VIOLET NIGHT
Emelie Uggla
© Emelie Uggla 2025
Mondial
Kungsgatan 33 111 56 Stockholm office@mondial.se
omslag: Tilda Ekengren
foto framsida : © Lisa Filipsdotter
f Ö rfattarfoto : © Per Englund
Tryckt hos Scandbook (Falun) 2025 Första utgåvan, första upplagan
isbn: 978-91-8002-712-0
Prolog
m ed kläderna klistrade mot kroppen och andetagen tunga hinner jag nudda sätet innan bussen hackigt kastar sig iväg. Jag särar tröjans linning från halsen. Lufta kroppen, torka svetten. Plastpåsen i knät klibbar mot bleka, insmorda ben. Mitt pekfinger trycker mot armhålan, jag luktar försiktigt. Irriterande. Deon jag tog i morse höll inte måttet. Hur ser jag ut egentligen? Jag försöker spegla mig i rutan, allt jag ser är ett genomskinligt ansikte som rinner i regnets hastighet. Fan.
Påsen är proppad. Texten har flutit ut, men plasten är seg, den kommer aldrig svika. Jag har pressat ner allt, allt med affektionsvärde ligger nu i en kompromisslös Ica-påse, den kan inte gå sönder. Jag såg inte ens på kläderna, det hade känts för mycket, varje del ett minne, tunna oskyldiga delar av minnen som skavt. Barn. Att älska någonting som hela tiden är på väg bort. Jag har hållit i den lilla handen, försökt göra allt jag kan, men vi visste båda, eller jag visste i alla fall, att jag skulle misslyckas. Jag kommer aldrig bli så bra som jag borde vara. Ändå tittar hon på mig som att jag kan rädda henne från allt.
Bussen bromsar hårt och en man sätter sig på sätet bredvid. Han luktar billig parfym och andas tunga andetag. Hans söta andedräkt hade väckt ångesten inom mig om jag varit yngre. Länge vägrade min kropp den tvingade närheten. Men jag är vuxen nu, jag ignorerar hans andedräkt och tittar ut.
Regnet är menlöst, svagt piskande mot hud och kläder.
Strumporna är regnstänkta, fötterna fuktiga i mina beiga, plastiga gympaskor med dragkedja. Fotknölarna sitter fast mot fejkskinnet innanför, tårna tryckta tätt ihop, likt fem syskon som tvingats bli bästisar för att de råkat bli monozygotiska och sammanvuxna någonstans i tillverkningen. Ingenting blir mer gudomligt.
Inget syskonmöte är självförvållat, vi delar vissa saker: pyjamasar, dna, vällingflaskor och toalett. Men annars är vi bara tvungna att sitta ihop, förstå och älska. Även om våra inre organ inte nuddar varandra sitter vi hud mot hud och nuddar varandras skratt och obotliga smärta. För så är syskon. Mina syskon är som en kör, de finns där vid sidan, oväljbara, de följer min skugga och berättar för omgivningen om varför jag blev som jag blev.
Jag låter min blick leta på gatan utanför. Jag ser grått, grått, grått. Plötsligt, gult. Ett gult, otvättat hår sticker i mina ögon. Inte som att titta direkt mot solen, hårdare, mycket hårdare. Regnet som smattrat mot rutan skingrar sig för mina ögon, och jag börjar minnas att det finns människor som tillsammans nästan blir som oklanderligt dna. Det finns dem man väljer, tänker jag. Vi valde varandra, du och jag. I en annan tid.
Jag fortsätter leta genom den simmiga rutan, det gula, långa håret rör mitt medvetande, jag ser hennes hand, en hand som håller en annan hand. De är två barn, eller nej, i deras ögon är de inte barn, de är mitt i livet, mitt i gatan, mitt i varandras händer, mitt i precis allt. Jag tänker att de obestämt har bestämt att följa varandra. Att det är viktigt att hitta en hand. Även om någon av dem, någon gång, kommer släppa taget.
Deras händer vajar i luften, de ser på varandra, hon ler mot henne och leendet bryter ut i skrik av skratt. De vet inte hur lätt det är att släppa taget, hur skör deras vänskap är. Jag hör inte skrattet, men ljuset av gult och rosa hår får mig att känna lukten av precis hur det är. Att se in i någons ögon och dela någonting oförklarligt utan att munnen rör sig. Att skratta med henne, se ögonen och fatta det ingen annan fattar.
Mina händer ville bara röra dina, din röst var fin men onödig, för när du log blev jag glad. Nu finns bara en ofrånkomlig känsla av skuld och minnen kvar.
Bussen kör vidare, och jag ska snart gå av.
a nna m Ö ts av hysteri. Korridoren är guldigt glansig, bajsbrun. Golvet ser halt ut, som en nyslickad kolaklubba. Röster i falsett möts i en ojämn takt, tjejer pratar mot varandra men inte med varandra.
»Vad har du gjort i helgen?«
»Hahah asså jag ba ah.«
»Vem bryr sig, kolla här.«
»Jag ska aldrig snacka med henne igen.«
»Har ni sett lapparna?«
Ingenting är sammanhängande. Någon berättar om sina kläder, en annan om hur hon sa nej till att bli pullad utanför Ica, 05.30.
»Kolla lapparna.«
»Jag fick en idé.«
»AAAH! SÅ JÄVLA BRA!«
Någonting sprids.
Vad fan händer? Anna ser sig omkring. Vad fan är det för lappar? Hon letar efter någon hon känner. Eleverna klungar sig framför en dörr.
»Anna!«
Anna ser sig om och möter Saras blick. Hon står lika skamlös som alla andra och trycker sig mot högen av människor. Hennes ljusgula pikétröja smälter in i massan där alla ser ungefär likadana ut. Kanske chinos, kanske en slarvig tofs och garanterat Peak Performance.
En kille bryter ljudmassan genom att tafsa på tjejerna, handen ska ta på så många som möjligt. Han skrattar och stannar till i steget. »Jag kommer inte ta dig på rumpan om du tror det«, säger han och ler fult mot Sigrid.
Sigrid backar med ett sökande leende, sedan tar hon tag i tröjan och drar ner den mot benen, tar av sig sina runda glasögon och torkar dem hastigt mot tröjärmen.
Sara står bredvid och ignorerar Sigrid medan hon ropar på
Anna: »Kom då, hoppa in i kön!«
»Är det en kö?« Anna trycker sig närmare Sara. Sigrid faller snällt undan och går sakta och ställer sig längst bak. Hon plockar upp en bok från ryggsäcken, ögonen vilar skamset mot texten. Sara tar tag om Annas axlar och trycker dem hetsigt i sina händer.
»Är du redo att rösta på skolans snyggaste?«
»Ahaa, är det i dag?«
»Ja! Kul, va?«
»Haha, nej, det kommer ändå inte bli jag.«
»Nä, exakt.« Sara viskar sedan i Annas öra: »Alla ska rösta på Sigrid.«
Luften slutar sakta att röra sig, plötsligt hör Anna hur andetag viskar namnet Sigrid överallt. Som en lång orm av viskningar: »Sigrid, Sigrid, Sigrid.« Sedan hör hon namnet Lars.
»Vi ska rösta på Sigrid och Lars.«
Anna och Lars gick i samma klass i mellanstadiet. Han var snäll och hade också pikétröjor. Han smälte in. Alla tyckte att han var ganska rolig, tills dagen hans mamma kom. Hon satte sig på en stol mitt framför tavlan i klassrummet för att berätta att han hade uppmärksamhetsproblem. Uppmärksamhetsproblem? Ingen fattade vad det var, bara att han inte var som
alla andra. Efter hans mammas föreläsning om sin konstiga pojke, ja, då förändrades något. Allt, för Lars.
Annas kropp trycks igen mot Saras. »Varför ska vi rösta på dem?«
Sara fnyser med tuggummi i munnen. »För att det är kul bara. Högsätraskolans snyggaste, året 1995: Sigrid och Lars. Kul!«
»Ja, asså det är skitkul.« Anna försäkrar Sara med blicken, sedan sneglar hon över axeln.
»Ehh, vad gör vi, nån sa rösta?« Killen bakom famlar med fingertopparna efter byxlinningen som hänger vid knäna. Han testar att dra upp dem, men de glider ner igen. Han testar några gånger till, men ger sedan upp. Han har inte tvättat håret på en månad, det är hans grej, och över byxorna hänger en sliten kofta. En kofta han har varje dag. Det är också hans grej, och hans kompisars grej, och deras kompisars grej också. Alla ser exakt likadana ut, skillnaden är att en av dem kan sjunga precis som Kurt Cobain.
Grungegänget. Anna gillar blekt, fettigt hår, det har något. Hon känner dem inte, vissa går inte ens i hennes skola, men ska rösta ändå. Grungegänget brukar dricka folköl vid en sjö.
Alla brukar göra det, där hånglar de med varandra, kissar i buskar och lyssnar på Ramones, för att sedan komma till skolan och snacka om sitt roliga krök. Anna suckar. Hon vill också till sjön med hångel och öl.
Ormen av elever vänder sig om när en hes röst skrikskrattar högt. »Släpp mig! Jag lovar, jag ska inte säga nåt. Fan, vad jobbig du är!« Den skrattande rösten är Ofelias. I Annas värld borde hon vinna årets snyggaste 1995. Hennes tjocka hår och snygga kropp går rakt igenom klungan. De vackra, mörka ögonen, fylliga läpparna och perfekta kindbenen öppnar upp
det stingsliga havet. Tänderna sitter charmigt vilt i hennes mun, de blänker i rummet.
E drar henne i armen. »Inte till nån«, fortsätter han om något som Anna inte hört. Han plockar fram ett mjukt paket Marlboro ur bakfickan på sina svarta otvättade jeans. Hans oxblodsfärgade killers släpar i marken, och skosnörena hänger otyglade efter. Annas ögon fastnar vid hans mörka lockar och hon smälter sakta till en suck. Han möter oväntat hennes blick. Hon tittar snabbt bort, sneglar ner på sina ovärdiga kläder. Han är för cool, hon är för mycket … barn.
Hon äter chips och tittar på 24 karat. Den enda hon oblygt får vila ögonen på är Harald Treutiger medan hennes mamma sitter bredvid och suktar hon med. HON HATAR DET, hatar att sitta bredvid och höra sin mamma sörpla kaffe, sittande i soffan med ett tunt urtvättat linne som hasat ner över axeln. Anna är ett jävla offer. Vars liv rör sig … faktiskt inte alls. Anna ser ner på sina kläder. Hon vill slita krusblusen i stycken, riva av chokern med berlocken. Chokern hon var ganska nöjd med i morse ska brinna i helvetet. Hon rycker av den och kastar den i golvet.
Ofelia plockar upp den. Hon skrattar högt, sätter på sig den och gör en töntig min samtidigt som hon tar en cigg av E. Hur kan något så fult bli fint? Men sådan är Ofelia, tänker Anna. Hon är snygg i allt. Anna hade fått sammetsbandet med berlocken av sin mamma. Mammas sista pengar hängde nu runt Ofelias hals.
»Anna, du ser död ut«, skrattar Sara och ruskar om henne. Dörren till elevrummet har öppnats, och kön av barn börjar röra på sig. Nu står Anna plötsligt med en grön blyertspenna i handen och en vit lapp. Sara och Anna lånar varandras ryggar, och hastigt skriver hon ner: »Sigrid och
Lars.« Hon knölar ihop lappen och kastar den i handen på tjejen som sitter i dörröppningen och som sedan nyfiket ska sammanställa namnen. Hon vecklar ut den, tittar på Anna och ler.
a nna tittar suddigt upp från skolbänken. Svenskläraren smälter in i den gröna griffeltavlan, bokstäverna fylls i med vit krita. Hennes »R« ser perfekta ut och hennes »K« ser ut som en sockrad kringla. Svensklärarens hand släpper inte tavlan, fingret vilar perfekt mot kritan och allt blir overkligt rakt. Anna flyttar blicken mot en vit vägg med knottror, svensklärarens röst är långsam och vag. Väggen är inte ren, bruna stänk har runnit ut. Kanske kaffe? Kaffe och snus? Eller bajs.
Annas tankar rör sig från bajset till sin mamma och berlocken igen. Hon ser sin mammas vattniga blick. Den är fylld av kärlek men ändå tom. Ser rakt igenom. Mammas blick kan inte landa. Möjligtvis landar den någonstans tillbaka i tiden, eller på tankar om pengar, på syskonen, eller på blodpudding. Anna hade öppnat påsen försiktigt, berlocken hade legat hoprullad tillsammans med ett kvitto. »Ifall du vill byta.« Annas kropp svider igen.
»Anna, det är bra om du kan fokusera, fem minuter, hallå? Ta upp pennan, lägg den i handen och anteckna.« Svenskläraren fräser illvilligt med djupa suckar. Anna påpekar att hon inte har någonting att skriva i. »Suck, låna … Snälla Sara, låna henne ett papper.« Sara river ett ark medan svenskläraren skjuter fram en Ajaxflaska till Anna. »Så kan du tvätta bänken innan du går.«
Anna tittar på sprejen. »Jag har inte kluddat här, jag tänker
inte tvätta.« Annas hand schasar bort flaskan, som vickar till och tippar över för att landa på golvet.
Klassen suckar, vrider och vänder på sig, skrapar stolarna mot golvet.
»Anna, ditt jävla offer.«
Svenskläraren skakar på huvudet och ropar att alla kan ta lunch. Klassen jublar. Anna tar sin söndertuggade penna, stoppar ner den i bakfickan och går mot dörren. Någon sparkar den plastiga Ajaxflaskan till en annan, flaskan tumlar otympligt över golvet, mellan olika ben, sedan leker någon fram den för att skjuta in den under katedern.
Svenskläraren verkar inte se, eller höra, hon håller i en blöt svamp från Medelhavet för att tvätta bort perfekta »K« och »R« i stora, svepande, fuktiga rörelser. När hon är klar luktar hon försiktigt och osynligt på handen. I rask takt sprejar hon
Annas bänk och gnuggar det hårdaste hon kan, svampen ska gnistra mot bänken. Det är så hon känner för barnen, tänker Anna innan hon går ut ur klassrummet, svensklärarens högsta önskan är att kunna gnugga bort vartenda litet barn från hela planeten. Då hade hon kunnat vara lycklig. m atsalen luktar fisk, majs, mjölk, rengöringsmedel och dåligt konsekvenstänk. En kakofoni hörs av studsiga röstlägen, rösterna slåss i den varma luften mellan väggarna. Vissa tar mycket fisk, andra ingenting. Längst in i rummet sitter cp-klassen med deras cp-lärare. De äter tyst. En har isblå ögonskugga och vallmoröda kladdiga läppar, men annars ser de ganska vanliga ut, förutom att vissa läser böcker samtidigt som de går. Anna tittar på dem när hon passerar, och tänker på hur skönt det var på dagis när en
vänlig hand från en fröken gav mjölk och torkade hennes mun.
Sara och Anna sätter sig. Sigrid svansar efter, det märks knappt att hennes knubbiga kropp är där, den beter sig mer som en skugga. En skugga i tajta kläder med blommor på.
Anna tar mycket mat i varje tugga, hon inspekterar skuggans kläder och undrar hur många böcker man får plats med i en ryggsäck. Några killar i klassen sätter sig slarvigt bredvid. Fisk är inte deras favorit säger de, men tallriken är hög ändå. En från cp-bordet har just råkat välta en bricka med mjölkglas. Pål tittar aggressivt upp från tallriken: »Jävla cp-barn.«
Sedan proppar han munnen med både mjölk och potatismos och knäckebröd. En fröken reser sig fort och torkar frenetiskt bort skammen från golvet.
Salen börjar bli tom. Anna och Sara och Sigrid sitter kvar.
Elevrådsrepresentanterna gör det fint inför avslöjandet, tungt bär de upp bord och stolar med nätta steg på scenen. Deras välvårdade händer sätter snittblommor i olika vaser.
Deras luggar ligger perfekt. Anna tänker på att lärarna brukar göra jippon på avslutningarna, det brukar vara ganska kul faktiskt, kill-lärarna klär ut sig till tjejer i peruker och dansar, medan lärarinnorna spelar luftgitarr bredvid. Anna ler. Marielle som är elevrådsordförande står stadigt på scenen i sina nätta kläder. Kjolen är veckad, luggen lång och glansig, fast samtidigt svängd åt höger av ett fejkslarvigt svep med handen. Den gula pikétröjan är fri från veck och fläckar. Den luktar gott, det ser man.
Det luktar rök och frihet när eleverna återigen samlas i matsalen efter rasten. Stämningen är stimmig. Anna och Sara står mitt i massan, Sigrid med, hon torkar glasögonen frenetiskt.
»Hallååå allesammans!« Elevrådsordföranden pickar fingret på micken. »Hörs jag?«
Publiken skriker jaaa, någon busvisslar, en annan kastar en snus som studsar mot scenen.
»Oj, haha.« Hon sparkar ner den igen, sedan torkar hon spetsen på ballerinaskon med ett papper från fickan. En fin flicka är alltid redo att torka fläckar, tänker Anna. »Okej, nu går vi vidare.« Ordföranden ler. Samlingen på golvet blir tryckande. Det blir varmt av rörelser och fuktigt av andetag. »Kan jag få be alla elevrådsrepresentanter kommer upp?«
I en jämn rad går de tillsammans upp för trappan mot scenen. Ordföranden fortsätter: »Fint, då är det dags. ÄR NI
REDO? Jag har svaret här i min hand nämligen.«
Publikens jubel spräcker fönster. Sara klappar med händerna. Anna med. Sigrid också. Anna tittar på Sigrid, Sigrid ler tafatt, Anna försöker le tillbaka, ett snabbt leende som säger att det kommer gå bra. Det kommer nog att gå bra.
»Okej, man vinner alltså äran.« Ordföranden vecklar upp en prydligt vikt papperslapp. »Vem blir då 1995 års snyggaste tjej?« Smygande fortsätter hon att vika upp lappen, ögonen ler finurligt bakom pappret. »Oj oj, det här är så spännande.
SNYGGAST 1995 ÄR … SIGRID MALM I 8C!« Ordföranden studsar på sin plats och gör sig redo för en kram. »Välkommen upp, Sigrid!«
Anna känner hur någon puttar fram Sigrid lite mot trappan. Sigrid ser sig om, hon ler och går upp, hon drar i tröjan. Hennes blick möter publiken. Publiken ropar att rätt tjej vann.
»Du är så jävla snygg!«
»Nooot – jag skämta, jag skämta du är snygg, jag har en stor bild på dig å ditt fettiga hår ovanför sängen.«
Sigrid hör inte, hon tittar sig runt medan hon får en kram
av alla i elevrådet. Sedan ber elevrådsordföranden Sigrid att stanna medan hon läser upp nästa vinnare.
Någon skriker: »Ska hon inte få ett pris?«
»Nä, som jag sa, det är bara äran.«
Sigrid ler bekymrat.
»Okej, för jag tänkte att hon kunde få min kuk.« Skolan bryter ihop, det är det roligaste de hört.
»Det där hörde vi inte, eller hur?« ler ordföranden mot Sigrid. »Då ska vi se vem som blir snyggaste killen 1994 … Hör och häpna, det blir LARS RÖNNBEEECK! Välkommen upp!«
Det jublas, skriks. Sigrid backar. Lars kliver klumpigt men kaxigt upp för trappan, hans armar gör stolta segergester.
Publiken jublar. Anna gör som de andra medan hennes ögon flackar mellan publik och föreställning. Hon skrattar, och jublar när hon ser hur Lars rycker micken.
»Tack allihop, tack«, säger han, och kroppsrörelserna når ut till publiken. »Jag vet vem jag ska fråga chans på.« Han sneglar mot Sigrid, ler och ställer sig bredvid. Han drar upp hennes arm i luften, som att de båda har segrat. Sigrid bryter sig sakta loss för att sedan fråga om hon kan gå ner. Ordföranden nickar en gest, att det är okej.
»Tack för att ni kom! Nu är skolans roligaste dag över, vi ses igen om ett år!«
Matsalen tystnar, alla går hem till sitt. Sigrid går hem med äran.