9789180505659

Daniel Rydén Lögner

Osanningens historia

historiska media

Historiska Media

Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Daniel Rydén 2024

Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström

Omslag: Pär Wickholm

Omslagsbilder: Wikimedia Commons, Shutterstock

Tryck: ScandBook, Falun 2024

Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-565-9

Innehåll

Förord 7

1 Många ljuger men vissa ljuger mer 10

2 Lögnare Donald Trump 22

Chefen som lärde sig redigera verkligheten

Eftersnack – Den som ljuger misstror andra 33

3 Lögnare Mats Nilsson 40

Barnen som ljög ihop häxhistorier

Eftersnack – Därför är barn dåliga lögnare 52

4 Lögnare sexkunder 62

Ministrarna och bordellmamman

Eftersnack – Att ljuga för rikets säkerhet 80

5 Lögnare Lovisa Ulrika 88

Drottningen som planerade en statskupp

Eftersnack – Att ljuga för sin dagbok 97

6 Lögnare Bill Clinton 104

Presidenten som inte hade sex

Eftersnack – Konsten att luras utan att ljuga 119

7 Lögnare Katarina av Medici 128

Drottningen som lurade kardinalen

Eftersnack – Den svåra konsten att känna igen en lögnare 140

8 Lögnare okänd 146

Sions vises protokoll

Eftersnack – Konsten att ljuga stort 155

9 Lögnare George W. Bush 162

Presidenten och massförstörelsevapnen

Eftersnack – Den eviga frågan om sanningen 175

10 Lögnare Walter Ulbricht

DDR-ledningen som inte tänkte bygga en mur

Eftersnack – När grupper ljuger

11 Lögnare Vladimir Putin

Presidenten och kriget som inte får kallas ett krig

Eftersnack – När folket tvingas leva i lögnen

12 Lögnare Sophie Scholl

Flickan som försökte rädda sina vänner

– Att ljuga för en god sak

13 Lögnare Elizabeth Holmes 246

Entreprenören och de fejkade blodanalyserna

Eftersnack – Att ljuga om vetenskap 257

14 Lögnare Håkan Juholt

Partiledaren som visste att han hade fel

Eftersnack – När sanningen inte längre spelar någon roll

Förord

I biblioteket på en herrgård i Nottinghamshire sitter vännerna Cyril och Vivian. Den sistnämnde berättar om en artikel han håller på att skriva. ”Lögnens förfall: en protest”, lyder rubriken.

”Lögnen!” utbrister Cyril förvånad. ”Jag som trodde att våra politiker kämpade för dess upprätthållande.” Vivian svarar:

”Det kan jag försäkra dig att de inte gör. De når aldrig över förvrängningarnas nivå och nedlåter sig därtill att bevisa, diskutera och argumentera. Hur annorlunda är inte den sanne lögnarens temperament: hans rättframma och orädda yttranden, hans överlägsna oansvarighet, hans sunda och medfödda förakt för alla slags bevis! För vad är egentligen en god lögn? Helt enkelt den som är sitt eget bevis. Om någon har så klen fantasi att han måste anföra bevis för sin lögn hade han lika gärna kunnat tala sanning från början. Nej, politikerna duger inte.”

Dialogen i biblioteket är skriven av den irländske författaren Oscar Wilde. Han publicerade den som en essä med titeln Lögnens förfall – en iakttagelse. Året var 1891. Som vanligt hos Wilde är texten språkligt elegant och ironiskt träffsäker, och Vivians utläggning ska nog läsas som en hyllning till konsten och fantasin, snarare än till det vardagliga ljugandet. Men ändå, ack hur lite rollfiguren Vivian och hans litteräre upphovsman anade hur konsten att ljuga skulle utvecklas

under det dryga sekel som följde. Det finns numera politiker som duger alldeles utmärkt som lögnare enligt Oscar Wildes konstfulla kriterier.

Några av dem möter du i den här boken. De är dock inte ensamma på scenen. En resa genom osanningens historia bjuder på ett skiftande persongalleri och en rikhaltig rollista.

Här möter vi drottning Lovisa Ulrika som till och med ljög för sin dagbok efter ett misslyckat kuppförsök. DDR-ledaren Walter Ulbricht som försäkrade att ingen tänkte bygga en mur genom Berlin. De många barnen som skickade oskyldiga kvinnor i döden med påhittade häxhistorier. President Bill Clinton som trodde att han kunde luras om sin sexrelation utan att ljuga. Holländska Corrie ten Boom som ljög för Gestapo för att skydda judarna på vinden. Katarina av Medici som ljög för en kardinal så att dottern kunde gifta sig. S-ledaren Håkan Juholt som envisades med att han visste att han inte talade sanning. Donald Trump som tidigt fick för sig att verkligheten kan redigeras. Vladimir Putin som lagstiftar mot sanningen. Här möter vi Immanuel Kant som fördömde alla lögner rakt av, och filosofer som tycker helt annorlunda.

Att det är fult att ljuga hindrar inte många av oss från att göra det i alla fall.

Det finns lögner som inte gör så mycket och så finns det lögner som förändrar världen. Det finns lögner som dödar människor och lögner som räddar liv. Det finns små lögner som är lätta att genomskåda men det finns också lögner som är så stora att de nästan inte går att bekämpa.

Detta är en bok med människor som har ljugit. En del av dem håller fortfarande på.

De har producerat lögner som vållat allmän förödelse,

ändrat historiens gång eller bara hjälpt lögnaren att behålla makten.

En del har däremot ljugit för att skydda sina närmaste, sina vänner eller rent av hela sitt folk.

I över 2 000 år har filosofer, psykologer och andra forskare funderat och diskuterat. Vad är egentligen en lögn? Är

det alltid fel att ljuga? Om inte, vem får i så fall göra det och när? Vad händer med oss när vi ljuger? Hur ska sanningen klara sig i en värld där lögnen är så lätt att sprida? Och vad

är egentligen lögnens motsats?

Sanningen existerar; det är lögnen som vi måste hitta på, påstås konstnären Georges Braque ha sagt. Det skulle nog även Oscar Wilde ha hållit med om.

Många ljuger men vissa ljuger mer

Konstrundan på Österlen förde oss till ateljén vid den pittoreska bygatan. På väggarna i galleriet hängde oljemålade grisar, feta, glada och skära. ”Vad tycks?” frågade en man med rufsigt hår och rosa färgfläckar på skjortan. ”Fina”, sa vi.

Till redaktionen där jag arbetade fick vi ibland samtal från läsare som inte ville sluta berätta vad tidningen borde skriva mer om. Jag visste hur en sådan telefonmonolog kunde stoppas:

”Mycket intressant, men nu ska jag på ett viktigt möte och måste sluta. Tack för att du ringde.”

I herrarnas omklädningsrum på Friskis & Svettis stöter man inte sällan på flyktigt bekanta.

”Tjänare. Allt väl?”

”Japp. Och själv?”

”Absolut.”

Gristavlorna var kväljande. Något viktigt möte skulle inte äga rum. Allt är inte alltid väl.

Tre små oförargliga vardagslögner alltså. Det finns studier som hävdar att vi hinner med ett par stycken under en vanlig dag.

Men det vet vi ju alla, att det är skillnad på ljugande och ljugande. Där den ena lögnen skonar en konstnärs känslor kan den andra lura ett folk i fördärvet.

Osanningens historia blir därför en brokig berättelse.

många ljuger men vissa ljuger mer

I alla tider har vi fått veta att det är fel att ljuga. Framgångsrik kommunikation kan bara uppstå om alla inblandade är med på att samarbeta, och samarbete inkluderar att tala sanning.

Den som ljuger bryter mot överenskommelsen.

I alla tider har människor ljugit. Men det principiella kravet på sanning är ändå så starkt att det delas av oss alla.

Även den som ljuger hyser en önskan att inte själv bli lurad. Rätten att ljuga blir därmed något som lögnaren reserverar för egen del.

Vad är en lögn? Bra fråga. Detta kan verka enkelt men vänta bara tills jag har förklarat det, lyder en sliten vits i forskarkretsar. Kanske är det så även med lögner och ljugande, för nästan ingenting som läggs fram på detta forskningsfält får stå oemotsagt. Låt oss till exempel ta en snabb titt på läget när det gäller hur en lögn ska definieras.

För det första: Påståendet är falskt och det vet avsändaren.

Detta är en definition som flertalet lögnforskare är överens om i princip. Lögnen är ett påstående som avsändaren vet är falskt.

Nja, invänder några ändå. Uttalandet kan faktiskt mycket väl vara sant; det avgörande är att den som säger det tror att det är osant.

”Den ljuger som säger det som är sant, men själv tror att det är falskt”, skrev den kristne filosofen Augustinus om lögner i en bok som kom ut redan år 421.

Hans avsikt är inte att säga sanningen, eftersom han säger det som han själv inte tror, fastän hans ord visar sig vara sanna. Han är på intet sätt fri från lögn när han, utan att

veta det, med munnen säger det som är sant men medvetet avser att ljuga.

Dessutom är alla falska påståenden inte lögner, påpekade Augustinus.

”Det är bättre att utan att veta det säga något som är lögn eftersom man tror att det är sant, än att ha för avsikt att ljuga men utan att veta det säga sanningen.”

Detta för oss vidare till nästa steg.

För det andra: Det krävs en avsikt att luras för att något ska kunna betraktas som en lögn.

Avsikten att vilseleda är avgörande för de flesta lögnforskare.

Detta uppsåt skiljer lögnen från andra falska uttalanden som exempelvis ironi, skämt och retsamheter.

Därmed har definitionen på lögn nått fram till den här allmänt vedertagna formuleringen: Att ljuga är att göra ett uttalande som man vet eller tror är falskt, med avsikten att mottagaren ska tro att uttalandet är sant.

Visst har det gjorts försök att krångla till det här också. Ett korrekt påstående i fel sammanhang kan ju ge lyssnaren en felaktig bild av verkligheten. Att utelämna viktig information kan ha samma effekt. Så det går att luras utan att ljuga. Men i grunden tycks de flesta vara eniga om att lögnen förutsätter att någon säger något som man vet inte stämmer men som man vill få andra att tro på.

När den amerikanske filosofiprofessorn Thomas Carson hävdade att det är möjligt att ljuga utan avsikten att luras möttes han därför av både förvåning och skepsis.

Men Carson höll fast vid sin tes och backade upp den med exempel. Ett av dem tilldrar sig i rättssalen och låter ungefär så här:

många ljuger men vissa ljuger mer

Ville är inkallad att vittna i en mordrättegång. Alla bevis i målet pekar på att hans vän gängledaren Mordiac begick mordet och att Ville var på plats när det hände. Men Ville vet att han själv löper stor risk att råka illa ut om han vittnar mot Mordiac. Därför gör han det osanna uttalandet:

”Nej, jag såg inte Mordiac mörda Offie.” Ville har inte

minsta hopp om att någon ska tro honom, varken åklagaren, nämndemännen, domaren, polisen, de närvarande journalisterna eller någon annan.

Detta är alltså ett solklart exempel på att man kan ljuga utan avsikten att vilseleda, anser Thomas Carson.

Men, invänder somliga, här handlar det om att påstå något inför misstrogna åhörare. De som lyssnar tror inte ett ögonblick på vad Ville säger. Uttalandet görs av en människa som inte tror på det och riktas till människor som inte tror på det. Alltså ljuger Ville per definition inte och då hör han inte hemma i lögndebatten, anser en del av Thomas Carsons kritiker.

Andra vidhåller att det trots allt är självklart att Ville ljuger. Som för att lösa knuten har den amerikanske filosofiprofessorn Don Fallis definierat lögnen så här:

”Du ljuger om och endast om du säger P, du tror att P är falskt, och du har för avsikt att bryta mot normen för samtal (’säg bara det du tror är sant’) genom att kommunicera P.”

Har vi därmed nått vägs ände? Absolut inte. Den kanske mest särpräglade definitionen av begreppet lögn lanserades 1986 av den amerikanske psykologiprofessorn Robert Mitchell i Kentucky, som vigt sitt forskarliv åt samspelet mellan djur och människa. Han definierar lögn som ”en falsk kommunikation som tenderar att gynna avsändaren”. Enligt denna

definition är det inte bara människor som ljuger utan även djur. Ja, till och med växter.

Ett exempel på det sistnämnda är enligt Mitchell orkidén Ophrys speculum. Denna vackra blomma utsöndrar en doft som är identisk med en viss humlas parningsdoft. Den lockar hanarna att krypa långt in i den djupa orkidén och där pollinera växten i den felaktiga tron att de parar sig.

En sak är säker. Ju mer vi problematiserar och utvidgar definitionen av en lögn, desto krångligare blir det.

Låt oss därför lämna djur- och växtriket och återgå till den enkla mänskliga utsagan: Ljuger gör du när du säger något som du vet inte stämmer men vill få andra att tro på. Det är nämligen denna enkla definition som de flesta av oss använder, och som forskarna utgår från när de vill ta reda på hur många av oss som ljuger till vardags, hur ofta vi gör det och hur bra vi är på att ljuga.

Som vi ska se längre fram i den här boken är det mycket svårt att avgöra om en person som man inte känner väl ljuger. Att någon verkar spänd, flackar med blicken, tvekar eller uppträder nervöst på annat sätt behöver inte betyda något. Där är vi människor så olika att lögnarens beteende gott och väl ryms inom den naturliga variationen.

Forskare har ändå ställt upp olika kravlistor som en lögnare bör uppfylla för att bli framgångsrik.

Ett gott minne är ett av de grundläggande kriterierna. Den som ljuger måste komma ihåg lögnen. Om du till exempel tackar nej till en tråkig fest måste du långt senare komma ihåg vilken förevändning du använde:

”Hur hade ni det i Köpenhamn?”

”Va? Vi har inte varit i Köpenhamn.”

många ljuger men vissa ljuger mer

”Men ni skulle ju dit den där lördagen. Det var ju därför ni inte kunde komma till oss.”

Aj. Nu ställer inte bara ditt dåliga minne till det för dig. I detta ögonblick måste du dessutom uppfylla ett annat krav på den framgångsrika lögnaren: att vara snabbtänkt. En ny lögn måste kvickt presenteras för att täcka upp för den gamla.

Detta är mycket svårt att göra på studs.

Kanske är det i det här pressade ögonblicket bara en sak som kan rädda dig från ett pinsamt avslöjande: att din bekanting inte vill veta sanningen.

Det kan låta motsägelsefullt, men det finns tillfällen när vi inte har minsta lust att avslöja en lögn, trots att vi misstänker att den vi talar med ljuger oss rakt upp i ansiktet.

Du ska bjuda chefen på middag och bakar en paj som du själv känner har blivit alldeles för salt. ”Mycket gott”, säger chefen. Du tror henne inte, men varför skulle du borra vidare i det här? Sanningen skulle vara pinsam för er båda två.

Du fyller jämnt och dina kusiner har samlat till en present: en oljemålning med skära grisar på. ”Åh vilken fin tavla”, säger du, men bristen på inlevelse får givarna att tvivla på din entusiasm. Ingen av dem har dock minsta lust att gräva i detta. Sanningen skulle bara förstöra stämningen på kalaset.

Oviljan att veta sanningen kan prägla mer betydelsefulla situationer.

När Vita husets stabschef Erskine Bowles i april 1998 vittnade inför juryn om Lewinskyskandalen berättade han om ögonblicket när president Bill Clinton försäkrade sina medarbetare att han inte hade haft en sexuell relation med Monica Lewinsky. Alla anade att Clinton ljög, ingen ville veta sanningen.

”Allt jag kan säga är att den här killen som jag arbetade för

såg mig i ögonen och sa att han inte hade en sexuell relation med henne. Om jag inte trodde honom skulle jag inte kunna stanna kvar. Så jag trodde honom”, sa Bowles.

Vi tar ett ännu mer ödesdigert exempel. Den 15 september 1938 flög den brittiske premiärministern Neville Chamberlain till Tyskland för att i Berchtesgaden träffa Adolf Hitler. En kris var under uppsegling i Europa. Hitler gjorde anspråk på delar av Tjeckoslovakien. Chamberlain ville till varje pris undvika ett krig och var beredd att gå honom till mötes. Vid mötet i Berchtesgaden försäkrade Hitler honom att han inte planerade en invasion av Tjeckoslovakien; det hela handlade bara om självbestämmande för landets tyskspråkiga minoritet.

Hitler ljög. Invasionsplanen låg klar. Den tyska armén var dock inte redo för ett krig riktigt ännu.

Efter mötet med Hitler skrev Chamberlain i ett brev till sin syster: ”Trots hårdheten och hänsynslösheten jag tyckte mig se i hans ansikte fick jag intrycket att här var en man som man kunde lita på när han hade gett sitt ord.”

Även i parlamentet sa Chamberlain att han var övertygad om att Hitler inte försökte lura honom. Och det verkar som om han trodde på vad han själv sa.

Enligt den amerikanske lögnforskaren Paul Ekman valde Chamberlain att tro på Hitler enbart för att han inte hade något alternativ.

Om Chamberlain medgav att Hitler planerade för krig måste han dels erkänna att hans egen politik (att gå Führern till mötes för att blidka honom) hade varit ett totalt misslyckande, som nu innebar en överhängande fara för Storbritannien och Europa. Han skulle också vara tvungen att omedelbart göra Storbritanniens väpnade styrkor stridsberedda.

många ljuger men vissa ljuger mer

Det bästa för ögonblicket var alltså att inte beteckna Hitler som en lögnare.

Snart nog avslöjade Hitler sin bluff och Chamberlain gick till historien som en katastrofalt lättlurad politiker. Men det fanns alltså en viss logik i hans ovilja att genomskåda lögnen, anser Paul Ekman.

Motsvarande kan gälla för din vän när det visar sig att du glömt varför du tackade nej till festen som du mycket väl hade kunnat gå på.

”Alla ljuger! Varje dag!” lyder en slagkraftig rubrik som har präglat lögndebatten sedan 1996. Då publicerades en studie som fem amerikanska psykologer hade genomfört.

De ville veta hur ofta vi ljuger, vad vi ljuger om, vem vi ljuger för och varför. För att få reda på det bad de två försöksgrupper att föra lögndagbok under en vecka.

I den skulle deltagarna göra en notering varje gång de kom på sig själva med att ljuga, samt beskriva lögnen utifrån forskarnas frågor.

Den ena gruppen bestod av studenter, den andra av människor i allmänhet.

Resultatet var sensationellt. Studenterna ljög i genomsnitt två gånger per dag, de övriga en gång om dagen. Kvinnor ljög oftare än män, och alldeles särskilt ljög de för andra kvinnor. De flesta lögnerna i den sistnämnda kategorin gjordes för att skona mottagarens känslor, kunde forskarna konstatera. Och så gott som alla de bokförda lögnerna i studien utgjordes av vardagliga osanningar som framfördes av sociala skäl – för att inte göra någon ledsen.

Studien väckte stor uppmärksamhet, och när andra lögnforskare upprepade den kom de fram till ungefär samma resultat: vi ljuger i genomsnitt 1,65 gånger om dagen, varje dag i veckan, året runt.

Så enkelt är det naturligtvis inte. Att räkna genomsnitt kan vara bra i många sammanhang men är grymt missvisande i andra. I en grupp som består av fem femåringar och fem nittioåringar är det exempelvis inte särskilt upplysande att ange genomsnittsåldern till 47,5 år. Översatt till ljugandets vanor är det så att en stor del av mänskligheten nästan aldrig ljuger medan en liten grupp ljuger desto oftare. En nederländsk forskargrupp kunde 2014 presentera resultatet av sin lögnvaneundersökning. Visst ljög deltagarna i genomsnitt två gånger om dagen, men fyra av tio ljög aldrig, fem av tio ljög en till fem gånger dagligen och en av tio ljög sex gånger eller fler.

Varför ljuger vi? Det finns naturligtvis många orsaker till det. Forskarna brukar dela upp dem i två huvudkategorier: Antingen ljuger vi för att uppnå en fördel eller också ljuger vi för att undvika en nackdel.

Numera finns det en standardiserad lista över tänkbara orsaker som används i alla lögnstudier, så att de blir jämförbara. Den kallas Lying in Everyday Situations Scale och omfattar fjorton skäl att ljuga till vardags, sju snällare och sju styggare. Här är de, så att du kan testa dem på dig själv om du har lust:

Ett: Jag ljuger för att undvika konflikter och meningsskiljaktigheter med andra.

Två: Jag ljuger för att dölja dåliga saker som jag själv har gjort.

Tre: Jag ljuger för att undvika konfrontation med andra.

många ljuger men vissa ljuger mer

Fyra: Jag ljuger för att dölja pinsamma saker om mig själv.

Fem: Jag ljuger för att slippa gräla med andra.

Sex: Jag ljuger för att skapa vänskap med andra.

Sju: Jag ljuger för att skona andras känslor.

Åtta: Jag ljuger för att straffa andra.

Nio: Jag ljuger för att ta ner andra människor.

Tio: Jag ljuger för att hämnas.

Elva: Jag ljuger för att angripa människor som jag inte gillar.

Tolv: Jag ljuger för att skada, förarga eller göra andra upprörda.

Tretton: Jag ljuger för att det är spännande.

Fjorton: Jag ljuger för att det roar mig.

Den nederländska forskargruppen var nyfiken på den lilla grupp som ljuger mycket och ofta. Vad kännetecknar dessa lögnare? För att ta reda på det lät man studiens alla deltagare genomgå olika psykologiska tester, svara på etiska frågor och lösa knepiga problem. Ett av testen handlade om hederlighet.

Hur avgör man vilka i en grupp som inte är hederliga?

Forskarna vid universitetet i Amsterdam använde en ordgåta. I nio ord hade bokstäverna kastats om huller om buller.

Deltagarnas uppgift var att på fem minuter lista ut vilka ord det handlade om. De fick stränga order om att ta orden i den ordning de stod uppställda på formuläret, från ett till nio. De skulle alltså avbryta övningen när de stötte på ett ord som de inte klarade.

När de fem minuterna hade gått fick deltagarna berätta för försöksledaren hur många ord de hade klarat. Ingen behövde visa lösningen, det räckte med att säga hur många rätt man själv hade. För varje avklarat ord utlovades deltagarna 50 cent (drygt 5 svenska kronor).

Vad de inte visste var att det tredje ordet på listan inte gick att lösa. Det finns inget ord på nederländska som är format av de bokstäverna. Detta innebar att ingen som följde reglerna kunde redovisa mer än två rätt. Längre gick det inte att komma.

Vid redovisningen uppgav 23 procent av deltagarna att de hade klarat tre ord eller fler. De kunde därmed klassificeras som ohederliga. När forskarna såg hur de hade svarat på studiens övriga frågor såg de att dessa personer dels ljög mycket oftare än andra, dels visade upp mindre sympatiska personlighetsdrag.

”Vi har påvisat solid evidens för att såväl den egenrapporterade lögnfrekvensen som fusket i laboratorieförsöken har ett klart samband med vissa individuella kännetecken”, skrev forskarna i sin rapport. ”Det verkar finnas personlighetsdrag som gör en del av oss mer benägna att uppträda bedrägligt än andra.”

Machiavellisk personlighet kallar de två amerikanska psykologerna Richard Christie och Florence Geis fenomenet. Termen syftar på den florentinske diplomaten Niccolò Machiavelli, som i sin bok Fursten från 1532 anser att en framgångsrik makthavare måste kunna ljuga i vissa situationer.

De personer som har en machiavellisk personlighet kännetecknas enligt begreppets upphovspersoner av följande:

De har en mer cynisk syn på världen och mänskligheten.

De visar inte någon inlevelse i hur andra människor känner. De saknar empati, medkänsla med de människor som de lurar.

De bryr sig inte särskilt mycket om konventionell moral och struntar i vad andra tycker om hur de uppträder.

De har en bättre psykisk hälsa än genomsnittet. I den här

många ljuger men vissa ljuger mer gruppen hittar vi inte många människor som lider av depressioner eller tvivlar på sig själva.

De är inte särskilt dogmatiska, är inte ”troende” vare sig det handlar om religion eller politisk ideologi.

Den verklige Machiavelli var ingen principiell vän av vanemässigt ljugande. Alla vet hur lovvärt det är av en furste att hålla sitt ord och att leva rättrådigt och inte svekfullt, inskärpte han – bara för att i nästa mening påpeka:

”Ändå visar erfarenheten att de furstar som i vår tid har uträttat storverk har fäst ringa vikt vid sitt ord och med list förvridit huvudet på folk. Till slut har de triumferat över dem som förlitat sig på sin hederlighet.”

Kanske är detta en erfarenhet även i den tid som är vår. När en människa med machiavellisk personlighet får möjlighet att regera kan i alla händelser många invanda moralbegrepp ställas på huvudet och verkligheten som vi känner den bli påtagligt annorlunda.

Då kan i värsta fall en riktigt flitig och skrupelfri lögnare ha tagit makten. Uppbackad av anhängare som inte har något särskilt intresse av att avslöja hans osanningar.