Närtystnaden brister
Jennifer Mårtensson
När tystnaden brister
Jennifer Mårtensson
När tystnaden brister
En historia baserad på ettliv ihopp
Titel: När tystnaden brister
Författare: [jennifer mårtensson ]
Omslag: [jennifer mårtensson
ISBN: 978-91-8097-742-5
Förlag:BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland september 2025
Allarättigheterförbehållna. Ingen del av denna bok får mångfaldigas eller spridas inågon form utanskriftligt tillståndfrån upphovsrättsinnehavaren.
Automatiserad teknik vilken används för att analyseratext och
data idigitalform isyfte att generera information, enligt 15a, 15b och 15c §§ upphovsrättslagen (text- och datautvinning), är förbjuden.
©2025 Jennifer Mårtensson/upphovsrättsinnehavare n
Förlag:
BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg 1, 114 42 Stockholm,
Sverige, bod@bod.se
Tryck: Libri Plureos GmbH, Friedensallee 273, 22763
Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8097-742-5
Förord
Dethär är inte en saga.
Detärinteenberättelsemed början, mitt ochett perfekt slut.
Dethär är livet,såsom detfaktiskt var– medsprickor, skärvor ochstunderdåjag inte vissteomjag skulle orka en dagtill.
Jaghar skrivitden härbokenför atttystnaden kanvara likafarligsom detsom skadat oss. Föratt detviintesäger högt ofta blir detsom äter ossinifrån. Ochför attjag vet hur detkänns atttro attman är ensamomsin kamp –tills manvågar berätta .
Detfinns minneni de härsidorna somjag harförsökt glömma.
Detfinns andrajag harhållit fast vidför attdeärbeviset på attkärlek, trotsallt, kanöverleva.
Dethär är min resa genom mörker ochljus, genom missbruk, förluster, ensamhet ochden långsamma,ibland plågsamma,vägen tillbakatill livet.
Jagskriver inte somenhjälte.
Jagskriver somenmänniskasom överlevt.
Ochsom vetatt överlevnadärbörjan, inte slutet.
Om du läserdet häroch kännerigendig –i sorgen,i rädslan, ikampen–vill jagatt du skaveta:
Detgår attbryta mönster.
Detgår attbygga något nytt, även medskakiga händer.
Detgår attlevaigen.
Dethär är min berättelse.
Ochnuärden dinatt hålla i.
“Avdet somengångvar spillror,byggde jagett hem
Kapitel 1–Jag föddes på
nyttoch barndomens
skuggor
Jagminns ljusetirummetnär hon föddes. Hurkliniskt vitt detvar,hur detluktadeplast ochdesinfektionsmedel, och hur jagändå kände somomjag stod ienkyrka.
Jagvar tjugo år ochtrasig. Minkropp barspåravallt jag försökt glömma –ärrenpåarmarna,skakningarnaefter
drogernajag svurit attlämna menändå återvänt till. Jag barsåmycketskamatt jagknappt vågade möta barnmorskans blick.
Mennär jaghörde hennesförstaskrik högg dettill i bröstet. Inte av rädsla –utanavkärlek. En kärlek som kändessom knivaroch balsam på samma gång.
Jagfattade henneslilla hand. Så liten. Så perfekt.Och jag vissteatt mitt gamla liv varslut.
Inga fler sprutor. Inga fler kalla nätterpåparkbänkareller på golvhos folk jaginteens mindesnamnetpå. Inga fler lögner.
Jagvissteintehur manvar mamma. Jagvissteknappt vem jagsjälv var. Menjag vissteatt jagaldrigmer skulle släppa tagetomhenne.
Detvar där, på denhårda britsen underdet kalla sjukhusljuset, somjag föddespånytt.
1.1
Tystnadenvar aldrig fridfull. Hososs varden tjock,tung, laddad. Denlåg somett kvävande täckeöverhelahuset, fylld av outtalade ordoch instängda skrik. Jaglärde mig tidigt attlyssnaefter detosagda –hur dörrarstängdes, hur steg ekade, hur andras sinnesstämningarsvängde.Alltid på helspänn .Alltid på jakt efternästa storm.
Jagminns inte närdet började.Förmodligen fanns det alltid där. Kylan. Oron.Tomheten. Mamma gick på tå, pappa drack ochförsvanni sitt eget mörker.När haninte drack varhan arg. Ochnär hanintevar arg, varhan bara borta –ävennär hansattprecisbredvid.
Jagvar liten, menintebarn. Detblevjag aldrig.Intepå riktigt. Jagtog ansvar förstämningeni rummetinnan jag enskunde stavatill ordetansvar. Jagbar vuxenvärldens tyngderi min lilla kropp, utan attnågon badmig.Jag ville bara attdet skulle vara tyst –inteden tystnadsom var laddadmed fara,utanden riktiga. Dendär ingenbehövde vara rädd.
På skolgården varjag osynlig.Inteför attdeandrabarnen mobbade mig –jag sågbaraintedem.Jag varför trött. För
spänd. Förupptagen medatt överlevanågot jaginteens kunde sätta ordpå. Jaglärde mig attläsavuxnasögon som andraläste böcker. Jagvisstenär jagskulle ducka.När jag skulle le.När jagskulle vara tyst.
Detfanns stundersom varljusa.Några få.Som närjag var istallet, hos en vän. Hästarna dömde inte.Defrågade inte.
De bara andadestillsammans medmig.Devar detförsta
somfickmig attkänna något liknande trygghet. Den mjuka mulenmot minkindvar merkärlekänjag känt från någon människa.
Menhemma varallt kallt igen.Ensorts känslomässig vinter somaldrigtog slut.Jag kröp ihop undertäcketom kvällarnaoch drömde mig bort. Till ettannatliv.En annan
plats. Etthem därrösterintehöjdesoch dörrarinte smälldes.Ett hemdär barn fickvarabarn.
Jaglärde migatt bära allt inom mig.Att inte säga för mycket.Att inte känna förmycket. Ochnär mangjort det tillräckligtlänge,såslutarman till slut attens försöka förstå vadman känner.
Jagblevexpert på attgömma mig.Bakom leenden, bakom prestationer, bakom en kropp somsåg ut attvarahel.Inuti varjag redansprucken. Mendet varingensom såg. Ingen
somfrågade.
Ochjag?Jag trodde attdet varsålivet var.
Detvar en sådandär dagdåluftenkändestyngreän vanligt, somomvärlden redanfrånmorgonenhade bestämtsig föratt vara emot mig.Ljusetsom trängde in genom persiennernavar blektoch kallt, ochvarje dammkornsom dansadei strålarnablevsom små påminnelser om allt jagville sopa undanmen inte kunde. Jagvar nittonåroch hade redantappatfotfästet mer gångeränjag kunde räkna.Det fanns en tid då jagtrodde attlivet lågframför mig somenväg jagbarabehövde följa
–rak,stadig, medmål somalla andratycktes nå utan ansträngning. Menden vägenhadeför länge sedanbrutits upp isprickor,och jagvissteintelängrevilken riktning somvar min.
Vardagen varenblandning av kaos ochtomhet. Telefonen ringde sällanavnågon sombrydde sigpåriktigt, menofta av någon somville något –ett lån, ettsällskapför natten, en fix. De flesta jagumgicks medvar människor som, precissom jag, flydde frånnågot de inte ville möta.Vi rördeoss isamma grumligavatten, därdrogeroch destruktivarelationervar likasjälvklarasom attandas.
Lägenhetenjag bodde ivar inte meränentillfällig
tillflykt.Den luktadeavgammalrök, fukt ochminnen som vägradeförsvinna.Tapeterna varblektaoch spruckna, somomdebar spår av alla skrikoch tårarsom tidigare boende lämnat kvar. Detvar aldrig riktigttystdär inne –kylskåpet brummade,rören knakade,och någonstans i huset slamrade en dörromoch om igen,utanatt någon stängde den.
Jagminns attjag ofta satt vidköksbordetmed en kopp kaffe somkallnat förlänge sedan. Stirrade på den, som om svaret på allt jagkände lågi detgrumligabottenslammet.
Ibland försöktejag minnasnär jagsenastkäntmig riktigt trygg. Detvar svårt. Trygghethadealltid varitnågot skört, något somkunde krossasmed ettenda ord, en enda blick.
Minbarndomvar fylld av luckor,sådanaman inte alltid kansätta ordpå. Detfanns skratt ochvärme också, visst, mendeskuggadesoftaavbråk, orooch känslanavatt inte riktigthörahemma.Jag lärdemig tidigtatt hålla andan när röster höjdes, attlyssnaefter tonlägen somkunde avgöra om kvällenskulle blilugn ellerstormig.
Närjag välflyttade hemifråntrodde jagatt frihetenskulle blimin räddning. Iställetblevden en fälla.Ingen sa åt mig
närjag skulle gå upp, ingenstoppade mig frånatt gå ut mitt inatten. Mendet varockså ingensom frågade om jag kom hemigen. Jaglevde somommorgondagenintefanns –för detvar enklareänatt försöka bygga något som kunde rasa.
Vännernajag omgavmig medpratade sällanom framtiden.Vipratade om nästafest, nästarus,nästa gång vi kunde glömma allt förnågra timmar. Detvar en tillvaro därvarje dagkändessom en repris,men ändå varfylld av små, oberäkneligaexplosioneravdrama,skrattoch tårar.
Ochnågonstans,mitt iallt, började jagkänna hur något inom mig långsamtgicksönder. Detvar somatt jagsåg på mig självutifrån–såg hur jaghöllpåatt glidalängreoch
längrebortfrånden jagengångtrodde attjag var. Men jagvissteintehur jagskulle stoppa det.
Dethär varbörjan. Början på något jagintekunde ana viddenav. Början på en resa somskulle förändra allt –på gottoch ont.
Dethär är inte en saga.
Det är inte en berättelsemed början, mitt och ett perfekt slut.
Det här är livet, så som det faktiskt var med sprickor,skärvor
och stunder då jag inte vissteomjag skulle orka en dag till.
Jaghar skrivit den här boken för att tystnaden kan varalika farlig som det som skadat oss. Föratt det vi inte säger högt ofta blir det som äter oss inifrån. Och för att jag vethur det känns att
troatt man är ensam om sin kamp tills man vågar berätta.
Detfinns minnen idehär sidorna som jag har försökt glömma. kärlek, trots allt, kan överleva.
Det finns andrajag har hållit fast vid för att de är beviset på att
Det härärmin resa genom mörker och ljus,genom missbruk, förluster,ensamhet och den långsamma, ibland plågsamma,
vägen tillbaka till livet.
Jag skriver inte som en hjälte.
Jag skriver som en människa som överlevt.
Och som vetatt överlevnad är början, inte slutet.
Om du läser det här och känner igen dig isorgen, irädslan,i
kampen vill jag att du ska veta:
Det går att bryta mönster.
Det går att bygga något nytt, även med skakiga händer.
Det går att leva igen.
Det här är min berättelse.
Och nu är dendin att hålla i.
Av det som en gång var spillror,byggde jag ett hem