9789180507837

I SKUGGAN AV TESSA LORI INGLIS HALL

Översättning

Ingmar Wennerberg

Historiska Media

Bantorget 3 222 29 Lund

historiskamedia.se info@historiskamedia.se

Citatet på s. 7 är ur ”Sången om mig själv” av Walt Whitman i översättning av Rolf Aggestam

Lori Inglis Hall

Copyright © 2026 by Hagstone Literature Ltd

All rights reserved

Originalets titel: The Shock of the Light

Svensk utgåva © Historiska Media 2026 översättning Ingmar Wennerberg

omslag Poppy Loughtman/HarperCollinsPublishers Ltd 2026

omslagsbilder (kvinnan) akg-images/ullstein bild, (fallskärmshoppare) Imperial War Museum

tryck ScandBook EU, 2026

tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-783-7

Till Antony, Arthur och Polly

För varje atom som är min är lika mycket din

– Walt Whitman –

Tvillingarna separeras för första gången vid födseln.

Pojken är först; han ylar, illröd i ansiktet, och slår ut mot läkaren. Händerna trevar efter den andra – hans mor Adela ser det, förstår hur vilsen han är utan sin tvilling. Kort efter kommer flickan, mer rosa än röd, och lugn. Barnmorskan lägger henne bredvid brodern, som får fatt i hennes hand och slutar gråta. Alla skrattar åt den plötsliga tystnaden utom Adela, som fortfarande ligger utsträckt på sängen. Hon försöker begripa vad som har hänt, förändringen, den svidande känslan mellan benen.

”Har man sett på maken”, säger Dominic i dörren. Han går fram till spjälsängen, trots att barnmorskan försöker schasa bort honom – fadern har trots allt ingenting i förlossningssalen att göra. Han lägger handen på flickans bröst och ler. Han har alltid önskat sig en dotter.

”Modern och barnen mår bra”, säger läkaren och packar sin väska utan att lyfta blicken. Adela känner att hans kyliga, rappa sätt har stått i stark kontrast till hela upplevelsen. Hur kan man hantera någonting så här omvälvande med sådan bryskhet? Hon kommer aldrig förstå sig på engelsmännen och deras sätt. I Frankrike skulle de ha låtit henne skrika, det är hon säker på.

Det blixtrar till. Dominic har tagit det första fotografiet.

Bilden ramas in och placeras på spiselhyllan i samma rum som spjälsängen, där spädbarnen håller varandra i handen och ligger med sammanflätade ben så nära varandra att inte ens en ljusstråle kan komma emellan. Fadern kallar flickan Tessa efter Thomas Hardys Tess. Pojken överlåter han till sin hustru, som ger honom namnet Theo efter sin far. Hon uttalar det på det franska viset, som hennes far själv gjorde, utan det engelska läspljudet. Théo.

Med tiden tillkommer fler fotografier. Tvillingarna iklädda prydliga uniformer på den prestigefyllda skolan, där Theo får använda hjärnan medan Tessa lär sig ta hand om hemmet, ursinnig över orättvisan i det hela. Och klättrande i träd eller simmande i floden; landet är deras, de har övertagit det. Theo i examenskläder på universitetet. Tessa i Paris, med famnen full av böcker och ett strålande leende.

På åkrarna bakom huset där de växte upp mognar och skördas säden år efter år.

De var bundna till varandra med en enda tråd, men nu delar sig tråden: två tvillingar, två liv. Avståndet mellan dem ökar och de märker det inte först. Ljuset som kommer emellan dem.

Del 1

Tessa

Paris, 1938

Tessa sitter hopkurad i den smala trappan som leder upp till hennes sovrum, vilket hon i breven till sin bror alltid har kallat vindskupa för att det låter så romantiskt. Hon drar fingrarna över sin mages nya former och sträcker lite på halsen.

Vilken soppa hon har hamnat i. Kris vore ett passande ord. Eller ännu bättre katastrof.

På våningen nedanför talar hennes hyresvärdinna i telefon. Genom trappräckets stänger kan Tessa se madame Verniers min när hon försöker uppfatta den sprakande rösten från ett avlägset hus på andra sidan Engelska kanalen.

Nej, jag vet inte när hon kommer tillbaka. Ja, jag har vidarebefordrat ditt meddelande. Nej, jag har inga meddelanden till dig. Désolée.

Hon kämpar för att få en syl i vädret. Tessa vet att rösten i andra änden ryter fram frågorna, precis som under hela hennes barndom. I Cambridge sitter säkert hennes mor också hopkurad i trappan, intill väggen med alla familjefoton. Väggen bredvid trappan där Tessa gömmer sig har en gul tapet som på sina ställen är sönderriven och viker upp sig i små vågtoppar. Genom ett fönster knappt större än hennes huvud kan hon se ett böljande hav av gråklädda takåsar och bortanför dem, på sin ö, den väldiga katedralens spira.

Hon har alltid velat bo i Paris, staden där hennes mor växte upp.

Hon berättade sanningen för sin mor för en vecka sedan, när hon inte längre kunde bortse från sitt illamående och hur kläderna börjat strama i midjan. Det var ett riktigt förskräckligt telefonsamtal och hon insåg efter bara någon minut att hon borde ha skrivit ett brev i stället. Hennes mor var säker på att hon visste vad som måste göras – hon lät säker, men på ett lågmält sätt, vilket betydde att Tessas far måste ha varit i närheten. I brevet som kom i morse, avfattat på engelska ifall obehöriga försökte läsa det, upprepade hennes mor allt hon hade sagt i telefon. Vi reser bort ett tag, skrev hon –  jag har redan vidtagit åtgärder och börjat planera. Men hon utvecklade det aldrig vidare, vilket först fick Tessa att undra om det saknades en sida. Din far får ingenting veta, fortsatte hennes mor, och sedan: Inte Theo heller.

Men Tessa berättar allt för sin bror, tvillingar gör helt enkelt det. Nej, rättar hon sig, nej – de gjorde så. Hon har inte berättat det här för honom. Det här är ännu ett brott med det förflutna, precis som när hon flyttade till Paris för tre år sedan … Hon minns fortfarande antagningsbeskedet från Sorbonne på bordet, hur Theo vankade av och an i salongen. Storgrälet som följde.

”Hur kunde du?” hade han väst. Hon kunde inte titta på honom, klarade inte av hans förtvivlade röst. Tvillingarna hade aldrig varit ifrån varandra i mer än några dagar.

”Jag trodde vi var överens”, sa han. ”Cambridge. Vi sa ju båda att vi skulle stanna. Jag skulle studera juridik och du litteratur. Vi sa att vi skulle göra det här tillsammans.”

Tessa slet upp brevet, läste igenom det en gång till och trodde knappt sina ögon. ”Jag sa aldrig det”, sa hon. ”Det var du.”

Tiden, som läker alla sår, kommer reparera sprickan mellan dem.

Men om Tessa hemlighåller ytterligare en sak för sin bror så kommer det förändra allt, det är hon säker på. Om hon stänger honom ute kanske han aldrig kommer tillbaka. Under deras sista år i skolan blev en flicka gravid. Det var förstås ingen som sa det, men alla tecknen fanns där. Viktuppgången, hennes plötsliga försvinnande från skolan, det faktum att hennes mor syntes med en barnvagn några månader senare. Alla visste att barnet inte var hennes. Tessa hade hört sina kamrater – och sin bror – fördöma flickan. Hon minns hans ord särskilt tydligt: Sådana flickor kan aldrig fly från skammen.

Den hänger kvar som en dålig lukt. Han hade nog inte menat att låta så grym, men det gjorde han, det gjorde han. Och det smärtar nu.

Hennes mor har rätt. Theo ska inte få veta det här. Hans bild av Tessa skulle aldrig bli densamma.

Dessutom var själva poängen med att flytta till Paris att hon skulle få leva sitt eget liv, ett liv hon inte behövde dela med någon annan. Hela staden har varit en sorts utbildning för henne. Har det varit samma sak för Theo, som är kvar i Cambridge? Han hade tagit sig några kilometer från deras föräldrar. Hon hade tagit sig över havet. Och se hur det gick. Tjugotvå år gammal sitter hon i den här hemska knipan.

Hennes mor är helt säker på att det är oåterkalleligt. Hon vill inte höra ett ord om läkaren Tessa har hittat, om karboltvål och krokar. Det är för sent för det, säger hon.

I hallen nedanför har madame Vernier fört handen till munnen och staccatofranskan har mjuknat.

Jag vet, man slutar aldrig oroa sig, eller hur? Det är så svårt att se dem som vuxna.

Ja, tänker Tessa, jag är en dålig dotter, jag vet.

Hennes mor hade velat höra om pappan till barnet och Tessa hade varit nära att svara, nära att gripa efter det uppenbara. Luc känner inte ens till det. Han skulle inte förstå.

Luc känns som solen mot hennes hud. Han är värme.

Tessa hade velat säga jag älskar honom, jag älskade honom – det gjorde jag verkligen. Tills.

Hon har lagt handen på magen. Det är så märkligt med de här instinkterna, behovet av att skydda någonting hon inte vill ha och aldrig har bett om. Hennes silhuett håller redan på att förändras och magen börjar bli rund under brösten. Avsluta dina studier, skrev hennes mor. Det är bara några månader kvar. För Guds skull, dölj det. Tessa tar handen från magen och griper hårt i kjolen. Hennes mor får allt att låta så enkelt trots att ingenting är som det ska.

Där nere lägger madame Vernier på luren och Tessa tar sig ljudlöst tillbaka upp till rummet.

En stor skam, hade hennes mor sagt. Ja, tänker Tessa. Det är precis vad det här är.

Kapitel två

Cambridge, 1942

Tessa är alltid snabbast och modigast – det är en fråga om stolthet (även om hennes bror skulle kalla det dumdristighet). Hon är först uppe i ekens krona, de högsta grenarna där man har tydlig utsikt över området: hustak åt ena hållet och stora gröna vidder åt det andra. Det var tekniken som gav henne segern, för där Theo är en metodisk klättrare – ena foten, ena armen, andra foten, andra armen – brukar Tessa helt enkelt svinga sig hela vägen upp till toppen.

På terrassen nedanför står hennes föräldrars vänner samlade runt fadern. Femtio, hör hon en av dem säga. Det var ju inte länge sedan du föddes! En grupp flickor hon känner från skolan uppehåller sig vid gräsmattans kant och hon kan höra dem skratta och prata. Lily är där. Förr hängde de ihop som ler och långhalm, men Tessa minns inte när de senast talade med varandra. Hon vet dock att Lily numera är gift och har barn – tänk så olika deras liv har utvecklats. Gå dit och var med, hade hennes mor sagt, men sedan Paris har hon glömt hur man gör. Hennes skolkamrater höjer sina händer och vinkar och hon drar upp läpparna i ett leende innan hon hastigt tittar bort så att det inte ska tolkas som en inbjudan. Den gamla Tessa skulle ha rusat iväg till dem, full av berättelser och äventyr, det vet hon. Mitt bland alla de andra står hennes

mor och ängslas över lunchbuffén. Tessa läser hennes läppar och tittar på medan hon dirigerar och förklarar: kanske tror hon att hennes vänner har lite svårt att förstå hur en buffé fungerar. Under en kort sekund möts deras blickar och hennes mor tystnar och fastnar med handen i luften.

Det förvånar Tessa att hennes mor kan se henne i ögonen.

Theo skrattar när han slutligen kommer upp bredvid henne. ”Typiskt Tessa”, säger han.

”Jag tog det så långsamt jag kunde.” Hon lyckas inte dölja sitt retsamma leende. ”Du ska ju få en ärlig chans.”

Varje gång han kommer hem kan bli den sista. Tessa räknar och gör listor i huvudet trots att hon inte vill. Sista simturen, sista klättringen, sista frukosten. När han lämnade dem hade de ombytta rollerna fått hennes värld att rämna. Nu var det Theo som reste och Tessa som stannade.

Hon ser hur det rycker i hans mungipor, vet att han inte kommer ge upp så lätt. Leendet och glimten i hans öga speglas i hennes eget ansikte. ”Uniformen är i vägen”, säger han.

Tessa skrattar. ”Du är på permis. Det är ingen som tvingar dig att ha den på dig.”

I det brittiska flygvapnets blå kläder smälter han nästan in i himlen – Theo, fåglarna och hustaken. Hon kan se floden nedanför, som har en mörkare gråblå nyans från den här höjden.

Hon sträcker sig fram och lägger handen på hans hand. ”Jag har saknat dig.”

Hon hade inte behövt säga det, det är så mycket mellan tvillingarna som aldrig behöver yppas. Åtminstone var det så, för det fanns en tid när hon inte ens hade låtit honom nå fram till trädet. Hon hade kastat sig över honom så fort hon såg honom gå över gräsmattan och dragit in honom i en hård

kram. Tessa vill ha tillbaka den tiden, vill sträcka ut armarna mot honom, men det går inte. Då kanske Theo märker att hon har förstenats.

”Nu tycker maman snart att vi är oförskämda.” Han tittar ned genom grenarna mot festligheterna och kisar mot gästerna medan han försöker minnas vad de heter. Hon vet det, för hon gjorde själv samma sak för en stund sedan när hon låg på rygg på gräsmattan. Hennes kroppsspråk – som hon har lärt sig de senaste fyra åren – räckte för att hålla gästerna på armlängds avstånd.

”Hon kommer ge oss en rejäl uppsträckning”, säger hon syrligt.

Theo gapskrattar. ”En örfil.”

”Så ofattbart barnsligt.” Hon härmar deras mors brytning, snörper på läpparna och drar in kinderna.

Theo ser tankfull ut och hon tänker – nej, det ligger inte i hans natur att vara elak.

”Men visst har hon fått ihop ett strålande kalas?” säger han som för att bekräfta hennes tanke, och hon ler lika mycket för att hon har rätt som till svar. ”Omständigheterna till trots, menar jag.”

Tessa känner inga skuldkänslor inför sin mor, och hennes leende försvinner när hon rynkar pannan. ”Folk kommer tycka det är dekadent. Olämpligt. De kommer låtsas gilla kalaset och tacka henne när de går, men fördöma henne så fort de får chansen.”

Theo nickar allvarligt. ”De kommer bli så upprörda i kvinnoföreningen.”

”Församlingsrådet kanske redan har kallat till möte.”

En man skrattar hjärtligt någonstans i trädgården och båda tittar ned.

”Hur som helst, vad spelar det för roll om hon tycker att vi är oförskämda?” säger hon, för det är det här som betyder något. Tessa har inte sett sin bror på flera månader. Han tar upp ett paket cigaretter ur fickan och räcker över det tillsammans med en tändare i silver.

”Den passar dig”, säger hon. ”Uniformen.”

”Tyget är stelt som en planka. Det känns som om jag är gjord av trä. Men jag tyckte ändå att jag skulle göra ett försök inför pappas födelsedag. Det är inte mitt fel att han surar”, tillägger han.

”Jag vet, jag vet.”

”Och det är ju inte som att jag har påstått mig vara pacifist. Pappas åsikter är hans, inte mina.”

Tessa säger ingenting och det gör det hela värre. Theo tittar bort och hon vet att han i tankarna har återvänt till grälet, till ögonblicket då han berättade att han tagit värvning. Deras fars ögon blev stora av ursinne. ”Våld löser inga problem”, sa han. Han nästan spottade ur sig orden. ”Hatet ska inte vinna.”

Det gjorde ingen som helst skillnad. Theo hade bestämt sig.

Deras mor ropar från huset och nu ser de hur Michael vinkar från trädgården. Tessa himlar med ögonen och Theo skrattar igen med handen över munnen så att inte Michael ska se. ”Maman bjöd honom, eller så bjöd han in sig själv –vem vet? Du vet ju hurdan han är.”

”Ja, jag vet hurdan han är. Han är så …” Hon tystnar och söker efter rätt ord. ”Så självbelåten”, avslutar hon.

”Han är viktig, Tess. Alla säger att det han gör är bra.”

”Det är åtminstone vad han vill att alla ska tro.”

Hon börjar klättra ned, förbluffad över hur lätt hennes tjugosexåriga kropp klarar av barndomens rörelser. Hon börjar

härma sin bror. En fot, en hand, så långsamt och metodiskt, typiskt Theo. Michael står där nere och försöker förmodligen se in under hennes kjol. Från hennes perspektiv kan hon se hur tunnhårig han har blivit och hur desperat han försöker kamma över tomrummet med det som återstår. Den här svagheten – inte hans begynnande flint utan hans försök att dölja den – kan läggas till en lista med brister som bara har vuxit de senaste tjugo åren. Michael påstår sig nog vara här för att träffa sin gamle vän Theo, men han lär knappast lura någon.

Ett minne dyker upp. Deras far fick dem varje år att stå tysta i trädgården och vänta på att näktergalen skulle börja sjunga i mörkret. Han hade en skiva från BBC på vilken en kvinna vid namn Beatrice Harrison spelade cello i sin trädgård medan en näktergal sjöng med från träden ovanför. Han kunde spela den hela vintern för att ”hjälpa dem överleva”.

Föreställ dig att vara i skogen och lyssna på den sången, hade de sagt. Och en plan tog form. Tessa ser hur de traskar in i skogen med tända lampor. Tvillingarna måste ha varit tretton eller fjorton år gamla.

I minnet masade sig Theo fram och viskade bakom handen så att bara Michael kunde höra. Michael, som hade dykt upp från ingenstans i skolan och sällan lämnade hennes brors sida; Michael, som alltid tycktes vara hemma hos dem men aldrig bjöd hem dem till sig. (”Tvinga honom inte”, hade deras mor sagt. ”Jag vet faktiskt ändå inte om vi ska uppmuntra er att besöka det stället.” Vilket fick deras far att häpet utbrista: ”Adela, din jäkla snobb.”)

Tessas bästa vän var där. De träffades så gott som varje dag, men Lily var inte intresserad av naturen. Hon såg redan uttråkad ut.

”Kan vi inte gå på bio i stället?” hade hon frågat när Tessa

först föreslagit det här. Inför skogspromenaden hade Lily tagit på sig dubbla koftor plus kappa trots att vädret var behagligt. Hon tittade gång på gång på sin klocka och pustade.

”Du kan givetvis gå hem”, sa Tessa. ”Det är ingen som tvingar dig att vara här.”

Men Lily ville inte gå och Tessa visste varför. Hon hade sett hur Lily tittade på Theo, hur hon rodnade varje gång han tilltalade henne, vilket han sällan gjorde. Theo hade ännu inte utvecklat något intresse för det motsatta könet, som börjat uppsluka deras vänner, och det var något som Tessa verkligen älskade med honom. Världen runt dem var stadd i förvandling, men Theo var en orubblig klippa. Hans tillförlitlighet var verkligen värdefull. Tessa tyckte att det var en underskattad egenskap. Nej, kära du, pålitlige Theo har bara tid för sina egna vänner. Och Tessa, förstås. Framför allt Tessa. I tvillingarnas hierarki fick alla andra stå tillbaka.

Nu rörde sig något. En skugga bakom träden. Lily tjöt till. Runtomkring dem flaxade fåglar iväg från sina grenar.

”Jaha, så var det med det”, sa skuggan. ”Snyggt jobbat, Lily.”

”Stephen”, sa Theo och trängde sig förbi Lily. I lampskenet kunde Tessa se sin brors röda kinder och ett leende hon aldrig hade sett i hans ansikte förut.

Som trettonåring hade hon inga ord för det.

Stephen var ännu en av Theos särlingar. (Tessa begrep inte sin brors val av sällskap. Han var trots allt ett omtyckt barn.) En bondpojke som luktade därefter, åtminstone för Tessa.

”Förlåt ”, sa Lily. ”Hör ni, var är den där förbaskade fågeln? Jag fryser.”

De bredde ut en filt som tvillingarna hade hittat i bakluckan på sin fars bil och lade sig ned bredvid varandra. Stephen, Theo, Tessa och slutligen Lily, som återigen pustade och puta-

de med underläppen och inte gjorde någon hemlighet av att hon hellre lagt sig bredvid Theo. Michael hade smugit iväg för att kissa och i tystnaden kunde de höra ljudet av hans stråle mot undervegetationen. När han kom tillbaka mellan träden trodde Tessa att han skulle lägga sig längst ut på filten, bredvid Lily. I stället sköt han in ett knä mellan Tessa och Theo och tvingade isär dem.

Tvillingarna utväxlade en plågad blick och makade på sig för att göra plats för Michael.

Fan också, tänkte Tessa. Hon brydde sig egentligen inte om de andra. Det här var någonting hon ville uppleva med Theo. Om hon slöt ögonen kunde hon låtsas att de två var här för sig själva. Så det gjorde hon och lät de andra försvinna i mörkret bakom ögonlocken.

”Nu är det bara att vänta”, sa Stephen med sin bryska röst och släckte lyktorna. De kunde knappt se fingrarna framför sina ansikten.

”Fan också”, viskade Lily och alla fnittrade.

Tessa lyfte på huvudet. Fastän det var mörkt visste hon att Theo tittade på henne. När hon började vänja sig vid mörkret kunde hon precis urskilja sin brors glittrande ögon i mörkret.

Här är vi, ville hon säga. Ett nytt år, en ny vår. Hon hoppades att han förstod, hon visste att han förstod – visste att han nickade kort till svar. När hon sänkte huvudet insåg hon att Michael stirrade uppmärksamt på henne. Han öppnade munnen och formade hennes namn med läpparna: Tessa. Först var hon för förbluffad för att förstå innebörden. Åh nej, tänkte hon. Absolut inte.

Varför verkade alla plötsligt så besatta av sådant här? Romantik. Varifrån kom det? Lily brukade vara intressant. Nu ville hon inte göra annat än utväxla skvaller om pojkar, vem