Där askan blommar Nguyễn Phan Quế Mai
Översättning
Annika Sundberg
historiska media
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
First published in the United States under the title: dust child: A Novel Copyright © 2023 by Nguyễn Phan Quế Mai Published by arrangement with Algonquin Books of Chapel Hill, a division of Workman Publishing Co., Inc., New York. © Svensk utgåva 2023 Översättning Annika Sundberg Sättning Typ & Design AB Omslag Christopher Moisan/Lönegård & Co Omslagsbild Shutterstock Tryck Scandbook AB, Falun 2023 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-158-3
Tillägnas de asiat-amerikaner – och deras familjemedlemmar – som har berättat för mig om sina livsöden och inspirerat mig med sitt mod. Tillägnas de miljontals män, kvinnor och barn som sögs ner i Vietnamkrigets häxkittel. Tillägnas alla människor som har påverkats av våld. Låt oss hoppas på en värld som präglas av medkänsla och fred.
Under Vietnamkriget resulterade förhållanden mellan amerikanska soldater och vietnamesiska kvinnor i tiotusentals barn. Tragiska omständigheter skilde de flesta av dessa barn från först deras fäder och sedan deras mödrar. Många av dem har inte hittat tillbaka till varandra igen. Den här berättelsen är fiktiv. Även om viktigare historiska skeenden är verklighetsbaserade är namnen, romanfigurerna, platserna och händelserna produkter av författarens fantasi. Eventuella likheter mellan figurerna och verkliga människor, levande eller döda, är helt oavsiktliga.
Innehåll Fiendens barn
9
Tillbaka i Rädslans land
20
En fågel hittar sitt bo
54
Ett omöjligt val 31 Saigons hetta Saigonte
96
En strimma hopp
83
118
Konsekvenser
132
Kärlekens träd
185
I det mörka rummet Hemligheten Brandrisk
Hoppets pris
152
194
212
233
Den skrattande buddhan
254
Hur man blir mamma
307
Krig och fred 279
En nål i en höstack
328
Det förflutna och framtiden
337
Hämnd och förlåtelse
350
Sött och bittert 364
Kärlek och heder
384
Kommentarer
401
Författarens tack
404
Fiendens barn Hô Chí Minh-staden, 2016
”Livet är som en båt”, hade syster Nhã, den katolska nunnan som uppfostrat Phong, en gång sagt till honom. ”När man lämnar sin första ankarplats – sin mammas moderliv – förs man med av oväntade strömmar. Om man kan fylla båten med tillräckligt mycket hopp, självförtroende, medkänsla och nyfikenhet klarar man sig genom livets alla stormar.” När Phong nu satt och väntade på det amerikanska konsulatet kändes dokumenten i hans händer tunga av förhoppningar: ansökningarna om visum åt honom själv, hans hustru Bình, hans son Tài och hans dotter Diễm. Runt honom satt eller stod andra vietnameser på stolar eller i köer och väntade på sin tur att få tala med någon av visumhandläggarna, som satt vid diskar bakom plexiglasskivor. Några av vietnameserna kastade nyfikna blickar på Phong och 9
han kände hettan i deras ögon. ”Halvblod”, tänkte han sig att de viskade. I hela sitt liv hade han kallats för livets aska, vägkorsning, svart amerikansk imperialist, fiendens barn. När han var yngre hade glåporden kastats mot honom med sådan kraft att de hade borrat sig in i honom och vägrat släppa taget. En gång när han var liten och bodde med syster Nhã i Lâm Đồngs nya ekonomiska zon hade han fyllt en stor balja med vatten och såpa, klivit ner i den och försökt skrubba bort det svarta från huden med en luffasvamp. Blodet hade runnit när syster Nhã hittade honom. Han undrade varför han blivit född till asiat-amerikan. ”Var inte orolig, anh. Det kommer att gå bra, bara du ger ett självsäkert intryck”, viskade Bình. Hon sträckte sig efter honom och valkarna i hennes handflator snuddade vid hans arm. Phong nickade, log nervöst och tog sin hustrus hand i sin. Den handen hade lagat mat åt honom, tvättat hans kläder och hjälpt honom att lappa ihop hålen i hans liv. Den handen hade hållit honom och hans barn, dansat med dem, odlat och skördat riset på deras fält. Han älskade den handen och dess valkar, precis som han älskade alla delar av Bình. Han måste infria sitt löfte och flytta med henne till Amerika. Bort från soptippen där hon arbetade med att ta emot plast, papper och metall. Bredvid Bình satt Tài och Diễm och vinkade till honom. Vid fjorton och tolv års ålder var de nästan lika långa som sin mamma. Båda hade ärvt Bìnhs stora ögon och strålande leende. Deras hudfärg och lockiga hår kom från honom. ”Glöm aldrig att ni är vackra”, hade han sagt till dem när de gjorde sig i ordning inför den fem timmar långa bussresan dit. Detta var något han ofta sa till dem eftersom vietnameserna nästan undantagslöst föredrog ljus hud och inte sällan betraktade dem med förakt. 10
Tài återgick till sin bok. Hans skeva glasögon gled ner på näsan, stålbågarna hölls samman av tejp. Phong påminde sig om att han måste prata med sina grannar igen och erbjuda dem ett högre belopp för att få arrendera deras risfält. Han tänkte odla mungbönor inför nyåret, något som skulle bekosta nya glasögon åt Tài och en klänning åt Diễm. Diễm hade på sig Tàis avlagda kläder; byxorna var för korta och blottade hennes smalben. Vid en disk framför Phong gav en amerikansk visumhandläggare en ung kvinna ett blått papper. Phong var förtrogen med färgen. Blått betydde avslag. När kvinnan lämnade disken fylldes Phong av panik. Han försökte komma ihåg övningarna han hade gjort med sin familj inför intervjun. Han hade karvat in de rätta svaren i minnet på samma sätt som en finsnickare karvar in fåglar och blommor i trä, men nu var det tomt i huvudet. ”Nummer fyrtiofem, disk tre”, hördes det från högtalaren. ”Nu är det vår tur”, sa Bình. Medan Phong gick mot disken med sin fru och sina barn försökte han hitta lugnet. Så länge han hade sin familj tänkte han inte låta sig skrämmas. Han skulle kämpa för chansen att ge Bình, Tài och Diễm ett bättre liv. Phong nickade mot visumhandläggaren, som såg ut som amerikanska kvinnor han sett på film: blont hår, vit hy och hög näsrygg. Kvinnan låtsades inte om honom utan höll blicken fäst vid datorskärmen. Phong betraktade apparaten och undrade vilka mysterier den innehöll. När han kom till Amerika tänkte han arbeta hårt och köpa en dator åt Tài och Diễm. Hans barn hade en gång tagit med honom till ett internetkafé i stan för att visa hur datorer fungerade. De sa att han en dag kanske kunde skicka meddelanden till sina föräldrar via inter11
net. Men skulle han någonsin få chansen? Han visste inte ens om hans föräldrar fortfarande levde. Visumhandläggaren vände sig mot honom. ”Gút mó-ninh”, sa Phong och hoppades att han hade uttalat ”good morning” korrekt. För flera år sedan hade han lärt sig grunderna i engelska, men de kunskaperna hade försvunnit likt regndroppar som förångades under torkan. ”Chào bà”, lade han till eftersom han inte ville ge amerikanskan intrycket att han talade hennes språk flytande. ”Cho xem hộ chiếu”, sa hon. Kvinnan hade ett bra uttal, men hennes nordvietnamesiska dialekt störde Phong. Den påminde honom om de kommunistiska soldaterna som hade misshandlat honom i omskolningslägren i bergen nästan trettio år tidigare. Han tog försiktigt fram passen ur mappen och lade dem i lådan under glasrutan. Han och hans fru hade gett Quang, visumagenten, alla sina besparingar i utbyte mot de här passen och ifyllda och inlämnade visumansökningar. Quang hade övertygat dem om att de inte behövde oroa sig för försörjningen i Amerika: ett månatligt bidrag från regeringen skulle hålla dem flytande. Kvinnan gick igenom dokumenten medan hon skrev på datorn. Hon vände sig åt sidan och ropade på någon. En ung vietnamesisk kvinna visade sig och sa något till henne på engelska. Phong lade huvudet på sned, men språkljuden var hala fiskar som pilade iväg så snabbt att han inte uppfattade ett enda. ”Hur går det?” viskade Bình. Phong lade handen på sin hustrus rygg eftersom han visste att det skulle lugna henne. Bình hade varit så orolig för att de skulle missa intervjun att hon hade propsat på att de skulle ta bussen från deras hemstad, 12
Bạc Liêu, dagen innan och vänta framför konsulatet klockan fyra på morgonen. Den vietnamesiska kvinnan såg på honom. ”Farbror Nguyễn Tấn Phong, ni ansöker om visum i enlighet med Amerasian Homecoming Act – lagen om asiat-amerikaners hemkomst?” Vad trevligt att hon använde ett respektfullt tilltal och gav honom hopp genom att nämna programmet han ansökte till. Hemkomst! Ordet var heligt och fick hans hjärta att skälva. Han hade rätt att åka hem till sitt fädernesland. Det hettade bakom hans ögon. Och vad trevligt av kvinnan att kalla ”asiat-amerikan” för ”trẻ lai”. Phong hade aldrig tyckt om att bli kallad ”con lai”, eftersom ”con” betydde ”barn”, ”liten” eller ”djur”. Han var inte något djur. ”Ja, fröken”, sa han. ”Ni kommer att bli intervjuad av en annan tjänsteman. I rummet där borta.” Hon pekade till höger om honom. ”Er familj får sätta sig utanför och vänta.” Bình lutade sig framåt. ”Min make kan inte läsa. Får jag följa med honom in?” ”Jag kommer att kunna hjälpa till”, sa kvinnan och gick. Rummet var stort och upplyst av lysrör. Där fanns inga fönster och Phong tyckte synd om dem som var tvungna att arbeta därinne. Hans egen bostad var inget att skryta med, men där fanns gott om frisk luft. Luft som året om svepte in genom de öppna fönstren och förde med sig blomdoft och fågelsång. Personen han tyckte synd om visade sig vara en knubbig, vit man som satt bakom ett brunt, kvadratiskt skrivbord, iklädd en blå skjorta och matchande blå slips. Kvinnan ställde sig vid skrivbordet och Phong satte sig på en stol en bit bort. På väggen till höger om honom hängde 13
ett stort foto på herr Obama. Några år tidigare hade Phongs barn kommit hemrusande och ropat att han måste följa med dem. De sprang bort till grannhuset, ställde sig vid staketet och smygtittade in genom det öppna fönstret. Därinne basunerade tv-apparaten ut att herr Obama skulle bli USA:s första svarta president. ”Amerika är immigranternas nation”, sa herr Obama till folkets jubel. Phong hade velat åka till Amerika i många år, men i den stunden blev det hans stora mål i livet. Ett land som röstade fram en svart president måste vara bättre än det här, där svarta ibland kallades för mọi – ”ociviliserade” eller ”barbariska”. En gång hade ägaren till ett matstånd skrattat åt honom när han sökte jobb som diskare. ”Titta på din hud”, hade hon hån leende sagt. ”Mina gäster skulle springa härifrån! De skulle tro att du gjorde disken ännu smutsigare.” Tjänstemannen bakom skrivbordet tog upp ett pass. ”Nguyen Tan Phong!” ropade han. Han uttalade Phongs namn utan de stigande och fallande tonerna, så att det betydde ”en upplöst vindstöt” i stället för ”tusen vindstötars styrka”, vilket syster Nhã hade tänkt sig när hon gett honom namnet. Phong reste sig. Mannen började säga något till honom. Phong försökte uppfatta ljuden, men än en gång undflydde de honom. ”Lyft ena handen och svär att ni är av blandad ras och amerikansk härkomst och att ni inte tänker ljuga”, tolkade den vietnamesiska kvinnan. Quang, agenten, hade förberett Phong på det här. Han lyfte båda händerna. ”Jag svär att jag är en trẻ lai. Jag svär att jag inte ljuger och att allting jag säger i dag är sant.” ”Hur kan ni vara säker på att ni är asiat-amerikan?” frågade mannen via kvinnans tolkning. 14
”Min hudfärg, herrn … Ända sedan jag var liten har jag kallats för svart amerikan.” ”Men ni kan också vara av khmerisk härkomst?” ”Nej, herrn. De khmeriska mödrarna hade ingen anledning att överge sina barn. Jag blev … Jag växte upp på barnhem.” ”Kan ni bevisa att ni är barn till en amerikansk soldat?” ”Jag har inget minne av mina föräldrar, herrn. Jag är asiat- amerikan, herrn. Khmererna är korta. Jag är en och åttio. Och mitt skägg … Herrn … Khmeriska män har inte den här sortens skägg.” Han rörde vid sin kraftiga skäggväxt, som gick från öronen ner till hakan och täckte större delen av kinderna. Även om klådan ibland varit olidlig hade Quang propsat på att han skulle låta skägget växa i minst två veckor före intervjun. ”Har ni ansökt om immigrantvisum på vårt konsulat tidigare?” Phong blinkade. Fan också. Quang hade lovat att de inte skulle gräva fram det. ”Har ni ansökt om immigrantvisum på vårt konsulat tidigare?” upprepade tjänstemannen. ”Det … Det minns jag inte.” Phong höll hårt i mappen med dokumenten. Hans handflator var fuktiga av svett. ”Inte det?” Den vite mannen skakade på huvudet. ”Då ska jag friska upp ert minne. I er visumansökan står det att ni ansöker för första gången, men … här har jag er förra ansökan.” Han höll upp ett papper. Något kallt gled utmed Phongs ryggrad. Papperet var gulnat, men han kände igen den unge mannen på det fastsatta fotot. Det var han själv, på den tiden han trodde att han hade hittat en bra familj. Det var han själv, med ivrig och hoppfull min. Ögonblicket innan herr Khuất tagit fotot hade Phong torkat bort en tår av lycka från kinden. 15
”Det här är er förra visumansökan, eller hur?” frågade den vite mannen. Phong gned sina svettiga handflator mot byxorna. ”Ja, herrn … Det är många år sedan.” ”Mer än tjugo år. Säg mig, varför beviljades ni inte visum den gången?” Phong skärskådade skrivbordsytan. Lika slät och glänsande som en spegel. Den som hade tillverkat bordet hade gjort ett bra jobb. Om Phong fick resa till Amerika skulle han förfina sina snickerikunskaper. Med sitt månatliga bidrag skulle han köpa de träslag han behövde för att tillverka alla sorters möbler, för att så småningom kunna skicka sina barn till de bästa tänkbara skolorna. Han älskade doften av färskt virke och känslan av att åstadkomma något. Han hade hört att man kunde uppfylla alla sina drömmar i Amerika. Om han sa sanningen skulle han aldrig få resa till sitt drömland. ”Jag vet inte varför jag inte fick något visum, herrn. Kanske … hade jag inte de rätta papperen.” Mannen skakade på huvudet. ”På den tiden krävde vi knappt några papper. Asiat-amerikaner beviljades immigrantvisum utifrån sitt utseende. Ert ansikte borde ha räckt för att ni skulle få visum. Berätta vilket det verkliga skälet var.” Phong hade blivit torr i munnen. Han önskade att han kunde slita det gulnade papperet ur handen på mannen och riva det i småbitar. Riva sönder det som skurken Khuất hade skrivit. Mannen rynkade ögonbrynen. ”Ni tror kanske att vi inte vet det … men enligt vår dokumentation försökte ni ta med er fler människor förra gången. Ni hävdade att dessa främmande personer var era familjemedlemmar.” Orden naglade fast Phong vid golvet. Han kunde inte röra sig. Kunde inte lyfta på huvudet. 16
”Farbror Phong, ni måste säga något. Förklara er”, sa den vietnamesiska kvinnan. Phong tryckte mappen med dokumenten mot sitt bröst. Det bultade i honom av smärta för hustruns och barnens skull. Han måste kämpa för sin rätt att ta dem med sig till Amerika. ”Herrn … Jag är analfabet. Paret Khuất ställde i ordning dokumenten åt mig. De lovade att hjälpa mig i Amerika om jag lät dem följa med. Jag var ung och dum, herrn, men på den tiden var det många asiat-amerikaner som gjorde på det sättet.” Han hade en klump i halsen. ”Genom att försöka ta med er personer som inte hörde till er familj utnyttjade ni vår regerings välvilja. Ni bröt mot lagen.” Mannen såg honom i ögonen. ”Om vi ska ta er ansökan i beaktande måste ni lägga fram verkliga bevis. Det räcker inte längre med utseendet.” ”Bevis … Vad för sorts bevis, herrn?” ”Bevis på att ni faktiskt är son till en amerikansk soldat. Militärens dokumentation om er amerikanske far, exempelvis, och överensstämmande dna-resultat för er och honom.” ”Dna?” frågade Phong. Ordet lät inte vietnamesiskt. Kanske hade kvinnan inte översatt det rätt. ”Det finns ett slags test som kallas för dna-test”, sa kvinnan. ”Det kan ge besked om ens biologiska föräldrar.” Phong hade pratat med många om att leta efter sina föräldrar, men ingen hade nämnt något dna-test. Han skulle just fråga var man kunde göra testet när mannen tillade: ”Om ni har en amerikansk far måste er far och ni hitta varandra. Sedan lämnar ni in resultaten på era dna-tester för att bevisa att ni är släkt.” ”Ni menar alltså att jag måste hitta min far först, herrn? Om 17
ni låter mig resa till Amerika kan jag leta upp honom.” Han visste att USA var stort, men han hade också hört att det var möjligheternas land. Tjänstemannen sträckte sig efter ett blått papper. ”Herrn … Mina barn har inga vänner i skolan. Grannbarnen pratar inte med dem. De har ingen framtid här. Jag ber er …” Phong visade mannen ett foto på sina barn, taget framför deras hus. Tài och Diễm log blygt med huvudena lutade mot varandra. Det stämde inte riktigt att de inte hade några vänner, men Phongs vädjan måste låta övertygande. Mannen brydde sig inte om fotot. Han undertecknade det blå papperet och gav det till Phong. När Phong stirrade på alla de tryckta orden gjorde han en grimas och vände bort huvudet. Syster Nhã hade försökt lära honom att läsa, men skrivna ord fyllde honom bara med rädsla. Han blundade, skakade på huvudet och gav papperet till kvinnan. ”Kan ni berätta vad det står?” Hon harklade sig. ”Amerikanska konsulatet i Hô Chí Minh-staden måste, efter en personlig intervju, beklagligtvis meddela er att er ansökan till Amerasian Homecoming Act inte motsvarar de kriterier som ställts i paragraf 584 i offentlig rätt 100-202, med tilläggen 101-167, 101-513 och 101-649, i Amerasian Homecoming Act. Om ni vid något tillfälle i framtiden kan framlägga nya bevis som stödjer er status som asiat-amerikan tas ert fall upp till ny prövning. För att vara berättigad till asiat-amerikanskt visum måste ni bevisa för konsulatets tjänsteman att er far var amerikansk soldat. Blandad härkomst berättigar er inte automatiskt till ett visum.” Kvinnan lämnade tillbaka papperet till Phong. ”Det faktum att ni förfalskade er ansökan innebär möjligen att ni inte kommer i fråga i framtiden”, sa mannen. ”Ni ska 18
nog inte hoppas på för mycket … men ifall ni har några bevis ska ni skicka dem till oss. Adjö.” Adjö? Nej, inte än. Phong klev fram. ”Jag är ledsen att jag begick ett misstag, herrn, men jag är en bättre människa nu …” Mannen höll upp handen för att hejda honom. ”När ni väl har bevis, skicka dem till oss. Adjö.”
19
Tillbaka i Rädslans land Hô Chí Minh-staden, 2016
”Mina damer och herrar, när vi nu påbörjar landningen bör ni förvissa er om att ni har spänt fast säkerhetsbältet ordentligt och att alla väskor har placerats under sätet framför er eller i bagageutrymmena ovanför er.” Dan drog ett djupt andetag, tryckte näsan mot det kalla fönstret och tittade ner. ”Ser du något?” frågade Linda och lutade sig närmare. ”För molnigt.” Dan lutade sig tillbaka i sätet för att hans fru skulle kunna se. ”Vi är framme innan du vet ordet av.” Hon log och kramade hans hand. Dan nickade och kysste Lindas hår. Dess doft av persika 20
tröstade honom. Han skulle inte ha klarat av det här utan henne. Han hade dyrt och heligt lovat sig själv att aldrig någonsin återvända hit. Flygplanet mullrade ner genom ett tjockt molntäcke. Linda bläddrade i Vietnam Airlines glansiga ombordtidning och betraktade ingående bilderna på lyxiga villor som uppförts på grönskande kullar, omgivna av vita sandstränder och blå havsvågor. Både Linda och Dan hade vuxit upp i små, trånga bostäder, och han förstod hennes enorma intresse för vackra hem, något som hade fått henne att bli fastighetsmäklare. Men i stället för att bara jaga pengar tog Linda ofta kontakt med människor eller organisationer som hjälpte krigsveteraner med handpenningen till bostäder. Eller överkomliga hyreslägenheter åt veteraner. Veteraner som varit i Vietnam. I Afghanistan. I Irak. ”Alldeles för många av dem är hemlösa”, hade hon förklarat för Dan. Det var en av anledningarna till att han älskade henne. Molnen omgav fortfarande planet och tätnade alltmer. Deras mörker fick något att röra sig i Dans inre. Den gamla rädslan. Han spände sig och vände blicken mot nödutgången. Två steg bort. Ett steg om han hoppade dit. På flygplatsen hade han sökt upp den ansvarige för incheckningen. ”Om det går bra skulle jag behöva sitta nära en nödutgång.” ”Ursäkta?” Han visade sitt krigsinvalidkort. Men mannen skakade på huvudet. ”Alla sätena vid nödutgångarna är upptagna.” Han ställde sig närmare mannen och viskade sammanbitet: ”Om jag inte får sitta nära utgången kan jag inte följa med.” Han var glad över att han inte hade gett sig, för nu hade han utgången framför sig i stället för bakom sig. 21