Detfinns människor somlämnaravtryck genom sina idéer,sin röst ellersin position. Ochsåfinns detdesom gör detgenom sinförmåga attseandra,möjliggöra, uppmuntra –och hållasamman. Anders LJohanssonärett tydligtexempel på detsenareslaget, även om hanförstås varitalltdet första också.
Närvinusamlardenna vänbok är detvisserligen medanledning av attAnders fyller70år– mendet är bara en formellmarkering. Detegentliga skälet är attsåmånga av oss, från olikahålloch tider, harburit medoss ettbehov av atttacka Anders.För samtalen.För tilliten.För initiativen somblivitnågot.
Denna bok är inte ettakademisktbokslut,och inte heller ettförsökatt spegla hela Anders gärning. Snarareärdet ettkalejdoskop av nedslag– minnen,reflektioner, analyser ochhälsningar– somtillsammansfångarnågot av denvärld Anders byggt ochskapat.
Bidragen ibokenspeglar Anders bredaengagemangoch den mångfaldavmänniskor hanpåverkat. De rörsig från teknikutveckling ocharbetslivspolitik till idéhistoria, organisationsfrågor ochdemokratiteori.Några kapitelblickar bakåt, andraraktini samtiden. En delskriver personligt, andrateoretiskt– mengemensamt är att alla på något sätt rörvid detsom Anders möjliggjort: nya tankebanor, oväntade möten, tvärvetenskapligaspår, ochett slagsomtänksamhandlingskraftsom är ovanlig iakademiskaoch politiskamiljöer.
Vi somredaktörervill riktaett varmttacktillallasom bidragit till denna bok, iskriftellerstöd. Ochframför allt:tackAnders– föratt du inte bara varitenkollega,handledareeller chef,utanenvän och inspiratör försåmånga av oss.
Uppsala/ Stockholm, 3september 2025
Lars Magnusson, Ulla Riis ochUlf Sandström
Del1.AndersLJvid Tema T
Jagmötte Anders BrittÖstlund
Hans forskninglärde migseteknikensom en bromellanmotsättningar –iblandentrygg passage, ibland en skenbar.
Anders har underårtionden hållitupp dörrarför andra: nyaforskare, nyaperspektiv, nyasamtal.
Ochkanskeärdet försti slutet av en forskarbanaman servad somblivitmöjligt –för attnågon en gångbörjade öppna.
Vi möttes,Anders ochjag,i dörrentillTemainstitutionen. Bildligt talat, ja –men detvar ändå ettmötesom stannade kvar. Förmig,nyantagendoktorandvid Tema Teknikoch social förändring, varvarje blick, varjesamtal, ettförsökatt förstå om jaghamnaträtt. Kunde dettavaraplatsen förden somville bidratillverklig samhällsförändring?
Anders hade just försvaratsin avhandlingomden svenskamodellensuppkomst ochgrundvalar, år 1989. Självvar jagupptagen av en annanslags modell:vapenindustrinssättatt rättfärdigastridsflygplan somuttryck förframstegoch utveckling. Jagletadeefter den tråd mankunde börja drai föratt utmana detta– utan atthelaväven rämnade.
Vi doktoranderbörjade medatt läsa de avhandlingarsom dittills publiceratsvid Tema.Det varfortfarande en hanterlig hög; Temainstitutionenvar ung ochnyfiken,och stigarna lågöppnaför demsom villepröva andrasättatt tänka ochforska. Anders forskninglärde migtidigthur teknikenkunde bliett slagsdiplomat– ettverktyg för attöverbrygga motsättningaroch knytasammanvittskildaintressen, ofta utan attnågon behövde ta större risker.
Självkom jagatt ägna fyrtio år åt sammatyp av fråga, meni en annanvärld:äldreomsorgens. Därblevteknikenockså ettspråk för utveckling ochframsteg, menalltidmed dengnagandefråganomresultatet verkligen motsvarade de godaavsikterna.
Anders haranvänt sina insikter ibådemyndighetsarbete ochi handledning av nya forskare.För mig togdet tjugo år från attjag förstlyfte fram teknikens roll iäldreomsorgen till attjag varmed ochgrundade Sociogerontechnology –ett internationelltnätverk som idag växermed forskare ochdoktoranderfrånmånga länder. Men liksom Anders vetjag attdetta är rörlig materia. Attskaka om tron på teknikens förträfflighet, ochpådelivslånga investeringarsom gjorts ikarriärer ochsamhällsordningar, är ingetsom låtersig göras iett enda forskarliv.
Anders är en av de temaforskare somöppnatdörrar– inte föratt stänga demomsig,utanför attandraska kunna fortsättagåigenom dem, tänka nytt,skrivavidare. Ochkanskeärdet förstmot slutet av karriärensom manförstår vadman självbidragittill.
Förnär vi möttes,Anders ochjag,var detinteensvängdörrvi stod vid. Detvar en tung dörr, ibland kärv ochmotvillig,som jag fick bända upp medmer envishet än styrka.Men tack,Anders,för attdubörjade hållaupp den– så attandrakunde följa.
Tema T– vadblevdet av våra drömmar?
UlfSandström &UllaRiis
Anders ochUlf satt iTemaT-salongenpåPlatensgatan, nära stationeni Linköping. De togett bloss. Ulf hade något hanville säga till Anders.Han visste inte riktigtvar han hade honom,och ställdefrågan: –Vad har du förideal?Vilkentyp av avhandlingvilldu skriva?
Snartenades de.Det handlade förståsomatt skriva något somglänste –påsamma sätt somLeifLewinsavhandlingPlanhushållningsdebattenfortfarande gjorde. Så blev det. Anders skrev Tillväxt ochklassamarbete –ochglänste somLewin.Enavgjord insats.Enavgörande avhandling. Vi bugar fördig,Anders!
Inledning
Redanpå1950-och 60-talen formulerades idéersom förutsåg behovetavenmiljösom Tema T– en forskarutbildning medfokus på teknikoch samhällsförändring. Trerösterkan illustrera detta: Nationalekonomen JohanÅkerman framhöll1953 attsamhällsvetarna försummade attanalysera teknikens betydelseför social ochekonomisk utveckling. Hanmenadeatt uppfinningaroch tekniskainnovationervar en ”autonom drivkraft” iindustrialiseringen,men attforskarnasaknade kompetens ochmod atthantera frågan.(Åkerman 1953)
ochteknikomformatigrunden. Teknikensågshär somennästaninvasivkraft,som riskeradeatt förgifta vardagen ochkräva nya former av ”levnadskonst” föratt samhälletskulle fungera.(Edenman1963; jfr. Beckman1944)
SociologenTorgny Segerstedt d.y. gavslutligen en annaninfallsvinkel. Hanframhöllatt forskningenintekunde begränsastillatt följa teknikens logik, utan måstereflekteraöverdesssociala konsekvenser.Teknikstudier bordeintebarahandlaomnyttiggörande, utan även ge utrymmeför kritiska frågor om exempelvis kärnkraft, nedrustningoch etik.(Segerstedt 1964)
Dessa trerösterpekar motsamma slutsats:Långt före Tema T fanns insikten om attteknikoch samhälle är oupplösligt sammanvävda,och attävenexempelvisenforskarutbildning bordetadetta på allvar.När Linköpingsuniversitetislutetav1970-talet etablerade en tematisktorganiserad forskarutbildning vardet därför både ett svar på samtidenssamhällsfrågor ochett sätt attprofilera universitetet.
Varför organiseradesentematiskforskarutbildning just iLinköping? Frågan kunde besvaras både medhänvisningtilltidenssamhällsdebattoch till Linköpings universitets strategiskabehov (Nya samhällskrav…1973; Ny väg…1976). Under1970-taletintensifieradesdiskussionernaomteknikens roll isamhället,inteminst genom konflikteromkärnkraft,bioteknikoch upp-och nedrustningsfrågor. Motdenna bakgrundblevdet naturligtför ettungtuniversitetatt söka former somkundehantera komplexasamhällsproblem på tvärvetenskaplig grund. Tema-idéninnefattadetvå ”samtidsexperiment”. Dels villeman fylladen kunskapsluckasom bl.a.JohanÅkerman pekatpå, attdet saknades en akademiskmiljö iSverige sombearbetade frågor om teknikens utveckling ochsamhälleligförändring. Dels åtog sigLinköpings universitetoch Tema attsätta 1969 års forskarutbildningsreform iskarptläge. Dennareforminnebaratt fyra år,egentligenfyranettoår,fastlades somnormalstudietid fördoktorsexamen redan1969. Omkring1980, närTemasjösattes,låg bruttostudietiden vidsamhällsvetenskapligoch humanistisk fakultetpå drygt 10 år,intesällanupp till 13 à14år(UHÄ-rapport1986:19).
Vårvänbok till Anders LJohansson samlar texter av kolleger, medarbetare och vänner,som på olika sätt speglar Anders livsgärning, från forskareoch generaldirektör till professor
och samhällsdebattör.
Ibokens första delar följerviAnders ihans akademiska pionjärarbete vid Tema Teknik iLinköping, hans tid som generaldirektör för Arbetslivsinstitutet och hans professur vid Uppsala universitet.Här behandlas frågor om teknik och demokrati, arbete och välfärd, den svenska modellen och dess
Boken innehåller också personligaporträtt och reflektioner från vänner,kollegor och medresenärer genom åren. Det är berättelser som fångar Anders betydelse iforskning, politik och samhällsliv,men också hans roll som vän och
idéhistoriska rötter. samtalspartner.
Avslutningsvis finns en samling hälsningar,brevoch minnesbilder,som visar bredden av den vänkrets och de nätverk som Anders varit en del av.Tillsammans bildar dessa bidrag ett levande dokument över ett rikt liv iforskningens och samhällsengagemangets tjänst.
