så om man är medlem i islam har man alltså inget val? – Nu är islam ingen fotbollsklubb som man bara blir medlem i sådär. Islam är en religion, något man tror på. Med en gud som man ber till. – Okej, då säger vi det. – I Danmark är vi kristna, så kallade protestanter. – Glöm inte att jag är konfirmerad, pappa. Det var faktiskt något som var lätt att glömma. Han hade nämligen inte blivit inbjuden till sonens konfirmation. Han och Birgitte i samma rum var inte att tänka på. Inte heller sa konfirmationen som företeelse honom något, men för Magnus hade det förstås varit en stor dag. Han hade gett honom tusen kronor i ett kuvert med ett kort, vars orda lydelse han kämpat länge med. Det var … – Tror du på Gud, pappa? Han log vid tanken. Hur var det nu man sa? En lägereld har sin egen magi … – På Gud? Nej, vännen, det gör jag inte. Jag är ateist. En som inte har någon tro. – Varför inte? – Hm, jag är soldat. – Inte nu längre … – Även om jag inte är det längre är jag det ändå alltid. Jag har varit med om så mycket skit, så mycket olycka i världen, att det inte harmonierar med tanken på att det skulle finnas en gud och ett högre syfte med allt i livet. Vad är till exempel poängen med att barn lider och dör? Det är ju tänkt att de ska ha hela livet framför sig. Jag har nog – hur ska 19
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 19
2023-10-06 10:58
man säga? – en mer … biologisk … syn på saker och ting. Människan är den absoluta toppkonsumenten i näringskedjan, inte till följd av vår styrka utan tack vare vår intelligens. Vi är kort och gott den mest intelligenta organismen på jordklotet, så därför är det helt enkelt vi som håller i trådarna. Och vi har även förmågan att göra slut på allt. Har du hört talas om Darwin? – Ja, det är en stad i Australien. Han kunde inte låta bli att skratta. – Det stämmer, men det är också en engelsk vetenskapsman från förr. Charles Darwin, hette han. Han seglade jorden runt och forskade i hur olika växt- och djurarter uppstod och utvecklades genom tiden. Inklusive människan. Har du hört uttrycket survival of the fittest? – Nej. Men det har väl något med överlevnad att göra? – Det är en av Darwins grundtankar. Den går ut på att endast de starkaste arterna överlever i längden. Människan är en sådan art. Men det är också krokodilen. – Varför? – För att den är extremt bra på att överleva. Krokodilen är en förhistorisk djurart, men till skillnad från dinosaurierna och många andra vilda djur har den överlevt i alla tider. Dess design har så att säga en mycket lång hållbarhet. – Du och dina djur, pappa … Ibland låter du nästan som galning. Magnus skrattade. – Du har rätt, det var ju tron på en gud vi pratade om. Men jag får inte in en gud i min världsbild. Det finns inte plats för honom om man som jag tror på näringskedjan, farsoter och allt det andra. Jag tror dessutom på att det endast är vi själva som individer som ansvarar för det som händer oss. Du är personligen ansvarig för dina handlingar. Gör du? Tror på Gud, menar jag? Magnus satt tyst en längre stund. Sedan kom det eftertänksamt: – Alltså … Gud är inte bara någon utvald person som man kan välja att tro på eller inte. Allt står i bibeln, inte sant? Jag har faktiskt bett till 20
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 20
2023-10-06 10:58
Gud. När jag var liten. Jag minns att jag bad till honom om att du och morsan skulle bli tillsammans igen. Senare bad jag till honom om att få tillbaka min pappa. Och du dök ju upp, till sist … Han kramade sonens arm samtidigt som lågorna blev oklara för hans blick och han blev tvungen att diskret torkade sig i ögonvrårna med skjortärmen. De drack sin choklad under tystnad med försiktiga klunkar. Mörkret hade lagt sig sedan länge och det gick inte att uttyda fjorden längre. Ändå såg han hur mycket som helst klart där i mörkret. – En sak som jag tänkt på, började Magnus. Har du något emot muslimer? – Nej. Hur så? – Det är ju så många som har det. Och du har ju krigat mot dem. Visst har de både skadat och dödat dina kamrater? – Fast jag ser det inte så. Fienderna är en del av en rörelse eller en organisation som vill bekämpa oss och de värderingar vi står för. Det vill säga sådana som Usama bin Ladin och al-Qaida med tornen i New York, eller talibanerna och IS. En muslim är inte en fiende. Inte en katolik heller, för den delen. – Jag känner flera muslimer. De är helt okej. – Såklart. – Många av dem har flytt till Danmark på grund av krig. – Precis. – En som jag känner lite … heter Ayla. – En tjej alltså? – Öh, ja … eller rättare sagt … jag känner henne ganska bra. – För att du gillar henne? Magnus ryckte på axlarna. – Det kan man väl säga. – Är ni ihop? – Det är kanske för mycket sagt. Ibland ghostar hon mig helt plötsligt. Det är inte … 21
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 21
2023-10-06 10:58
– Ghostar? – Vet du inte vad ghosta är? När man plötsligt inte är lika intressant som man först trodde. Man blir nästan som ett spöke. Eller luft, du vet? Det är rätt … konstigt. När jag sedan själv inte är lika angelägen längre blir hon intresserad igen. Lite sjukt faktiskt. Har du varit med om det? – Det låter bekant. – Har du varit ihop med någon efter morsan? – Nej, inte direkt. – Det betyder ek. – Va? – Ayla. – Ek? – Ja. – Rekorderligt virke. – Typiskt dig. Att säga så, menar jag. – Hm. – Så det är okej med dig? – Vad? – Att jag har, eller kanske har, en … muslimsk flickvän? – Men det är väl klart. – Bra. Då har vi liksom rett ut det … Men vi har kommit ifrån det där med att gå och gå. Du går – inte för att du är kristen, inte för att du har syndat – utan för att lägga något bakom dig. Men oavsett vad har jag tänkt att det kanske hänt något som du inte berättat för mig. Att jag inte fått veta allt? – Du kan vara lugn, jag har berättat allt. Börjar det inte bli dags att krypa ner i sovsäcken? – Snart. Jag ska ju hem imorgon. Tycker du. Magnus vred omedvetet om kniven. Religion eller ej så hade han i sina egna ögon syndat. Han hade dödat oskyldiga. Imorgon när de nådde Viborg, där han skulle sätta Magnus på tåget, skulle han sedan 22
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 22
2023-10-06 10:58
knacka på en okänd dörr. Vad var då det? Ett slags botgöring? Eller måste han hoppas på en skvätt från Lourdes helgonkälla? – Men om du inte tror på det där med religion, pappa, hur kan du då veta så mycket om det? Har du läst om det? – Nja … jag läser inte särskilt mycket. Det är väl från teve, antar jag. Jag tycker om att se program som gör mig klokare. Dokumentärer om historia och annat faktarelaterat. – Och djur. Det är ganska lustigt, det där med dig och djur. Magnus log och skakade på huvudet. – Precis. Djur … Men du, det var väl länge sedan du och jag var på zoo? Båda kluckade högt. Magnus tömde sin mugg och vände sig plötsligt mot honom med ett allvarligt ansiktsuttryck. – Jag … har tänkt på en sak, pappa. Sjukt mycket. Det där med dig och morsan. Det är en sak som jag inte blir klok på. Ni är ju inte de bästa vänner … Och morsan brukade följa med mig till sjukhuset när du låg där … men hon vägrade gå in till dig. Hon satt kvar i vänt rummet. Varenda gång. Hon verkade inte ens särskilt ledsen. Bara … allvarlig. Och trots att du höll på att dö fortsatte hon spela tennis som vanligt – och gå på kafé med sin väninna … Och när jag tänker efter kan jag inte komma ihåg att hon någonsin sagt något snällt om dig. Jag fattar inte det. Hur kan det vara så, pappa? Magnus såg på honom, insisterande som bara en femtonåring kan. Han skulle inte komma undan detta. – Har du frågat henne? – Ja, men hon blir bara på dåligt humör och svarar inte riktigt på frågan. Om han berättade sanningen för sin son skulle det få enorma konsekvenser. Visserligen hade Magnus fått tillbaka sin pappa, men han skulle sannolikt förlora sin mamma. Inte fysiskt, men … om han berät23
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 23
2023-10-06 10:58
tade om Birgittes svek skulle bilden av en moder krackelera helt. Hon hade kallt och cyniskt begått en kriminell handling och låtit sig köpas av människorna som ingått i sammansvärjningen mot honom, den där gången för länge sedan. Han kunde fortfarande se till att hon hamnade i fängelse, om han ville. Men det ville han inte. Han tänkte inte beröva Magnus hans mamma. Magnus skulle aldrig få veta sanningen, då en sådan sanning skulle förstöra alldeles för mycket. – Ibland när vuxna skiljs blir det obehagligt. Riktig obehagligt. Man gör saker som man inte trodde att man kunde göra. Din mamma och jag var oeniga om i stort sett allt. Därför blev det så obehagligt. Jag var också hårt plågad av PTSD, som jag förklarat för dig, och det gjorde inte saken bättre. Allt ställdes på sin spets, och vi blev sådana ovänner att det inte går att bli vänner igen. Tråkigt, men sant. Jag tror det är därför hon inte tog det särskilt hårt att jag låg för döden … – Och om morsan dött? – Ärligt talat, vännen … det skulle inte vända upp och ner på mitt liv. Magnus nickade något uppgivet. – Jag tycker det är tråkigt, började han … jäkligt tråkigt, att ni inte kan reda ut det. En av mina kompisars föräldrar är också skilda, men de firar hans födelsedag tillsammans – och de umgicks till och med på hans konfirmation. – Vissa sköter det där bättre än andra. Din mamma och jag har inte klarat det. Tyvärr … Nu är det nog dags att sova. Vi måste upp tidigt imorgon. * Under kanten på presenningen såg han stjärnorna på himlavalvet. Far och son, sida vid sida i sina sovsäckar. Allt det som hänt tidigare var i detta ögonblick oviktigt. Inte ens det faktum att han imorgon skulle knacka på en främlings 24
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 24
2023-10-06 10:58
dörr och att han bakom den skulle möta en massiv vägg av obehag kom åt honom i detta nu. Det sista han tänkte på innan han somnade var brottstycken av deras samtal. Det bästa på mycket länge. Kanske det bästa någonsin … Han somnade till ljudet av Magnus lugna andetag i sitt öra.
25
Jensen-Pilgrim-Inlaga-Tryckoriginal-231006.indd 25
2023-10-06 10:58