9789180490962

Hanna landahl Orosmoln hos familjen Hoffman

Uppsala

september 2002

Jossan fingrar på dragkedjan. Känner metallens kyla tränga in i huden och fortplanta sig genom hennes stela kropp. Hon måste försäkra sig om att skinnväskan är helt stängd, så att det som finns där inuti förblir gömt i det trygga mörkret. Trots att luften är kvalmig huttrar hon till.

Hon har bestämt sig för att vänta med det hon måste göra tills hon kommer hem till lägenheten. Att det trots allt är det enda rimliga och att det kommer kännas bäst så. Om nu bäst är ett adjektiv som är möjligt att använda i detta sammanhang över huvud taget. Men nu ålar sig tvivlet sakta fram genom henne, någon millimeter under huden. För hur ska hon kunna vänta till sedan, hur ska hon orka genomlida alla de minuter den här fikastunden ändå kommer ta?

”Alltså, jag bara måste ha en sån där också”, säger Magda och slänger med sitt nyslingade hår. Det är blankt och hårstråna alldeles sytrådstunna, ljusår ifrån Jossans sträva lockar som trasslar sig kring huvudet och vägrar låta sig tämjas. Magda pekar på morotskakan som verkar bestå av mer fluffigt kladd än kaka. ”Jamen det är

ju grönsaker i”, fortsätter hon ursäktande och rör sig framåt i kön.

”Fast morot är väl ändå en rotfrukt”, kontrar Lina och grabbar tag i en gigantisk maräng med nötsmulor kring den spetsiga toppen. Jossan ser ner på sin egen assiett. Den är tom sånär som på en tunn skiva vattenmelon. Hon sväljer. Åsynen av bakverken får magen att vilja vända sig ut och in. Men så tränger en svag doft av nybryggt kaffe in genom näsborrarna och genast mjuknar nackmusklerna under den tjocka hårmanen. Om hon bara fokuserar på kaffet kommer det kanske gå bra? Då kanske hon kommer lyckas ta sig igenom den närmaste timman med väninnorna, utan att fullständigt skrumpna ihop invändigt.

Hon trycker väskan mot kroppen medan hon överväger en morotskaka ändå. Men illamåendet låter sig inte luras, så hon blundar och tvingar tankarna att röra sig mot något betydligt mer behagligt – Filips varma händer.

Västgöta är Jossans hemnation. Inte för att hon har någon som helst koppling till just Västergötland, utan för att hennes mamma sa åt henne att den troligtvis skulle passa. Så här i efterhand har hon svårt att förstå varför hon valde att lyssna på sin mor. För det är alltför mörkt och trångt här inne. Alldeles för ingrott. Och så är det något med lukten som får Jossan att tänka på fuktiga gamla ylletröjor.

Hon häller kaffe i den vita koppen med fat och det bränner till på handen när det skvalpar över och hon följer efter väninnorna de få trappstegen upp till det

rökfyllda, och om möjligt ännu dunklare, rummet längre in i lokalen. Hon skakar bort dropparna. De landar på golvet, men smälter genast in bland brännmärkena från otaliga cigarettfimpar som genom åren har trampats ner i parketten under gasker och sittningar. Jossan rundar den nersuttna och en gång i tiden förmodligen djupt lejongula sammetssoffan, där två tjejer som hon känner igen från korridorerna på lärarhögskolan ILU mer eller mindre verkar ha bosatt sig. Kursböcker ligger utspridda över bordet och på golvet runt dem, och Jossan råkar trampa på en som hon definitivt känner igen, men tvivlar på att hon någonsin öppnat.

”Sorry”, mumlar hon, men de två i soffan lyfter inte blicken från anteckningsblocken.

”Fast jag låg faktiskt aldrig med Mille. Vi bara … ja, alltså …”, säger Magda när de sitter runt bordet en stund senare. Magda och Lina i soffan, tätt tillsammans. Jossan mittemot. Då stänger hon av hörseln sådär som hon gör när det blir för mycket. När hon inte orkar ta in mer. Hon lärde sig tricket redan under högstadiet och det hjälpte henne igenom de tuffaste åren. Marie-Louises –SO-lärarens – sträva småländska som aldrig riktigt fastnade. För att hennes ord saknade klister, de kunde inte fästa och därför inte heller bilda något slags sammanhang som betydde något annat än huvudvärk och prov som lämnades in efter sju minuter. Utan pennkludd.

Rastlösheten under de där eftermiddagslektionerna höll på att ta kål på henne innan hon lärde sig att det faktiskt var möjligt att stänga ute alltihop: det eviga mässandet från läraren, tjutande stolsfötter mot

linoleummattan, bakgrundssorlet från klassen som blev alltmer högljudd ju längre lektionen varade. Och som hon mindes den var känslan som följde när allt försvann nästan lika mjuk som Filips varma ögon. Med blicken långt inne bland molnen utanför fönstret kunde hon styra tankarna till exakt de platser hon bestämde sig för.

Hon minns fortfarande resorna hon flög iväg på under de där eftermiddagarna. Los Angeles, Rom och New Delhi. Det fanns inga gränser för hennes fantasi.

Långsamt har det gått upp för henne att SO-lektionerna kan ha varit själva orsaken till att hon började överväga läraryrket. För visst borde hon kunna erbjuda något bättre än dagdrömmeri som enda sätt att stå ut.

Nu ser hon Magdas rödmålade mun röra sig under den toppiga nästippen. Händerna är fulla med silverringar och gestikulerar ivrigt framför den tighta polotröjan.

Men Jossan låter inte orden ta sig in. Istället riktar hon hela tankeverksamheten mot läderremmen som hänger över stolsryggen. Det där mjuka bruna skinnet.

Det som finns där inuti.

Det som hon tror att hon kanske trots allt vet och det som hon inte har en aning om.

Paniken har kommit som i vågor den senaste tiden.

Den har bildat hårda knutor runt skuldrorna och när hon minst anat gått till attack och skickat ut aggressiva stötar i blodomloppet. De tidiga morgontimmarna är allra värst, när Filips djupa andetag övergått i små ryckiga snarkningar, strax innan morgonljuset börjat leta sig in mellan gliporna i persiennen.

”Jossan!” Magdas hesa röst tränger sig plötsligt in och

gör våld på trumhinnorna. Hon rycker till och gör sitt bästa för att skifta fokus.

”Men, vad är det med dig idag? Jag har sagt samma sak typ sju gånger. Du är ju helt borta. Vad har du tagit egentligen?” Lina drar ett djupt halsbloss på cigaretten hon håller mellan fingrarna och pressar ner fimpen i askfatet.

”Alltså jag …”, får Jossan ur sig, men hon kan inte fortsätta. Inser plötsligt med knivskarp klarhet att det är fullkomligt omöjligt att sitta här och låtsas ens i en enda minut till. Stolen gnisslar mot det brännmärkta golvet när hon tar ett stadigt tag om skinnväskan och reser sig upp. ”Jag måste bara …”, säger hon, men tystnar tvärt och blir stående på stela ben och andas in den syrefattiga luften. Hon blinkar och ögonlocken känns märkligt tunga. ”Alltså jag …”, försöker hon igen, men det är som om hjärnan har stängt av helt nu. Som om den gått före resten av kroppen ut genom de antika, ständigt klagande dörrarna, svängt vänster och sedan vänster igen. Och därefter, med den mjuka septembersolen i ryggen, promenerat utmed Fyrisån hem till lägenheten i Svartbäcken och nu redan är i full gång med att ta tag i det hon vet att hon måste göra.

Väninnornas frågande blickar i halvdunklet släpper henne inte när hon reser sig och väskan känns trots det mjuka skinnet märkligt kantig mot revbenen när hon trycker den mot sig.

”Jossan, du skräms! Sätt dig ner och bete dig som folk”, väser Lina och tänder en ny cigarett. Som om Jossan vore ett barn och Lina redan den grundskollärare hon är på

väg att bli. Då står Jossan inte ut längre. Hon måste bort, hem, härifrån! Hon måste göra det hon måste och hon måste göra det nu!

”Förlåt”, viskar hon utan att riktigt veta varför. Så vänder hon sig om och snubblar mot utgången.

Varberg april 2023

Västerbottenpajen spred en förförisk doft mellan rummen. Solstrålarna som silades genom äppelträdets kala grenverk smet in genom den dammiga fönsterrutan i matsalen och träffade Jossan i ögonen när hon kisande studerade det dukade bordet. Hon hade placerat ut ett stort antal udda mässingsljusstakar på duken, men insåg nu att något var skevt. Hon böjde sig fram, tog tag i en av de högre klenoderna och flyttade den lite åt vänster. Missnöjt studerade hon dukningen. Tallrikarnas mörkblå blommönster gjorde sig utmärkt mot dukens ljusare nyans, men vad var det som inte stämde? Blicken for fram och tillbaka över bordet medan den jäktade känslan, som varit så tongivande under de senaste dagarna, fick fingrarna att klibba som om hon just satt i sig en droppande mjukglass. Filips röst kom seglande genom matsalen, mörk och behaglig, men Jossan fick inte grepp om vad han ville. Dukningen skevade, men vad saknades? Ah, servetterna! Såklart att det var de som fattades. Hon vände sig om och gick rakt in i Filip, som snabbt fångade in henne, la armarna runt hennes axlar och tryckte henne lätt mot sitt bröst.

”Hur går det?” sa han och gav henne en puss i hårburret.

Servetterna, servetterna, servetterna.

”Det går bra”, sa hon satte näsan mot hans skjorta, drog in hans doft. Hon väntade ett par sekunder på lugnet den brukade framkalla. Men ingenting hände. ”Jag måste bara …” Hon viftade med långfingret bakom hans rygg, tog sig ur hans famn och gick på snabba fötter mot köket.

”Ungarna är klara. De sitter redan i bilen.” Hon hörde Filips röst bakom sig.

”Bra!” sa hon över axeln. Servetterna, servetterna.

”Det är bara …”, fortsatte hon men blev avbruten av tanken på dukningen och drog ut översta lådan i köksön i en yvig rörelse. Besticklådan. Besviket slängde hon igen den. Att hon aldrig lärde sig. Tänk nu, Jossan. Använd för en gångs skull den där brighta hjärnan du skapats med. Tredje lådan, just det. Hon öppnade den och andades ut. Rev tag i plastpaketet och återvände till matsalen.

Lila servetter, tänkte hon med klackarna klapprade mot trägolvet. Lila som hade varit Almas favoritfärg.

Filip körde volvon och Jossan satt i passagerarsätet. Hon svepte med blicken över villaträdgårdarnas prydliga rabatter medan de rullade fram i sakta mak.

”Det kommer ordna sig, vet du”, sa han och tog hennes hand. Hon såg på honom. Log och försökte svälja ner klumpen som växte i halsen. ”Vi tar oss igenom den här dagen också. Så som vi alltid gör.” Han log mot henne, ett sorgset leende. Jossan blinkade till och vred på

nacken, såg på barnen som satt i var sitt hörn av baksätet. Nils stängda ansikte och Elsas öppna. Dessa två som fortfarande var i livet.

De parkerade bilen och gick långsamt över stengången med den kyliga aprilvinden lekande i kläderna. Jossan med en ungdom på var sida. Hon strök en sträv hårtest ur ena ögat och la armen om Elsa, som numera var längre än hon själv. Dottern lät sig dras närmare och Jossan la kinden mot hennes tunna, mjuka hår. Så sträckte hon ut andra armen efter tvillingbrodern Nils, men han gjorde en snabb och knappt märkbar manöver med axeln. Rörelsen fick Jossans hand att famla i luften. Ett kort ögonblick stelnade hon till, men lät sedan armen tungt falla ner mot sidan. Ritualen vid graven avklarades på vanligt manér. Det var femte gången och de hade fått in rutinen nu. Jossan läste ur Bröderna Lejonhjärta – stycket när Jonathan dyker upp i form av en vit duva på Skorpans fönsterbräda – alltmedan tårarna droppade från nästippen. Därefter böjde Filip sig ner och placerade den stora buketten med lila tulpaner i en plastig konformad kyrkogårdsvas. Så stod de tysta sida vid sida och studerade gravstenen. Jossan försökte ta in stunden. Vinden som kändes isande kall mot hakan, molnens snabba rörelser över deras huvuden och så krokusknopparna som sträckte sig upp mellan trötta gula grässtrån. Hela familjen var här. Äntligen var de åter samlade.

Hon hade kunnat stanna hela dagen, med ett barn på vardera sida och ett under marken. För här hade hon fortfarande full tillgång till henne, till sin förstfödda.

Här hade Alma ännu en självklar plats i livet, i familjen – den som återstod.

Men precis som vanligt tröttnade ungdomarna alldeles för snabbt och pockade på Jossans uppmärksamhet, tvingade henne bort från Alma. Nils gav ifrån sig ljudliga suckar och Jossan gjorde sitt bästa för att trycka undan irritationen som snabbt började pyra inombords. Hon såg på honom. En ilsket röd finne putade ut strax nedanför hårfästet. Gruset knastrade under hans vita sneakers när han trampade på stället.

”Tycker du att vi är klara?” sa hon så vänligt hon förmådde.

”Mmm.” Vinden tog tag i hans långa lugg och för en kort sekund såg det ut som om den skulle lossna från sitt fäste och följa med upp bland molnen.

”Ja, det är väl dags”, sa Filip och vände sig mot henne. Jossan såg på gravstenen. Alma Elisabeth Hoffman. Hon sjönk ner på huk och drog försiktigt med fingertopparna över de inristade bokstäverna.

”Jag älskar dig”, viskade hon tyst och rätade sedan på sig.

När de åter närmade sig bilen sträckte sig Jossan efter Filips hand.

”Tack”, sa hon och såg in i hans ansikte. De nougatfärgade ögonen, fulla av tillit och tröst. Kinderna välrakade. Hon kunde nästa känna den dova kryddigheten från hans rakvatten, trots avståndet mellan dem. Muskot och kanel och något mer … kunde det vara äpple?

”Vadå tack?” sa han och drog henne mot sig.

”Tack för att du står ut. Med detta …” Hon gjorde

en gest mot stengången och gravarna. Han skakade på huvudet.

”Vad menar du, Jossan. Hon var ju min också.” Det ryckte till i hans ögonvrå. Bildörrar öppnades och stängdes och snart studerade Filip backkameran medan bilen rullade bakåt.

”Alltså hur länge ska vi egentligen hålla på så här?” sa Nils efter en stund. Den anklagande tonen fick det att ila till inuti Jossans mage.

”Nils”, stönade Filip och såg menande på sonen genom backspegeln.

”Jamen, allvarligt? Hur länge ska vi hålla på så här och åka hit på hennes födelsedag?”

”Sluta, Nils”, vädjade Elsa.

”Låt honom fortsätta”, skyndade sig Jossan att flika in medan andetagen blev ytligare. ”Vill du … vill du att vi ska sluta fira Almas födelsedag?” Hon stakade sig och svalde hårt.

”Jamen vi kanske kan fira henne på något sätt … inte vet jag …”, sa han. ”Men måste det vara så här?” Han såg ner på sina mörkblå kostymbyxor. ”Alltså det är riktigt weird att vi ska ta ledigt från skolan för att åka till kyrkogården.”

”Men du har ju påsklov.”

”I år ja! Och mamma, alltså Bröderna Lejonhjärta? Allvarligt talat.”

”Vad föreslår du då?” sa Jossan med en ton som var betydligt vassare än hon hade avsett. Hon stirrade på sonen. ”Alma älskade ju den boken.”

”Men när då? Hon var ju lika gammal som jag när hon

dog. Vem läser du egentligen för?”

”För dig!” utbrast hon. ”Och för Elsa.” Ett frustande läte kom från Nils.

”Är du allvarlig? Gör du det för oss? För mig och Elsa?” Nu log han så stort att pannan veckades över de höjda ögonbrynen. ”Tror du på Nangijala, Elsa?”

”Men vad är det med dig, Nils? Bara skärp dig nu!

Vi har ju bestämt att vi ska …” Elsa tystnade tvärt och den skyldiga uppsynen fick henne att påminna om en hund som just gjort ifrån sig på dörrmattan. Filip tittade stint rakt fram med händerna hårt knutna om ratten. Frustrationen steg i Jossan medan hon frågande såg från den ena till den andra.

”Vadå?” sa hon och drog med händerna över det sträva svarta kjolstyget. ”Tycker ni att detta är … att det är … barnsligt?” sa hon. Vad var det här? Betydde deras firande av Almas födelsedag ingenting alls för dem? Hon kämpade för att hålla tankarna i schack. Var deras årliga familjetradition ett simpelt skådespel? Något de andra stod ut med för att hålla henne lugn?

”Nej, alltså”, försökte Filip, som nu såg på henne med skrämda ögon.

”Men pappa”, klagade Nils. ”Du sa ju att vi …”

”Inte nu, Nils”, varnade hans far och underströk tillrättavisningen med en blick i backspegeln. Jossan stirrade på Filip och kände gråten sticka i halsen.

”Vadå? Har ni pratat om det här, bakom min rygg?”

”Nej, nej, inte så. Vi bara …”, sa Filip och rev runt i håret som tidigare varit så tjockt att hon brukat skoja om att man aldrig visste vad man kunde hitta där längst nere

vid hårbottnen. Numera hade det glesnat på sina håll och högst upp på skallen gick det till och med att se huden.

”Men vad?” sa Jossan och insåg samtidigt att hon inte längre hade kontroll över sin röst. Plötsligt var den skrovlig och mörk och påminde om hennes mammas. Filip saktade in när de närmade sig korsningen.

”Alltså … vi tänkte bara … hon skulle ju ha varit vuxen nu, Jossan. Det är hennes tjugoårsdag. Kanske hade vi kunnat göra något annat för henne än att läsa ur en gammal barnbok? Hon kunde väl få något mer … åldersadekvat.”

”Något mer åldersadekvat?” upprepade Jossan och tryckte huvudet hårt mot nackstödet. Var det verkligen sant? Hade hennes familj pratat om detta, men hållit henne utanför? ”Och det säger ni nu?” Orden kom stötvis, snärtade mot rutorna som den mest aggressiva form av västkusthagel. Det blev tyst i bilen, medan Filip släppte upp kopplingen och de rullade vidare in mellan villorna. Men det var inte frågan om den mjuka och efterlängtade sortens tystnad, den som annars ofta brukade uppstå när hela familjen trängde ihop sig i volvon. Den som Jossan kunde vila i eftersom hon visste att det just då inte fanns någonting som behövde sägas. Eller göras. Leenden i samförstånd och små nickningar som förenade. Men det som fyllde den torra kupéluften nu var något helt annat. Det var den sortens tystnad som gjorde grus av stabila familjeband och som fick sekunder att bli till dagar.

Filip gav upp först:

”Alltså, vi …”, försökte han när han svängde in på Trädgårdsgatan, men kom inte längre förrän han åter

tystnade. Han bet ihop käkarna. Tårarna brände i Jossans ögonvrår och hon lät blicken vandra ut genom sidorutan och svepa över villorna som hon kände så väl. Det här var deras stad, deras grannskap. Hennes och Filips och Nils och Elsas. Och tidigare, i det andra livet hade det också varit Almas.

”Vad skulle vi ha gjort då, tycker ni?” sa hon lågt, fortfarande med blicken flackande mellan de färgglada träfasaderna och äppelträden vars hårt ansade grenar mest liknade åldrande reumatiska kroppar så här års.

”Hon kunde väl ha fått en öl eller nåt?” hördes Nils tonårsspruckna röst från baksätet. Jossan hostade till och vände sig om. Nils blängde på henne på det där utmanande sättet han hade gjort den senaste tiden och känslan av att inte veta vem den här långe och högst provocerande unge mannen var, fick det att ringa i Jossans öron. Vad hade den här manliga gestalten gjort med hennes lille pojke? Fanns han fortfarande gömd där bakom den främmande ytan?

Under sina år som lärare hade Jossan sett oräkneliga förvandlingar ske mitt framför ögonen. Timida små barn som blev tonårsmonster över en natt. Hur hade hon kunnat tro att hon skulle vara förskonad? Varför skulle hennes barn vara annorlunda? Varför skulle de fortsätta släppa in henne i sina liv trots att tonårshormonerna löpte amok i deras växande kroppar?

För att vi förlorade Alma , ville hon skrika. För att det väl ändå borde finnas något slags rättvisa i den här världen!

Men hon om någon visste förstås att förvandlingen

alltid kom. För vissa var den visserligen mindre smärtsam, men kom det gjorde den alltid, förr eller senare. Och liksom döden hade den bara en riktning. Framåt.

Som högstadielärare hade hon oftast inga problem med att hantera förvandlingen som eleverna genomgick. I skolan var hon snarare den som omfamnade utvecklingen och det var inte sällan hon skickades till fronten för att lugna horderna av oroliga föräldrar. Ofta lyckades hon efter idogt arbete få dem att acceptera sakernas tillstånd – att deras små älsklingar var på väg att växa upp och att allt var exakt som det skulle vara.

”För hur skulle det annars se ut?” brukade hon fråga och nicka insiktsfullt mot dem. ”Önskar du verkligen att Melvin ska krypa upp bredvid dig i soffan och skratta åt Bäst i test med handen i popcornskålen hela livet?”

Men trots det hade hon varit totalt oförberedd när Nils kommit in i puberteten.

”En öl?!” fräste hon nu och stirrade på sonen. ”Skulle jag ge mitt barn en öl?”

Nils såg demonstrativt på henne och när Filip stängde av motorn hemma på gårdsplanen utanför villan på Trädgårdsgatan, smalnade sonens ögon och blev till små springor mellan de fylliga fransarna. Och med en röst som Jossan inte kände igen öppnade han munnen och sa: ”Alma är död, mamma.”