9789180577809

Detärett underatt finnas till

Britt-Marie Engman

Detärett underatt finnas till

Föörrfatta

arrprressenntaatiion n

ag föddesår1952påSorsele BB iLapplandsom yngstavfyrasyskon. Eftergrundskolai Sorseleoch gymnasiumi Lycksele drog jagsom 18-åring till Stockholm. Jag drömde redansom litenflickaom attbli sjuksköterska, villekänna migför ochfickett arbete somsjukvårdsbiträdepåKarolinskaSjukhuset.Min drömutbildning påbörjadessom 19-åring.Efter ettpar år somsjuksköterska på Karolinska valdejag vidareutbildning till barnsjuksköterska. Därefter flyttade jagoch mindåvarande mantillBollnäsvarifrånhan har sina rötter. IHälsingland arbetade jagmestmed barnhälsovård menävenskolhälsovård iperioder. Senare utbildadejag migtilldistriktssköterskaoch komatt handha varierande arbetsuppgiftervarvatmed barnhälsovård. Detbetydelsefullaarbetet på Barnavårdscentralledde migtillgebitet ”Hälsovård förnyanlända flyktingar”. Jagstortrivdes meddetta självständigaarbete, brannför atthjälpadeutsatta människornaoch hade möjlighetatt påverkaoch förbättraarbetet.

Vårstuga vidVindelälven utanför Sorseleärett ställe somjag gärnaåkertill. Att plocka bäroch svamp, fiskasamtvandrai fjällenäravkopplande.Jag harmånga intressen, mendesenaste åren harhandlat mycket om skrivandeoch släktforskning.Jag harfyrabarnvarav ettmed nuvarandemakeoch tvåbonusbarn.Livet harhittillsresulterat isju barnbarn ochfyrabonusbarnbarn.Jag borpålandeti Kilafors iett sekelskifteshus på en hälsingegård.

Sompensionär gick jagtvå år på SkrivarlinjenpåBollnäs Folkhögskola.Där började minbok ta form. D Det t är r ettt t unnddeer a attt t f fiinnnas tiill är minförstabok.

Brrittt-Maarrie e Ennggmaan n

Britt-Marie Engman

D Det är ettt t under r attt t finnaas s till l

©2024 Britt-MarieEngman

Illustration:Britt-Marie Engman

Fotonframsida:

Arvidoch Fridavid förlovningen 1914,fotografRobertLundgren

SommarbildavjordkulaSödra Sam hämtad hosWikimedia Commons

Vinterbild av jordkula hemmahos författaren. Foto:privat

Fotonbaksida:

Fridaoch Ragnhild tvåår, okändfotograf

Författarporträttfotat av dottern Sanna

Förlag:BoD –Books on Demand,Stockholm,Sverige

Tryck: BoD– BooksonDemand, Norderstedt, Tyskland

ISBN 9789 180577 809

Andraversionen

Föörffaatttaarreenns s tacck k

Stort TACK förfakta ochråd från morbrorSten, mina bröder Oveoch Stig som tyvärr är avlidna, minsysterAnita ochmin släkting Hilding. Minmormors släkt på hennes fars sida,släkt iLöparliden,boendei Fårträsk ochYtterbergvilljag också tackaför hjälpoch vänligtbemötande.Min manGunnarhar biståttmig meddetaljer om jordbruk,gamla tideroch livetpålandet. Innerligttack! Även stortTACKtilldemiljöer,förfäderoch ättlingarsom ni kommer attmötai boken. Mycket tack till övrigsläkt ochvännersom bidragit medsmå berättelser som kryddatmin text ochextra tack till de Sikselebor,min släkt, somhar kvar sina ställen somfritidshusoch görbygdenlevande

Detvar ocksåguldvärtatt personal på SorseleKommunlät migtadel av arkivhandlingar.Min sonSamuelska ocksåhaextra bock ochtack. Hanvar denförstalektören somgranskade mitt bokmanus ochhar hjälpt migvid datakrångel. Jaghar ocksåfått rådoch stöd av lektörer viaföreningen”Livi Sverige”.Tacktilldem!

Ettspeciellt TACK till mina föräldrar däruppe ihimlensom medstoransträngning besegradelivetsstormar.Niärbeundransvärda! Förlåt om bokenärför öppenhjärtig ochutlämnande! Tack vare er som min bokkom till.Nisom många andrakaraktärer iboken är välvärda attbli ihågkomna. Detska gå och Ingentingäromöjligt,min mors tvåfavorituttryck, har hjälpt migmånga gånger närjag tvivlatpåstyrkan och intressetför dennasläktkrönika.

Innlleddniing g

Envåg av nostalgi väller över mignär jagåkerskoternerförbergetefter en fisketur iVästerbottensfjällen. Framförmig harjag en milsvidutsikt. Solens strålarfår snön attgnistra ochspridaett ljus så långtögatnår.Vindelälven,Storvindeln,fjällen ochskogen.

Därnere, intill älvfåran iGillesnoule,försökteminaförfäderrotasig menville hitta en bättreboplats.Degickoch skidademånga milgenom skog,längs körvägar ochpå Vindelälvens is till Sorseleoch därifrån till Juktådalen.Olika släkterförenades,tragiskaödenoch händelsersammansvetsadedem ochledde till attdeminaoch jagfinns till idag.Det är ettunder.Nästanhögtidligtinser jagatt hurliten jagäri sammanhanget ochhur mina förfäder kämpadeför attöverlevaoch skapaett bättreliv försig själva ochsinabarn.

På vägenner till älvenfunderar jagpånödåren isenaredelen av 1860-talet ochdess katastrofmed lidandeoch svält. Hela Norrland vardrabbat. Folk blev tvungnaatt flytta.Minaförfädersökte sigbättremarkerunder en tidavansenligansträngning, modoch framtidstro. Allt fick stor betydelse förmig ochmin släkts leverne. Ovetandes om varandra kämpadeolika släktenunder liknande villkoroch möttes.

Minman ochjag fortsätterpåskoterleden längsälven,mestadels omgivenavett bländandesnölandskap,skogoch snökläddaberg. Ibland vikerleden av från denskarebelagdaisenoch in iskogsdungar ochövermorkor. Vi rundar öppetvattenmed vackra svanar somfridfullt simmar omkringpåden mörkakalla vattenytan. Följde mina förfäder dennasträcka?

En litenrenhjordhindrar vårt bekvämasättatt ta sigfram. Efterenstund av iakttagelse, tystnadoch eftertanke fortsätter vi ochnår till slut vårstuga efterenfem mil lång skotertur.

Välkomna attfölja medpåenresai tidensom tarsin början år 1869 på Sellmanberget iStenselesocken, nuvarandeStorumans kommun.

S Seellllmmaanbberget t å år 1869

Margareta Andersdotter,påsitttrettiotredjeår, är allena med tvåavsinabarn, däravJohan August sjuåroch Katarina Fredrika somärtre år.Två barn, Christinatio år ochMaria Lovisa fem år,ärutackorderade.Maken ochbarnens far, JonasJohansson fyrtioåtta år,ärdaglönare ochbrukargårunti byarna föratt få avlönatarbetesåhon är vanatt klarasig självlånga perioder.Nuhar hanvarit bortaen månadoch arbetarflera milfrånderas boende på Sellmanberget,Stenselesocken. Han utförbyggnadsarbetei trakternaavAnkarsund.Hon harnoggrantprickat av ialmanackan somhon fått av maken. Dag fördag,vecka förvecka.Alltkänns ovisst.Hur borJonas?Har hanmat attäta ochvad äter han? Fryser han? Närkommerhan?Fantasintar överhand,byggs på ochblirvärre än allt förnuft. Flertaliga händelseroch flyttningarhar bidragit till derasbelägenhet. Huvudetvillsprängasavhennestankar. Föratt ståutförsökerhon stänga av eget känslolivmen misslyckas alltförofta.

Vinterngreppartag ovanligt tidigt.Det är slutet av oktober, frostoch snötäcker marken sedanett parveckor. Detfinns ingentillstymmelse till lövverk på träden.De gulrödalöven på marken ochenbrandgulmossa skymtarframunder ettdelvist decimetertjocktsnötäcke. Granarna sträcker siguppåtoch verkar nästan vederkvickta av snön sompryder grenarna.För atttasig till Norrdalföljerman försthästkörvägenen mili nordöstlig riktning från Luspen ochsedan femkilometer gångväglängs Blaikfjällets västra sluttning. Sellmanbergetärensligt belägettre kilometerstegadväg från Norrdal. Vintertidnär isen är säkerväljerman oftast attfärdasöverSvärtträsket.

Margaretaminns densvåra missväxten ochhungersnödensom togsin begynnelse i mitten av 1860-talet.Enligtvad honhört, vardet så vida omkringi Lappmarken. Hon kommed makenoch derasförstfödda ChristinafrånSkarvsjöi Stensele till Dajkanvik iVilhelmina socken år 1859.Att de hamnadedär berodde på attJonas treåräldre broder Johanbosattsig igrannbyn Bergland belägenefter Vojmån motDikanäshållet.

Hanskrev ochberättade att detfanns ledigmarkatt odla iDajkanvik,enmil nedströms från Bergland.Deficktillgångtillett hemman ochmaken blev kronobonde. Nygiftaoch medett barn,bar de iväg.Det innebarenstoromställning efterdrängochpigplatsi Skarvsjönoch till en början gick allt bra. Mariaoch Johanföddesdär. Efternågot år slog både korn ochpotatisskördenfel ochblevett hotmot derasboskap. Allt gick utföroch katastrofenvar ettfaktum. Ibörjanavår1866gickdet inte längre ochdeblevtvungna attavyttra sitt hemman då svältendrevdem därifrån.Delämnade Dajkanvikoch de blevinhysesfolk iRenberg iStensele. Margaretas syster som varpigahos demföljdemed.Katarinaföddespåsensommaren

Detblevintebättrepånya stället. Nattfrosten förstördesäden förbondeninnan den hunnit mogna. Detvar hemskt närdeoch andrasockenbor stod iskuld till både handlare ochprivata.Folkstretadepåskildaplatser utan attkänna till varandra.För att medtiden förenasoch arbeta hårt sida vidsida.

Aldrig tärdenöden värreändet storanödåret1867 ideras områdensom gränsade motfjällen.Frostnätter, blåst, regn ochsnö gjorde attbristen på spannmål ochrotfrukterblevstor. Margaretahörde talasomatt speciellaundervisare kommit till Västerbotten föratt lära folk användanödbrödsämnen sombark, lavaroch mossor ochatt brukadem vidbrödbak ochgrötkok.Fattigvårdsstyrelsenfickhjälp av länsstyrelsen ochunderstöd fördelades bland de mest behövande. Attkunna tillvarata ochäta svamp, somansågssom ko-föda, varenavdefördomardekämpade emot.Folkberättade ochhon togtillsig kunskapen. Nödhjälpen hittadeinteframtillsmåbyar.Endastdesom kundebetalamed arbete ellerpengarfickhjälp.Deriktigt fattiga ochde somsvalt mest fick klarasig bästdekunde.Det kändes somatt de varbortglömda. Nödårenfor hårt fram förhennesfamiljmed svåraomständigheter. Möjlighetentill avlönatarbeteblevbegränsad förJonas.Han utfördeendel arbete åt husbondenoch igrannbyar,men lönenräckteintetillstugarrende ochmat.Detvingades flytta från denlilla stugan de hade tillgång till sominhyses iRenberg.Defannenplats på Södra Sellmanberget intill gångstigen mellan Svärtträskoch Norrdal. HärbyggdeJonas en litentimradkojadelvisingrävd isluttningen. Detblevsom attboi en jordkula.Med en dellånademöbler, husgeråd ochredskap fick de reda sigtills de kommit på fötter. En välsignelsevar getterna. Getengav mjölktillbarnen, grundentillgetostoch kött närdetvå killingarnaslaktas framöver.Eni taget, endast getenska blikvar. Utanför knuten byggdesenenkel ritför djuren somett skyddmot odjuroch föratt hindra rymning.

Christinaoch Mariablevgenom Fattigvårdsstyrelsenutackorderade till bonden där de tidigare varitinhyses.AndersAndersson erbjöd flickornaplats isitthem närde övriga flyttade från stugan till denenkla boningen.Han hade braanvändningaven tioårigflickaoch varden sombegärde minsti ersättning från Fattigvårdsstyrelsen. Förutomförhoppningsvis lite skolgång förväntasChristina arbeta somlillpigai bondens hem. Medtiden tordedet ocksåbli Marias lott.Henne toghan emot gratis.

Medvemod ochsorgtänkerhon på dendag de blev tvungnaatt lämnaflickorna Somentaggi hjärtat. Ettalltför påvert livväntadesi jordkulan. Avskedet satte henne idjupasteförstämning ochbedrövelse. NärMaria slet ochdrogi henneskjol, stortjutandeoch skräckslagen.För att honskullesläppa tagetblevMargareta tvungenatt lura henne. Attdeskullehämta hennesnart.Christina sågheltuppgiven ut.Hon förstod.Såtokigtdet blev.Det gjorde så ont. Hurkändesdet ideras barnahjärtan närmor ochfar övergavdem?

Enligt lagärföräldrar skyldiga attommöjligt se till attbarnenfår lära sigläsa. Ien närliggandebyfinns ibland en skolstationdär en ambulerandelärarekommerför att undervisabarnen, om antaletbarnärtillräckligt. Undervisningen brukar pågå ettpar veckor varefter lärarenfar till nästaställe. Folk ror, åker slädeellerskidorfrånbyar runtom föratt komma till skolstationen. Denprimitiva jordkulans läge gördet olämpligt förJohan attensam ge sigi väg. Hanfår avståett tag. Margaretakännersig stolt då Christinaredan läsernågorlundahjälpligt.Hon hoppas attdet framöver blir undervisningi Renbergellernågon närliggandeby.

Till julkanskedekan kommahem.Eller iallafalltillsommaren. Honförsökerbehärska siginför barnen närtårarna stockasi ögonen.Hon gårutför atthämta in ved. Ensam, näringen ser, släpperhon ohämmatframtårarna somnästanaldrigvill ta slut. Närtrycket lättatbaddarhon ögon och ansiktemed snöoch försöker stilla sig. Allt ser hopplöstut. Honoroar sigför de kommande åren.Nöden härjar runtomkringoch påverkar allasväl ochve. Mitt ieländet tänker honatt tack ochlov attdeintehar fler barn.HennesmorfarSamuelhadesåmånga barn atthan knappt kunderäkna dem.

FörMargaretasdel räcker detmed fyra,speciellt närdeintetar hand om demsjälv. Honpåminns om sinegenmorsöde somblevänkaendrygmånad innansjundebarnetföddes. Hennes farvar femtiosjuårgammal.

–Grubbel intnåmer,säger hontillsig själv.

Honfyllerfamnenmed en bördaved,stapplarintilljordkulan,snubblar innanför dörren ochveden flyger åt alla håll.Barnentittarstorögt ochförfäradpåsin morsom hamnar på jordgolvet ochskyndar sigframtillhenne.Dehjälpsåtatt travaupp.

–Åh, ja vart lite yr ihuvve, ursäktar honsig,reser sigupp ochborstar av singråa vadmalskjoloch denbleka bomullsblusen.

Margaretasätter på sitt gråvitaförklädesom är gjortavett gammaltlakan.Hon släpperutsittlånga brunahår ochgår ut igen.I förklädsfickan harhon en kamsom makenföräradehenne innande skiljdes åt.Han hade köpt denavennasareför att glädja henne. Medlitesnö drar honfingrarna genomhåret ochkammar sigsen.Hon flätar inackenoch knyter åt medenulltråd.Snurrar runt dentjockaflätanoch fäster denmed en hårnål.Nukänns detbättre. Hongår in ochläggermer vedpåbrasan. Honfår en känsla av attdeärlivegna medtanke på de lilladeäger. Ettslagbord somhennesbrorAnderstillverkatliksomtvå stolar ochett parpallaringår idet enkla möblemanget. Detvar bröllopsgåvornär hongifte sigmed Jonas, någraveckorinnan Christinaföddes. På väggen bredvid sitterenlånad tallrikshylladär matskålaroch flattallrikaravbleckplåt till de fyra är uppsatta.Muggaravträ,också snidadeavbrodern,ärplacerade på hyllan högstupp ochvarsitt bestickbestående av kniv,gaffel ochskedhängerbredvid.Tre träskålarstapladei varandra står längst in på bordet mot väggen.Det enda överflöd somdehar.Det räcker egentligen medenatt ha vidtillredning.

–Varförsåltveint tvåå dem, mumlar honsuckandeför sigsjälv.

De mestaavderas tidigare ägodelar hardebyttborteller sålt föratt kunnaköpa mat. Då kundedeköpaett halvtfår,ensäckrovor ochett parknippenmoröttersamt tiokilokornmjöl. Detta är nästan slut ochengnagandeoro om brödfödanhar slagit roti hennes inre.Hon måsteklura ut en lösning.

Idag vankas kornmjölspaltoch denputtrar förfullt igrytani dettrebentagrytstället på eldhärden. Mjölet utblandatmed bark.Desista potatisarnaärrårivna ochtillsatta iden gråpaltdegen.Anrättningenblir dagens höjdpunkt.

–Nuä hä matn,säger Margaretamedan honläggerupp varsin palt åt barnen ochåt sigsjälv

Johanoch Katarina hopparupp från stolarna videldstaden,släpardem till bordet ochsättersig.Hon skär de rundaklumparnamittitu ochendel av fårtalgensom hon stoppatdem medtrillar nerpåtallrikarna.Enskedlingonsyltoch måltiden är serverad. Vattenfrånkällansom dryck.

–Sägotthää!säger Johannär hanglupskt stoppari sigdesista tuggorna.

Katarina smaskaroch tuggar menpetar bort fetan. Johansnapparraskt tagpåden sladdrigafårtalgen innanhon hinnerreagera.Pojkenhinnerknappt tuggaurförrän frågan kommer

–Vafåvetekvällsmat?

Honsvararinte, honmåste uppfostradottern.

–Katarina, du skaätfetan,duå,säger honsträngt.Dubehöv den, så litenå tunn somduä,fortsätterhon ochplockar undan.

Dottern förblirtyst, tittar förläget neroch vrider på sig. Är Johanintemätt, funderar Margareta. Detärför lite matåtenpojke somväxer mycket.Såknapert detär, mal det inom henne.Överblivenpaltläggerhon ienträskål medentallrik över.

–Litegetmjölkå en bröbit! svarar hontillslutoch tardefåstegentillmatförvaringen somfinns ienstenklädd litengropi detstampadejordgolvet, dolt underhusmossa ochrenskinn.

Hondrarundan en flat sten somdöljermatgropen,varsendainnehållärtorkat fårkött, getost,några morötter ochett parkålrötter,enliten krukalingonsyltoch hjortronsylti en träpyts. Hontränger ditpaltskålen. Matgropenärenvälsignelse,men sorgligt närden gapartom

Margaretaser sigomkring ibostadenmed dyster känsla.Ett enda rumsom är ett parmeter brettoch detdubblapålängden.Längs enaväggenfinns en bred britsmed halmmadrass, renskinn,lumpstoppade kuddar,underlakan, yllefilt,överlakan och lapptäcke.Demesta illa medfaret ochsmutsigtefter mångaårs användning menmed värmande funktion.För atthålla sigvarmi kylansover de tätt ihop ochiblandmed kläderna på.Hitre denbreda britsen finnsensmalbäddsom vartänkt till flickorna

somintebor med dem. Detkänns så ledsamt. NärJonas är hemmanyttjar hanoftast denbädden.

Nu är detbäddatpåstorbritsen medett flerfärgat lapptäcke somhon sytt ochstoppatmed gammal lump ochvadd. Högstupp finnstvå huvudkuddarsom är alldeles kompakta av gammallumpfyllningmen förgylls av monogramförsedda örngottav bomull ochinfälld virkad spets. De är ocksåbröllopspresenter liksom överlakanet medtvärgåendespets nerviket mot lapptäcket. Spetsenhar släppt iena kanten.Den bordelagas.Hon harkrusat örngottsbanden förhon vill ha lite flärd. Honblir nöjd medbäddningen, detblirbra,men detärdagsatt byta lakanoch kuddvar. Tvättav demfår vänta, förnuärdet bara öppetvatteni dengrundabäckens mitt. Iett litet skåp bredvidsängenfinns en omgång ombyten, visserligen är kuddvarenlagadepå mitten,men rena.Nästa gång honbyter lakanfår hontasäckväven somhon sytt sammantillett större stycke.

Barnen lekerförnöjsamtmed var sinhemsnidad trähästsom derasfar gjort. Enda leksakerna,annars tardevad naturenger.Förutom sådant de själva hartillverkat.

Katarina harett vedträ somdocka.Klädd inågra tygtrasoroch medögonmåladeav sotärden riktigtfin medenliten knöl somtrutarliktenmun.

–Nuvet ja,jaä farå så ha ve en nyfödd onge åduä storasyster, sägerJohan och lägger nerdockanpåenbäddavhalm.

–Har ve ingenmor?

–Nä, ba en far. Morä bortaå tvättkleaåtbonnfolke

–Hästa då?

–Dem få bo däri lagårn,svararJohan ochflyttarhästarnatillgetternas halmbädd.

–Kan de intvauti snön?

–Hää förkallt!Dåfrysdem.

–Hää matn,säger Katarina ochger hästarna tvåhöstrån.Häfåräck!

Margaretalyssnar på barnenslek.Äveni deraslåtsasvärld är detont om mat, kallt ochsvårt.Devet inte annat. Ingenavdem.Hon harnästanglömt hurett livi någorlunda välstånd är.Det varlängesen. Tideni Dajkanvik, innanMaria fyllde ettår. Nordan viner. Ibortre ändenavkulan finnseneldstad uppbyggd av kullerstenar. En sprakandebrasa värmer uppdet välvda stenvalvet,vilket håller värsta kylanutanför. Rökendrarrättupp ienmurad skorsten somärtätad medlera. Vintertidärdet nödvändigt atthålla brasan vidliv dygnet runt föratt få värme. Detärsvårt attfå lagomtemperaturi denlilla bostaden.Trots kylansnåleldar honför attveden skall räcka. Sommartid hardedörrarnaöppnaför attsläppa in värmeoch minska på eldningen.Problemet blir insekter.Vid en litenträpall framföreldstaden står gjutjärnsgrytansom användes vidpaltkoket.Stekhällenavflatstensom står lutadmot spismurenbrukasvid brödgräddningoch somstekbord. Detnödvändigaste från Renberg,där de boddetidigare, hardekvar. De mestaärlånadepersedlar.Inteens

träslevarnasom hänger på en krok bredvideldstaden är derasegna. Spinnrocken, en dyrgripsom hennesmor Anna Kristina förärathenne,stårinnanförytterdörren.Till sommaren hoppashon få sittautomhusi solljusetoch spinna ullgarn, om honkan köpa lite ullförstås.Det ljus somkommerfrånfönstergluggenovanför de båda dörrarnaärotillräckligför sådant arbete.Dedyravaxljusen användssålitesom möjligt, bara somenextra trevnad. Menfögaför ljusetsskull. *

Margaretahar förflyttats itankarnatill en hjortronmyr.

Barfota, lyckliga barn somhopparomkringpåtuvorna.Johansröstsom ljuder av förtjusning:

–Far,såmycke hjortron.Häseutsom karamellenvefickå Anderssoninnanve flytta,säger hanoch stoppardegulröda bäreni munnen.

–Äthäduvill åplock seni kärleditt, sägerJonas ochböjer signer ochnopparnäven full.

–Ett till Mariaå etttillChristina,trallar Katarina ochmatar isig av läckerheterna. Ja tyck de äväldans go.

Honrörs. Undraomstorflickornafåttnågra hjortron?tänkerhon ochsättersig ledsenoch nedstämd på hukvid en vacker hjortrontuva

Fina minnen av barnen iblåbärsriset därdestoppar isig av de nyttigabären.Lekfullaoch upphetsade smörjerdeinvarandras ansikten med blåbär närdetroratt ingen ser.

–Men,vahajegjort?skriker honmed låtsad förfäran ochhållerhändernaframför ögonen.

Genomsinaspretande fingrar serhon attdeäralldelesblåai ansiktena. Egentligen blir honinteallsarg,men honvill uppfostradem.Fastdet gårinteatt hållasig för skratt närhon serderas soliga leendenoch uppenbaralycka.

–Tur attkleaverka ha klarasej,säger honskrattande.

Margaretatar medbarnentillSvärtträskbäckenalldelesi närheten.Debalanserar ut på en sten,hon håller fast barnen etti tagetoch hjälperdem.

–Hägåint bort!säger honmedan honlyfterKatarinafrånbäck-kanten.Jefåseut somblåbär.

–Javill intvablå,gråterKatarinaoch gnuggaransiktet.

–Jefår skylljesjälv,svararMargareta.

–Jaångra mä.Gåhäaldrigbort? sägerJohan ochförsökerspeglasig ivattenytan.

–Häförsvinnnog.Hålldäi björka,Johan,såduint rammel i. Nu gå ve te far.

På hjortronmyrenhar Jonassittämbar fullt. Kvälleni jordkulanägnas åt attkoka sylt.Allatänkbarapytsarfylls ochdeäter bärtills magensäger ifrån.

*

Åh,vilkavackraminnesbilder. Även sorgliga minnen vidavskedets stundoch vadde talade om sist innanJonas fortar vid. Allt känns nära.Tre dagarfickdemed varandra, sist hanvar hemma. De plockade lingon ochhan fiskade. Gäddorna hängdespåtork på hö-bodensvägg. Lingonen blev kokade.Han samladelövslytillgetternaför kommandebehov ochbuntade dettillstora kärvar.Ytterdörren till kulantätades ochen innerdörrmed fönstersattesdit av denmångkunnige Jonas. Detpratade mest om eldning,brödfödan ochbehoven.Hennesoch hans röst ekar kvar ihuvudet

–Kom ihåg matvarun ja beställt,saMargareta.Kornmjöl, rågmjöl, socker åsalträck ettpar måne till.Å lite kaffe.Glömint tändstickor, vaxljusoch talgljus.

–Häbli va som finnså hä ve ha rå me,svarade Jonas.

Honbetraktadehonom under tystnad. Tänk om pengarna inte räcker elleromdet inte finnsmat attköpa! Nödårenärinteöveroch medför begränsningarför alla.

–Duhälsväl på Mariaå Christina? sa honmed darrande röst.

–Jaska besökdem åsetillatt de ha hä bra, svaradehan.Jatastigenmot Renberg, häls på jänten,sen stigen åkörvägmot Ankarsund. Ta välhannomdej åbarna.Glöm ej åbeaftonbönvar kväll, förmanadeJonas ochomfamnade henne.

–Duå!svarade honmed skärpt röst ochkysstehonom på kinden.

–Vanudukti åsnäll me mor! sa hantillbarnenoch kramadeomdem,eni tagetoch gavdem förhållningsregler.

Barnen nickadetillsvar. Ideras ögon avlästehon ängslan. Mendeklagade inte.

–Å va görjetillkvälls?

–Beaftonböna,svarade Johan.

–Näkom du hem? sa honmedan honvredsinafingrar motvarann.

–Jabli bortatillframåtjul.Häberopåhuvintern bli, svarademaken sammanbitet. Undertystnad våndades honnär makengicksin väg. Hanvände sigomoch höjde handen till farväl.Henneshandsom besvaradevinkningensjönk tungtner ochi magenknötsig en oroandesmärta. Hanfor så långtbort. Detärtvå dagsmarscher till Ankarsund. EfterkörvägentillLuspenoch denmot Tärna, kanenvandrarehatur och få åkahästskjutsom någonhar platsför en gratisåkare. En stig,frångamla körvägen motTärna,leder motAnkarsund medenhalvtimmesgång. Detgår även attvandra genomskogenöverbergknallar föratt komma till hästkörvägen vidRenberg ochsedanvidaremot målet.

Margaretaryckertilloch är tillbaka iverkligheteni denmörka jordkulan. Nu harhon dagdrömt igen,det är ingenidé attälta, mendet gårinteatt låta bli. De fina minnena vill hontänka på.men honbävar föratt vaknamed minnenoch ångest somgripertag. Honsöker krafttillsin skaparei bönomtillräckligtmed mat, uthärdligt väder, att hennes manska komma ochför döttrarna iRenberg.Bönen är någotsom följer med hennesom stöd ideutmaningarsom väntar.

Det är ett underatt finnas till Bokenärensläktkrönikairomanformmed historiskt och biografisktinnehåll baserad från en dramatiskverklighetiStensele och Sorselesocknar,Västerbottensinland.

Britt-MarieEngman

ärennaturoch friluftsintresserad sjuksköterska som föddes år 1952 iSorsele.Hon blev tidigt engagerad imänniskoöden och barns välmående.

En spännande värld väcktes som pensionär dåsläktforskningochskrivandetogfokus.

DetblevtvåårpåSkrivarlinjenpåBollnäs Folkhögskola och där började hennesbok taform.

FörfattarenboriKilaforsochdetärhennes förstabok.

Handlingen speglar femgenerationermed nödåren imitten av 1860-taletsom utgångspunkt. Somliga överlever svält och kylaienlitenjordkulabelägeni ödemarken.

Andra drivs att söka nyaodlingsmarker, ta sigframmångamilpåskidorochtillfotsmed primitivaboenden isikte. Nybyggarlivets hårdaverklighetprövarmänniskor ientid av stormöda.

Ettavundrenfördrygthundraårsedanibyn SikseleSorsele,ärnärlillaRagnhildinsjuknar. Livsandarnager hennestyrka, mendet blir ingetenkeltlivihenneskamp.

DuhamnartillslutiettmoderntSverigemed betydligt bekvämareförutsättningar, men ändåsvårapåfrestningarsomföljer.

Händelsernaibokenharbetydelseförattjust denhär författarenfinnstill, kunnatskriva dennabokochkandelasinlivsberättelse.

Boken illustrerasmed bilder, vilket gör den lättlästochlevande.