9789180505680

BONNIE

CLEMENTSSON

Fängslade öden

Tjuvar och bedragare

i

1800-talets Sverige

HISTORISKA MEDIA

Delar av forskningen har kunnat bedrivas tack vare bidrag från:

Ebbe Kocks stiftelse

Erik Philip-Sörensens stiftelse

Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen

Helge Ax:son Johnsons stiftelse

Ola Ehns minnesfond

Åke Wibergs stiftelse

Bidrag till tryckningen av boken har mottagits av:

Anders Karitz stiftelse

Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen

Helge Ax:son Johnsons stiftelse

Kungliga Patriotiska Sällskapets Understödsfond Ridderstads stiftelse för historisk grafisk forskning

Stiftelsen Lars Hiertas Minne

Stiftelsen Tornspiran

Sven och Dagmar Saléns stiftelse

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och författaren 2024

Omslag och grafisk form: Lönegård & Co

Omslagsbild: Fångporträtt ur Landskronas

och Varbergs fängelsers arkiv.

Tryck: Livonia print, Lettland 2024

Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9

ISBN: 978-91-8050-568-0

Innehåll

APPenDIX

FånGAR nA

På C AR l ST en S

FÄST n I nG

När dome N föll gick det ”en kallsvett” genom Nicolaus kropp men han ansträngde sig för att se oberörd ut. Han var stolt och satte en ära i att aldrig visa svaghet eller rädsla inför fångvaktare och domare.1 Nicolaus Magnus Söderman hade ännu inte fyllt 21 år när han i mars 1848 dömdes till livstids straffarbete. Trots att han fått en bra start i livet slutade han sina dagar på ett fästningsfängelse, endast 26 år gammal. Detta är berättelsen om hans och sexton andra straffångars liv, deras barndom och uppväxt, deras brottskarriärer och deras möte med rättsväsendet. Det är också en berättelse om det svenska samhället för 200 år sedan.2

Nicolaus föddes i Stockholm den 2 april 1827. Hans föräldrar var relativt välbärgade och skickade honom till privatskolor under uppväxten. Den goda utbildningen till trots drogs han i nedre tonåren in i småbrottslighet. I ett försök att få bort honom från hans vänners dåliga inflytande ordnade hans mor tjänst åt honom som skeppspojke på ett segelfartyg när han var tretton år gammal. På sina resor upplevde Nicolaus många äventyr. I Sydamerika blev han jagad och nedslagen av ett gäng ”blackheads”. I Marseille i Frankrike upplevde han sin första förälskelse och i samband med ett skeppsbrott utanför Englands kust förfrös han sina fötter och förlorade alla tår på höger fot.3

Sjöresorna fick inte Nicolaus att ändra sitt kriminella beteende. Han stal regelbundet både utomlands och hemma i Stockholm och när han blev påkommen tvingades han ta konsekvenserna. En kort tid satt han fängslad i Storbritannien och i Stockholm var han i perioder inlåst på Rådhushäktet, Kastenhofhäktet, Nya Smedjegårdshäktet och Långholmen. Några veckor innan han fyllde 21 dömdes han till livstids straffarbete och skickades till Carlstens fästning på ön Marstrand utanför Göteborg. Fem år senare flyttades han till Nya Älvsborgs fästning där han dog i kolera 1853.4

Nicolaus är en av sjutton straffångar som i slutet av 1840-talet skrev ner, eller dikterade, sina levnadshistorier från sjukhusvalvet på Carlstens fästning. I biografierna beskriver de sina liv från barndom till livstidsdom. Fångarna kom från olika platser och omständigheter men med tiden hamnade de alla i samhällets periferi. De umgicks med tjuvar, hälare och lösdrivare och andra som levde i utkanten av samhället. Förr eller senare tvingades de möta rättsväsendet och bekanta sig med livet på landets häkten och fängelser.

Levnadsbeskrivningarna författades under en dynamisk övergångsperiod mellan det förmoderna samhället och det moderna. Under första hälften av 1800-talet ökade fattigdomen, brottsligheten och prostitutionen i Sverige vilket, enligt den styrande eliten, berodde på sjunkande moral och minskande respekt för auktoriteter bland samhällets lägsta medborgare. För att komma till rätta med de växande sociala problemen genomfördes en rad reformer inom social- och fattigvård samt rättsväsende med syfte att fostra underklassen till goda samhällsmedborgare. Flera av dessa reformer påverkar oss än idag.5

Det har skrivits mycket om politiska ideal och samhällsreformer från denna tid då grunden för det moderna samhället lades, men mycket lite har kunnat sägas om de människor som reformerna riktades mot och hur de upplevde sin plats i samhället. Forskare har beklagat bristen på källmaterial som synliggör brottslingens perspektiv i mötet med rättsapparaten.6 De sjutton självbiografier som denna bok bygger på är, med tanke på den torftiga tillgången på källmaterial, en historisk skatt. Med utgångspunkt i levnadsbeskrivningarna skisserar jag en bild av det tidiga 1800-talssamhället från straffångarnas perspektiv. Hur såg de

på sig själva och sina brott? Vilka normer och värderingar styrde deras handlingar och hur navigerade de runt lagar och regler som begränsade deras frihet och valmöjligheter? Hur såg deras relation ut till andra brottslingar, till bondesamhället och till myndighetspersoner?

Det finns flera likheter mellan det tidiga 1800-talet och 2000-talet: snabb befolkningsökning, växande klassklyftor, ökande brottslighet. Samhället har visserligen förändrats på 200 år men de allmänmänskliga frågorna och de mellanmänskliga mötena är tidlösa. Det öppnar för reflektion om kriminalitetens strukturer men också om individens ansvar och samhällets sätt att ta hand om människor som hamnar snett.

Kan vi lära något av sjutton fängslade öden?

Ja, det tror jag.

Straffångarnas biografier samlades in av Carl Fredrik Ridderstad (1807–1886). Han var politiker, journalist och författare och hade för avsikt att skriva en roman om Stockholms undre värld. För att lära sig om kriminellas liv och villkor besökte han fängelser och rättegångar,

Författaren och journalisten Carl Fredrik Ridderstad (1807–1886) var en engagerad samhällsdebattör. I ett försök att förstå 1800-talets växande sociala problem och brottslighet intervjuade han dömda brottslingar och samlade in levnadsberättelser från straffångar på Carlstens fästning.

Hendric Hellboms självbiografi inleds: ”År 1797 blev jag född i södra Hälsingland, Gävleborgs län i Söderala socken och Dåbro by. Mina föräldrar voro kronobåtsmannen Pehr Hellbom och min moder bonddottern Brita Hinricksdotter …”. Varierande handstil, språkbruk, stavning och grammatik gör texterna delvis svårtillgängliga. För att underlätta läsningen har alla citat moderniserats. (För exempel på språkbearbetningen, se s. 362–363.)

intervjuade brottslingar och lärde sig ”skojarspråket”, ett slags förbrytarslang. Resultatet publicerades i ett antal häften som tillsammans bildade romanen Stockholms-mysterier.7

Sommaren 1848 reste Ridderstad på ordination av sin läkare till Marstrand för att hälsobada. Där besökte han fästningsfängelset och inledde samtal med straffånge nummer 12, Nicolaus Söderman, som enligt Ridderstad var ”helt ung och såg ej illa ut” och som hade ena foten ”till hälften avtagen”. Nicolaus berättade lite om sitt liv och sina sjöresor. ”Från denna stund besökte jag fängelserna ofta [och] kom i ett riktigt gott förhållande till fångarna”, berättar Ridderstad i en anteckning. Han bad fångarna skriva ner sina levnadshistorier vilket de samtyckte till ”med nöje”.8

Straffångarnas berättelser omfattar nästan 1 000 handskrivna sidor, där de ger delvis detaljerade beskrivningar av familj, uppväxt och brottskarriärer samt av sina möten med förmyndare, polis och rättsväsende.

Fångarnas enda gemensamma nämnare var att de avtjänade livstids straffarbete på Carlsten och för tillfället var intagna på fästningens sjukhus och därmed arbetsbefriade.9 Den äldste var 68 år och den yngste endast 21 (Nicolaus Söderman), men de flesta var mellan 30 och 50 år. Några hade suttit fängslade längre än tio år, andra endast några månader. De kom från tretton olika landskap, från Hälsingland i norr till Blekinge i söder. Ett par hade vuxit upp i Stockholm eller någon småstad, men de flesta kom från landsbygden. De hade arbetat som drängar eller arbetskarlar, några hade erfarenhet av soldatlivet men där fanns också en apotekarlärling, en snickarlärling, en sockerbagare, en krogbetjänt och en ”djurläkare”. Generellt kom de från samhällets lägre skikt men få beskriver en barndom i utpräglad fattigdom. Deras fäder beskrivs mestadels som enkla bönder eller torpare, några var militärer, hantverkare eller husmän och två hade dömts för stöld.10

En av biografiförfattarna, Anders Nicolaus Enström, var dömd för vetskap om och medhjälp till mord. Han benådades efter 27 år i fängelse (29 med häktningstiden) och levde ytterligare 25 år i frihet utan att anklagas för något annat brott.11 De övriga fångarna var mer eller mindre notoriska tjuvar som dömts för stöld tre, fyra, fem eller sex gånger, och ska man tro på deras egna berättelser var de skyldiga till ännu fler brott.

Första resan stöld, som det hette då, straffades vanligen med spöstraff eller två veckors fängelse på vatten och bröd. Vid andra resan höjdes straffet till fler spörapp alternativt 28 dagars fängelse på vatten och bröd, ibland kompletterat med ett eller ett par år på korrektionshus eller tvångsarbetsläger. Vid tredje eller senast fjärde resan stöld utdömdes regelmässigt livstids straffarbete. Beroende på värdet av det stulna varierade straffen något.12

Allmän folkskola infördes först 1842, när dessa män var vuxna, men också före reformen fanns det flera skolformer i landet, och där skolor saknades lärde sig barnen ofta att läsa av sina föräldrar, av prästen, klockaren eller en ambulerande skollärare.13 En av straffångarna, Pehr Daniel Hartzell, arbetade själv som skollärare i Hammars socken i Närke under några månader på 1840-talet.14 Tack vare bestämmelser i 1686 års kyrkoordning och ett tidigt bildningsideal var de flesta vuxna

Anders Gustaf Nordström (nederst till höger) var en av dem som skrev ner sin levnadshistoria. Här fotograferad 1861 på Landskrona fästning.

människor i Sverige läskunniga i början av 1800-talet, men skrivkunnigheten var inte lika spridd. Sverige är ett av de länder i världen där läs- och skrivkunnighet tidigast spreds till den breda befolkningen.15 Omkring hälften av fångarna skrev sina egna biografier, medan resten dikterade för en medfånge.16 Texterna författades 1848–1852.17

Med tanke på att fångarna var i olika åldrar, kom från skilda platser och hade skiftande familjebakgrund kan man fråga sig om de hade några gemensamma nämnare. Svaret är både ja och nej. Å ena sidan var deras bakgrund och erfarenheter högst varierande, å andra sidan levde de i samma samhälle och rörde sig i snarlika kretsar. Efter att ha inlett sitt kriminella leverne hamnade de i samhällets utkant både rumsligt och socialt. Många var i ständig rörelse mellan marknader och städer, på jakt efter nästa byte eller på flykt undan lagens långa arm. De umgicks med personer som valt bort, eller stötts ut från, van-

liga gemenskaper och så småningom tvingades de stå till svars för sina brottsliga handlingar. Alla hade gott om erfarenheter från polisförhör och domstolsrannsakningar. De hade sett insidan av åtskilliga häkten och länsfängelser, där de också umgåtts med andra brottslingar. Även

Nicolaus Söderman, som fått en god utbildning och hade välbärgade föräldrar, hamnade i samhällets utkant när han slagit in på den brottsliga banan. Han var väl bekant med Stockholms sämre kvarter och människorna som rörde sig där. Han umgicks med tjuvar, hälare, skojare och annat ”löst folk”.

Med sina gemensamma erfarenheter representerar fångarna en samhällsgrupp som sällan syns i historiska undersökningar och genom att lyfta fram deras upplevelser kan vi få inblick i delar av 1800-talets samhällsliv som inte syns i andra källor.

Under 1700- och framför allt 1800-talet ökade intresset för brott och brottslingar, vilket bland annat resulterade i en mängd skillingtryck och berättelser om kända förbrytare. Än idag känner många till Lasse-Maja (1784–1845), som hade för vana att klä ut sig till kvinna när han lurade borgare och högreståndspersoner på deras tillhörigheter. Andra har kanske läst om stortjuven Carl Fredrik Liljas (1812–1872) ”djärva och grova brott”.18 Tryckta berättelser om forna brottslingar innehåller ofta en uppsjö av moralkakor som skulle varna dåtidens ungdomar för att ge sig in på den kriminella banan. Den norske tjuven Gjest Baardsen (1791–1849), som skrev sina memoarer i fängelset på 1830-talet, gjorde det på uppmaning av en förläggare med uttalat syfte att dels roa en publik, dels avskräcka ungdomar från ett brottsligt liv.19 Sanningshalten i sådana berättelser, liksom författarens identitet, är många gånger svår att belägga.20

I pärmen där Ridderstad förvarade biografierna finns en anteckning om att ”följande berättelser är upptecknade av tjuvarna själva”.21 Biografierna är alltså autentiska men det betyder inte att tjuvarna alltid höll sig till sanningen. Vad hindrade dem från att ljuga och framställa sig själva i bättre dager och hur stor tilltro kan man egentligen ha till innehållet?

En del uppgifter kan kontrolleras i kyrkböcker, fängelse- och domstolsprotokoll, men även beskrivningar av osäkra händelseförlopp sä-

ger något om tiden då de skrevs.22 När en författare beskriver ställen han besökt eller personer han mött avslöjar han i förbifarten en rad detaljer om samhällslivet. Skrivprocessen innefattar också ett moment av tolkning och analys i och med att författaren väljer vilka episoder som han återger och sätter sina egna upplevelser i relation till andra människor och det omgivande samhället. För att en berättelse ska uppfattas som logisk och trovärdig måste författaren förhålla sig till gällande lagar och normer. Han måste ta spjärn mot vad som är vedertaget i samtiden, vilket gör en självbiografi till ett slags tidsdokument över det samhälle som författaren lever i.23

Enstaka episoder behöver med andra ord inte vara helt sanningsenligt återgivna för att vara meningsfulla. Man kan utgå ifrån att händelser värderades utifrån samtida normer som författaren antingen stödde eller förkastade. Uppenbart skryt om kvinnoaffärer eller fräcka tilltag mot polis och myndighetspersoner kan ses som önsketänkande eller ideal snarare än sanna episoder. För att skapa ett slags idealbild av sig själva kan tjuvarna också ha knutit en del händelser till stereotypa föreställningar om den fattiges motstånd mot överheten eller klassiska hjältetjuvar som Robin Hood eller Dick Turpin.24 Men uppgifter som biografiförfattarna lämnar i förbifarten kan tillskrivas högre trovärdighet, liksom kommentarer som görs av flera olika fångar.

Trots att straffångarnas levnadsbeskrivningar är subjektiva till sin karaktär, trots att de kan ha förvanskats av haltande minne eller medvetna justeringar, ger de en bild av det samhälle som tjuvarna levde i och de normer som omgav dem.

BROTT OC h STRAFF

OMKRI nG 1800

U N der 1800-talets första hälft lades grunden för vårt moderna samhälle. Den samhällsstruktur och välfärdsorganisation som växte fram då påverkar oss än idag. Framför allt reformerades fattigvården, rättsväsendet och fångvården radikalt. Drivkrafterna till förändring kom från olika håll:

För det första skedde en kraftig befolkningsökning som följdes av allvarliga samhällsproblem i form av ökande fattigdom, brottslighet och prostitution. Även brännvinsmissbruket ökade. Sedan potatisen blivit vanligare hade brännvinstillverkningen och supandet tilltagit och efter att brännvinsbrännandet släppts fritt 1810 nådde missbruket nya höjder. Samhällsproblemen, allmänt benämnda ”den sociala frågan”, debatterades intensivt bland jurister, politiker och fängelsereformatörer men också i dagstidningar och populärlitteratur.25

För det andra spreds upplysningsfilosofiska föreställningar från Frankrike där frihet, jämlikhet och rättvisa för individen betonades. Kropps- och dödsstraff kritiserades som brutala och ålderdomliga, och man ställde krav på lika straff för lika brott samt straff som stod i rimlig proportion till förseelsen.26 I takt med att toleransen för kroppsstraff minskade dömdes fler brottslingar till fängelsestraff. Fängelserna blev överfulla och alltmer ohygieniska. Fängelsernas låga standard uppmärksammandes bland annat av den välkände engelske filantropen John Howard, som i slutet av 1700-talet besökte flera fängelser i Europa och beskrev vad han såg i en rad publikationer. Få

undslapp Howards hårda kritik. Europas fängelser – även de svenska – kännetecknades av trängsel, mörker, kyla, fukt och otillräcklig föda vilket gjorde att fler fångar dog i cellerna än på avrättningsplatserna, hävdade han.27 Därtill uppfattades fängelserna av samhällseliten som en sorts tjuvskolor. Eftersom alla fångar samlades i samma lokaler kunde förstagångsförbrytare påverkas negativt av grövre brottslingar. I politiska och juridiska diskussioner beskrevs fängelserna som både moraliska och hygieniska smitthärdar.28

För det tredje kom intresset för brott och brottslingar att öka i samhället och inspirera till vetenskapliga studier. Före sekelskiftet 1800 diskuterades sällan orsakerna bakom brott och brottslingars beteenden. I den äldre religiösa ideologin dominerade föreställningar om arvsynden, där alla individer sågs som potentiella förbrytare och det uppfattades som mer eller mindre slumpartat vem som faktiskt hamnade i brottslighet. Men efter sekelskiftet 1800 hävdade förespråkare för nya vetenskapliga idéer att brottslighet främst berodde på moraliska brister i de lägre samhällsklasserna, vilket i elitens ögon ökade individens ansvar.29 Man tänkte sig att kriminalitet i stor utsträckning var resultatet av individens aktiva val, vilka baserades på svag karaktär och dålig moral. I både vetenskaplig och populär litteratur spreds stereotypa beskrivningar av brottslingar som ointelligenta, omoraliska och lata. Samtidigt betonades möjligheten att påverka enskilda individer och fostra dem till rättskaffens medborgare. Även fattiga personer, lösdrivare och vanliga arbetare omfattades av snarlika föreställningar.30 För det fjärde genomfördes en rad reformer inom rättsväsende och fattigvård med syfte att omvända brottslingar och återintegrera dem i samhället, och att uppfostra fattiga och arbetare till rättskaffens medborgare. De fostrande anspråken syns bland annat i införandet av allmän folkskola i Sverige 1842, där ambitionen var folkfostran och disciplinering snarare än kunskapsförmedling.31 För att styra arbetsmarknaden och rörligheten i samhället utfärdades förordningar som reglerade näringsfriheten och försvarslöshetsfrågan. Man fastställde nya fattigvårdslagar och mildare straff vid förseelser samtidigt som man skärpte tjänstetvånget och lösdriverilagarna och införde nya stränga passregler för inrikes resor.32

I USA hade två metoder utformats för att reformera brottslingar inom fångvården: antingen genom tystnad (Auburnmodellen) eller genom isolering (Philadelphiamodellen). Auburnmodellen gick ut på att fångarna skulle arbeta tillsammans under total tystnad dagtid och isoleras i ensamcell nattetid. Enligt Philadelphiamodellen skulle fången både arbeta och sova i ensamcell. Båda metoderna väckte stort intresse och prövades i flera europeiska länder under första hälften av 1800-talet. I Sverige beslutade riksdagen 1840–1841 att bygga om alla gemensamhetsfängelser till cellfängelser enligt Philadelphiamodellen.33 En total isolering skulle hindra fångarna från att sprida sin dåliga moral till varandra.

Trots att beslutsfattarna egentligen drevs av tankar om ökad frihet och jämlikhet för samhällets medborgare i stort, gällde detta inte kriminella och fattiga. Dessa grupper antogs tvärtom behöva tydligare styrning från staten, vilket förklarar att flera reformer gick ut på att begränsa friheten och rörligheten för de lägre klasserna i samhället.

Svensk fängelsehistorik

f ä N gelse som straff har bara förekommit i omkring 200 år. Att sätta någon i fängelse kräver resurser i form av byggnader, vakter, administration och underhåll. I äldre tid, då resurserna var begränsade, dömdes missdådare hellre till kroppsstraff eller böter. Det var billigare och mer praktiskt eftersom brotten sonades relativt snabbt.

Det fanns visserligen häkten och mörka fånghålor tidigare, men de användes bara som tillfällig förvaring av misstänkta brottslingar i väntan på rannsakning, dömda brottslingar i väntan på kroppsstraffets verkställande eller brottslingar som dömts till fängelse på vatten och bröd några veckor. Fängelse på vatten och bröd ska ses som ett kroppsstraff och den maximala tidsperioden på 28 dagar var den tid man beräknade att en frisk person klarade utan att dö.34

Tillsammans med misstänkta och dömda brottslingar sattes också lösdrivare, gäldenärer (skuldsatta personer) och prostituerade. Men det handlade hela tiden om korta perioder. De äldre fängelserna var så

kallade gemensamhetsfängelser, män, kvinnor och barn sattes under samma tak.35 Det innebar att de kunde utbyta rövarhistorier, slåss med varandra eller knyta nya vänskapsband och planera brott tillsammans, ägna sig åt spel eller rent av sexuella aktiviteter. Nicolaus Söderman beskriver sitt första intryck av ett Stockholmshäkte så här:

Jag blev insatt i ett rum bland en hop med brottslingar av alla slag, vilka sjöng, svor och spelade kort dagen igenom. En del talade om sina bedrifter, andra slogs så där var immerfort [alltid] ett gruvligt väsen. Jag var led av det till att börja med, men när jag varit där några dagar så tyckte jag att det var roligt att höra på deras bedrifter. Jag började snart att spela kort och då gick dagen tämligen fort.36

Vid 1800-talets början fanns omkring 35 fängelser i Sverige. De flesta hade sitt ursprung i äldre tider då kungen reste mellan sina gårdar, borgar och slott för att samla in skatt. Borgarna fungerade samtidigt

1800-talets länsfängelser var ofta gamla slott eller borgar och fångvaktmästaren kallades också slottsvaktmästare. Örebro slott år 1822, tecknat av Mikael Gustaf Anckarsvärd (1792–1878).

som en del av landets försvar och var därför ofta befästa. På 1600-talet delades Sverige in i län och makten delegerades från kungen till en representant i varje län, kallad ”konungens befallningshavande” eller ”landshövding”, som ofta residerade i en av kungens borgar.

Ungefär hälften av 1800-talets länsfängelser var inrymda i gamla slott eller rådhus, exempelvis i Uppsala, Västerås, Örebro, Linköping, Kalmar, Halmstad och Jönköping. I de län där det saknades fängelserum påbjöds menigheten 1699 att bygga speciella fångrum på tingsplatserna.37 Länsfängelserna styrdes av en (slotts)vaktmästare som hade några vaktkarlar till hjälp. Det skulle också finnas en fångpredikant och en fångläkare tillgängliga.38

En tidig variant av inlåsning var de så kallade tukt-, rasp- och (något senare) spinnhusen. Syftet med inrättningarna var att sätta lösdrivare och tiggare i arbete samt att ingjuta god arbetsmoral i vanartiga barn och ungdomar. Liknande institutioner började etableras på kontinenten redan under 1500-talet. Nederländerna anges ofta som först ut, men även i Danmark, England, Tyskland och Frankrike gjordes tidigt liknande försök att kontrollera så kallat ”löst folk”.39

I Sverige inrättades det första kombinerade barn- och tukthuset i Stockholm på 1640-talet.40 Så småningom delade man på män och kvinnor. Kvinnorna sattes på spinnhus för att spinna, hugga sandsten eller sköta stadens renhållning, medan männen fick arbeta med att raspa trä till färgämne.41 Varaktiga spinnhus etablerades bara i Stockholm, Göteborg och Norrköping, medan arbetsinrättningar för försvarslösa män (se vidare s. 166–170) byggdes i de flesta större städer i landet.42

Straffarbete

äve N om i N lås N i N g under längre perioder inte existerade som bestraffningsmetod i äldre tid, förekom straffarbete från tidigt 1600-tal. Ofta var straffet då en omvandling av ett dödsstraff och brottslingarna skickades till kungens slott och gårdar, där de fick arbeta i tunga kedjor. I slutet av 1600-talet – då Sverige låg i krig med Danmark och behovet av fästningar ökade – dömdes män till regelrätt fästningsarbete.43