9789180660273

Innehåll

Inledn I ng Om gener i osynk med vår tid 5

Kap I tel 1 Drivet att äta – en superkraft 13

Kap I tel 2 Lättillgängliga kalorier – en grym deal 39

Kap I tel 3 Smaker som styr oss 47

Kap I tel 4 Olika mat mättar olika bra 77

Kap I tel 5 Variation lockar oss att äta mer 93

Kap I tel 6 Suget efter belöning 101

Kap I tel 7 Övervikt rubbar aptiten 117

Kap I tel 8 Livsstilen påverkar hur vi äter 129

Kap I tel 9 Slavar under drivet? 145

Kap I tel 10 Förändra miljön – och ditt beteende 159

Kap I tel 11 Överlista instinkterna att överäta – 9 knep 179

SlUtord Det är inte vi som är problemet – utan den nya maten vi skapat! 193 referen S er

InlednIng

Om gener i osynk med vår tid

DET PÅGÅR EN EPIDEMI. Sedan mitten av 1900-talet sprider sig övervikt, obesitas/fetma och andra välfärdssjukdomar, likt typ 2-diabetes, som en löpeld över världen. Epidemin startade i USA och runt 1990 tog den på allvar fart här i Sverige. Mellan 1975 och 2016 tredubblades andelen som hade övervikt och obesitas i vår befolkning och fyrdubblades bland barn och unga. Idag är mer än hälften av Sveriges invånare övervikta eller har obesitas. I hela världen är motsvarande siff ra 38 procent, enligt World Obesity Atlas (2023). Redan 2035 väntas halva världens befolkning vara överviktig eller ha obesitas, och över 10 procent beräknas vara drabbad av typ 2-diabetes.

Enligt WHO dör fler människor idag på grund av övervikt än undernäring, och livsstilsrelaterad ohälsa är en vanlig dödsorsak. Något är med andra ord väldigt fel!

Våra gener har knappats förändrats på mindre än ett århundrade, det är tiden alldeles för kort för. Det som däremot radikalt har förändrats är vårt samhälle – miljön vi lever i och maten vi äter – vilket skapar stora problem. I miljontals år när mat har varit en bristvara har kraftfulla instinkter inte bara hållit våra förfäder vid liv, utan också framgångsrikt drivit oss till att bli överlevnadsmaskiner. Plötsligt – när ”reglerna” för överlevnad så drastiskt har förändrats och läskflaskor trängs med smågodis på butikshyllorna, dessutom smart placerade vid kassorna för att du ska suktas att köpa medan du väntar på att få betala –ställer instinkterna till besvär. Nu är det inte längre den som är skickligast på att hitta mat och är bäst anpassad för att spara på varje kalori som överlever, utan tvärtom.

Tänk dig ditt favoritspel som du är riktigt vass på. Du kan spelplanen utantill och har listat ut alla smarta knep för att vinna. Plötsligt förändras spelplanen och reglerna och dina smarta trix gör dig nu till en förlorare. Visst kan du lära om och lära dig även de nya omständigheterna, men det kommer att ta några rundor innan du listat ut vilka de nya vinnande strategierna är. Applicerar vi ”lära om” på våra inbyggda instinkter bör vi komma ihåg att det handlar om primitiva, uråldriga mekanismer som började utvecklas långt innan människan blev till, hos de första ryggradsdjuren. Vi pratar om miljoner år av utveckling och finlir för att överleva.

Begränsar vi det till människan, har dessa grundläggande funktioner i kroppen finjusterats och etablerats under flera hundratusentals år. Att ändra sådant görs inte i en handvändning eller under några århundraden. Det tar många, många generationer och är inget vi har råd att vänta på.

Övervikt och obesitas är ett resultat av att man under en tid har fått i sig mer energi än vad kroppen behöver, vilket gör att man har ett stort lager av energi i fettväven. Lösningen är dock inte för den skull att ”bara äta mindre och röra sig mer”, som är en vanlig missuppfattning. Idag vet vi att ett stort antal bak-

omliggande faktorer påverkar utvecklingen av övervikt och obesitas, inte minst genetiska variationer, och de flesta har med drivet att äta att göra. När dessa genetiska variationer möter vår moderna miljö blir det stora problem. Förmågan att kunna lagra ett överskott av energi är i sig en supersmart lösning och överlevnadsfunktion, men tyvärr får vi problem med hälsan när överskottet blir för stort.

Nycklarna till hälsosamma val

Drivet att äta är inte bara en fråga om hur mycket vi äter, utan också om vad vi väljer att äta. Det är ju inte bara vikten som påverkar vår hälsa, utan även maten som sådan. Vi vet idag att vad vi äter spelar en stor roll för risken att drabbas av sjukdom. Jag vill påstå att så gott som alla, oavsett storlek, egentligen vet vad vi ska äta. Det är inte där skon klämmer. Det svåra är att lyckas med att äta just det som är bra för oss, och inte allt annat.

Att förstå drivkrafterna bakom vårt ätande är därför en nyckel till att göra de hälsosamma matvalen, oavsett vikt eller känslighet för övervikt och obesitas. Och inte minst att slippa lägga så mycket tid, kraft och energi på det där med ätandet.

Det finns många fördomar om överviktiga och deras matvanor, som att de skulle vara lata. Stigmat kring övervikt och obesitas är naturligtvis oacceptabelt. Men det finns också fördomar åt andra hållet, som att de som är normalviktiga inte behöver bry sig om vad de stoppar i sig och att ”de har det så lätt”. Min erfarenhet, bland de människor jag har mött i såväl mitt arbetsliv som privatliv, är att det är många som kämpar och lägger orimligt mycket energi på allt som rör ätande. De kämpar med att lyckas äta lagom mycket och klara av att göra bra matval. Tro inte att det är lätt bara för att man inte är överviktig, och tro inte att den nya maten inte lockar och att alla normalviktiga älskar broccoli och kan äta kanelbullar varje dag. Långt ifrån. Mat och

ätande är för många en ständig kamp, som tyvärr i sig riskerar att påverka hälsan och välmåendet negativt.

Jag tror dock att vi angriper utmaningen på fel sätt när vi problematiserar själva drivkraften att äta, och att vi är allt för snabba med att sjukdomsstämpla till exempel ett sötsug. När vi tolkar krafter som negativa gör det att vi kämpar emot, vilket oftast bara är kontraproduktivt. Jag vill därför försöka vända på perspektivet, och med boken sprida kunskap om vår fantastiska inbyggda reglering av vad och hur mycket vi äter. Den är supersmart uppbyggd. När vi förstår detta blir det också tydligt när och var det har gått snett, och hur vi kan bemästra vår hungriga hjärna i en tid där spelplanen har ritats om.

Jag gör inte på något sätt anspråk på att komma med lösningen på överviktsepidemin. Sjukdomstillstånd i form av såväl svår obesitas som ätstörningsproblematik lämnar jag även utanför denna bok. Men jag hoppas att du oavsett ingång kan finna inspiration och kanske få aha-upplevelser som hjälper dig att få det här med mat och ätande att fungera lite bättre.

Min önskan är att du som kämpar med ett starkt driv att äta –och kanske även med övervikt – kan finna kraft i förståelsen av att det inte är dig det är fel på, utan det är det samhälle vi lever i som inte matchar de starka inneboende krafter vi människor bär på.

Visst förekommer det genetiska variationer, som innebär att man till exempel saknar hormon eller receptorer för vissa hormon som ger ett okontrollerbart starkt driv att äta, men det handlar bara om några enstaka personer, så det kan inte förklara den kraftiga ökningen av övervikt vi ser på samhällsnivå. För de allra flesta handlar det om ett genetiskt starkt driv att äta, som i grunden faktiskt är bra och till och med säkrar vår överlevnad. Det är när dessa gener möter den nya maten och vår moderna miljö som problemet uppstår. Den nya miljön har tyvärr gjort att det i vissa fall krävs mediciner för att en del personer överhuvudtaget ska kunna få en chans att börja bemästra sina instinkter i vår moderna miljö. Under andra omständigheter, om spelplanen var som förr i tiden, hade du

som har ett starkt driv med största sannolikhet varit en vinnare och suttit på de mest effektiva trixen till spelet. Men nu behöver vi förstå hur våra superkrafter fungerar, och lära oss att bemästra och parera dem. Kanske kan förståelsen hjälpa oss till acceptans, nya förhållningssätt och nya effektiva strategier.

En cocktail av gener och instinkter

Är du fast i tanken att ”det är bara att äta mindre och röra sig mer”, så hoppas jag att boken ska kunna vidga din förståelse och öppna upp för lite ödmjukhet. För det är inte så enkelt, och vi står tyvärr inte alla lika inför denna utmaning.

Om du är en person som har makten att påverka andras miljö, olika produktutbud och innehåll så hoppas jag verkligen att jag kan bidra med inspiration att vilja hjälpa till i en positiv riktning. Det måste bli lättare att välja rätt – det skulle alla vinna på.

Jag tror att hela samhället skulle tjäna på om fler förstod vad det egentligen är som ligger bakom vår drivkraft att äta, välja vår mat och hur mycket vi äter. Vi behöver framför allt förstå att drivet att äta är en uråldrig superkraft som bygger på instinkter, inte på rationella beteenden. Aptitregleringen ett oerhört komplext system som består av en cocktail av gener, medfödda instinkter, inlärda beteenden och yttre påverkan. Ställer vi en skål godis framför en grupp människor så är alla inte lika inför godisskålen. Gener, tidigare upplevelser, matvanor, hur mycket vi har sovit, om vi upplever stress, om vi har rört på oss, hur mycket fett vi har på kroppen, vad vi väger och tidigare har vägt, hur mycket vi har ätit under dagen, vår relation till de andra runt bordet, normer och mycket, mycket mer kommer att påverka vad som händer i vår hjärna när godiset ställs fram. För att komplicera det hela ytterligare är våra gener kopplade till många olika parametrar, allt från drivkraften att äta, våra smakpreferenser och belöningen vi får av maten till förmågan till impulskontroll.

För en del skulle skålen lika gärna kunna vara fylld med sten, så ointressant är den. För andra skiftar hjärnan fokus direkt och bordsgrannens tidigare så intressanta berättelse blir totalt intetsägande. Det enda hjärnan kan fokusera på är skålen med godis. En del kommer att ta av godiset medan andra kommer att utkämpa en kamp mellan instinkter och förnuft. Hur den slutar står återigen skrivet i den blandning av ovannämnda parametrar som gäller för just den individen, just nu. Det finns med andra ord en stor individuell variation i hur vi förhåller oss till mat som presenteras för oss, men också stor variation i hur en och samma individ reagerar i olika situationer.

Många aha-upplevelser

Jag ska göra mitt bästa för att försöka beskriva detta komplexa maskineri för dig. Beroende på vem du är och vilka erfarenheter du har kommer du att känna igen dig olika mycket i olika delar och beskrivningar. Känner du inte omedelbart igen dig kanske det finns ett värde i att få se att andra har annorlunda erfarenheter, eller att få läsa vad forskningen visar i frågan. Så i stället för ”nej, det stämmer ju inte” kanske du kan tänka ”åh, vad intressant att det kan vara på det sättet för någon annan”. Kom alltid ihåg att när forskningen visar på olika samband så betyder det inte att det gäller för alla, utan bara att det går att utskilja ett mönster.

Själv har jag fått mängder av aha-upplevelser när jag har grottat ner mig i det här ämnet. Dels vad gäller egna erfarenheter, som varför jag lockas att köpa choklad i en viss affär och inte en annan, dels har jag fått bekräftelse och förklaring på fenomen som jag har stött på hos klienter och andra jag har mött genom mina snart tjugo år i branschen. Några av dessa ska du också få ta del av.

Vi börjar med att titta på vad som i grunden styr vår drivkraft att äta. Detta fantastiska system har mejslats fram under miljoner år av evolution och jobbar ständigt för din överlevnad. Där-

– Om gener i osynk med vår tid

efter dyker vi ner i olika faktorer kopplade till såväl beståndsdelar i maten som vårt beteende – det som är med och påverkar vad, när och hur mycket vi äter. Här blir det tydligt hur snett det kan gå när miljön och maten har förändrats så mycket sedan vårt väldesignade system tagits fram. Vi avslutar med att ta en titt på hur våra nya moderna jaktmarker ser ut. Det vill säga hur upplägg i butiker, reklam och bufféer påverkar hur mycket och vad vi äter. I sista kapitlet har jag samlat 9 knep för hur du konkret kan göra för att överlista din hungriga hjärna.

Kristina Andersson, näringsfysiolog (fil. mag. nutrition)

KapItel 1

Drivet att äta – en superkraft

TÄNK OM VI HADE HAFT EN APP som höll koll på vad vi stoppar i oss och matchar upplevelsen av mättnad respektive hunger med vad vi äter och vad vi har för behov. En app som ger oss en pushnotis när det är dags att äta och övervakar våra energiförråd, så att vi vet om de behöver fyllas på eller är tillräckligt fyllda. Och tänk om den dessutom skulle kunna meddela oss när vi är i närheten av bra mat! Som när vi går längs en gata eller kommer in i ett varuhus och kan passa på att äta. Ju bättre matval desto tydligare signal. Tänk vilken fantastisk innovation det skulle vara och vad skönt att slippa behöva tänka.

Det finns faktiskt redan. Inte som en app, utan inbyggt i oss. Det är precis så vår aptitreglering fungerar. Eller ja, är tänkt att fungera. Vi ska nu gå igenom hur det här superintelligenta systemet funkar. Då blir det lättare att förstå lite längre fram i boken varför den nya maten och den moderna miljön ställer till det för oss.

Vi är överlevnadsmaskiner

I grunden handlar vårt ätande om att upprätthålla en energibalans, vilket i sin tur handlar om överlevnad och förmågan att föra vår art vidare. Varje sekund vi lever kostar vi energi. Beroende på hur gamla vi är, hur stora våra kroppar är och hur mycket vi rör på oss kostar vi olika mycket i energi. En äldre, liten och späd kvinna som är stillasittande gör inte av med så mycket energi, medan en lång ung man som är stor och muskulös och som är fysiskt aktiv gör av med betydligt mer energi och behöver därmed äta mer. Om vi bortser från de som behöver mest respektive de som behöver minst, handlar det i runda slängar om att vi behöver strax under 1 miljon kalorier per år.

Om vi lägger de 50 procent av befolkningen som är överviktiga eller har obesitas åt sidan en stund och riktar blicken mot dem som inte är det, eller går tillbaka till tiden då klockor och appar som räknar kalorier inte existerar, är det fascinerande att människor helt utan att räkna, bara ”på känsla”, får i sig ungefär just den mängd energi de behöver. Ett par kilos viktuppgång på ett helt år handlar i runda slängar om blott 14 000 fler kalorier. Det är vanligt att vikten ”smyger sig på” i form av cirka 10 kilos viktuppgång på tio år. Då är vi nere på i snitt 7 000 kalorier mer per år. Nu är energiomsättningen och viktregleringen inte fullt så enkel som en ekvation av plus och minus i kalorier in och ut. Vi vet att det finns stora variationer människor emellan när det gäller hur kroppen hanterar ett energiöverskott, men exemplet håller för att belysa det faktum att vi sedan urminnes tider, och många än idag, får i sig ungefär rätt mängd energi genom att bara förlita sig ”på känsla”.

”På känsla” kan låta som att det handlar om en slump, men så är långt ifrån fallet. Tvärtom är det, som jag nämnde tidigare, ett välreglerat, fint kalibrerat och komplext system som ligger bakom vår drivkraft att äta och välja vad vi ska äta. Det är utvecklat under miljontals år med fullt fokus på att upprätthålla kroppens

energibalans. Tänk efter själv: utan mat dör vi. Skulle vi överlämna matintaget och kontrollen över det till slumpen hade vi inte blivit långlivade.

Hjärnkoll på kalorierna

Man skulle kunna säga att vår hjärna är kalorifixerad och besatt av att ständigt övervaka tillgången på energi i kroppen. (Här vill jag klargöra att energi i den här boken syftar på energi som i bränsle, inte på energi som i känslan av ork och energi.) Hypotalamus är det område i hjärnan som är ansvarigt för att upprätthålla denna balans. Det är alltså härifrån som drivet att äta styrs. Hypotalamus fungerar som en sambandscentral som ständigt tar in enorma mängder information både inifrån och utanför kroppen, väger samman dessa och avgör bästa lämpliga respons för just detta tillfälle, återigen med avseende på att upprätthålla kroppens energibalans för att säkra vår överlevnad. Faktorer som energi och näring i magsäcken, storleken på våra förråd, visuella signaler i omgivningen och dofter läggs upp på bordet tillsammans med tidigare erfarenheter och minnen. Har vi tur kan även förnuftet få komma till tals. Men som vi kommer att se längre fram kan eller får förnuftet inte alltid vara med. När alla faktorer vägs samman, och beroende på vad de visar, kan hypotalamus sedan ”trycka på knappar” som påverkar vårt beteende, utsöndringen av hormon och en lång rad andra icke-medvetna funktioner. Antingen driver detta på ett matintag och bromsar energiutgifterna för att uppnå balans, eller tvärtom minskas drivet att äta och energiutgifterna ökar.

Energiregleringen fungerar alltså som en termostat som ständigt strävar mot jämvikt. På ett finare språk kallas det homeostas. Vi har flera homeostatiska system i kroppen, däribland regleringen av kroppstemperaturen, där kroppen ständigt jobbar för att upprätthålla jämvikten. När kroppstemperaturen sjunker sätts

insatser in som höjer temperaturen. Vi börjar till exempel skaka för att generera värme, blodflödet till fingrar och andra extremiteter minskar för att blodet inte ska kylas ner av omgivningen och därmed kunna kyla ner kroppen ytterligare. När temperaturen tvärtom ökar skickas blodet ut till de ytligare delarna för att kunna kylas av, och vi svettas för att kunna släppa ut överskottsvärme och så vidare. För att kunna upprätthålla dessa jämviktssystem kontrollerar hypotalamus kroppens icke-medvetna system, hormonutsöndringar, blodflöde, andning, aktiviteter i mag-tarmkanalen, bukspottkörteln och levern, men också medvetna system så som beteenden och aktiva handlingar. Kopplar vi det till ätandet kan hypotalamus se till att vi äter.

De flesta ser nog beteendet att äta som rent viljestyrt, en aktiv handling, men då underskattar man radikalt kraften i hjärnans förmåga att styra vårt beteende. Hjärnan påverkar vårt handlande framför allt genom att ge upphov till olika känslor, som i sin tur får oss att bete oss på olika sätt. Det absolut vassaste verktyget är belöning. Genom att ge och locka med belöning kommer vi, precis som en hund som gör konster för att få godis, att bete oss efter vad vi vet ger en belöning. Kanske till och med helt utan att veta om det. Så nej, vi är långt ifrån de rationella varelser vi vill tro. Inte minst när det kommer till ätande.

Vår fiffiga hunger och mättnad

Upplevelsen av hunger och mättnad är just upplevelser och känslor som hjärnan skapar beroende på vad den där överläggningen i hypotalamus resulterar i. Hunger karaktäriseras som en känsla av lätt obehag, dysfori och en stark vilja till förändring. Lite som en tröja som kliar, som gör det svårt att komma till ro och sitta still. Du vill agera. Förändra. Få en annan känsla. Och det är precis det som din hjärna vill få dig att göra. Agera! Ut och leta mat och ät maten!

Förutom att ge dig en känsla som påverkar ditt beteende blir du också mer uppmärksam på omgivningen, på olika signaler som kan tyda på att det finns mat. Även minnet aktiveras för att du till exempel ska kunna dra nytta av tidigare erfarenheter av att hitta mat. Fysiologiskt förbereder sig kroppen på att ta hand om maten, mag-tarmkanalen görs redo samtidigt som energiutgifterna, förbränningen om du så vill, dämpas något för att inte slösa med energi i onödan när det nu är obalans.

Man skulle kunna säga att hunger egentligen grundar sig i brist på mättnad. Om man liknar hungern vid bränslelampan på bilen som tänds när det är dags att tanka, så är det snarare mättnaden som gör att lampan hålls släckt under perioder. I det område i hjärnan som brukar kallas för hunger- och mättnadscentrum finns det i stort sett bara två typer av neuron, eller nerver: mättnadsnerver och hungernerver. Låt oss förenkla och likna det vid knappar, som olika signaler från kroppen trycker på. Vissa signaler trycker på hungerknappen och andra på mättnadsknappen.

Av alla signaler som hjärnan tar in angående tillgången på energi finns det bara en, ett hormon, som trycker på hungerknappen. Det är ghrelin, ett hormon som produceras i mag-tarmkanalen och som sjunker när vi äter och ökar strax före en måltid. Det intressanta med ghrelin är att det inte sjunker när vi äter, eller framför allt dricker, socker. Det är en anledning till att sockersötad dryck (som läsk och saft) är en så stor bov i utvecklandet av övervikt och obesitas. (På sidan 61 kan du läsa mer om det.)

I övrigt är det framför allt avsaknaden av signaler om att det finns tillgång på energi eller att energin är på väg in (det vill säga sådant som trycker på mättnadsknappen), som ger upphov till hunger. Mättnads- och hungerknapparna kan nämligen inte vara nedtryckta samtidigt – när en är nedtryckt hämmas möjligheten att trycka på den andra.

Om hunger ger obehag och en känsla av att vilja agera, ger mättnad det motsatta – det ger välbehag och lugn. Den trötthet

vi kan känna när vi har ätit beror delvis på att ämnena i hjärnan som utsöndras i samband med att vi är mätta också gör oss trötta. Kom ihåg att hjärnan ständigt övervakar och är intresserad av hur det ligger till med energitillgången i kroppen. När vi pratar om hunger- och mättnadssignaler är det alltså egentligen signaler om att ”det är tomt på energi här” eller ”det är energi på väg in”. När signalerna sedan når hjärnan berättar de om man ska försöka öka eller begränsa energiintaget, det vill säga äta eller inte äta. Men dessa signaler har inte på något sätt veto i frågan. Det är i stort sett ingen faktor som ensamt har bestämmanderätt huruvida vi kommer att äta eller inte äta. Det som avgör är hela den cocktail som rymmer allt från våra tidigare erfarenheter till vårt mående. Just mättnadshormon verkar dessvärre inte ha så mycket att säga till om, inte minst i vår moderna miljö.

Magsäckens roll för mättnaden

Det första vi brukar associera till när man pratar om mättnad och hunger är magen: när magsäcken töjs ut blir man mätt och när den är tom blir man hungrig. Och det stämmer, magen har åtminstone del i regleringen av mättnad och hunger. Magsäcken är som en elastisk behållare som likt en ballong vidgas och dras ihop beroende på om den är fylld eller ej. När magsäcken är tom har den en volym på cirka en halv deciliter, medan den kan rymma cirka en och en halv liter som fylld. Med lite träning kan det få plats mer än så. Personer som deltar i ätartävlingar har till exempel visat sig kunna vidga sin magsäck till att rymma flera liter.

I magsäcksväggen finns sensorer som känner av tryck och utvidgning. När magsäcken successivt fylls med mat går det signaler till hunger- och mättnadscentrum i hjärnan om att mat är på väg. Det kommer att minska vår drivkraft att äta. Att det finns mat i magsäcken är alltså en mättnadssignal i sig. Och vänder vi på det är en tom magsäck en signal om att det är dags att äta. Den ef-

fekten utnyttjas vid olika former av överviktsoperationer, där man genom att minska volymen på magsäcken, eller helt koppla förbi magsäcken, kan göra att man upplever mättnad tidigare. (Numera vet man att såväl hormonerna i mag-tarmkanalen som bakterierna i tarmen blir påverkade vid överviktskirurgi. Viktminskningen som uppstår kommer alltså inte enbart från den fysiska begränsningen av hur mycket man kan äta.) Det finns också viktminskningsmetoder som innebär att man för ner en ballong i matsäcken som sedan fylls till en volym motsvarande en knytnäve. Metoden marknadsförs som ett enkelt och icke-kirurgiskt sätt att påverka aptiten och därmed vikten. Men både ledande kirurger och Läkemedelsverket varnar för den här metoden eftersom det kan medföra svåra komplikationer och har relativt liten effekt. Mättnad och huruvida vi känner en drivkraft att äta är nämligen långt mer komplex än att bara handla om utvidgningen av magsäcken. På samma tema minns jag hur man på 1990-talet pratade om att fylla magen med isbergssallat för att på så vis äta mindre och gå ner i vikt. Det funkar, åtminstone för stunden, att luras på det sättet, men hjärnan och aptitregleringen är smartare än så. De förlitar sig inte bara på att magsäcken töjs ut som ett bevis på att energi är på väg in. De håller också koll på vad som faktiskt finns i magsäcken, vilken typ av mat det är och vilka näringsämnen som är på väg in.

Succéhormonerna

I mag-tarmkanalen produceras massor av olika hormon och hormonliknande ämnen. Man skulle kunna likna dessa vid arbetsledare och vaktmästare som övervakar och sköter alla möjliga uppgifter som har med matsmältningen och hanteringen av maten vi äter att göra. Hormonerna ser till exempel till att vi producerar magsaft och alla de enzym som behövs för matsmältningen. De sköter den nedre magmunnen, vilken är porten mellan magsäck

1 – Drivet att äta – en superkraft

och tunntarm, och styr alltså på så vis när maten är redo att föras vidare till nästa anhalt.

Hormonerna påverkar även andra organ inne i kroppen genom att signalera att energi och näring är på väg. De blir då förberedda på att göra sin grej när det blir deras tur. Och sist men inte minst kommunicerar en del av dessa hormon även med hunger- och mättnadscentrum i hjärnan. Hungerhormonet ghrelin, som jag nämnde tidigare, är ett av dessa hormon och är alltså det enda som signalerar hunger och en drivkraft att äta. Det är alltså en signal om att ”det är tomt här, dags att fylla på”. Ghrelinnivån höjs när magsäcken är tom och sjunker i takt med att den fylls. Övriga hormon som är involverade i aptitregleringen signalerar i stället mättnad – ”mat är på väg, du kan dra ner på sökandet nu”.

Några av de mer kända hormonerna är CCK, PYY, Amylin och GLP1. De reagerar på lite olika saker i maten, på olika näringsämnen,

Nya revolutionerande diabetes- och obesitasmediciner

Ett hormon som produceras i magsäcken och signalerar mättnad är GLP1. Förutom att det ger mättnad är det viktigt för hanteringen av kolhydrater. GLP1 signalerar till kroppen att det kommer in kolhydrater i blodet, så att kroppen kan göra sig redo att hantera dem. Vi har alltid lite kolhydrater i form av glukos i blodet, även kallat blodsocker. Glukos fungerar som en lättillgänglig energikälla för kroppens celler och det behöver vi ha, annars dör vi. Men bortsett från en liten mängd i blodet är det egentligen i kroppens celler som vi vill ha glukosen, för där kan vi omvandla den till livsuppehållande energi. När det kommer in ny glukos via maten (vilket det gör när vi äter kolhydrater) ser kroppen till att ta hand om och förse cellerna med den. Dessutom lagras ett eventuellt överskott in i våra förråd.

För att få in glukosen i cellerna krävs insulin. Insulin, som är ett hormon, brukar liknas vid nycklarna som låser upp cellerna så att glukosen kan tas från blodet och in i cellerna. Det GLP1 gör är att öka utsöndringen av insulin i blodet. Det vill säga se till att det finns nycklar tillgängliga när glukosen når blodet så att den kan ta sig in i cellerna som den ska. Vid diabetes är det problem med dessa nycklar, vilket gör att glukosen blir kvar i blodet och orsakar högt blodsocker, samtidigt som cellerna går miste om viktig energi. När man tillför GLP1 till personer med typ 2-diabetes minskar deras aptit och de äter mindre, går ner i vikt och glukoskontrollen, det vill säga hanteringen av blodsockret, förbättras.

Kanske har du hört talas om GLP1-analoger? En analog är ett ämne som är ett slags kopia av ett annat ämne, och har samma verkan. GLP1-analoger är alltså ämnen som har samma verkan som GLP1. GLP1-analoger har blivit kända på senare tid då de framgångsrikt har börjat användas som läkemedel mot just typ 2-diabetes. Dessutom har de visat sig ha fantastiska effekter även på övervikt och obesitas. I skrivande stund revolutionerar dessa och liknande läkemedel världen och livet för personer med typ 2-diabetes och obesitas.

Läkemedlet gör ingenting med vikten i sig, utan påverkar mättnadskänslorna så att man plötsligt har en chans att hantera sitt matintag. Det minskade matintaget ger i sin tur en viktminskning. Rapporter finns även om att personer som haft andra beroendeliknande beteenden, som spelande och shopping, har blivit av med dessa. Ännu har man ingen förklaring på detta, man vet inte exakt hur mekanismenen ser ut, men uppenbarligen verkar läkemedlet påverka vårt belöningssystem. Det är i så fall en bidragande faktor till framgången på vikten, då kraftig belöning av maten är en anledning till att det är svårt att begränsa sitt matintag. Läkemedlen gör alltså att personer som har väldigt stora utmaningar i vår moderna miljö får hjälp att kunna hantera dem. Många beskriver det som att det äntligen blir tyst i hjärnan, ”tjatet” om att äta tystnar.

men sammantaget är det framför allt mängden protein, fett och kalorier i maten som påverkar hur mycket av dessa hormon som produceras. Det är med andra ord faktorer som påverkar hur olika mat mättar olika mycket och det ska vi titta närmare på i kapitel 9. Värt att påpeka är att alla nyss nämnda hormon alltså har mer än en uppgift. Dessutom påverkar de aptitregleringen via flera olika vägar och kan också påverka varandra. GLP1 är till exempel en av nycklarna i de nya omtalade och revolutionerande diabetes- och obesitasmedicinerna, som verkar både genom att i sig ge upphov till mättnad och genom att sänka nivåerna av hungerhormonet ghrelin.

Tarmbakteriernas roll

I vår mag-tarmkanal finns en massa bakterier, framför allt i tjocktarmen. Under många år fick de inte någon större uppmärksamhet, utan man konstaterade mest att de fanns där. Men under de senaste decennierna har vi fått lära oss mer och mer om tarmbakterier och förstått hur mycket de påverkar oss. Nuförtiden är det många forskare inom området som till och med menar att tarmbakterierna bör ses som ett eget organ. Deras påverkan på oss är ett gigantiskt och komplext ämne i sig, och många frågetecken kvarstår. Men vi vet att de interagerar och kommunicerar med oss på en rad olika sätt, inte minst genom att bilda olika slags ämnen som sin tur påverkar oss såväl positivt som negativt. Vilka ämnen som produceras beror på vilka bakterier och fibrer som finns i tarmen. Fibrerna i kosten fungerar nämligen som mat åt bakterierna, vilket gör fibrer plus bakterier till en oslagbar kombination. Bakterierna har också en betydande roll för vår aptitreglering och energiomsättning. Man har sett att bakterierna i tarmen kan påverka såväl drivet att äta som hur stor belöning vi får av maten. Det gör de bland annat genom att påverka utsöndringen av de hormon du precis har läst om. Men tarmbakterierna verkar

också kunna påverka hjärnan och aptitregleringen direkt via de ämnen som de bildar. Återigen är det främst kombinationen av bakterier och fibrer som är intressant. Vad gäller ämnet tarmbakterier kvarstår många frågetecken, och därför kommer jag inte fördjupa mig mer i det.

Blodsockernivåerna skvallrar

Även när maten i form av näringsämnen har passerat tarmväggen och kommit in i blodet, håller hjärnan koll. Den övervakar och registrerar ständigt nivåerna av näringsämnen i blodet vilket kan ses som en bekräftelse på att energi verkligen är på väg in. Det är framför allt nivåerna av blodfetter och blodsocker som signalerar detta. De är förhöjda strax efter en måltid, och det är fullt logiskt om man betänker att blodomloppet är som en stor infrastruktur som har till uppgift att transportera syre, näringsämnen och andra ämnen mellan kroppens olika delar. När vi äter är det ju via blodet som näringen tar sig till kroppens alla celler.

Blodsockernivån är en viktig markör eller signal till hjärnan om hur det ligger till med tillgången på energi. När blodsockret blir förhöjt tar hjärnan det som ett tecken på att vi har god tillgång på energi och drivkraften att äta minskar. När blodsockret sjunker är det i stället ett tecken på lägre tillgång på energi och drivet att äta ökar. När blodsockernivåerna höjs produceras insulin, som även det sänder en mättnadssignal till hjärnan.

Fettvävens viktiga signaler

En uttöjning av magsäcken, mat i magen och näringsämnen i blodet, är alla faktorer som påverkar mättnaden och drivet att äta i samband med en måltid och strax efter. Men den absolut viktigaste pusselbiten och signalen till hjärnan om huruvida vi behöver