Den empatiska hunden
Innehåll
FÖRORD Delade världar 6
INLEDNING En friare hund? 13
KAPITEL 1 Från varg till hund i människans sällskap 21
KAPITEL 2 Varför vi älskar hunden 49
KAPITEL 3 Hundens empatiska förmåga 71
KAPITEL 4 Kraften i ordlös kommunikation 103
KAPITEL 5 Hunden i vår tjänst 125
Till minnet av Barabbas, vän och vägvisare
Delade världar
Hunden oc H människan har levt tillsammans i mer än 20 000 år och hunden har kallats en med oss
förbunden art. I intervjuundersökningar har man frågat hundägare vad hunden betyder för dem. Återkommande i svaren är att hunden blir glad varje dag man kommer hem från arbetet, oavsett hur man mår eller ser ut, att man har en ordlös, självklar och aldrig ifrågasatt relation till sin hund. Men även att man får sociala kontakter genom hunden, att man kommer ut och får motion, att man mår bra av att ha hunden rent kroppsligt nära sig och att man känner sig trygg tillsammans med sin hund.
Samtidigt finns det ett avstånd mellan oss. Hunden kan inte tala. Vad kan vi förstå av hundens livsvärld?
En utgångspunkt är att människan är genetiskt förberedd för att uppmärksamma och intressera sig för
djur. Detta har beskrivits som biofili – en kärlek till allt levande – och stämmer väl med små barns intresse för djur av alla slag och särskilt deras ungar. Att få och att ge omsorg är grundläggande behov hos både människor och alla djur som vårdar sina ungar.
Modern hjärnforskning har också visat att hunden, och andra djur som lever nära oss som familjemedlemmar eller arbetskamrater, har ett medvetande som liknar vårt och ett rikt känsloliv. De bör därför bemötas som kännande och medvetna varelser.
Vi kan ana varandras verkligheter och ibland uppleva att vi går över gränsen till den andras livsrum, men den grundläggande frågan som ställs i den här boken kvarstår: Hur mycket förstår vi av vad hunden upplever och hur förstår hunden oss? Samspel och samarbete är begrepp som ofta återkommer i skildringar av människans relationer med hunden. Vi både får och ger varandra omsorg. Vi leker med varandra och vi yrkesarbetar tillsammans. Det förutsätter något slags samspråk, vilket leder oss till grunderna för vår samvaro. Barnet och valpen knyter an till sina vårdare som flocklevande däggdjur. De får omsorg som inte bara är livsuppehållande, utan även bygger en grund för ett liv tillsammans.
Barnet och valpen startar från en gemensam utgångspunkt i sitt kroppsspråk som består av minspel, rörelser som blir till gester och läten, gnyenden och gråt, joller och gnäll. Barnet och valpen går sedan skilda vägar när barnet börjar tala. Det talade språket tappar dock aldrig helt kontakten med sitt kroppsliga ursprung. Filosofen Ludwig Wittgenstein beskriver detta med begreppet språkspel, där tal vävs samman med miner, gester och
allehanda läten. Med hjälp av språkspel kommunicerar både människan och hunden med sina ungar. I den här boken jämför jag hur förmågan att tänka och kommunicera utvecklas hos hunden och männskan, från valp och spädbarnsstadiet till vuxen ålder. Barnet skapar med talets hjälp en inre representation av omvärlden och kastar sig, eller snarare kastas ut, i en språkrymd där endast fantasin sätter gränser. Från och med då kommer världsbilden i hög grad att präglas av tankekonstruktioner, idéer och ideologier som påverkar och kanske förvränger bilden av den värld vi lever i. Valpen vidgar också sin inre representation av omvärlden. Den har minnen och kan föreställa sig en närliggande framtid, men lever i huvudsak i nuet. Den har inga föreställningar om många särdrag hos de människor den möter – deras utseende, klädsel, status, etnicitet, religiösa övertygelser etcetera. Men kanske just därför utvecklar den en stor känslomässig lyhördhet och ofta tydligare empatiska reaktioner än människan.
Hundens breda känslopalett
När jag möter blicken hos en hund som uppmärksamt ser mig i ögonen, särskilt om den är lugn och avspänd, känner jag en stor närhet mellan oss. Jag känner att den uppmärksammar just mig och vill mig väl, men jag vet inte vad eller hur den tänker. Mina egna tankar och känslor kan gå från intellektuella analyser till försök att hitta en emotionell klangbotten i mig själv, en förkla
ring till det jag känner och som vi kanske till någon del har gemensamt. Vad som pågår i hundens huvud vet jag inte, men de senaste decenniernas forskning har visat att hunden har en rik repertoar av grundläggande känslor. Exempel på sådana är glädje, nyfikenhet, iver, rädsla och ilska – och även sociala känslor som stolthet och skam, men som rimligen inte är knutna till tankekonstruktioner på samma sätt som hos människan.
För att förstå hunden måste jag förstå mig själv.
Hur liknar vi och hur skiljer vi oss från varandra?
Det är anledningen till att jag kommer att ge stort utrymme åt hur vårt språk och tänkande utvecklas från barndomen. Här utgår jag ifrån etablerad psykologisk forskning, men jag har också använt mig av bidrag från
Ludwig Wittgenstein och Friedrich Nietzsche, namnkunniga filosofer som har grubblat över hur språket förmår gestalta våra tankar och upplevelser.
Grunden till hundens närhet till människan ligger i vår delvis gemensamma evolution. Sedan några decennier vet vi att ett avgörande språng i hundens utveckling togs med en ärftlig förändring, en mutation, som i ett slag skilde den från vargen. Mutationen är välbeskriven och har en motsvarighet hos människan där den leder till Williams syndrom, som bland annat visar sig i en utpräglad social läggning. Redan som barn och livet ut har personer med detta syndrom ett stort intresse för och glädje i människor, något som ju även karakteriserar hunden.
Att hunden beskrivits som förbunden med människan stämmer väl med att valpen knyter an till sin vårdare på i grunden samma sätt som ett barn till sina
föräldrar. En mängd studier har visat att detta, liksom att ”må bra”hormonet oxytocin, underlättar samvaron.
Vårt intresse för varandra ökar sannolikt också med hjälp av spegelneuroner. Dessa påvisades först hos rhesusapor och därefter hos många andra arter, hos hundar liksom hos oss människor. Spegelneuroner gör att när vi ser någon utföra en handling, så aktiveras samma delar av hjärnan hos bägge parter. Det skapar en känsla av samhörighet, en förutsättning för empati, en medkänsla som kompletterar bilden av människan och hunden som förbundna arter.
Ytterligare svar på vilken roll hunden kan få i människans liv, hittar vi i skönlitteraturen. I böcker av Kerstin Ekman, Virginia Woolf och en elegi av Lars Gustafsson, fann jag insiktsfulla skildringar av en hund som hund, hur hunden får rollen som författarens alter ego och en både insiktsfull och ömsint betraktelse av deras gemenskap.
Hur hundens tillgivenhet till människan kommer till nytta beskrivs i kapitel om hundens insatser i vård, skola och omsorg och i en verksamhet där den framgår särskilt tydligt: i hundunderstödd psykoterapi.
Våra världar är delade, det vill säga både skilda och gemensamma – precis som i alla förhållanden mellan levande och kännande individer, människor som djur.
INLEDNING
En friare hund?
På en söndags P romenad längs floden Thames i Twickenham i sydvästra London, möter jag flanörer, joggare, cyklister och barnfamiljer, många tillsammans med hundar. Det är vackert väder, trafiken är tät och under en timme ser jag tjugo till trettio hundar av olika raser och storlekar. Bara några få är kopplade. Några springer med cyklister eller joggare, andra tillhör barnfamiljer eller äldre som förflyttar sig i långsam takt. Hundarna gör ibland små utvikningar från vägen men håller sig i närheten av sina ägare. Jag intresserar mig särskilt för alla hundmöten. Många ignorerar varandra, andra nosar helt kort på varandra, ibland viftar båda på svansen, ibland bara den ena. Några börjar leka och gör några snabba rundor på gångvägen innan de återvänder till sina ägare eventuellt efter att ha blivit
inropade. Jag ser inga tecken på aggression under alla dessa hundmöten, inte heller att någon hund mer än i förbigående intresserar sig för människor de möter. Alla hundägare tycks ta för givet att möten mellan lösa, för varandra såväl kända som okända hundar, inte ska medföra några problem. Det bör egentligen inte förvåna någon, eftersom hunden härstammar från ett flockdjur och redan när den först mötte människan hade en inneboende social kompetens som sedan har anpassats till oss under de årtusenden vi har levt tillsammans.
Senare på dagen besöker jag en pub tillsammans med min son och familj. Även där är hundarna med, de flesta ligger under borden, några sitter bredvid sitt sällskap, en eller flera människor. Alla hundar uppför sig väl, ingen knycker mat, skäller eller stör på annat sätt. Utanför många pubar upplyser skyltar om att hundar och barnfamiljer är välkomna. En tradition som för övrigt verkar ha spritt sig till vissa delar av Sverige. I en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter under hösten 2023, presenteras en rad restauranger i Stockholm som välkomnar hundar. Fenomenet är inte nytt, men har blivit mer uppmärksammat sannolikt som ett resultat av det stora intresse för att skaffa hund som uppstod mellan 2020 och 2021 under coronapandemin.
En social varelse
Hundens inneboende sociala kompetens underskattas ofta. Givetvis behöver den, precis som barn, få lära sig hur man uppför sig i olika sammanhang. Särskilt
duktiga på detta är yrkesarbetande hundar. En hund som leder en synskadad person fortsätter att sköta sitt arbete även när andra hundar dyker upp. En hund som har till uppgift att stötta en ägare med social fobi kan snabbt avgöra om en mötande människa kommer för nära eller är för högljudd, och går då emellan.
I Stockholm, liksom generellt i Sverige, påbjuder kommunala regler att hundar ska vara kopplade utom på särskilda hundrastplatser som ofta är av storleksordningen femtio gånger femtio meter och kan bestå av en grusplan. Ej kopplade hundar benämns som ”lösspringande”, vilket låter som om de har slitit sig och kan hitta på vad som helst. Under en promenad med en kopplad hund är varje hundmöte något man uppmärksammar och förbereder sig för. Jag har många gånger följt med på promenader med min dotters blodhund när vi har mött människor som tror att den är både blodtörstig och en inbiten människojägare. I själva verket är rasen ”mycket vänlig och passar utmärkt till barnfamiljer”, enligt Svenska Kennelklubben. Det händer också att både vuxna och barn gärna vill klappa den, liksom att möten med hundar kan vara konfliktfria och trevliga för alla inblandade.
Men vi möter också hundägare som går långt åt sidan för att slippa ett direkt möte. Andra tar upp sin hund i famnen för att skydda den. Några hundar skäller upprört på alla hundar de möter.
Samtidigt som det kan vara problematiskt att rasta sin hund så att den får både motion och möjlighet att umgås med andra hundar, utnyttjas hundens kompetens som medarbetare i många samhällstjänster.
Där hyllas den för sin förmåga att spåra allt som avger dofter: försvunna människor, droger, cancer, tryffelsvamp, grönfläckade paddor och hotade växtarter etcetera. Listan växer ständigt. Inom vård och omsorg tillvaratas hundens positiva intresse för människor och förmåga att stötta med sin blotta närvaro. Exempelvis när den tålmodigt uppmärksammar en läsovillig elev, eller lugnar och tröstar särskilt sårbara, som dementa på äldreboenden eller klienter i psykoterapi.
Det tycks alltid ha funnits två olika förhållningssätt till hunden och andra djur vi lever och samverkar med som arbetskamrater eller sällskapsdjur. Ett leder mot ökande kontroll och begränsningar av djurens liv, det andra mot ett intresse för deras särarter och förmågor och att komma nära dem. Det första betonar att djur är väsensskilda från oss, att de till sin natur är vilda oavsett hur ofarliga de förefaller vara. I linje med detta tänkesätt stod hundar förr kopplade vid sina kojor, liksom papegojor satt i trånga burar och fiskar hölls i minimala akvarier. Idag tar det sig uttryck i en alltmer uttalad ”byrå kratisering” av hundens liv. Det vill säga att den hålls på plats och under kontroll. Det är kanske ett uttryck för en samhällssyn där eget ansvar och egna bedömningar får mindre utrymme även i människans yrkesliv. En samhällssyn som betonar vikten av mätning, kontroll och programstyrd redovisning av varje arbetsmoment.
Känna av sinnesstämningar
Resultat från de senaste tjugo årens forskning motiverar ett helt nytt förhållningssätt till inte bara de djur som står oss nära, utan till däggdjur generellt, till fåglar, liksom till många andra varelser inklusive bläckfiskar. Man vet nu att djur, av skilda slag, har ett medvetande, kan uppleva känslor och kan leva i komplexa sociala relationer. Det öppnar dörrar till nya möjligheter att bättre ta till vara den sociala och emotionella kompetensen, lyhördheten och individualiteten hos de djur vi lever nära. Och ingen är oss mer närstående än hunden.
Sådana insikter, som nu vilar på vetenskaplig grund, har länge funnits bland dem som arbetar med främst hundar och hästar, liksom hos etologer och forskare som möter sina studieobjekt på ett personligt plan. Jag frestas att utropa ”släpp hundarna loss”, åtminstone i betydelsen att ta bättre vara på deras inneboende talanger och att låta dem bli hundar fullt ut. De har mycket att bidra med som friare varelser.
Här finns dock en risk att vi felbedömer en hunds förmåga att förstå oss. Människan är framför allt obegriplig för hunden när hon är upptagen av sin inre värld. Hunden kan inte ta del av människans tankar om de inte uttalas och kopplas till något konkret den känner till: mat, gå ut, namnet på någon den känner etcetera. Men den kan läsa sinnesstämningar och känslor, liksom den kan sätta in kroppsspråk, som gester, mimik och tonfall i ett sammanhang som den begriper.
Författaren Yrsa Stenius tax förstod att matte skulle vara borta längre än några timmar när hon tog fram sin
resväska och protesterade genom att lägga sig i den. När hon vid ett tillfälle hade besök av överbefälhavaren, ÖB, i sitt arbetsrum på Aftonbladet, där hon var chefredaktör, förstod naturligtvis inte hunden vad de talade om. Men när hunden tyckte att ÖB i tonfall och manér blev alltför auktoritär så morrade han, som en varning. Hans matte var ju chefen i rummet, inte ÖB.
Det kan vara nyttigt att påminna oss om att vi själva, innan vi kunde tala, förstod världen på ett liknande sätt som hunden gör. Att meddela sig med varandra utan att tala var då självklart för både oss och våra föräldrar, som inte förväntade sig att deras barn skulle förstå mer än vad familjens hund gjorde.
Detta betyder inte att vi ska behandla hundar som om de vore barn. Hundar, liksom vi själva, mognar emotionellt och socialt, utvecklar personlighetsdrag, får livserfarenheter och åldras. Att en hund aldrig lär sig något av de fyra räknesätten betyder inte att den hela livet har ett förstånd som ett förskolebarn. Tvärtom kan en hund både ta ansvar och handla ändamålsenligt och lojalt både i vardagen och i kritiska situationer, vilket det finns gott om exempel på.
Det är sant att vi inte kan dryfta existentiella problem med vår hund, men vi kan få en paus från sådana frågor, vilket kan förenkla tillvaron för en stund. Som författaren och poeten Lars Gustafsson uttryckte det i sin dikt Elegi över en död labrador: ”Du var en bättre gnostiker än jag. [...] Varför kunde jag inte ta lärdom? [...] Du hade rätt. Jag hade fel.” (Enligt gnosticismen är det människans uppgift att i varje handling välja rätt i den kosmiska kampen mellan gott och ont.)