LL-förlaget ger ut lÀttlÀsta böcker för unga vuxna och vuxna. LÀs mer pÄ www.ll-forlaget.se Mejla oss pÄ ll-forlaget@mtm.se
LL-förlaget Àr en del av MTM, Myndigheten för tillgÀngliga medier. LÀs mer pÄ www.mtm.se
LĂ€ttlĂ€stnivĂ„: 1 â LĂ€ttast
LĂ€ttlĂ€stnivĂ„: 2 â LĂ€ttare
LĂ€ttlĂ€stnivĂ„: 3 â LĂ€tt
Copyright © Catharina Ingelman-Sundberg (text) /Mats WÀnblad (bearbetare), 2013 Foto omslagets framsida: Therés Gustavsson
Omslag: Nils Olsson, Kastlosa Design
Inlaga: Susanne Viborg, Bok och Form
Tryckt i Lettland 2021 via Printpool Första utgÄvan, tredje tryckningen
ISBN 978-91-7053-442-3
Catharina Ingelman-Sundberg
Kaffe med rÄn
Ă
terberÀttad av Mats WÀnblad
Personer
PensionÀrsligan
Anna-Greta Bielke, före detta bankman. Ganska snÄl, men bra pÄ huvudrÀkning och datorer.
Bertil »Krattan« Engström, före detta sjöman och trÀdgÄrdsmÀstare. En stilig kvinnokarl.
MÀrtha Anderson, före detta gymnastiklÀrare. En bestÀmd dam med gott hjÀrta. Ligans ledare.
Oscar âSnilletâ Krupp, före detta elingenjör. En praktisk problemlösare. Specialist pĂ„ lĂ„s.
Stina Ă
kerblom, före detta hemmafru.
Blyg överklassdam som Àlskar konst och choklad.
PĂ„ servicehuset Diamanten
Direktör Ingmar Mattson, Àger och driver servicehuset. Gift, men trÀffar syster Barbro i smyg. SnÄl.
Dolores, pensionĂ€r pĂ„ Diamanten. Förvirrad dam. Ălskar sin son över allt annat.
Katja, syster Barbros vikarie.
Bara 19 Är gammal. Vill de gamla vÀl.
Syster Barbro, Diamantens förestÄndare.
Ser de gamla som hinder för hennes mÄl: att gifta sig med direktör Mattson.
Ăvriga personer
Anders och Emma, Stinas vuxna barn.
Juro, rĂ„nare med mafïŹa-kopplingar.
Stor och kraftig jugoslav. KĂ€nner Snillet.
Kommissarie Petterson, polis.
Chef över Strömbeck och Lönnberg.
Kommissarie Lönnberg och kommissarie Strömbeck, poliser.
Liza, fÄnge pÄ Hinsebergs kvinnofÀngelse.
HÄrd och tuff. Styr de andra fÄngarna.
Petra Strand, konststuderande.
Arbetar extra med att stÀda pÄ Grand Hotel.
âEtt brott om dagen hĂ„ller ordning pĂ„ magen.â
â Stina, 77 Ă„r
En tyst snapsvisa
MĂ€rtha Anderson var 79 Ă„r.
Hon satt i samlingsrummet
pÄ servicehuset Diamanten och drack kaffe.
MÀrtha sÄg ut över det slitna rummet.
Möblerna verkade komma frÄn grovsoprummet.
Det var som en blandning av gammal skola och ett vÀntrum hos tandlÀkaren.
Var det hÀr hon skulle sluta sina dagar?
Med kaffe frÄn en automat och mat som smakade plast?
Nej, aldrig i livet! Hon mÄste göra nÄgot.
MÀrtha hade alltid protesterat mot sÄdant som var fel.
Ănda sedan hon gick i skolan.
HÀr pÄ hemmet lÀt hon bara tiden gÄ. Hur hade hon kunnat bli sÄ slö?
En natt hade hon drömt att hon skaffade pengar till ett bÀttre boende.
I drömmen rÄnade hon en bank.
Fast bankrĂ„n â det var vĂ€l Ă€ndĂ„ att ta i?
Nej, hon ïŹck ta det steg för steg.
Först och frÀmst mÄste de fÄ det bÀttre pÄ hemmet.
Om det inte gick ïŹck hon fundera pĂ„ nĂ€sta steg.
Men ensam skulle hon inte komma lÄngt. Hon behövde vÀnnerna.
MÀrtha sköt undan kaffemuggen och lutade sig nÀrmare de andra: Snillet, Krattan, Stina och Anna-Greta.
De hade en kör och sjöng ofta tillsammans. De andra pÄ hemmet brukade kalla de fem vÀnnerna för KörgÀnget.
Om MÀrtha skulle ha lite hÄlligÄng pÄ Älderns höst sÄ ville hon ha KörgÀnget med sig.
â Vad sĂ€gs om en pĂ„tĂ„r inne hos mig? sa MĂ€rtha. Vi har en del att prata om.
Alla visste att MĂ€rtha hade gömt undan nĂ„gra ïŹaskor likör, sĂ„ de nickade och reste sig.
För nĂ„gra Ă„r sedan hade de fem vĂ€nnerna ïŹyttat in i samma servicehus.
Sedan dess hade servicehuset bytt Àgare och blivit mycket sÀmre. Det var inte bara maten som var dÄlig.
De ïŹck knappt gĂ„ ut pĂ„ promenad och personalen hade aldrig tid att hjĂ€lpa dem.
FrÄn början hade de blivit lovade besök av artister och bra fotvÄrd. Nu fungerade ingenting lÀngre.
MÀrtha stÀdade undan en stickning frÄn soffan och bad sina vÀnner att slÄ sig ner. Hon stÀllde fram likörglasen och fyllde dem.
â SkĂ„l! sa MĂ€rtha och höjde glaset.
Sedan mimade de snapsvisan âHelan gĂ„râ.
De ïŹck sjunga utan ljud
sÄ att ingen skulle upptÀcka att de drack sprit.
Det var nÀmligen förbjudet pÄ hemmet.
MÀrtha tog refrÀngen en gÄng till.
Alla skrattade. Det var lika roligt varje gĂ„ng. Ănnu hade ingen kommit pĂ„ dem.
Men MÀrtha hade en plan med mötet. Nu tog hon ordet.
â Minns ni broschyren vi ïŹck nĂ€r vi ïŹyttade in?
sa MÀrtha. I den stod det att vi skulle fÄ god mat frÄn restaurangen.
â Maten hĂ€r Ă€r hemsk, sa Krattan.
Men det Àr konstigt. PÄ kvÀllarna doftar det sÄ gott av mat och kryddor frÄn övervÄningen.
â FrĂ„n personalrummet? sa Stina.
De borde dela med sig.
MÀrtha förklarade att personalen var oskyldig.
Det var de nya Àgarna till Diamanten som hade sitt kontor och kök pÄ övervÄningen.
â Det Ă€r pĂ„ tiden att vi sĂ€ger ifrĂ„n, sa MĂ€rtha.
â Uppror pĂ„ servicehuset! sa Stina.
Men Anna-Greta tyckte att de borde vÀnta ett tag.
De nya Àgarna hade nog bara lite problem med pengarna.
Hon hade jobbat pÄ bank i hela sitt liv och förstod att man mÄste gÄ med vinst.
â Det blir nog bĂ€ttre sĂ„ smĂ„ningom, sa hon.
â BĂ€ttre? Inte fan heller, muttrade Krattan. De svinen höjer avgiften hela tiden, men det fĂ„r vi ingenting för.
â Vi mĂ„ste krĂ€va förbĂ€ttringar, sa MĂ€rtha. Vi börjar med maten.
Sedan berÀttade MÀrtha om den plan hon hade tÀnkt ut.
Ălgstek och hummer
MĂ€rtha hyssjade Ă„t de andra.
Sedan satte hon en nyckel i lÄset.
Den hade hon tagit i personalens nyckelskÄp.
Hon vred runt och dörren gick upp.
â Som jag trodde. Huvudnyckeln.
DÄ gÄr vi in, men glöm inte att vara tysta.
â TĂ€nk om vi blir upptĂ€ckta, sa Stina Ă€ngsligt.
â Vi fĂ„r smyga och vara tysta, sa Anna-Greta högt.
Hon hörde lite dÄligt och pratade dÀrför alltid med vÀldigt hög röst. Utan att veta om det sjÀlv.
De fem drog sina rollatorer in i rummet.
PÄ skrivbordet lÄg nÄgra mappar i prydlig ordning.
â Det hĂ€r ser ut som kontoret, sa MĂ€rtha.
Köket Àr nog dÀr borta.
Hon gick först och drog för gardinerna.
â Nu fĂ„r ni tĂ€nda!
Lamporna blinkade till.
De sÄg ett stort rum med kylskÄp och frys.
Vid fönstret stod ett matbord med sex stolar.
MĂ€rtha öppnade dörren till kylskĂ„pet. PĂ„ hyllorna fanns kyckling, oxïŹlĂ©, lammstek och ïŹera sorters ost.
I frysen lÄg Àlgstek och hummer.
De stirrade utan att fÄ fram ett ord. Krattan tog sig Ät hjÀrtat och suckade.
â Ingen mĂ€rker om vi tar lite och lagar till, sa MĂ€rtha.
â Men vi kan vĂ€l inte stjĂ€la deras mat? sa Stina.
â Vi stjĂ€l inte.
Vi tar bara det vi har betalat för.
Snillet var en duktig kock.
Han plockade fram kyckling, ris, kryddor och mjöl.
â Vi behöver ett gott vin till sĂ„sen ocksĂ„, sa han.
Mat utan vin Àr som en bil utan hjul.
Han tog tvĂ„ ïŹaskor vin av det ïŹnaste mĂ€rket.
â Dem kan vi inte ta, sa MĂ€rtha.
DÄ blir vi upptÀckta.
Snillet la handen pÄ MÀrthas axel.
â NĂ€r vi har druckit upp vinet hĂ€ller vi rödbetssaft i ïŹaskorna, sa han.
Snillet hade alltid lösningar pÄ allt.
Det gillade MĂ€rtha.
Alla hjÀlptes Ät.
MÀrtha stÀllde kycklingen i ugnen.
Snillet lagade en lÀcker sÄs.
Krattan gjorde en hÀrlig sallad.
Anna-Greta dukade och kokade ris.
Stina skivade gurka. Det var allt hon kunde.
Hon var en överklassdam
som alltid haft hjÀlp med hushÄllet.
Snart spred sig en ljuvlig doft i köket.
Krattan serverade vin.
Han hade blÄ kavaj och halsduk av siden.
Han var nykammad och luktade gott.
NĂ€r Stina mĂ€rkte att Krattan gjort sig extra ïŹn mĂ„lade hon lĂ€pparna i smyg.
VÀnnerna i körgÀnget pratade och skrattade.
De Ă„t och drack.
Mellan tuggorna skÄlade de och sjöng högt.
Snillet hittade en ïŹaska gammal ïŹn champagne.
Den ïŹck ocksĂ„ gĂ„ runt.
Stina höjde sitt glas.
â SkĂ„l! Det hĂ€r gör vi om! Minst en gĂ„ng i veckan.
Alla skÄlade.
SÄ höll de pÄ Ànda tills de började sluddra och deras ögon nÀstan föll ihop.
Det var ett varningstecken, och MÀrtha insÄg faran.
â Nu mĂ„ste vi diska och göra rent, sa hon.
SÄ att ingen ser att vi har varit hÀr.
MÀrtha mÀrkte att hon pratade skÄnska.
Det gjorde hon bara nÀr hon var mycket trött.
â Om du Ă€r trött kan du vila pĂ„ min arm, sa Snillet.
Han klappade henne vÀnligt pÄ kinden.
MĂ€rtha lutade huvudet mot hans arm och somnade.
Trots att hon inte borde.
Brummande björnar
NĂ€sta morgon kom Ingmar Mattson till jobbet.
Han var direktör för AB Diamanten som Àgde servicehuset.
Ingmar gick upp till sitt kontor pÄ övervÄningen.
DÄ mÀrkte han att köksdörren stod öppen.
InifrÄn köket hördes underliga ljud.
Det lÀt som brummande björnar.
â Vad i hela friden, muttrade han.
Sedan snubblade han pÄ en rollator och föll.
Han svor och reste sig.
Det han sÄg gjorde honom förbluffad.
Runt köksbordet sov fem av Diamantens Äldringar.
PÄ bordet stod tallrikar med matrester och urdruckna vinglas. KylskÄpsdörren stod pÄ vid gavel.
Det hÀr gick verkligen inte för sig.
Ă
ldringarna mÄste lyda.
De ïŹck absolut inte springa omkring hur som helst och Ă€ta upp andras dyra mat.
Direktör Mattson tÀnkte att de gamla var i dÄligt skick.
De verkade vara bÄde olydiga och förvirrade.
Det hÀr mÄste han be syster Barbro ta hand om.
Röda och ljusblÄ tabletter
Syster Barbro öppnade dörren till förrÄdet.
Hon tog fram en vagn och stÀllde mediciner pÄ en bricka.
Hon mÄste hÄlla reda pÄ piller till alla de tjugotvÄ gamlingarna.
Direktör Mattson var noga med medicinerna.
Numera ïŹck alla röda tabletter. De var lugnande och hjĂ€lpte de gamla att sova.
Direktör Mattson hade bestÀmt att alla skulle fÄ ljusblÄ tabletter ocksÄ, för att Àta mindre.
â DĂ„ behöver vi inte köpa sĂ„ mycket mat, sa han.
Syster Barbro beundrade direktören.
Han var nÄgra kilo för tung.
Men han var rik och hade makt.
Syster Barbro förstod att Mattson skulle kunna hjÀlpa henne i livet.
Ingmar Mattson var gift, men syster Barbro var kÀr.
De hade inlett ett förhÄllande.
Nu hade han lovat henne en semesterresa.
Syster Barbro delade ut alla medicinerna. Sedan stÀllde hon vagnen i förrÄdet igen.
â I morgon, tĂ€nkte hon. I morgon fĂ„r vi Ă€ntligen rĂ„ om varandra, jag och Ingmar.
Seg som tuggummi
MÀrtha vaknade av ett billarm som tjöt nere pÄ gatan.
Hon gÀspade stort och satte sig pÄ sÀngkanten.
Huanimej, sÄ trött hon kÀnde sig.
Det hade gĂ„tt ïŹera dagar sedan festen i personalköket. ĂndĂ„ var hon fortfarande seg som tuggummi i huvudet.
Om de bara inte hade somnatâŠ
Direktör Mattson hade skrikit och brÄkat.
Sedan dess ïŹck de bara gĂ„ ut om nĂ„gon i personalen följde med.
Och de hade börjat fÄ smÄ röda och ljusblÄa tabletter.
Varför proppade man alltid gamla fulla med tabletter?
De ïŹck nĂ€stan mer piller Ă€n mat.
Var det tabletterna som gjorde dem sÄ slöa?
Förut hade de alltid spelat kort.
Nu somnade de eller glömde vilka kort de hade lagt.
Stina orkade inte ens blÀddra i veckotidningar.
Hon som Àlskade att lÀsa!
Anna-Greta bara stirrade pÄ skivspelaren.
Det var för jobbigt att ta fram skivorna.
Förut hade hon jÀmt lyssnat pÄ klassisk musik med tutande horn.
Snillet hade inte gjort nĂ„gra uppïŹnningar pĂ„ lĂ€nge.
Krattan skötte inte om sina blommor.
De bara tittade pÄ tv hela tiden.
NÄgot var fel, alldeles vÀldigt fel.
MÀrtha gick in i badrummet och tvÀttade ansiktet.
Hon sÄg sig i spegeln.
Ansiktet var blekt och det vita hÄret spretade.
Hon kÀnde sig sliten och trött.
Hon som skulle protestera och göra revolution!
NÀr hon strÀckte sig efter hÄrborsten stötte hon till burken med de röda tabletterna.
De for ut över badrumsgolvet.
TÀnk om det Àr tabletterna
som gör oss sÄ trötta, tÀnkte MÀrtha igen.
Hon sparkade ner tabletterna i avloppet och slÀngde burken.
Redan nÄgra dagar senare kÀnde hon sig piggare.
Hon började sticka igen.
Och lÀste deckare.
Nu ville MÀrtha göra uppror igen.
Prat och skratt
Syster Barbro och direktör Mattson Äkte ivÀg pÄ konferens. Det var den resa syster Barbro lÀngtat efter sÄ lÀnge.
Det passade perfekt, tyckte MĂ€rtha.
Hon gick runt bland sina vÀnner och berÀttade om pillren.
Snart hade alla slÀngt de röda tabletterna.
Nu blev det prat och skratt i samlingsrummet igen.
Snillet och Krattan spelade brÀde.
Stina mÄlade och Anna-Greta la patiens.
â Det hĂ„ller hjĂ€rnan igĂ„ng, kvittrade hon.
Anna-Greta hade ett lÄngt och smalt ansikte och hÄret i en knut i nacken.
Hon sÄg ut som en gammal lÀrarinna och var noga med att aldrig fuska med korten.
MÀrtha undrade om Anna-Greta verkligen skulle vilja vara med pÄ Àventyr.
Det Àventyr som var hennes och Snillets plan.
VÀnnernas kör sjöng igen.
Som de hade gjort innan AB Diamanten hade tagit över hemmet.
Personalen applÄderade och log för första gÄngen pÄ lÀnge.
Men sedan kom syster Barbro tillbaka frÄn sin resa.
Syster Barbro kallade in alla i samlingsrummet.
â TyvĂ€rr mĂ„ste vi göra en del besparingar, sa hon.
Det blir mindre personal, sÄ ni fÄr bara gÄ ut en gÄng i veckan.
MÀrtha protesterade, men Barbro lÄtsades inte höra.
â Sedan mĂ„ste vi dra in pĂ„ maten förstĂ„s, fortsatte syster Barbro.
Det blir bara ett mÄl mat om dagen.
Resten av tiden fÄr ni smörgÄsar.
Leva med dunder och brak
En kvÀll sÄg MÀrtha en dokumentÀr pÄ teve.
Den var frÄn ett fÀngelse.
Hon tog fjÀrrkontrollen och tryckte pÄ Inspelning.
FĂ„ngarna pĂ„ teve ïŹck vĂ€lja mellan olika matrĂ€tter.
Fisk, kött eller vegetariskt â med pommes frites.
Allt serverades med olika sallader och frukt.
MĂ€rtha skyndade in till Snillet.
Hon knackade hÄrt tre gÄnger pÄ Snillets dörr.
Sedan var det tyst.
DĂ„ visste han att det var MĂ€rtha.
Snillet log för sig sjÀlv. Han drog ner tröjan över den runda magen och öppnade dörren.
â Snillet, vi mĂ„ste prata, sa MĂ€rtha och steg in.
Hon sjönk ner i soffan med en kaffekopp.
â Jag tror att personalen drogar oss, sa hon.
Det Àr dÀrför vi har varit sÄ slöa.
Hennes ögon glittrade till.
â Men jag har funderat pĂ„ en sak, fortsatte hon.
I fÀngelse fÄr man vara utomhus varje dag.
FÄngarna fÄr bra mat och kan jobba i verkstad.
DĂ„ vaknade Snillet till.
â Jobba i verkstad?
â Jag vill dö sĂ„ sent som möjligt, sa MĂ€rtha.
Men jag vill leva med dunder och brak sÄ lÀnge jag kan. Jag har tÀnkt igenom det hÀr noga.
MĂ€rtha visade ïŹlmen frĂ„n fĂ€ngelset för Snillet.
Han blev lika upprörd som hon.
â Vi vill förbĂ€ttra vĂ„ra liv, eller hur? sa MĂ€rtha.
Snillet nickade.
â För att orka jobba för det mĂ„ste vi trĂ€na, sa MĂ€rtha. Det fĂ„r bli en del av planen.
â Vilken plan? sa Snillet.
MÀrtha böjde sig fram och viskade nÄgot i hans öra. Snillet lyssnade och började gapskratta.
