9789180068598

TROLLBUNDEN

AMANDA HELLBERG

TROLLBUNDEN – BOK ETT

TROLLBUNDEN

TROLLBUNDEN

AMANDA HELLBERG

AMANDA HELLBERG

tidigare utgivning:

Styggelsen (2008)

Döden på en blek häst (2010)

Jag väntar under mossan (2012)

Tistelblomman (2012)

Snögloben (2013)

Jul i krinolin (2020)

Jul i rubinrött (2021)

Jul i rampljus (2022)

Rosengömman (2023)

När blåklinten blommar (2024)

www.bazarforlag.se

info@bazarforlag.se

Box 3159, 103 63 Stockholm

Midnattssolens dotter

Utgiven av Bazar Förlag, 2025

© Amanda Hellberg 2025, enligt avtal med Enberg Literary Agency

Omslagsdesign: Michael Ceken

Omslagsfoto: Freepik, Midjourney

Sättning: Gyllene Snittet bokformgivning AB

Tryck: ScandBook EU, 2025

Första tryckningen

ISBN: 978-91-8006-859-8

Till dig som vill hitta din egen styrka.

Du klarar så mycket mer än du tror.

Du är magisk.

Prolog

Brudslöjan dolde den unga kvinnans ansikte när hon störtade mot sin död. Fallet ner mot de sylvassa svarta klipporna var långt, outhärdligt långt.

Skrek hon? Det gick inte att avgöra. Avståndet var för stort. Hon var en liten gestalt i snövita spetsar som famlade hjälplöst med armarna medan hon föll, och föll, och föll, mot det obevekliga slutet.

Blundade hon eller var hennes ögon öppna? Vände hon blicken mot den sällsamma natthimlen så att midnattssolens spöklika sken blev det sista hon såg?

Kände hon skräck, eller kanske lättnad? Hade någon kastat ut henne eller var det dödliga fallet hennes eget val? Och vad hann hon tänka? Förmodligen alldeles för mycket.

I samma stund som kroppen krossades mot klipporna lyfte en fågel från skogsbrynet. Den följdes snart av flera andra, alla med hungriga näbbar och vassa klor.

När morgonen grydde skulle det bara finnas vita benbitar kvar av den döda.

Midnattssolens kusliga ljus fick vulkanriket Midaros klippor att glöda. Borgen Nattfall reste sig ur dimslöjorna, majestätisk och skräckinjagande, lika solid som urberget. Dess spiror sträckte sig som förkolnade benknotor upp mot himlen och i ett av tornrummen vaknade Silje från en mardröm.

I drömmen hade en ung brud fallit handlöst ner mot vassa klippor från en hög avsats. Silje rös. Lakanen hade snott sig om henne och skräcken från drömmen satt kvar under huden. Hela kroppen värkte som om hon hade skurat slottsköket i timmar. Men den tiden var förbi sedan länge. Numera innehöll hennes dagar en annan sorts slit, och även om det kunde vara nog så påfrestande fysiskt så var det ingenting mot de mentala ansträngningarna.

Det rådde en kuslig halvdager i sovsalen och Silje såg sig försiktigt omkring bland sina medsystrar i den Översta cirkeln. Alla andra verkade sova. Leni låg i sängen närmast, ordentligt nerbäddad under två filtar. Vattenhäxan var konstant frusen och brukade prata lyriskt om det ljumma havet i öriket Aegrion som hon inte hade sett sedan hon var liten.

Silje stirrade mot den tjocka stenväggen och försökte med blotta viljan att tränga igenom den med sin blick. Hon föreställde sig att hon hade förmågan att upptäcka vad som fanns på andra sidan, utanför borgen som höll henne fången. Det

gick inte, det gjorde det aldrig. Ändå förnam hon den välbekanta kittlingen i bröstet och den sällsamma melodin som spelade i henne. Det fanns något där ute som kallade på henne, en hel värld utanför Midaros, lika förunderlig som farlig.

Det hade hon och resten av befolkningen fått lära sig genom konstanta förmaningar och varnande exempel.

Horderna av sårade soldater och döda kroppar som återfördes till borgen efter de oupphörliga striderna, den ständiga beredskapen, uppoffringarna de tvingades till. Allt var för deras eget bästa. Så sades det. Och kanske var det ungdomlig dumhet och okunskap som påverkade Silje, men ibland övermannades hon av lockelsen att se mer av världen. Några gånger hade hon till och med gjort direkt dumdristiga saker, som den där gången i tioårsåldern när hon försökte smita ut i skydd av en soldattrupp. Straffet hade blivit ett stort antal piskrapp, och trots att det var över ett decennium sedan så kunde ärren på hennes rygg fortfarande svida. Men inte ens det hade släckt hennes nyfikenhet. Längtan ut i världen, bort från borgen, pockade och drog i henne. Den viskade Bryt dig ut, gör dig fri, kom ut i världen där du ska vara. Det enda som var större än lockelsen var rädslan, för världen där utanför var utan tvekan en farlig plats, full av fiender som ville Midaros och dess invånare illa. Vulkanriket Midaros hade de senaste åren varit så hårt ansatt av attacker från de omkringliggande länderna att riket numera endast bestod av borgen Nattfall, men den var å andra sidan så gigantisk att det sades att man kunde tillbringa en hel livstid innanför dess murar utan att besöka samma rum två gånger.

Silje slöt ögonen. Lenis prat om havens välde Aegrion utmålade något vackert, inte ett fientligt rike. Silje hade svårt att föreställa sig oceanen men hon förstod att den kunde vara fasansfull med halsbrytande vågor, oändliga djup och jättelika havsmonster. Men också intagande. Hon skulle så gärna

vilja se de oändliga vattenmassorna. Men trots att Nattfall var en väldig borg och högre belägen än de flesta bergstoppar i Midaros så låg den alltför långt från kusten. Inte ens från de allra högsta tornen kunde man se något annat än svarta berg, förutom en grönskimrande strimma av det bördiga landet Fyrisdal vid horisonten i söder. Även det var en fientlig nation, liksom det isande kalla Hvitland norr om Midaros.

Silje vred på sig i sängen och försökte göra den platta huvudkudden mer bekväm. Grannländerna var svåra att föreställa sig. För henne var Aegrions ljumma hav, Fyrisdals djupa skogar och Hvitlands frusna vidder platsen för sagor och skrämmande hot. Och ännu svårare var att sätta sig in i hur det skulle vara att komma ihåg sitt ursprung, som Leni sa sig göra. Själv hade hon ingen aning om var hon kommit ifrån. Livet innanför Nattfalls höga murar var allt hon kände till. Hon visste att det fanns fyra riken i världen, och att fiendskapen mellan dem resulterade i blodiga strider och mycket lidande, trots att Midaros härskare och hans soldater gjorde allt för att skydda sina undersåtar. Nattfalls solitära fästning var den enda trygga platsen – det budskapet trummades in i befolkningen. Men om det var sanningen, varför kändes det inte så i Siljes hjärta?

Hon strök med fingrarna över vänster handled och den ojämna huden på insidan. En brännmärkning. Samma symbol av en flammande eldslåga som alla kvinnor på Nattfall bar. Hon kom inte ihåg att den hade bränts in i henne trots att det måste ha gjort fruktansvärt ont. Det hade utan tvivel skett när hon var ett litet barn. Nu var ärren rosa nersänkningar i hennes kött. Det sades att symbolen garanterade kvinnornas trygghet, att det var en hedersbetygelse och något att bära med stolthet, ett ärans tecken. Men männen i borgen slapp märket. Ingen hade någonsin givit henne en förklaring till

detta orättvisa faktum, och Silje visste bättre än att försöka kräva några svar.

Hennes hand sökte sig in under nattsärken och fingrarna fann den lilla skinnbörsen, mjuk efter alla års tummande.

Hon visste inte vem som givit den till henne, bara att börsen var med henne när en av vakterna fann Silje som liten, utanför Nattfalls portar. Det fanns två små föremål inuti. En snidad benfigur, och en brosch som var alldeles för fin för en sådan som hon. Av rädsla för att någon skulle ta ifrån henne det enda hon ägde bar hon påsen i en skinnsnodd om halsen och dolde den under klänningen, eller i fickan eller i underkläderna om urringningen hotade att visa snodden.

Broschen skulle kunna komma från hovet, hon hade sett rådsmännen bära liknande smycken. Men den lilla benfiguren liknade ingenting annat hon sett. Den måste ha tillverkats på någon okänd plats med andra seder, symboler och ritualer. Ett annat rike. Men vilket? Silje försökte frammana en inre bild av hur den platsen skulle kunna se ut, men såg bara öde vidder framför sig, som ett tomrum utan slut. En obestämbar längtan vaknade, och den välbekanta kittlingen gjorde sig påmind igen. Nu ökade den i intensitet till ett surr som nästan gjorde ont. Som en trånande saknad efter en plats som inte fanns. Eller? Funderingarna gjorde henne orolig och tårögd och andningen blev snabbare.

Någon vände sig om i en säng en bit bort och jämrade sig i sömnen. Silje kramade börsen närmare sitt hjärta, lade sig på sidan och slöt ögonen. Hon måste försöka sova, annars skulle hon inte orka göra sitt bästa på lektionerna nästa dag, och det kunde straffa sig. Kroppen var spänd och stel och hon koncentrerade sig på att andas lugnt. Långsamt löstes tankarna upp och hon blev tung och avslappnad. Och så hände det. Precis det som hon hade hoppats på. Just när hon befann sig i gränslandet mellan vakenhet och slummer. Det under­

liga besöket som hon ständigt längtade efter, men som inte alltid kom. Den gåtfulla förnimmelsen var så verklig att hon kunde känna rörelserna och värmen från djuret, och det var underbart.

”Hej, min vän”, viskade Silje ljudlöst, trots att hon visste att det inte var någon där på riktigt. Men det var verkligen känslan av att en hund hoppade upp i sängen och kurade ihop sig bakom hennes böjda knän.

Det fanns ingen hund i sovsalen, inte på hela borgen. De enda djur som levde på Nattfall var katter, råttor och de blanksvarta hästarna nere i hovstallet. Hade Silje någonsin ens klappat en hund? Hon tänkte efter. Ibland hände det att handelsresande kom till borgen och någon gång hade de olika djur med sig, som sällskap eller till försäljning, och dem hade hon skymtat ibland. Det var förstås länge sedan nu, innan hon flyttades upp i hierarkin, men hon kunde inte påminna sig att hon någonsin hade varit nära en hund. Ändå kände hon med hela sitt väsen hur fint det skulle vara att leva i symbios med ett sådant djur. Kanske hade hon en gång levt nära hundar, under de där glömda åren när hon var riktigt liten? Kanske satt minnet så djupt i henne att det frammanade den här osynliga vännen som en hallucination? Så kunde det vara, hon hade ingen aning, och hon vågade inte fråga. Livet innanför Nattfalls murar var allt hon kände till, och där straffades nyfikenhet.

Den imaginära hunden rörde sig lite, lade huvudet på hennes höft. Silje suckade njutningsfullt.

”Tyst, jag försöker sova”, fräste genast Leni från sängen intill.

Silje stelnade till, men hunden som inte fanns fnyste och snart kom både drömdjuret och hon till ro igen.

”Raka i ryggen! Se så, sträck på er”, röt husmor för Översta cirkeln.

Åtta par ögon vändes mot den strama kvinnan. Unn var iklädd en mörkgrå fotsid klänning och ett huvuddok som accentuerade hennes vassa drag. De långa ärmarna dolde handlederna men Silje visste att även deras husmor var brännmärkt.

Unn gick sakta längs raden med utvalda unga kvinnor, där de stod uppställda utanför lektionssalen. Leni hostade.

”Förkyld igen?” Unns tonfall var irriterat. Vattenhäxan böjde nacken och såg ner i stengolvet. ”Ger vi dig inte nog med speciella privilegier för din ömtåliga fysik?” fortsatte den äldre kvinnan.

”Jo husmor, och jag är mycket tacksam”, sa Leni hest.

Men det fanns något rebelliskt bakom de underdåniga orden. Silje hörde det och Unn lade säkert också märke till det. Det var som om hela raden av kvinnor spände sig kollektivt i väntan på bestraffning. Det kunde bli hugg och slag, svält, eller allra värst: isolering. I Översta cirkeln levde man så nära varandra att de nästan blivit som en sorts familj, på gott och ont. Ibland fick Silje för sig att hon och de andra kvinnorna var som en enda organism, enade av lidanden och krav, men också i kamp mot varandra för överlevnad.

Men deras husmor var tydligen på gott humör i dag för

Lenis uppstudsiga tonfall blev utan bestraffning.

Eller så är det för att Leni är så kraftfull, tänkte Silje. Kanske vågar inte husmor vara lika hård mot henne som mot oss andra?

Det var sant att Leni hade en sällsam sorts respekt med sig som återspeglades i hennes stolta hållning och högdragna blick. Översta cirkeln hade ingen ledare, men om de haft

det så hade det utan tvivel varit den mörkhyade vattenhäxan från Aegrion. Var kom hennes goda självförtroende ifrån?

Det funderade Silje på ibland. Kanske var det för att Leni tillbringat större delen av sin barndom utanför borgen och stöpts in i en annan sorts tro på sig själv. Eller så berodde det på att hon verkade ha en alldeles speciell dragningskraft på män.

Lektionssalens dörrar slogs upp av två vakter. Som för att bekräfta Siljes funderingar höll sig deras blickar kvar på Lenis kurvor lite för länge. Unn sjasade in flickorna och Silje bet ihop tänderna. Nu skulle de drillas.

Hon hade varit i den här dystra salen nästan varje dag sedan hon flyttats upp till Översta cirkeln året före men hade ingen aning om vad som väntade från en gång till en annan.

Skulle det bli en teoretisk lektion eller var det fråga om svåra fysiska och mentala övningar? Men hon visste att hon måste ha alla sinnen på helspänn för annars skulle hon kanske bli utan middag, eller straffas än värre.

Bänkarna var uppradade framför podiet och stengolvet var nyskurat men ojämnt och repigt från tidigare övningar. Här och var fanns spår som inte gick att städa bort. Djupa skåror och konturerna av fläckar som bränt sig ner i stenen. Silje sniffade i luften och rynkade på näsan. Rummet flödade av en påträngande parfymlukt.

Två män från Rådet steg fram på podiet från ett bakre rum.

Silje kände igen den ene. Så det var därifrån lukten av pomada kom, det borde hon ha räknat ut. Pavel, med det distinkta pipskägget och den köttiga näsan. Han var strateg och skulle förmodligen ge dem en lektion om världslära, alltså inga svårare övningar denna förmiddag. Silje andades försiktigt ut och hennes spända axlar sjönk en aning.

Bredvid Pavel stod en yngre man som Silje inte mött tidigare. Hans ljusbruna lockar var bakåtstrukna från den höga pannan och han bar rådsmännens nål på sin pälskantade yllejacka. Den obekante höll i ett par långa släta rör. Kanske skulle de träna på något fysiskt trots allt?

Silje satte sig på en av långbänkarna. Hon hamnade mellan tvillingsystrarna Disa och Nora, och kände genast deras ordlösa frustration över att inte få sitta intill varandra. Silje såg sig snabbt omkring och när varken Unn eller rådsmännen tittade åt deras håll bytte hon hastigt plats. Nora gled åt sidan och Silje lade märke till en nästan omärklig krökning i hennes mungipa. Ett litet leende, ett tack. Det värmde.

”Damer, om jag får be om er uppmärksamhet”, sa Pavel.

Ringar gnistrade på hans fingrar när han klappade i händerna. Tonfallet var lent. Han spände ut den runda magen, justerade sin mantel och såg nöjd ut över att ha allas blickar på sig.

”I dag har jag med mig en ny rådsmedlem, broder Jarl. Han är en framstående kartritare och bildkonstnär. Välkomna honom”, fortsatte Pavel och klappade sin yngre kollega så hårt i ryggen att han vacklade till.

De unga kvinnorna i Översta cirkeln reste sig unisont och på en tyst signal neg de ända till golvet och böjde sina huvuden i vördnad.

När Silje såg upp igen märkte hon att Pavel blinkade menande mot den yngre rådsmedlemmen. Det var inte vanligt att männen på borgen tog sig friheter med kvinnorna i

Översta cirkeln, men det hände, och Pavel var en av de ökända som man aktade sig för. Jarl log osäkert och Silje lade märke till en hinna av fukt på hans panna. Var han nervös?

Husmor kommenderade Silje och Nora att lyfta fram ett bord. Det var tungt, och till och med Silje som var van vid kroppsarbete fick ta i. Hon såg att den graciösa Nora kämpade, men att hon inte tänkte visa det med en enda min. När de ställt bordet på plats, nigit och återvände till sina platser tyckte sig Silje ana något av det som Jarl stod inför, och som förmodligen var anledningen till att han svettades.

Framför honom satt verkligen en makalös samling kvinnor. Översta cirkeln skulle representera det yppersta urvalet av kvinnor i världen, och Silje funderade som så många gånger förut vad hon egentligen hade där att göra. Hörde hon verkligen hemma i denna utsökta skara där kvinnornas skönhet bara överträffades av deras magiska förmågor?

Där satt Noras tvillingsyster Disa, vars smala hals och eleganta rörelser skvallrade om hennes aristokratiska ursprung. Hennes gåtfulla ögon tycktes se rakt igenom en och blicka in i en annan värld. Hon utstrålade något som på samma gång skrämde och lockade, som en pyrande eld. Silje hade växt upp med tvillingsystrarna men de hade stigit i rank mycket snabbare än hon själv och flyttats vidare långt tidigare.

Den rödhåriga Ylva, stark och välväxt. Embla med de korpsvarta lockarna och Liv med sitt vita hår som nådde henne till midjan. Silje mindes dem alla från barnstugan. De hade tidigt utmärkt sig som extra söta och lydiga, men hon visste att de besatt betydligt mer kraftfulla egenskaper än så.

Och där satt Leni. Midaros torra bergsluft hade dämpat glansen i hennes gyllenbruna hy men dess hårda villkor verkade inte kunna släcka den klipska glansen i hennes blick. Silje och Leni såg snabbt på varandra och det glimtade till i Lenis bärnstensfärgade ögon. Sedan såg hon ner i knät.

”Då så, flickor. Om ni kommer fram och samlas här runt bordet så ska ni få se vad Jarl har att visa oss”, sa Pavel och fuktade läpparna med tungan.

”Det är en ära att vara här, och det är en ära att få visa er dessa gamla kartor över vår värld. Om en stund vill jag även visa er några nyare kartor som jag själv har skapat efter flera fältstudier i sällskap med kungens trupper”, sa Jarl.

Han lade upp papprullarna på bordet och öppnade en av dem. Det var tydligt att han var stolt över sina kunskaper och entusiasmen tycktes få honom att glömma sin nervositet.

”Jag vet att några av er härstammar från andra riken än vårt högt ärade Midaros”, fortsatte han och lät blicken vila lite för länge på Leni.

”Det stämmer, och det är en glädje för oss”, fyllde Pavel i och såg längtansfullt på den ståtliga Ylva och på Emblas vackra mörka lockar. ”Allheims länder har ju ett åläggande om att sända sina mest magiskt begåvade barn hit till oss på Nattfall, det vet ni. Pojkarna får betydelsefulla tjänster i och utanför riket, och flickorna får den stora äran att bidra till livsföringen här i hovet, och får åtnjuta vårt beskydd. Och ni kära flickor, är ju de främsta av de främsta”, fortsatte Pavel.

Silje såg stint på Jarls händer medan han fumlade med den stora hoprullade kartan. Fingrarna var spensliga och han hade en brunsvart färgfläck på höger långfinger.

”Här har vi en äldre karta, mycket gammal och vacker. Jag tänker att den kan vara intressant som jämförelse”, sa han och bredde ut det gulnade arket över bordet.

Kanterna var spruckna och böjde sig inåt och Jarl höll varsamt ner sidorna.

”Ser ni?” frågade han ivrigt.

Silje sträckte på halsen. Det var en detaljrik karta i varma färger över Allheim, deras värld. Genast drogs hennes blick

till små områden med bokstäver. Hon kunde inte hjälpa det utan läste de sirligt textade orden på kartan. Hvitland, Hederfort.

Nej! Nej! Nej!

I samma stund som Silje knep ihop ögonen och vände sig bort vrålade Pavel:

”Titta inte på den! Satans jävlar, ingen får titta! Hur kunde det här ske? Ta bort den, Jarl. Ta bort den genast!”

Även Pavel hade upptäckt att kartan innehöll det allra mest förbjudna: skrivna ord.

Någon dämpade ett förtvivlat skrik, någon annan andades ryckigt. Silje vågade inte ens vrida på huvudet förrän Pavel med ostadig röst förklarade att kartan var borta och att de var i trygghet. Först då tordes hon öppna ögonen en minimal springa och möttes av en tom bordsskiva.

Silje sneglade hastigt åt sidan. Lenis ögon var fortfarande slutna, och det var de andras också. Utom på en. Liv stirrade stelt mot det tomma bordet. Jarls mun var vidöppen och blicken skräckslagen. Pavel skakade sakta på huvudet och kallade på de två vakterna med en handrörelse.

”Han och hon”, sa han dämpat och pekade på Jarl och Liv.

”Var det någon annan som hann se?”

Silje slog snabbt ned blicken. Ingen sa något. En andlös tystnad låg över salen.

”Jag är ledsen, broder, men misstaget kostar dig ditt liv, och hennes. Jag beklagar. Men hur kunde du vara så urbota dum att du sitter på gamla kartor med skrift, och att du visar upp dem?” mumlade Pavel och lät vakterna gripa de båda som hade studerat texten.

Liv snyftade till och Jarl stirrade på Pavel med öppen mun.

”Men … men jag är ju en rådsman? Vi är väl ändå förskonade från förbudet mot att läsa? Du läste väl själv här just nu, broder?” stammade den yngre mannen.

Pavel var vit som ett lakan när han harklade sig och tog till orda igen.

”Nej. Jag blundade genast. Det är sant som du säger att regeln är en gnutta mildare för oss rådsmän, men det är kutym att vi undviker det skrivna ordet i allra möjligaste mån eftersom den gamle kung Vidar menade att texter sprider vilseledande lögner, förvränger våra tankar, sår tvivel och orsakar skada. Och du är ansvarig för att ha exponerat dessa oskyldiga kvinnor för det skrivna ordet här i dag. Det måste straffas.”

Silje knäppte händerna hårt. Hon vågade inte se upp. Det var illa nog att höra Livs förtvivlade snyftningar när det började gå upp för henne vad som skulle hända.

”Men det är ju bara harmlösa namn på riken och städer?

Ord som våra flickor i Översta cirkeln redan känner till?”

Jarls röst var desperat nu.

”Broder Jarl, du är inte rätt man att avgöra vilka ord som får läsas och vilka som är förbjudna! Vem tror du att du är?

Du borde ha vetat att dessa gamla kartor inte ska visas upp!”

Pavel lät rasande.

”Inga ord hör hemma framför dessa kvinnoögon. Inga!

Därför, i enlighet med vår härskare Ivan av Nattfalls lagar och utlyst av Hans höghet kung Vidar, ska var och en som läser det skrivna ordet berövas sitt liv genom att huvudet avskiljs från kroppen”, fortsatte han myndigt. ”I kraft av mitt ämbete beordrar jag att avrättningarna ska verkställas omedelbart på östra borggården. Vi … vi avslutar för dagen.

Ni kan utgå.”

De vindlande trapporna som ledde till borgens kök var urholkade av de många fötter som trampat upp och ner under tusentals år. Silje skyndade neråt, följd av en vakt med skramlande vapen. Han var med henne för att kontrollera att hon inte gjorde något otillåtet.

Hennes puls slog hårt efter det som hänt i lektionssalen.

Det hade varit så fruktansvärt nära att hon avslöjat sig. När Unn hade tagit henne åt sidan och med flackande blick bett henne leta efter en nyckel i linneboden hade hon blivit tacksam att få komma bort från Översta cirkeln ett tag. Det var fortfarande en ny och skrämmande plats för henne, med nya regler att lära sig navigera, och skoningslösa straff.

Till skillnad från de övre delarna av den enorma borgen kände Silje till de nedre regionerna av Nattfall väl. Det var där hon hade växt upp, och det var där som allt arbete utfördes som behövdes för att driva det stora samhället innanför murarna. Enklare människor med svaga magiska krafter valdes ut till fysiskt arbete, medan de som utmärkte sig flyttades till högre positioner.

Nattfall var så kolossalt att borgen mer liknade en inkapslad stad än ett herresäte. De äldre tjänarna hade berättat att ända fram tills striderna mellan grannländerna hade brutit ut under Vidars och Estrids styre hade Nattfall varit en verklig

huvudstad värd namnet. Vidsträckt bebyggelse hade omgivit slottets yttre murar och klättrat långt upp på de omgivande bergen. Små hus och hyddor hade klängt på klippväggarna runt borgen och dess lyktor hade tindrat i det kompakta mörkret under vinterhalvåret.

De äldre pratade också om hur ett myller av människor hade brukat trängas på Midaros bergsstigar, och att Nattfalls nu så dystra och folktomma stora borggård hade varit som en färgglad marknadsplats. Det var svårt för Silje att föreställa sig att det hade brukat krylla av köpmän och bofasta, soldater, magiker och människor från olika riken. Man hade samlats i ett sprudlande folkliv runt stånd som sålde vackra tyger, kristaller, magiska brygder, amuletter, konfekt och torkat kött. Isblock från Hvitland hade kylt ner fisk och skaldjur från Aegrion och blommande växter i alla färger hade anlänt från Fyrisdal. Men det var länge sedan nu, innan Siljes födelse, drygt tjugo år tidigare. I en annan och mer fridfull tid, innan de andra länderna startade blodiga uppror som försatte hela världen i obalans.

Stridigheterna hade blivit början på en ny, hård tid och tvingat Midaros folk att flytta innanför Nattfalls murar och hålla sig där, för sin egen säkerhet. Numera blinkade inga ljus från de mörka klippväggarna där ute.

Silje fortsatte neråt längs stentrapporna och genom de dunkla korridorerna. På flera ställen pryddes väggarna av fresker och bonader som berättade Midaros historia. Varje gång hon passerade försökte hon hitta kvinnor, djur eller växter i bilderna, men nästan alla konstverk visade soldater och härförare till häst. Stora klungor av dem var avbildade, sedda från sidan och iklädda svarta hjälmar som täckte större delen av deras ansikten. Runt dem vajade fanor och alla hade dragna svärd. Stolta symboler för en militärt överlägsen nation av krigare.

Så hade det varit under lång tid, för Midaros hade inte haft något val. Kaos hade uppstått när de andra länderna angrep och bergsrikets trupper hade tvingats till mobilisering. Armén måste slå tillbaka skoningslöst mot de tre andra länderna som inte längre ville hedra den gamla överenskommelsen om att alla barn med magiska krafter skulle inställa sig på Nattfall för utvärdering och eventuell framtida tjänstgöring i det godas namn. För bara med världens samlade krafter kunde Den röda döden hållas tillbaka. Demonerna och deras försök att ta över alla varelser var anledningen till att borgen Nattfall en gång i tiden byggdes, ovanpå den underjordiska portalen mellan demonernas värld och deras egen.

Överenskommelsen mellan de fyra rikena om att tillsammans skydda världen från demonerna hade börjat vackla redan under Vidars styre, och när han stupade och hans änkedrottning Estrid gick ur tiden fick deras son Ivan ta över. Han var bara ett barn när han blev furste, i början skötte en grupp förmyndare riket, med rådsherre Abdon i spetsen. Men med tiden hade dock Ivan blivit den mäktigaste krigarkonung världen skådat.

Fiendemakterna hade visat sig svåra att kuva, så Ivan av Nattfall befann sig så gott som ständigt ute i fält. Silje och alla andra i Nattfall informerades ständigt om att hans överlägsna stridsskicklighet, styrka och magiska gåvor behövdes vid fronten, där Midaros försvarade sina territorier och kontrollen över vad som borde vara världens gemensamma resurser. Men kanske behövde de honom bättre här i borgen, tänkte Silje. Hotet från demonerna var så stort att hon knappt vågade snudda vid det i tanken. Den röda döden hotade ju att förgöra hela världen och växte sig allt starkare på grund av de andra ländernas dåraktiga uppror. Hon darrade till. Demonerna fanns där, under hennes fötter, långt nere under marken, men ändå så nära.

När fursten inte var ute i strid höll han sig mest för sig själv och deltog så gott som aldrig i hovets sällskapsliv, så Silje hade aldrig mött honom. Men hon hade sett flera skräckinjagande avbildningar av Ivan, den ena mer hotfull än den andra. Hon rös när hon tänkte på kungen i hans svarta rustning och försökte att förtränga vad som väntade. En dag skulle hon och hennes medsystrar i Översta cirkeln bli hans gemåler – om de ansågs hålla måttet. Det var syftet med Översta cirkeln, kvinnornas upphöjda ställning och hårda träning. Att de skulle tillhöra härskaren.

Om vi inte alla förlorar våra huvuden först, tänkte Silje. En kall ilning for genom kroppen när hon tänkte på stunden då Liv fick sin dödsdom.

Hon ökade på takten nerför trappan och hörde på avstånd hur det slamrade från köket och att någon ropade på mer ved. De vardagliga ljuden från hennes tidigare tillvaro gav henne en gnutta trygghet. Ett vinddrag från en fönsterglugg fick henne att titta ditåt, men i samma stund önskade hon att hon låtit bli. Vakten muttrade något bakom henne. Han hade också sett det ohyggliga.

Nere på stallbacken satt två avhuggna huvuden på spetsiga pålar. Rådsherre Jarls ansikte var en skräckfylld mask av chock och de oseende ögonen buktade ut. Silje hade inte sett Livs ansikte, och det var hon tacksam för, men det långa vita håret hade rört sig spöklikt i vinden. Nederdelen av håret var rött av blod och på hjässan stod en korp och hackade ett hål i hennes skallben med sin vassa näbb.