9789180502627

krigaren simon scarrow

Tidigare utgivna böcker i Silverörnserien: Legionären, Erövringen, Jakten, Upproret, Sveket, Profetian, Hotet, Centurion, Gladiatorn, Legionen, Konspirationen, Återkomsten, Blodsbröder, Druiderna, Segraren, Härskaren, Straffet, Förrädaren, Flykten, Beskyddaren

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund

historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Simon Scarrow 2022

The right of Simon Scarrow to be identified as the Author of the Work has been asserted by him in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act 1988.

First Published in 2022 by HEADLINE PUBLISHING GROUP

Originalets titel: Death to the Emperor

Svensk utgåva © Historiska Media 2023

Översättning: Ingmar Wennerberg

Omslag: Patrik Insole

Omslagsbilder: Framsida © Collaboration JS/ Arcangel Images och Nicola Simeoni/Shutterstock

Baksida © SueC/Shutterstock

Kartor: Tim Peters/Lönegård & Co

Sättning: Typ & Design

Tryck: ScandBook AB, Falun 2023

Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9

ISBN 978-91-8050-262-7

Till minnet av Glynne Jones, en gentleman på alla sätt och vis. Han levde ett långt och innehållsrikt liv, och hans död har orsakat ett stort tomrum i livet bland dem som stod honom närmast och för oss som hade privilegiet att räkna honom till våra vänner.

Farväl, Väpnare Jones, med den allra största respekt och tillgivenhet från Din Tjänare.

CAMULODUNUM 60 E.KR.

Gajus Suetonius Paulinus Guvernör i provinsen Britannien

I Londinium I praktiken provinsens huvudstad

Vadställe Flod

Ofärdigt försvarsverk

I Camulodunum Veterankoloni

Catus Decianus Prokurator

Redutt Torn Torn Torn

Tempelområde Östra försvarslinjen

Centurion Lucius Cornelius Macro Högste magistrat i kolonisenaten I Deva Paulinus armé

Västra försvarslinjen Mot Londinium Mot kusten

Fjortonde legionen

Förstärkt med kontingenter från andra legioner stationerade i Britannien

Flottkontingent Bestående av örlogsfartyg från flottan stationerad i Britannien

Auxiliärkohorter Åttonde illyriska kohorten, anförd av prefekt Quintus

Licinius Cato En blandad auxiliärkohort bestående av infanteri och kavalleri

PersongaLLeri

Centurion Macro – en romersk hjälte

Prefekt Cato – Macros bäste vän; en framgångsrik soldat

Petronella – Macros hustru

Lucius – Catos och hans avlidna hustrus son

Claudia Acte – Catos käresta och före detta älskarinna till kejsar

Nero, som tror att hon dog i exil

Cassius – en byracka med vildsint utseende och vild aptit

Parvus – en stum pojke

Apollonius – en grekisk frigiven

Catus Decianus – Britanniens prokurator

Suetonius – Britanniens guvernör

Portia – Macros mor

Gajus Hormanus – slavdrivare

Boudica – icenernas drottning

Bardea – Boudicas äldsta dotter

Merida – Boudicas yngsta dotter

Syphodubnus – Boudicas kusin

Bladocus – en druid

Pernocatus – en trinovantisk jägare

Attalus – officer med befälet över Decianus livvakt

Fascus – fotsoldat

Thrasyllus – befälhavare för tionde galliska kohorten

Åttonde kohorten

Galerius

Minucius

Annius

Vellius

Decius

Flaccus

Tubero

Rubio

I Camulodunum

Ulpius

Vulpinus

Flaminius

Varius

Tertillius

Silvanus

Caldonius

Balbanus

Adrastus

Venutius

Britannien, november 60 e.Kr.

Kungen dog kort före gryningen.

Utanför den runda kungliga hyddan satt medlemmarna i hans tjänarskara tysta runt en stor brasa. Under andra omständigheter skulle de ha druckit och fört högljudda, muntra samtal som då och då övergick i festdeltagarnas spontana sånger. Men den här natten var de dystra till sinnes, och deras dämpade konversation inskränkte sig till korta kommentarer om kungarikets framtid efter Prasutagus hädangång. Man visste att han nyligen hade ändrat sitt testamente och utsett den romerske kejsar Nero till medarvinge vid sidan av sin drottning. Bland många av hans undersåtar uppfattades detta som ett svek.

Vad hade Prasutagus för rätt att överlåta halva det icenska riket till en despot som bodde i en avlägsen stad på andra sidan havet? Nero styrde dessutom över ett kejsardöme vars legioner för bara några år sedan, då Scapula varit guvernör, slagit ner ett mindre uppror och dräpt otaliga av stammens krigare. De romerska soldaterna hade plundrat byar och våldfört sig på kvinnorna. Romerska veteraner från kolonin i Camulodunum hade runt områdets gränser tillskansat sig mark och gods som tillhört bönder och ädlingar, och alltihop gav upphov till stor skam bland de stolta icenerna.

Nu gjorde de vad de kunde för att lindra förödmjukelsen genom att vägra all handel med romerska köpmän och i möjligaste mån avbryta kontakten med inkräktarna.

Hur mycket kungens rådgivare än delade folkets känslor vad testamentet anbelangade så hade de precis som Prasutagus funnit sig i att det krävdes kompromisser med Rom för att stammen skulle kunna fortsätta styra över sitt öde. Kärnfrågan var avtalet som hade slutits efter invasionen ungefär sjutton år tidigare. I utbyte mot att romarna skyddade stammen och accepterade honom som härskare hade kungen gått med på att Rom fick rätten att kröna hans efterträdare. Först hade han försäkrats att det var en ren formalitet, men sedan hade han och hans rådgivare förstått att ett ”lydkungarike”, som romarna kallade det, bara var ett förstadium till att området annekterades och styrdes direkt av Rom.

Kungen och hans rådgivare hade hoppats att de genom att utse Nero till medarvinge kunde stilla romarnas hunger och markera att icenerna var lojala mot kejsardömet. Vissa hade varnat dem för att detta var en falsk förhoppning och hänvisat till andra stammar som bittert fått ångra sina förhandlingar med Rom. Saken hade blivit ännu mer oroande när guvernören i Londinium informerat Prasutagus om att silvret som kungen fått då avtalet slutits i själva verket inte alls var någon gåva utan ett lån. Rom tänkte kräva tillbaka hela beloppet plus ränta så fort Prasutagus dog. Stora delar av pengarna hade använts för att köpa spannmål till befolkningen efter de två senaste årens misslyckade skördar, och man hade inte mycket kvar att betala tillbaka Roms utlånare med.

Denna vetskap vägde tungt i tankarna hos dem som hade samlats runt båren i kungens hall där den döde regenten låg. Under sina tio sista dagar hade han varit för svag för att resa sig från sin sjuksäng, och hans hustru, drottning Boudica, hade knappt kunnat lämna hans sida när hon efter bästa förmåga tagit hand om honom. Det hade varit en sorglig period. I sin krafts dagar hade Prasutagus varit en av de största och mäktigaste krigarna den icenska stam-

men någonsin skådat. Hans böljande, halmgula hår hade ramat in ett brett, godmodigt ansikte och hans glimmande klarblå ögon vittnade om en livsglädje han gärna delade med de lyckligt lottade människor som fick stifta bekantskap med honom. De flesta av hans folk hade älskat honom, och de som inte älskade honom respekterade honom. Det senaste årets sjukdom hade gnagt på honom till den grad att han mot slutet knappt gick att känna igen ens av dem som känt honom bäst. Han var inte mycket mer än skinn och ben, med insjunkna ögon och fläckig hy, och hans ansikte förvreds ofta i grimaser över plågorna som drabbade hans tynande kropp.

Boudica hade gjort allt hon kunnat för att läka honom, men stammens druider hade varit maktlösa. Hon hade till och med trängt undan sin avsky och betalat en romersk läkare från Londinium som besökt den icenska huvudstaden. Även han hade misslyckats. I slutändan kunde hon inget annat göra än försöka trösta sin döende make och lämna offergåvor till gudarna för att de skulle välkomna honom till livet efter detta.

Hon hade suttit hela natten och lyssnat medan hans sträva andhämtning blivit alltmer ansträngd tills den bara lät som ett svagt väsande rassel. Till sist upphörde den. Hon väntade ett ögonblick innan hon lade örat mot hans revben, men hon hörde inga hjärtslag. Med en suck lyfte hon blicken och kysste ömt hans livlösa hand innan hon lade den över hans bröst och vände sig mot sina döttrar, andra familjemedlemmar, ädlingar och medlemmar i det kungliga rådet.

Hon sträckte på sig. ”Kung Prasutagus är död”, förklarade hon.

Ingen varken rörde sig eller sa något. Sedan slöt hennes yngsta dotter Merida ögonen, täckte för ansiktet med händerna och började snyfta. Den äldsta, som var sexton år gammal och två år äldre än sin syster, hade ärvt sin fars framträdande drag och var redan trolovad till en ädling med ägor längs kusten. Hon gick fram till sin mor och omfamnade henne.

”Åh, min underbara Bardea”, viskade modern i hennes öra. ”Vad

ska det bli av oss nu? Vad kommer att hända med icenerna?”

”Icenerna kommer att klara sig, mor. Det har vi alltid gjort.”

Boudica kramade sin dotter hårdare, rörd av hennes enkla övertygelse. ”Ja, naturligtvis.” Om hon bara förstod, tänkte hon. Vår stam står på avgrundens rand. Vårt öde ligger inte längre enbart i våra egna händer. Vår framtid kommer att bestämmas långt borta i Rom. Om icenernas kungarike skulle stå eller falla hängde på den nyckfulle kejsar Nero, som knappt var mer än en pojke.

Hon lösgjorde sig från omfamningen, men höll kvar sin dotter med utsträckta armar och betraktade gillande hennes bestämda mun och spända ansikte som visade att hon inte tänkte ge efter för sorgen. Tårarna skulle precis som hennes egna komma senare, när hon var ensam. Men dessförinnan fanns det annat att ta itu med. Hon nickade mot Merida och sänkte rösten. ”Ta hand om din syster. Hon var alltid sin fars favorit, precis som du är min. Ta med henne till din hydda och trösta henne.”

”Ja, mor.”

”Jag kommer efter så snart jag har talat med det kungliga rådet.”

De utväxlade en hastig blick och Bardea nickade. De hade diskuterat det här ögonblicket och vad som skulle hända några dagar tidigare, när det var uppenbart att kungen var döende.

Boudica tittade efter sina döttrar när de lämnade hallen, och hennes hjärta sved av oro över hur deras framtid skulle gestalta sig. Ingenting var längre säkert. Alla stammens traditioner, som hade vuxit fram under oräkneliga generationer, kunde svepas undan under de följande dagarna om romarna var likgiltiga inför det icenska folket. Vad skulle hända med Bardea och Merida i en värld som inte längre hade plats för prinsessor? Vem skulle garantera deras säkerhet om hovet upplöstes?

När de gick ut genom ingången till hallen nickade Boudica till befälhavaren för kungens livgarde, som i sin tur tyst beordrade de två vakthavande krigarna att stänga dörrarna. Bjälkarnas mjuka duns fick några att se sig över axeln innan de riktade sin uppmärk-

samhet mot drottningen. Hon var stadigt byggd, med breda höfter och axlar, och hennes längd gav henne en fysisk närvaro som passade väl med hennes respektingivande personlighet. Fastän hon uppnått medelåldern och hade tunna rynkor i ansiktet var hennes blick uppmärksam och genomträngande. Hennes långa röda hår, som hon bundit med ett enkelt läderband, fick henne att sticka ut från de andra kvinnorna vid hovet.

Tack vare sin intelligens och utbildningen hon fått i sin barndom genom läraren hennes far, en ädling, tagit med sig från Gallien hade Boudica blivit en av ett fåtal icener som kunde tala och skriva latin. Hon hade därför varit Prasutagus högra hand under hela hans regeringstid, och när hans hälsa börjat svika honom hade hon tagit över hans befogenheter för att försäkra sig om att icenerna styrdes klokt och på det stora hela rättvist.

Hon hade vunnit förtroende bland större delen av folket och kungliga rådets medlemmar, men nu när kungen var död skulle det finnas vissa som gjorde anspråk på hans ställning. Boudica visste vilka de var och varför de flesta inte kunde anförtros makten, i synnerhet inte i en så vansklig tid. En tjurskallig ädling som högljutt hävdade icenernas strävan skulle sannolikt reta upp Rom och dra kejsardömets vrede över stammen. Icenerna hade lärt sig en nyttig läxa av hur enkelt de romerska soldaterna slagit ner upproret några år tidigare. Nederlaget hade blivit ännu mer förödmjukande när Rom insisterat på att stammens krigare överlämnade sina vapen. De enda vapen som tilläts efter detta var jaktvapen, och svärden och rustningarna som hade gått i arv från far till son under generationer och betraktades med stor vördnad hade överlåtits till romarna. Inte alla, förstås. Det fanns flera gömmor under hyddor eller bland de förrädiska vattendragen och sumpmarkerna där romerska soldater ogärna satte sin fot. Många i stammen misstänkte att det skulle komma en dag då de icenska krigarna skulle dra sina svärd på nytt. Boudica ansåg inte att den dagen hade kommit än. Hon studerade ädlingarna, krigarna och medlemmarna från

kungens råd vars ansikten var om vartannat respektfyllda, beräknande och förväntansfulla. Sedan blickade hon tillbaka mot sin avlidne make, mannen hon snart lärt sig älska efter deras arrangerade giftermål. Hon kände redan en smärtsam, skarp längtan efter honom och log sorgset när hon mindes hans hjärtliga skratt och tillgivenheten han alltid hade visat henne i deras privatliv, där de sluppit spela sina roller som icenernas härskare. Hon slöt ögonen och drog djupt efter andan medan hon försökte tränga undan tankarna på det förflutna och koncentrera sig på nuet. Hon vände sig mot de andra i hallen.

”Vi har förlorat vår kung. Frågan vi nu ställer oss är vem som ska efterträda honom. Fastän jag är er drottning bjuder vår sed att kungens råd och ädlingarna har sista ordet när näste regent utses. Låt mig säga inför er alla att det vore en ära för mig att styra i Prasutagus ställe. Ni vet alla vad jag duger till. Det har jag visat under det senaste året när vår älskade kung drabbades av sjukdomen som nu slutligen blev för mycket för honom. Det var även hans önskan att jag skulle ärva kungariket.”

”Tillsammans med den romerske kejsaren”, inflikade en röst.

Hennes blick riktades mot en kort, satt ädling till höger om dem som stod samlade framför henne. Runt halsen bar han en ring av guld utformad som en tvåhövdad orm. Hans breda bröstkorg och axlar kompenserade för hans ringa längd, och runt hans kala hjässa löpte en krans av ljust hår. Hans smala läppar, som krökts i ett föraktfullt leende, kantades av flätade mustascher.

”Kusin Syphodubnus, du vet mycket väl varför Neros namn nämndes. Du var med på rådsmötet där testamentet godkändes.”

”Jag godkände det inte, som ni säkert minns. Och jag var inte den ende.” Syphodubnus såg sig omkring på de andra ädlingarna, och flera av dem nickade och muttrade sitt stöd.

”Kungen bad rådet att hålla en omröstning om saken”, sa Boudica. ”Resultatet var tydligt och vi måste stå fast vid det.”

”Vem har sagt det? Ingen har svurit någon ed inför druider. Jag

tycker inte att vi är förpliktigade att följa det som står i testamentet. Prasutagus är inte längre med oss. Kanske väljer hans efterträdare att säga upp avtalet. Kanske kommer den nye kungen ha mod att hålla Rom stången och rädda icenernas heder.”

Boudica kände magen vända sig av ursinne och avsky. Hennes makes kropp hade knappt hunnit kallna innan denne gamle rival började insinuera att Prasutagus varit en ynkrygg som svikit sitt folk. Hon bet ihop hårt för att inte visa sin vrede över hans bristande respekt och stod i stället tyst och stilla och stirrade på Syphodubnus under loppet av några ögonblick innan hon svarade.

”Du anser tydligen att du är värdig att ta min makes plats. Stämmer det?”

Syphodubnus log innan han fick ett mer högdraget ansiktsuttryck. ”Om det är vårt folks vilja att jag tar över som härskare så skulle jag bli hedrad och vara beredd att viga mitt liv åt uppgiften, det svär jag. Om jag blev kung skulle det vara min plikt att återställa icenernas anseende och hålla kungariket borta från romarnas klor.”

Flera män uttryckte sitt stöd för hans ambitioner och Boudicas hastiga blick bekräftade att de var hans kumpaner – ädlingar och framstående krigare som hade följt honom under den misslyckade revolten några år tidigare. De hade gjort en stor sak av vad de kallade sitt heroiska motstånd mot Rom. Sanningen var att deras försök varit dömt att misslyckas från första början. Uppslutningen runt Syphodubnus standar hade varit liten när han vädjat till sitt folk. I stället för att ge sig till tåls och överlåta ärendet åt Prasutagus och hans hov så att icenerna kunde fatta ett gemensamt beslut hade ädlingen och hans grupp tågat mot inkräktaren. Det var ett impulsivt drag.

Boudica höjde handen för att påkalla tystnad och sänkte den först när den siste av Syphodubnus anhängare hade tystnat.

”Du talar om icenernas anseende, men det var du som drog skam över vårt folk genom att låta dig besegras så lätt. Och det var inte ens de romerska legionerna som sänkte er. Det enda som kräv-

des var några auxiliärkohorter med stöd som kallats in från Britanniens andra stammar. Det var inte direkt några toppsoldater”, tillade hon hånfullt.

”Ändå slogs vi”, genmälde Syphodubnus. ”Vi slogs och vann ära åt vårt folk.”

”Ära?” Boudica skrattade bittert. ”Vad uppnådde ni egentligen? Ni plundrade några gårdar, brände ett par villor och trakasserade en och annan patrull. Sedan, när romarna lyckats skrapa ihop tillräckligt med soldater för att hantera hotet, sprang ni och gömde er i ett fort ute i våtmarkerna. Hur länge lyckades du och dina tappra krigare hålla fienden stången? Påminn oss …”

All färg försvann ur Syphodubnus ansikte och han blängde på henne.

”Har du ingenting att säga?” fortsatte Boudica. ”Låg mig då säga det åt dig. Ni klarade er i exakt två dagar – medan romarnas befälhavare inväntade ert svar på hans begäran att ni kapitulerade. Och när ni sedan inte gjorde det skickade han fram sina mannar och så var saken avslutad på ett ögonblick. Du och dina krigare lade ner era svärd så fort porten slogs in. Det var ren tur att så få dödades och att den romerske guvernören visade nåd, men det hela kostade oss ändå större delen av våra vapen och rustningar liksom stora summor vi fick betala för skadorna som orsakats på romersk egendom. Dessutom tvångsrekryterades tvåhundra av våra bästa unga män till de romerska auxiliärförbanden. För att strö salt i såren satte romarna också upp ett antal utposter runt våra gränser.” Hon gjorde ett uppehåll för att låta orden sjunka in. ”Och nu har du mage att påstå att du vunnit ära åt vårt folk. Bah!”

”Om vi haft hela stammen med oss skulle vi ha segrat”, kontrade Syphodubnus. ”Om Prasutagus hade uppbådat de icenska styrkorna skulle vi ha krossat de romerska auxiliärerna.”

”Men du gav honom aldrig chansen”, svarade hon. ”Alltihop var över innan kungen hann sammankalla stamrådet. Och i vilket fall som helst – även om vi hade besegrat auxiliärerna skulle vi sedan ha

tvingats möta legionerna.” Hon såg på några av de äldre männen i samlingen. ”Bara några få av oss har erfarenhet av legionerna. Och vi som har det vet hur dumdristigt det vore för icenerna att föra krig mot dem. Legionerna skulle krossa oss lika lätt som alla andra stammar som gjort motstånd mot dem. Inte ens den store krigaren Caratacus kunde vinna över dem – de spårade upp honom, slog honom i bojor och förde honom till Rom. Du, Syphodubnus, är inte gammal nog för att ha varit med om det här.”

”Åldern kanske gör ynkryggar av alla som fruktar Rom”, snäste han. ”Det kanske är dags att de yngre männen tar upp icenernas svärd. Om jag väljs till Prasutagus efterträdare så svär jag att jag ska ingjuta fruktan i romarna. Vi kommer att inspirera de andra stammarna så att de gör motstånd och kastar ut inkräktarna. Och när vi har gjort det kommer vi att vara landets mäktigaste folk.”

”Stora ord från en person som snubblade redan vid första steget”, fnös Boudica. ”Tror du inte att min make hade samma drömmar som du? Ändå hade han vett nog att begripa vad som var möjligt och vad som var omöjligt. Ja, det kanske kommer en dag då de andra stammarna tröttnar på att leva under det romerska oket och reser sig mot inkräktaren, men den dagen är fortfarande långt borta. Fram till dess måste vi dölja vår vrede; vi måste hålla våra klingor slipade men dolda. Vi måste få romarna att tro att icenerna är så pass lojala att vi kan tillåtas att sköta våra egna angelägenheter och att vi ger dem tributen de kräver. Om vi reser oss innan tiden är mogen, innan de andra stammarna gör gemensam sak, så är företaget dömt att misslyckas och nästa gång kommer inte Rom att visa samma pardon. De kommer att slakta våra krigare, bränna våra gårdar och ta våra skatter, och de som överlever kommer att säljas på slavmarknaden. Med tiden kommer till och med namnet på vår stam att utplånas och ingen kommer ens att minnas att vi har existerat … är det verkligen det ni vill?” Boudica slog ut med händerna och såg vädjande på männen framför sig. Sedan spände hon på nytt blicken i Syphodubnus. ”Är detta vad