

Nätter utan mina bröder
V. V. Ganeshananthan
Översättning
Annika Sundberg
historiska media
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund
historiskamedia.se
info@historiskamedia.se
© 2023, V. V. Ganeshananthan
International Rights Management: Susanna Lea Associates
Original title: Brotherless Night
© Svensk utgåva 2025
Översättning Annika Sundberg
Sättning Charlotta Magnusson
Omslag Nathan Burton/Lönegård & Co
Tryck ScandBook EU 2025
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-643-4
Tillägnas min familj
Jag har inget liv oberoende av mitt folk.
Rajani Thiranagama
Också historien är ett offer för terrorn.
Rajan Hoole
Prolog
New York, 2009
Nyligen skrev jag ett brev till en terrorist som jag kände förr i tiden. Han bor i närheten av mig här i New York, och när jag öppnade kuvertet och stack ner papperet med texten Jag skulle vilja hälsa på dig tänkte jag på hur mycket han alltid hade krävt av mig och hur lite jag hade bett honom om i gengäld. Redan under min uppväxt i Sri Lanka, innan jag ens hade hört ordet terrorist, visste jag att om en viss sorts person bad om en tjänst var det säkrast att lyda utan att ställa några frågor. När jag var yngre träffade jag en hel del av den sortens människor, för då var jag själv det man kan kalla en terrorist.
Först och främst var vi civilpersoner. Det här måste du förstå: ordet terrorist är för simpelt för det historiska skede vi har upplevt – för simpelt för att beskriva mig eller till och med mannen jag skrev brevet till. Hur skulle ett enda ord kunna vara tillräckligt? Men jag använder det i alla fall, för det är det språk du känner till och det kan hjälpa dig att förstå vilka vi var, vad vi kallades och vilka vi slutligen har blivit.
Vi inleder med det ordet. Men jag lovar, du kommer snart att förstå att det inte rymmer allt som har hänt. En dag kommer berättelsen att inledas med ordet civilperson, ordet hem. Jag träffar inte längre terrorister varje dag, men en gång i tiden gjorde jag det. Så detta vet jag – och det här är viktigt: när två terrorister träffar varandra säger de helt enkelt hej. Precis som alla andra människor du känner eller älskar.
Del I
Ett nästan osynligt ärr
Pojkarna med Jaffnaögon
Jaffna, 1981
En av de allra första terroristerna jag lärde känna träffade jag när han just bestämde sig för att bli terrorist. K bodde med sin familj en bit längre bort på gatan där jag bodde med mina föräldrar och bröder, i en by som hörde till den tamilska staden Jaffna i Sri Lanka. Jaffnahalvön ligger i den nordligaste delen av landet. Det är många som har dött där. En del har dödats av Sri Lankas armé och staten, en del av de indiska fredsbevarande styrkorna och en del av de tamilska separatisterna, som är terrorister i dina ögon. Det är förstås många som har överlevt också.
I början av 1981 skulle jag snart fylla sexton. Jag ville redan bli läkare, som min morfar, och jag hade nyligen börjat i min brors skola, där flickor i min ålder kunde bedriva högskoleförberedande studier. På den tiden tänkte jag framför allt på inträdesproven till universitetet. K drömde också om läkarutbildningen. Och det var det vi hade gemensamt, långt innan K valde rörelsen, långt innan jag behandlade patienter på en akutavdelning i New York. Långt innan vi blev så olika varandra.
K hade övertaget från första början, inte för att han var ett år äldre och pojke, utan för att jag var hans patient. Vårt möte var både hemskt och gynnsamt för min del. Dagen då vi träffades kokade jag tevatten. Jag brukade hålla i pannans heta metallhandtag med en trasa, men den morgonen gled först trasan, sedan handtaget och sist pannan, och jag fick skållhett vatten över mig. Jag skrek och skrek på min mamma – Amma!
Min gälla röst hördes ända ut på gatan, där K just kom cyklande. Han slängde ifrån sig cykeln framför vår grind och rusade in i huset.
När han kom in till mig i köket hade Amma redan hittat mig. Min hud var full av blåsor och jag blundade hårt, men jag hörde hennes snyftningar och ljudet av kastruller och pannor som föll till golvet. För varje skräll hettade det både runt mig och inombords. Under huden sved det i en annan hud. Jag grät och ropade till Murugan, Pillaiyar och Shiva.
”Sashi!” sa han. Jag öppnade ögonen och såg ett ansikte jag inte kände igen. ”Sätt dig!” sa han och pekade på en stol. Jag fortsatte att skrika utan att flytta på mig, så han tog mina händer, tryckte ner mig på stolen och blottade min brännskadade mage genom att lyfta på blusen. Jag hörde Ammas aiyo! från sidan, men det var som om hon stod långt bort. K tog en skål med ägg från bordet och började knäcka dem rakt över brännskadan.
”Jag måste hämta vatten …”, sa Amma. Hon försökte tränga sig förbi honom med en kastrull i handen.
Men han ställde sig i vägen för dörren. ”Det här kyler ner brännskadan”, sa han.
Hon stod kvar utan att veta vad hon skulle göra. Jag stirrade på honom för att koncentrera mig på något annat än smärtan. Han rotade runt med tummarna i äggskalen, skrapade ur de slemmiga vitorna och hällde dem på min sönderbrända och
redan svullna hud. Han gjorde det mycket snabbt, som om han var van vid det, som om minsta droppe ägg var dyrbar. Min hud var så varm att jag inte ens i dag, när jag minns hans raska och skickliga rörelser och den efterföljande lättnaden, riktigt kan fatta att de inte blev stekta.
När det sista var knäckt och ångande låg på min hud tittade K på Amma. ”Finns det fler?” Hon var fortfarande som förlamad och svarade inte. ”Fler ägg?” sa han. Hon blinkade och nickade sedan. ”Bra. Fortsätt att knäcka dem över brännskadan. Jag hämtar doktorn …”
K kom tillbaka med läkaren en halvtimme senare och den äldre mannen kontrollerade gillande den provisoriska behandlingen. ”Det borde läka fint”, sa han. ”Det blir kanske inte ens något ärr. Min mor behandlade brännskador med råa ägg. Den här sortens medicin lär de inte ut på läkarutbildningen. Vem kom på idén?”
K gav mig ett ögonkast utan att säga något. Det sprakade fortfarande under huden.
”Jag visste inte vad jag skulle göra”, sa Amma lågt.
”Det var han som kom på det”, sa jag.
På så sätt började jag som K:s patient, men han slutade som min.
Det är så mycket mat som påminner mig om K.
Han hälsade på mig några dagar efter olyckshändelsen i sällskap av sin faster Neelo. Hon hade med sig mina favoritfrukter: maampazham – mangor – och vaazhaipazham, en särskild sorts små och söta bananer som växte i deras trädgård. Min mamma måste ha nämnt att jag tyckte om dem. Frukten gjorde mig glad, men för en gångs skull var jag mer intresserad av pojken, som fram till dess bara hade hängt ihop med mina bröder. Jag försökte betrakta honom i smyg. Skjortan var slar-
vigt nedstoppad i hans för stora byxor. Han såg stadig ut, inte mager, och på överläppen hade han en remsa av strån som inte riktigt var en mustasch. Den syntes knappt – han var mycket solbränd. Ett par glasögon med kraftiga, svarta bågar satt i hans smala, känsliga ansikte. Han putsade dem omsorgsfullt med en näsduk som var så sliten att den nästan var genomskinlig. Då visste jag inte att den hade tillhört hans avlidna mor.
Han satte på sig glasögonen igen, och när jag insåg att han iakttog mig med samma intensitet vände jag bort blicken. Alla pratade alltid om hur smart K var, alla sa att han skulle bli en fantastisk läkare. Men i deras fall var det bara spekulationer. Jag visste det med en säkerhet och en tacksamhet som strömmade genom hela kroppen. Jag kände mig även avundsjuk och något annat, något som gjorde mig förvirrad. De tjocka glasögonlinserna förvrängde hans ögon, men det var för sent.
Jag visste redan att de var vackra och gamla, fulla av en visshet som talade till mig. Det var en visshet jag önskade mig för egen del, jag ville vara en person som kunde titta på brännskadad hud och röra vid den.
K såg på min mamma och sin faster, som samtalade allvarligt. Sedan vände han sig mot mig igen.
”Hur känns det nu?” frågade han.
”Bättre. Men det kliar”, sa jag och drog i klänningslivet. Min mamma hade gett mig sin äldsta och mest slitna klänning, men det gjorde ändå ont där tyget rörde vid huden. ”Jag vill också läsa till läkare. Hur visste du vad du skulle göra?”
Han ryckte på axlarna. ”Det kändes som en bra idé, även om det inte är någon modern metod. Proteinet och fettet lindrar.”
Av gammal vana gned jag på såret. ”Har du någonsin behandlat …”
Han lutade sig plötsligt framåt och lade sin hand på min. ”Klia inte – då blir det ärr”, sa han. Efter ett ögonblick släpp-
te han taget. Jag tittade på min mamma och hans faster, som fortfarande pratade med varandra. Jag tog bort handen från magen och sedan satt vi tysta.
”Är dina bröder hemma?” frågade han efter ett tag.
Det var de inte, och vi satt kvar under tystnad tills tant Neelo kom fram till oss och de skulle gå. Han sa adjö med en formell min. ”Lycka till med studierna”, sa han opersonligt, som om hans händer aldrig hade rört vid mig.
Med andra ord blev vi inte vänner med detsamma, trots att han redan hade kommit mig fysiskt närmare än någon annan pojke jag hade träffat.
När jag var tillräckligt frisk för att gå tillbaka till skolan promenerade jag stelt genom skolområdets lilla park och letade efter honom. På överkroppen hade jag både bandage och skoluniform, smärtan var anständigt dold och privat igen. Medan jag gick lade jag försiktigt handen mot stället där det gjorde ont för att försäkra mig om att skadan inte försvunnit. Svedan bultade i samma takt som pulsen och var redan på väg att bli ett nästan osynligt ärr. Han var den ende i skolan som hade sett såret – inte ens mina bröder hade gjort det – och det var som om han kände till något slags oanständig och livsviktig hemlighet som jag behövde få bekräftad. Men hur mycket jag än letade efter honom i havet av ansikten hittade jag honom inte.
När vi så småningom träffades igen, rätt långt senare i byns tempel, hade hans mustasch tagit sig något. Han kastade en blick på min mage, som var dold av mindre bandage och en av min mammas gamla sariblusar. Jag lade armen framför överkroppen och tittade bort. Nu när K stod tillsammans med mina bröder i kön av män som väntade på att bli välsignade stack han egentligen inte ut. Det skulle ha varit lätt att uppfatta honom som ännu en av alla mörka män med vita leenden. Men i så fall skulle man ha tagit miste.
Jag ska berätta för dig om mörka män med vita leenden, de tamilska män som jag älskade och som hörde ihop med mig. Jag hade fyra bröder, och de liknade alla vår pappa, var och en på sitt sätt. Alla hade det som en del kallar för Jaffnaögon –mörka och genomträngande. Om du någon gång har sett den sortens ögon så förstår du vad jag menar.
Niranjan, min lugne och stabile storebror, hade Appas öppna och självklara leende, krökta näsa och tjocka hår. Periannai, som han kallades eftersom han var den äldste av bröderna, fyllde tjugoett det året. Han var nästan klar med läkarutbildningen på universitetet i Peradeniya, som låg en alldeles för lång tågresa bort. Den tyste och vänlige Dayalan, nitton år och den längste av oss, arbetade på Jaffnas stadsbibliotek och gick olika kurser medan han väntade på att bli inskriven vid universitetet. Han var matematiskt begåvad men älskade också att läsa, vilket var ovanligt för någon som tänkte bli ingenjör. Han hade alltid en roman med sig, och när han hade läst ut den gav han den vidare till mig, på samma sätt som Niranjan hade gett mig sina läroböcker i naturvetenskap. När Dayalan inte studerade eller läste lade han timmar på att meka med sin cykel, som han själv hade byggt med hjälp av reservdelar han hittat runtom i staden. Han hade kunnat vara vår pappas skugga eftersom han hade ärvt Appas långa och starka kropp. När Dayalan kom hem från jobbet eller kursen och stod där i dörröppningen tittade Amma alltid på honom några sekunder för länge, och då undrade jag vad hon tänkte. Seelan, min hetlevrade, populäre och intelligente tredje bror, var ett år äldre än jag och gick i samma klass som K. Precis som vår pappa älskade han musik och han kunde charma vem som helst när han var på det humöret. Sedan ett par år förberedde han sig inför inträdesproven till universitetet. Och min yngste bror, Aran, den ende som var yngre än jag, var en mager och brådmogen
trettonåring. Han lät lika förståndig som Appa när han talade och verkade därför mycket äldre än han var, trots att han inte hade börjat på gymnasiet än.
När mina bröder gick ute på gatan med K, vilket de ofta gjorde, var de fem tamilska pojkar i mängden, kapabla till allt möjligt – kluriga rackartyg, vinnande vänlighet. Och om man inte var en av oss, och om man inte tittade närmare, skulle de ha varit snarlika de fem män som rånade en bank i mars samma år som jag träffade K. Kanske verkade de fem rånarna också kapabla till allt möjligt. De bildade så småningom Liberation Tigers of Tamil Eelam, Tamilska tigrarna, och en av dem var tigerledaren Prabhakaran, som redan hade mördat Jaffnas borgmästare, även om han inte hade tagit på sig skulden för dådet än.
Appa, som var statlig lantmätare, reste runt till olika posteringar i landet och kom bara hem när han hade permission, så när han hörde talas om rånet skrev han till Amma att hon skulle ta ut alla sina smycken ur bankfacket och gömma dem därhemma. När hon fått brevet hörde jag hennes gråt ända bort till mitt rum i andra änden av korridoren. Jag klev upp ur sängen för att gå och prata med henne, men ändrade mig och lade mig igen.
”Men varför vill Appa att hon ska gömma smyckena?” frågade jag Seelan, som låg och försökte sova i sängen mittemot min.
”Va?” sa han dämpat mot kudden. Periannai var hemma från universitetet över helgen och hade lagt beslag på en av sängarna. Efter några rockader hade Seelan hamnat i mitt rum. Den påtvingade närheten gjorde oss snarstuckna.
”Varför vill han att hon ska plocka ut smyckena ur bankfacket?” frågade jag.
”På grund av rånarna. Det är klart att Appa inte vill att de ska vara kvar på banken.”
”Men pengarna, då?”
”Smyckena är svårare att ersätta. Och han har en del pengar här hemma också. Men Amma vill tro att allt är som det ska.”
”Tror du att det kommer att ordna sig?”
Seelan lade sig på andra sidan utan att svara. Jag kände mig dum och frågade inte igen. Det gick några minuter, sedan hörde jag hans snarkningar. Flera år tidigare hade Niranjan deltagit i en internationell konferens om det tamilska språket och den tamilska kulturen inne i Jaffna. Några poliser hade skjutit rakt in i publiken och några av hans vänner hade blivit skadade. Niranjan hade varit blodig, tyst och tankfull när han kom hem. Några dagar senare såg jag att han tog ner Emergency ’58, den gamla bästsäljaren om 1958 års antitamilska upplopp, från hyllan i Appas arbetsrum. Jag ville läsa den efter honom, men Periannai skakade på huvudet. ”Inte än”, sa han. ”När?” frågade jag. Han hade redan vänt sig om. Vad han än funderade på tänkte han inte prata om det med sin nioåriga syster. Men Seelan, som bara var ett år äldre än jag, väntade inte på tillåtelse eller ens på att Niranjan skulle läsa ut boken – han tog den bara från Periannais skrivbord. När vår pappa såg vad Seelan läste försökte han ta ifrån honom boken, men Seelan ville varken ge honom Emergency ’58 eller prata om dess innehåll. Han såg arg ut när han gav tillbaka den till Niranjan. Periannai, som inte hade försökt hindra Seelan, tittade länge och eftertänksamt på honom. ”Fick du veta vad du ville veta, thaambi?” frågade han. ”Jag fick veta tillräckligt, Periannai”, sa Seelan. ”Mer än tillräckligt om regeringen.” Vid sexton års ålder hade jag fortfarande inte slagit upp Emergency ’58, men jag visste att den var ett brutalt vittnesmål om Sri Lankas villighet att massakrera sina egna, tamilska medborgare. Min pappas tunna, skamfilade exemplar hade fått en förbjuden och skrämmande aura. Behövde jag läsa den för att
förstå att tamilerna betraktades som utbytbara eftersom vi var en etnisk minoritet? Jag visste inte hur gammal man måste vara för att läsa en historia om våld från början till slut. Jag visste inte om det var möjligt att berätta en historia om våld i dess helhet. Däremot läste jag flitigt dagstidningarna. I dem citerades tamilska politiska ledare som förklarade att alla ansträngningar att skapa ett separat hemland i landets norra delar skulle vara fredliga. Året innan hade partiet som min pappa sympatiserade med antagit en resolution med just det innehållet: tamilerna skulle sträva mot en egen stat i de norra och östra delarna av landet, men helt utan våld. I detta efterliknade de gandhisterna, som vi beundrade. Men de tamilska politikerna menade att vi inte längre accepterade diskrimineringen som utövades av den övervägande singalesiska regeringen. De ville se ett slut på den styvmoderliga behandlingen av vårt språk, dubbelmoralen och kvoteringen av tamilska studenter, den regeringsstyrda singalesiska kolonisationen av traditionellt tamilska områden, och inte minst det statligt understödda antitamilska våldet. 1958 års upplopp hade skett tio år efter att britterna försvunnit, och upploppen under min barndom, långt efter att landet blivit självständigt, hade också varit obehagliga. Men när Appa lyssnade på de tamilska politikernas diskussioner om den rätta vägen till självstyre visste jag att deras inkompetens och ombytlighet gjorde honom orolig. Ute på uppdrag i andra delar av landet höll han sina åsikter för sig själv, men hemma gav han ofta utlopp för sina känslor i samtal med Niranjan, Dayalan eller min mamma. ”De där typerna skulle kunna säga vad som helst som gynnade dem själva”, sa han dystert. Jag var alltid osäker på om mamma hörde på eller inte. Hon fortsatte under tystnad med sina sysslor, som att hacka grönsaker, diska eller sopa upp cigarettaskan han tappade när han dunkade näven i bordet.
Andra imperier hade intresserat sig för Sri Lanka: Neder-
länderna, Portugal och Storbritannien hade i tur och ordning lagt landet under sig och sedan avträtt det. Efter sig hade de lämnat folk som var splittrade av kolonialstyret, uråldriga konflikter och tjurskallig stolthet. Långt innan jag föddes hade
Sri Lanka, då Ceylon, än en gång råkat vinna ett oföretagsamt och självsvåldigt oberoende. Den singalesiska majoritetsbefolkningen reagerade starkt på både inbillade och verkliga förolämpningar och agerade på olika sätt för att befrämja sin Buddha, sitt språk och sina berättelser – en bestraffning av den tamilska minoritetsgruppen, som hade frodats tack vare engelskan. De som inte lär sig singalesiska blir avskedade, fick de tamilska tjänstemännen veta, däribland min pappa. Jag minns fortfarande hans min när han berättade det för oss.
Appa hade tur. Under sin skoltid i Jaffna hade han, till skillnad från oss, lärt sig singalesiska och han hade många singalesiska vänner. Han talade fortfarande språket flytande. Men när singalesiska blev det enda officiella språket, många år efter att britterna hade gett sig av och långt innan jag föddes, protesterade skolorna i Jaffna genom att upphöra med undervisning på singalesiska. Numera var tamilska det enda undervisningsspråket. Min engelska var utmärkt men jag kunde inte ett ord singalesiska. Min framtid var beroende av ett språk som jag inte kunde, som ingen ville undervisa mig i och som jag av princip inte heller ville lära mig.
Ingen av oss tyckte förstås om att följa order. Men samtidigt hade vi med egna ögon bevittnat motståndets pris. När jag var tio försvann några vänner till Niranjan efter att ha protesterat mot det förändrade antagningssystemet på universitetet – antalet tamiler som fick läsa vidare var plötsligt begränsat. Jag visste att de hade satt upp affischer och att Amma hade förbjudit Periannai att ansluta sig till dem. Hans vänner satt i fängelse i två år utan förklaring. När de blev frisläppta häl-
sades de välkomna hem av skaror av människor, men vad jag kunde se hade deras hjältestatus inte gett dem några särskilda fördelar. De hade inte fått någon universitetsutbildning. Nu var de kontorsanställda eller arbetslösa.
De var inte ensamma om att hamna i myndigheternas blickfång. Polisen hade börjat stoppa mina äldre bröder och deras vänner när de cyklade eftersom det var på det sättet som de tamilska aktivisterna och deras anhängare framför allt förflyttade sig. Men nästan alla pojkar i Jaffna tog sig runt på cykel – och de flesta flickorna också. Eftersom ingen trodde att flickor deltog i rörelsen kunde jag cykla fram och tillbaka till skolan och ibland till marknaden för att gå ärenden åt min mamma. Men efter det där första bankrånet, efter att min mamma hade tagit ut sina smycken från banken, sa Appa till mina bröder att ställa undan cyklarna.
Det året pluggade Seelan och K ihop inför sina inträdesprov. På helgmorgnarna hade de handledning för eleverna i sin årskurs. Sedan kom de hem och åt lunch, hemma hos K eller hos oss, och efter det gick de till Jaffnas stadsbibliotek för att fortsätta plugga. Jag ville följa med dem på eftermiddagarna men kunde inte förmå mig att be om det. K och jag studerade samma fyra ämnen – botanik, zoologi, kemi och fysik – och jag behövde också ta studierna på allvar om jag skulle ha någon chans att komma in på läkarlinjen. Stolt och blyg satt jag på verandan och följde dem med blicken utan att säga något. Redan den första dagen märkte Amma att jag iakttog dem. Hon skrattade vänligt. När de hade gått ledde hon mig till Appas skrivbord, där jag sedan satt ensam med mina skolböcker och drack kopp efter kopp med sött te som hon kom med. ”Varsågod, kunju”, sa hon och ställde ner ännu en kopp. ”Du kommer att klara dig precis lika bra som de.”
