9789180505703

DICK HARRISON

HANSAN

Ett handelsimperiums uppgång och fall

H istoriska media bantorget 3 222 29 lund

H istoriskamedia.se info@ H istoriskamedia.se

© H istoriska media oc H dick H arrison 2024

formgivning oc H kartor: lönegård & co omslagsbild: detalj av porträtt av georg giese, målat av H ans H olbein den yngre år 1532. wikimedia commons

tryck: livonia print, lettland 2024

tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn: 978-91-8050-570-3

Innehållsförteckning

Hansestäderna i västra Tyskland 215

Hansestäderna i öster 223

De nederländska städerna 228 Patriciernas värld 232

Visby och Kalmar: två svensk-tyska hansestäder 234 Immigration och påverkan 244 Handelsrutter och varor 249 Social oro 258 Lübska krisen 262

V: Skeppare och köpmän 267

Holkar, karaveller och småbåtar 269

Redare, skeppare och

En köpmans liv 292

Kreditväsen och myntpolitik 299

VI: Molnen skockas 303

Från förhandling till handelskrig 305

Engelsmän, holländare och sydtyska 310

De tyska furstarna 315

Hotet från Kalmarunionen 319

Visbys nedgång 328

Sverige och de tyska borgarna 332

Konflikter i Västeuropa 336

Kriget mot England 343

Trettonårskriget 352 En ny fiende i öster 359

VII: Tegelstenskyrkor, träsnideri och riddarromanti k 363 Tegelstensgotik 365

Helgon, dödsdanser och altarskåp 377

Riddarromantik, fabler och skrönor 390 Fromhet och antisemitism 395

VIII: I otakt med tiden 403

kung Hans och

sjuårskriget 451

IX: Undergång 471 Rikare köpmän, svagare

över hansestäder 508

och litteratur 510

518

INLEDNING

folk säger att det var hunger och fasa, att det fredliga överflödet hotades av krigets armod, att staden var belägrad men att magasinsbyggnadernas och packhusens golv dignade under varor av alla de slag, likt hånfulla spöken av det välstånd som intill alldeles nyligen varit ordningen för dagen. Då nöden saknade lagar gick lübeckarna in i förråden och började experimentera. Eftersom det fanns påfallande gott om mandel i husen tog sig kockarna och bagarna friheten att mala och blanda detta till en formbar massa, och uppfinningen föll synnerligen väl ut. Resultatet var marsipan. Eller? Få hansehistorier är lika kända som den om marsipanen. Men är den sann? Alla som har varit i Lübeck vet att den bästa marsipanen i världen tillverkas här – åtminstone enligt stadsborna själva, och jag är benägen att hålla med dem. Dessvärre är nästan allt som berättas om läckerhetens nordtyska ursprung att betrakta som fiktion, inklusive ovanstående skröna. Belägg som kan backa upp historien om de idérika lübeckarna och deras mandellager saknas fullständigt, och forskarna är idag överens om att marsipanen, ursprungsmässigt sett, snarare tillhör det gamla orientaliska köket. För europeiskt vidkommande är läckerheten känd sedan 1300-talet, men inte i Tyskland utan i Frankrike och Italien.

Äldsta skriftliga belägg för specifikt lübsk marsipan stammar från 1530, då ett regelverk stipulerade att stadens handelsmän inte borde sälja sötsaker som tillverkats av kanel, kardemumma och andra kryddor, och definitivt inga marsipanverk, utan att de skulle hålla sig till att saluföra kulinariska råmaterial, såsom mandel och socker. För den nordtyska hansemetropolens vidkommande inleds alltså marsipanhistorien detta år. Förvisso torde vi kunna utgå från att lübeckarna mumsade på marsipan även tidigare, i synnerhet som just deras stads marsipan alltid har utmärkt sig för att hu-

vudsakligen innehålla mandel och inte socker. Sistnämnda sötningsmedel var nämligen en bristvara i det medeltida Nordeuropa, medan det fanns gott om mandel i Lübeck åtminstone sedan 1300-talet. Men längre än så kommer vi inte. De godsaker som får turister vid rådhuset och Mariakyrkan att plocka fram kreditkorten utgjorde aldrig en innovativ stapelvara under den epok då Lübecks köpmän styrde och ställde över Östersjöns kommersiella liv. Det dröjer till slutet av 1500-talet innan hänvisningar till marsipan duggar allt tätare i det lübska källmaterialet – den tid då Hansan sjöng på sin svanesång och en ny era höll på att förvisa organisationen till det förflutnas mytiska sfär.

Det andra fenomen, vid sidan av marsipan, som träder fram i mitt sinne när jag spontant visualiserar Lübeck och Hansan är det som utgörs av familjen Buddenbrook. Liksom många andra slukade jag Thomas Manns mästerliga skildring av den hanseatiska köpmannasläkten när jag var ung, och för mig är den fortfarande ett definierande element i sinnebilden av det gamla Tyskland, det gamla Europa och hela den merkantila civilisation som frodades anno dazumal. Dock bedrar jag mig även här. Den hanseatiska borgarvärld som lyser igenom i den Nobelprisbelönade romanen är också den föga mer än en skenbild, lika icke-medeltida som den tyska marsipanen. Liksom sötsakerna kan buddenbrookarna liknas vid sentida kulturella utropstecken, historiska känslomarkörer som säger oändligt mycket mer om hur vi nutidsmänniskor vill att det avlägsna förflutna skall ha varit än hur det egentligen var. Vid tiden för romanens händelseförlopp existerade Hansan endast till namnet, och det var sekler sedan organisationen hade spelat någon roll att tala om.

Hansan var varken marsipan eller Buddenbrooks. Den var något helt annat: ett både egoistiskt och fredsfrämjande nätverk och handlingsmönster, en organisation med lösligast möjliga kitt, en kultur som förenade tegelstensgotik, sillsaltning, skeppskonstruktion, blockadpolitik och sjörövarjakt, en värld av såväl konservativa patricier som djärvast möjliga spekulanter, detta i en era som ännu saknade grundvalarna i vad som idag definieras som rättssäkerhet och internationell samverkan. Hansan var på en och samma gång en mycket medeltida företeelse – frambesvuren ur epokens trängande behov – och ett främmande element i sin tid, präglat av dynamik och koordination när pestepidemier, rovriddare och härsklystna furstar gjorde tillvaron osäker för alla och envar, i synnerhet folk med pengar.

Hansan är också ett begrepp som säger lika mycket – för att inte säga mer – om den hotfulla omvärlden som det säger om de köpmän och städer som slöt upp bakom fenomenet. I allt väsentligt formades hansebegreppet i konflikter med grannfurstar, i de kritiska ögonblick när det blev nödvändigt för de nord- och västtyska köpmännen att samarbeta och definiera sig utåt. När vi under 1300-talets andra hälft möter begreppet Dudesche Hense, ”Tyska Hansan”, är det framför allt i korrespondens med utländska potentater, som en del av ett politiskt och diplomatiskt ställningstagande. Termen var aldrig allenarådande. Alternativa beteckningar på hanseaterna i Västeuropa var oosterlings, sterlingi och austerlins, vilka bara vittnade om att de kom farande från öster. Att idag förstå vad som knöt ihop Hansan och dess beståndsdelar är alltså inte lätt. Det kräver att vi sätter av mycken tid och tankemöda till att lära oss att resonera som köpmän på 1200-, 1300- och 1400-talen, och detta görs inte i en handvändning.

Missuppfattningarna om Hansan är följaktligen legio. En av de vanligaste, som har gett ekon i mängder av läroböcker och historiska översiktsverk, är att en avgörande vattendelare i hanseatisk historia löper genom mitten av 1300-talet. Dessförinnan skall, menade forskarna länge, Hansan ha varit en sammanslutning av enskilda köpmanshus, men i mitten av seklet omvandlades den till en organisation av städer, vars rådsherrar och borgmästare åtog sig att representera invånarna gentemot omvärlden. Denna uppfattning tillhör idag det förgångna. Vi vet numera att städerna och deras råd senast på 1230-talet, och sannolikt redan tidigare, spelade ledande roller i utvecklingen.

En annan missuppfattning är den som berör Lübeck. Förr satte man gärna likhetstecken mellan denna stad och Hansan, eftersom Lübeck var förbundets rikaste och mest dominerande metropol, och som en konsekvens av detta visualiserades gärna staden vid Trave som hanseatisk huvudstad i modern bemärkelse. Så gör man inte längre. Ju mer vi forskar om Hansan, desto tydligare blir de regionala skillnaderna, områdenas och städernas starka särintressen och bristen på genuint hanseatiska institutioner. Det dröjde till mitten av 1500-talet innan Hansan fick sin första och enda gemensamma ämbetsmannapost, och den förste innehavaren kom inte från Lübeck utan från Köln.

Forskningen om Hansan är alltså i allra högsta grad levande, men den besväras av de stora skillnaderna i tillgång till källor. För den första fasen,

fram till 1200-talets andra hälft, har vi ytterst få dokument som belyser organisationens uppkomst och framväxt. Varje försök till kvantifiering av handelsvolym, skeppsbyggnation och resor stupar på det oöverskådliga mörkertalet. Därefter blir det något lättare. För 1200-talets andra hälft och första hälften av 1300-talet har vi ett antal bevarade skuldböcker, i vilka varor och deras kvantiteter stundom anges, vartill kommer enskilda köpmäns räkenskaper. Allra bäst är källorna för Englandshandeln. Kung Henrik III införde exporttull på ull, landets främsta utrikeshandelsprodukt, vilket resulterade i dokumentation; detsamma gäller de andra engelska tullarna. Dessvärre var den omfattande ullhandeln mellan England och Flandern inte representativ för den hanseatiska handeln i allmänhet, varför det är svårt att generalisera utifrån materialet.

Dessa brister har gjort att forskarna ägnat mest tid åt perioden från mitten av 1300-talet och framåt, då källorna flödar rikligare, något som i förlängningen har gjort att senmedeltiden och renässanseran kommit att prägla vår uppfattning om Hansan även under 1100- och 1200-talen. Således har vi för senmedeltidens del bland annat köpmannabrev och så kallade Pfundzollbücher (”pundtullböcker”). Pundtullen upptogs under krigstid i hansestäder av skepp som anlände och avreste. Tack vare dessa förteckningar vet vi hur många skepp och vilka varor som fanns i en speciell stad ett specifikt år. Jämfört med situationen dessförinnan är detta ett mycket bra källmaterial. Ett problem i sammanhanget är dock att pundtullböckerna tillkom under extraordinära år, då det rådde ofred. Den kommers som blockerades av oroligheter och blockader försvinner alltså ur källorna. Dessutom vet vi att konjunkturer och handelsmöjligheter kunde svänga kraftigt från år till år, beroende på furstars nycker, vädrets makter och oväntade dödsfall. Allmänt sett kan det konstateras att vi har bäst statistiskt underlag för klädesexporten från England mellan 1377 och 1474 samt för Tyska ordens handel med Flandern åren 1390–1404. Minst vet vi om handeln till lands eftersom den inte har resulterat i motsvarande källtyper. Ett av få lysande undantag är Paul Mulichs inköpsböcker för 1495, som belyser de kommersiella relationerna mellan Lübeck och Frankfurt am Main, men det är omöjligt att avgöra hur typiska dessa är för handeln som helhet.

Allt detta manar oss till försiktighet. När vi träder in i Hansans värld bör vi göra det varsamt, med ögonen öppna för strukturella variationer,

individuella projekt och hugskott, liksom för tillfälligheternas obarmhärtiga spel. Vi måste förstå att Hansan inte var en statisk monolit utan en företeelse i ständig förändring, de konservativa patricierfamiljernas sociala och ekonomiska bromsklossar till trots. Det är inte lätt att navigera sig fram genom organisationens månghundraåriga historia, men det är samtidigt oerhört givande, inte minst eftersom det blottlägger människans drivkrafter i hennes mest kreativa stunder. På den hanseatiska medeltiden tilläts våra såväl skapande som destruktiva instinkter – i avsaknad av reglerande stater och övernationella organ – anta vägröjande och fundamentala proportioner. Den innersta kärnan i Hansans historia är berättelsen om människan som lysten och drömmande individ, och ingen drift hamnar därmed tydligare i fackelskenet än girigheten.

FÖRSPEL I

Avaritia

Greed, for lack of a better word, is good.

Gordon Gekko i filmen Wall Street (1987)

detta är en historia om girighet. Om att vilja ha så mycket som möjligt. Det är en berättelse som bärs fram av drömmen om ej blott välfärd och välmående utan av idel välklingande mynt, av suktandet efter den stora profiten, av viljan att bli rik. De värderingar som Hansan gjorde sig till tolk för bottnar i en längtan som lockar fram både det mest energiska och det mest förkastliga i den mänskliga naturen. Få synder har varit lika förkättrade men samtidigt så utbredda och omfattande i vårt västerländska samhälle som girigheten, på det latin som var gängse i det hanseatiska Europa betecknad som avaritia .

Av detta följer att denna boks protagonister måste ha besjälats av en sällsynt effektiv och uthållig dubbelmoral. De var kristna, men de var också giriga. De tjänade två herrar, Gud och Penningen, detta enligt ett outtalat credo som svär mot andemeningen i många av de texter som låg till grund för den europeiska medeltidens moral- och världsuppfattning. I Nya testamentet, den heliga skrift som predikades i hanseköpmännens himlastormande gotiska tegelkyrkor, förkroppsligas girighet av Mammon, en hednisk avgud som envar bör värja sig för att besmittas av. Jesus slår uttryckligen fast i Lukasevangeliets artonde kapitel, vers 25: ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” I Första Timotheosbrevet, kapitel 6, vers 10, konstaterar aposteln Paulus i den latinska bibelöversättningen: radix malorum est cupiditas. I den senaste svenska bibelöversättningen tolkas sentensen som ”Kärleken till pengar är roten till allt ont”. Logiken, såsom den uppfattades under medeltiden, gick ut på att lusten efter pengar resulterar i storligen negativa

konsekvenser: den girige gör sig skyldig till egoistiska gärningar för att bli rik, vilket går ut över omgivningen, försämrar tillvaron för medmänniskor och därmed frambesvärjer ännu mer ondska.

Följaktligen utnämndes avaritia till en av de värsta andliga förbrytelserna, en av de moraliska brister som genom sin förmåga att alstra tilläggselände vållade mänskligheten ovanligt stort bekymmer och lidande. På 300-talet e.Kr. skrev Evagrios Ponticos ned en lista över åtta sådana ”onda tankar”, och påven Gregorius I bantade omkring 590 ned uppräkningen till sju dödssynder: lust, frosseri, girighet, lättja, vrede, avund och högmod. Det var inte ovanligt att girigheten betraktades som den värsta av dem alla.

Fördömandet av girighet har dock en mycket längre historia än så. När Jesus och Paulus ondgjorde sig över lystnaden efter rikedom hade bespottandet av näringsverksamhetens innersta sporre ett långt förflutet i mediterran och främreorientalisk tradition. Redan i våra äldsta bevarade lagar angrips girigheten av överhetens representanter. Den babyloniske kungen Hammurabi slog på 1700-talet f.Kr. fast räntenivåer för att skydda låntagare från ockrare. Folk som uppvisade ovanligt stor vinningslystnad hotades med avskrivning av lånet om de sökte höja räntan ytterligare.

De gamla grekerna lät girigheten personifieras av kung Midas, som enligt myten skall ha fått kraften att göra allt som han vidrörde till guld – en välsignelse som snart visade sig vara en förbannelse, eftersom även mat, dryck och människor transformerades till den ädla metallen när de kom i kontakt med honom. Myten går tillbaka på en verklig gestalt, kung Midas av Frygien, som härskade över ett mindreasiatiskt rike i slutet av 700-talet f.Kr. I assyriska skrifter nämns han, med namnformen Mita, i egenskap av kung av Mushki, ett grannfolk i Anatolien som hade underkuvats av frygerna. Både Frygien och Assyrien tvingades konfrontera de nomadiska kimmeriernas angrepp, något som för Midas del slutade med att hans rike gick under. Enligt grekisk tradition skall han ha begått självmord genom att dricka tjurblod när det stod klart att fienden inte kunde stoppas.

Att just Midas och Frygien förknippades med rikedom i den grekiska världen är inte förvånansvärt. Mindre Asien var ett genomfartsland för karavaner som reste mellan Främre Orienten och Egeiska havets städer, och de härskare som kontrollerade handelsvägarna och tog upp tull blev avundade för de rikedomar som de kunde samla på hög. Ännu på kung

Personifikationen av girighet, en behornad och bevingad gestalt med klor istället för händer och fötter, gräver sig ned i en penningkista utan att bry sig om omvärlden, medan kung

Midas – med sina karaktäristiska åsneöron – rider före. Scenen utgör en detalj i vävnaden

Avaritia , en av sju stora praktvävnader på dödssyndstema som förfärdigades av Willem de Pannemaker i Bryssel i slutet av 1540-talet efter skisser av Pieter Coecke van Aelst från omkring 1533. Verket finns idag på Kunsthistorisches Museum i Wien.

Dyrkandet av Mammon (1909) av Evelyn De Morgan, en kvinnlig engelsk konstnär som var knuten både till de prerafaelitiska och symbolistiska kretsarna och till sin tids fredsrörelse. För De Morgans generation var Mammon en lika förhatlig gestalt som förkroppsligandet av girighet varit under den kristna medeltiden.

Midas tid är det dock högst tveksamt om förmögenheterna antog formen av just pengar. I berättelsen om vår civilisations ursprung är penningen en av de sista stora innovationerna, vilken träder oss till mötes långt efter det att våra förfäder experimenterat sig fram till jordbruk, konstbevattning, metallhantering, skriftspråk, hjulet och andra banbrytande kulturelement. De gamla egyptierna hade istället ett standardiserat viktsystem som utgick från deben, en enhet som vägde drygt 90 gram och som kunde vara baserad på antingen koppar eller silver. Annars var spannmål den stora valutan i de forntida jordbrukskulturerna. Folk fick vanligtvis betalt i spannmålssäckar – en vanlig egyptisk arbetare kunde tjäna 5,5 säckar i månaden, motsvarande 200 kilo, en förman 7,5 säckar, motsvarande 250 kilo. En annan vanlig värdemätare i de äldsta kulturerna var boskap. Bönders rikedom räknades inte bara i hur mycket jord de hade tillgång till utan i ännu högre grad i antalet kor, får och getter.

De första betalningsmedel som påminner om pengar kom i bruk i Kina omkring 1000 f.Kr. Kineserna använde bronssymboler utformade som små knivar och spadar; ännu tidigare hade de brukat kaurisnäckor och bronsrepliker av sådana. Övergången till riktiga mynt ägde rum ungefär samtidigt i Kina, Indien och området vid östra Medelhavet mellan 700 och 500 f.Kr. Enligt en tradition började den grekiske kungen Pheidon av Argos prägla mynt på 600-talet f.Kr., men uppgiften är osäker. Troligast är att myntprägling i egentlig bemärkelse allra först inleddes i det mindreasiatiska riket Lydien, som hade övertagit den regionala stormaktsposition som tidigare innehafts av Frygien. Därifrån spred sig präglingstraditionerna till grannstäderna och vidare till resten av den grekiska världen under 600- och 500-talen f.Kr. Många av dessa tidiga mynt, i synnerhet de lydiska, gjordes av electrum, en naturligt förekommande legering av silver och guld. Den siste kungen av det självständiga Lydien kom också han att bli intimt förknippad med rikedom: Kroisos, sedermera ofta uttalat som Krösus. Enligt en ryktbar berättelse skall denne ha inlett ett krig mot den persiska stormakten efter att ha erhållit ett orakelsvar från Delfi, vilket förkunnade att han skulle krossa ett stort imperium. Oraklet hade rätt, men det rike som Kroisos krossade visade sig vara det egna. Enligt en annan berättelse skall perserkungen Kyros ha skonat den ångerfulle Kroisos när denne stod på bålet, redo att brännas, varefter han tjänade perserna som klok rådgivare (i finansfrågor, får man anta).

Historierna om Midas, Krösus och andra forntida finansfurstar och guldmagnater är dubbelbottnade på ett sätt som påminner starkt om den hanseatiska tvetydigheten. Å ena sidan älskade grekerna att berätta om kungarnas gränslösa omättlighet och de katastrofer som de i slutänden orsakade sina riken. Å andra sidan var Midas och Krösus föremål för beundran. Man imponerades av dem och ville ha dem som vänner – och just Krösus var utan tvekan en god vän till grekerna i Mindre Asiens kuststäder, inte minst till folket i Efesos. Samma dubbelhet möter oss i skildringar från det romerska riket och från medeltidens Europa. Romarna skämtade gärna om nyrika skälmar som skröt med sin framgång inför omgivningen, men de såg också upp till dem som exempel på affärsmän och jordägare som hade lyckats, som hade gudarna med sig. 1800-talets européer var likadana. Samtidigt som folk avundades girigbukarna och magnaterna för deras rikedomar baktalade man dem och skildrade dem som onda och fördömda, väl förtjänta av postum olycka om de inte bättrade sig innan det var för sent. Ett välkänt uttryck för detta är Ebenezer Scrooge i Charles Dickens julsaga, snåljåpen som ackumulerar pengar lika effektivt som han vräker ur sig ”bah, humbug!” när någon påtalar vikten av profitmässigt ovidkommande ting som julfirande och generöst givande. I den odödliga novellen om Scrooges julnatt hinner han bli både avskräckande exempel och hjälte. Nutidsmänniskan är inte mycket annorlunda. Osannolikt förmögna entreprenörer som Jeff Bezos, Mark Zuckerberg, Bill Gates och Elon Musk tillhör jordens kändaste individer och är föremål för lika delar avsky och beundran.

Ergo: fascinationen för rikedom, och därmed också för girighet, är ett tidlöst fenomen. Därmed inte sagt att formerna för habegär, affärsmentalitetens strukturer och vinstalstrandets strategier, är lika över tid. Så är inte alls fallet. Skillnaderna girighetskulturerna emellan är betydande. En av de mest uppenbara tidsmässiga diskrepanserna är den mellan vinst på distribution och vinst på produktion. Under de senaste 250 åren, allt sedan industriella revolutionen, har fabriksägare tjänat stora summor på tillverkning i ordets grundläggande bemärkelse – produktion av bomullskläder, pappersmassa, bilar, flygplan, traktorer, leksaker, datorer, och så vidare. Så var det inte före mitten av 1700-talet. Då var vinstmarginalerna jämförelsevis små inom produktionssektorn, eftersom det mesta gjordes för hand av arbetare som behövde lön för att ha råd att bidra med arbetskraft. Löne-

På denna målning från omkring 1500, antingen gjord av Hieronymus Bosch eller en av hans medarbetare och lärjungar, skildras en typisk senmedeltida vision av girighetens väsen: en korrupt domare låtsas lyssna välvilligt till en av parterna i en tvist, samtidigt som han i lönndom låter sig mutas av motparten (som smyger fram bakom hans rygg). Målningen, en del av en svit om de sju dödssynderna, finns på Pradomuseet i Madrid.

kostnaderna höll nere vinsterna. Den som var ute efter de verkligt stora profiterna ägnade sig hellre åt distribution: förflyttandet av varor från en plats till en annan. Köpmannen köpte saker på ett ställe för att sälja dem dyrare på ett annat. Mellanskillnaden – sedan man räknat bort kostnaderna för fartyg, vagnar, tullar och omlastning – var mycket större än den som en genomsnittlig producent kunde tillgodogöra sig inom exempelvis klädesbranschen.

Den senare näringen är ett bra exempel på problematiken, eftersom textilhandeln (och därmed indirekt textilproduktionen) kom att få stor betydelse för Hansan. Fram till 1200-talets slut dominerades näringen i Västeuropa helt av städerna i norra Frankrike, särskilt i grevskapet Flandern, något vi får anledning att återkomma till flera gånger i den här boken. Av flera skäl drabbades dock den flamländska klädestillverkningen av återkommande kriser. Den engelske kungen införde tullar på ull och stoppade ibland exporten för att förmå greven av Flandern att vara mindre

lojal mot den franske kungen, Englands fiende. Därtill kom den utbredda fattigdomen bland arbetarna samt textilproducenternas vilja att hålla lönerna nere för att tjäna mer pengar. Följden blev strejker och revolter, med klimax omkring 1280. Många arbetare emigrerade därefter till Norditalien, som också blev en betydelsefull textilproducerande region. Under första hälften av 1300-talet sysselsatte Florens textilhantverk enligt vissa beräkningar omkring 30 000 människor. Tillverkningen delades upp i mellan 20 och 30 moment, vart och ett utfört av en speciell grupp hantverkare. För att binda dessa vid arbetsplatsen brukade arbetsgivaren i förväg dela ut lön i varor eller pengar, så att arbetet blev en skuld som måste betalas tillbaka. Det ger sig självt att konkurrensen mellan producenterna och deras firmor blev hård, vilket gynnade konsumenterna eftersom priserna pressades ned. Vinstmarginalerna blev följaktligen små – mycket mindre än för de handelsmän som köpte tygerna och sålde dem på andra orter.

Det var i denna italienska näringslivsmiljö som den specifika form av marknadsekonomi utvecklades som vi idag refererar till som kapitalism. Tidigare sökte forskarna gärna den individcentrerade handelskapitalismens rötter i ett senare skede av historien, framför allt i 1500-talets reformation, i vad sociologen Max Weber kallade ”den kapitalistiska etiken” i kalvinismen. Detta är dock en åsikt som forskningen under de senaste decennierna har vänt sig mot, inte minst till följd av analyser av dokumentariskt källmaterial från hög- och senmedeltid.

Det står numera klart att vi tidigare missförstod den medeltida religionens betydelse. Av hävd har kyrkan uppfattats som en negativ kraft i kapitalismens historia, men det är en sanning med modifikation. Prästerna var förvisso motståndare till girigt ocker, men inte till profitgivande handel i sig. Köpmännen, i den mån vi kommer åt dem i källorna, åberopade ständigt Gud och investerade gärna i religiösa projekt till fromma för livet både i denna värld och i nästa. Att uppfatta den medeltida kristendomen som fiende till ekonomiskt framåtskridande leder alltså fel. Dessutom har det framkommit övertygande belägg på att stora kliv på vägen mot dagens kapitalism togs i Sydeuropa redan på 1200- och 1300-talen. I Venedig och Genua utvecklades riskspridning som praxis genom att man laborerade med andelssystem, konsortier, partrederier, låneavtal och försäkringar för fartyg och laster. Samtidigt uppkom avancerade metoder för kalkyl och redovisning. De italienska handelsmännen introducerade dubbel bokföring

och gjorde balansräkningen till rutin. Till detta kom bank- och kreditväsendets expansion. När penningväxlarna överförde debet och kredit i sina kunders konton via girering (av ital. girare, ”rotera”) övergick de i praktiken till att bli bankirer (se vidare s. 173–175). Dessutom introducerades växeln, som gjorde det möjligt för en part att ta emot en penningsumma i en egenvald valuta och betala tillbaka den i en annan valuta på annan plats vid senare tidpunkt.

Det saknades alltså inte folk med intresse för profitgenerering och pengar på medeltiden. Problemet låg i den övergripande strukturen. Hela denna tidiga handelskapitalism var underordnad en mentalitet och en praktisk verklighet som prioriterade andra värderingar än de som vi idag förknippar med marknadsekonomi. Den grundläggande källan till rikedom och inkomster var varken varuproduktion eller -distribution utan jord, vilken kontrollerades av bönder och stormän som inte tänkte i kapitalistiska banor. De var inlemmade i feodala system som vilade på juridiskt definierade orättvisor och privilegier, och det var deras icke-kapitalistiska sätt att tänka och agera som präglade samhället i stort. Köpmän och bankirer måste anpassa sig efter kungarnas, adelsmännens, prästernas och böndernas verklighet. Köpmannens möjlighet att utveckla en egen integritet och individualism i trots mot samhällsandan var starkt begränsad. Inom hantverkssektorn blockerade skråväsendets korporationer för konkurrens, stoppade rationaliseringar och lade krokben för institutionellt nyskapande. Borgerskapets medlemmar måste böja sina huvuden för systemet och leva i enlighet med de principer som herrarna och folkmajoriteten omhuldade.

I sinom tid urholkade droppen stenen. De medeltida affärsmännen anpassade sig till villkoren, modifierade dem gradvis och fick dem till slut att övergå i sina antiteser. Efter några sekler började kommersen skapa egna agendor och tvinga kunderna att rätta in sig i ledet. Några av de mest avgörande förändringarna härvidlag inträffade under den hundraårsperiod som följde på den stora pestepidemin i mitten av 1300-talet. I takt med att marginalerna krympte och allt blev dyrare – inte minst arbetskraft – måste köpmännen rationalisera, kontrollera kostnader och utveckla effektivare arbetsmetoder. Försäkringssystemet vidareutvecklades, liksom penningväxlingen, filialerna och affärsbreven. Kring dessa utvecklingslinjer utformades en affärsetik och -praxis som skulle visa sig oslagbar. Känslan av samhörighet inom firmorna, av att ha frihet under ansvar