FALLET RUSHER
LUAY MOHAGEB
FALLET RUSHER
NÄR MEDELKLASSENS BARN
BLEV GANGSTERS
Namnen på ungdomarna i boken är fingerade
© Luay Mohageb 2025
Mondial, Stockholm
Kungsgatan 33
111 56 Stockholm
office@mondial.se
omslag: Miroslav Šokčić
författarfoto: © Per Englund
inlaga: Gustav Schiring
Tryckt hos Scandbook (Falun) 2025
Första utgåvan, första upplagan
isbn: 978-91-8002-587-4
prolog 7
INNEHÅLL
Del 1: Tillslaget
Del 3: Förhören
Del 4: Vändpunkten
Del 5: Rättegången
epilog 219
PROLOG
Jag närmar mig den stora bruna tegelbyggnaden på Hästskovägen i Järfälla. Jag tänker att det inte riktigt ser ut som en polisstation. Det är min första dag på jobbet och jag stannar framför dörren, tittar ut över vägen. Bilar med människor på väg till sina arbetsplatser, barn i grundskoleålder cyklar mot den närliggande skolan. Det är april 2020. En vacker vårdag.
Stockholm vilar i ett varmt solljus, en på ytan välmående stad.
Men under ytan kokar det. Nyss sköts en 18-åring ihjäl i Hjulsta till följd av en lokal gängkonflikt. För någon vecka sedan sköts en man ihjäl på Östermalm, mitt på ljusa dagen. Gängvåldet fortsätter att intensifieras och rör sig också från de utsatta områdena till centrala delar av Stockholm. Samtidigt föryngras gängmiljön. Barn skjuts ihjäl, barn skjuter ihjäl.
Vi befinner oss vid tiden i efterdyningarna av den franska polisens operation mot det krypterade chattverktyget Encrochat. En händelse som har fått den kriminella spelplanen att ritats om. Grovheten och hänsynslösheten som åskådliggjorts i de knäckta chattarna chockar till och med erfarna poliser, det är som om man först nu insett hur illa det verkligen är. I Sverige lyckas polisen frihetsberöva och lagföra en lång rad högt uppsatta gängmedlemmar, andra tar sin tillflykt till länder som Turkiet och Spanien. Men vad som onekligen är en polisiär framgång
får också andra konsekvenser: gängmiljön destabiliseras och de tidigare hierarkierna slås sönder. Nya aktörer kliver fram, nya metoder tas i bruk, fler ungdomar rekryteras – allting är i rörelse. Med det följer ännu mer våld, och framförallt en helt ny vårdslöshet i våldsutövandet. Det är dessutom bara början, vad vi inte vet då är att vi har flera år av brutalisering av det kriminella klimatet i Sverige framför oss.
Det är mitt i detta jag inleder min bana hos polisen. Jag åker upp till plan 2, där gruppchefen på ungdomsgruppen hälsar mig välkommen. Min utredarkarriär börjar med en grov misshandel och ett ringa narkotikabrott. Under åren som följer passerar ärendena revy: personrån, hot, stölder, narkotikabrott och misshandelsfall. Jag befinner mig i en värld av droger och skjutvapen, märkeskläder och pengar. Allt tonsatt av den våg av gangsterrap som vid tiden sveper över Sverige.
Jag lär mig mycket om de nya värderingar som kommit att prägla samhället, både hos unga och vuxna. I ett förhör med en 14-åring som misstänks för olaga frihetsberövande, spelar jag upp ett samtal. Den misstänkta är från en svensk medelklassfamilj men bryter när han med pipig röst hotar personen i andra änden med att »hela min liga tar din liga«. Hans föräldrar sitter med och lyssnar. Pojken förnekar brottslighet och har sin version som frånsäger honom allt ansvar. Inget ovanligt. Det intressanta är hans pappas reaktion, en form av reaktion jag lärt mig känna igen och skrämmas av. Efter förhöret förminskar han sin sons beteende. Han skyller på att det är en fas, att »gangstergrejen är inne på skolan« och att det »bara är en trend«.
Jag möts också av ljus. Sällsynta men välbehövliga tillfällen då jag lämnar ett misstankeförhör med en positiv känsla.
I oktober 2022 fångas en 16-årig pojke med sin bror på en parkbänk i Barkarby av patrullerande polis. Han uppvisar tecken
mina kollegor. Ett fall som visar upp en samhällsutveckling där den kriminella radikaliseringen tagit en ny vändning – ett fall som ger en bild av ett Sverige där även medelklassens barn har blivit gangsters.
ledningscentralen som tar emot larmsamtal. Efter passet åker patrullen in till stationen och avrapporterar och skriver anmälan.
En handfull ärenden har kommit in under helgen. Gruppchefen ska gå igenom de viktigaste att fördela ut.
En kvinna ringde in och rapporterade att hon blivit våldtagen av sin make på lördagsnatten. Några utredare från brott i nära relations-gruppen tar på sig ärendet.
En uppmärksam granne ringde polisen under pågående inbrott. Två kollegor på vuxengruppen räcker upp handen och tar sig an det.
Ammunition har hittats hemma hos en tonårspojke, han hade gömt patroner under sängen. Ungdomsgruppen som jag tillhör tar sig an ärendet.
Och så till slut den minderåriga flickan. Min gruppchef redogör ärendet kort. Flickan har tidigare under sommaren gått till socialtjänsten och berättat något som vägt tungt på henne sedan ett par veckor tillbaka. Hennes historia har lett till att en förundersökning om grovt vapenbrott inletts.
Gruppchefen fördelar inte ut fallet på någon. Det är ovanligt. Kanske måste ärendet förankras mer med utredaren först, tänker jag innan mötet avslutas. *
Jag går in på mitt rum och kopplar in datorn till de båda stationära skärmarna. Jag har suttit i tre år i det lilla rummet med vita väggar och ett ensamt fönster som vetter ut mot polisparkeringen. Jag har utrett hundratals brott under tiden. De har inte lämnat mer fysiska spår efter sig än en byrå med gamla CD -skivor och slitna förundersökningar. Efter en stund reser jag mig dröjande och går fram till en whiteboardtavla som hänger på väggen.
Passbilder på ungdomar från ett tidigare fall möter min blick. De misstänktes för flera grova brott. Det var en frustrerande utredning. Jag har fortfarande inte kunnat släppa den.
Det som hade hänt var att flera ungdomar fått i uppdrag att skjuta en person för betalning. De lyckades övertyga en annan ungdom att utföra skjutningen. De transporterade honom till Stockholm från ett HVB -hem. Matade honom med smärtstillande och gav honom en pistol. Som tur var hann planen avbrytas. Den tilltänkta måltavlan dök aldrig upp.
Fallet gick dock aldrig vidare till rättegång, eller ens åtal. Efter månader av utredning var vi tvungna att lägga ner ärendet på grund av brist på bevis. Vi hade knappt några beslag och vittnesmålen var få. Utredningen var en stor besvikelse såhär i gängkrigens Sverige. Den hade potential. Den hade kunnat leda oss till högt uppsatta medlemmar som rekryterar ungdomar till våldsbrott – och fått bort våldsamma, motiverade ungdomar som vill tjäna pengar från gatan. Orsaken till misslyckandet var en blandning av underbemanning och det faktum att ungdomarna helt enkelt inte slarvade tillräckligt mycket. Vi tog några mobiler i beslag – telefoner är centrala i dagens utredningar i gängmiljön – men de var antingen raderade på innehåll eller så var de för trasiga för att kunna extraheras.
Jag tvingar mig själv att släppa den nedlagda utredningen och återvänder till skärmarna. Loggar in och öppnar vårt utredningsprogram. Klickar på en ruta som tar fram alla ärenden jag ansvarar för just nu. En misshandel i skolmiljö, ett personrån av en elsparkcykel och en ringa stöld på en sminkbutik. Normala fall för oss på ungdomsgruppen.
Det finns misstänkta ungdomar som börjar sin kriminella karriär med den här typen av brott, men också ungdomar som har en stökig fas i livet och kommer att lära sig av sina misstag.
sig fram. Resursfrågan är ju politisk och besluten tas långt ovanför en enskild utredares huvud. Jag tror inte det finns en enda polisanställd som inte anser att det behövs mer resurser till utredningsgrupperna, men det är inte mycket vi kan göra åt saken.
Det knackar på sidan av min öppna dörr. Det är gruppchefen.
Han går rakt på sak.
»Jag vill att du utreder det grova vapenbrottet«, säger han.
»Absolut«, svarar jag. »Berätta mer.«
Han sätter sig på fåtöljen och lutar sig fram.
»Såhär är det …«
Den 9 juni befinner sig den minderåriga flickan på pendeln på väg mot Märsta. Hon åker med tre pojkar: två 14-åringar och en 15-åring. I en väska har pojkarna med sig ett skarpt vapen. Under resan överhör hon att vapen kommer att användas för en skjutning dagen efter.
De kommer fram till Märsta, tar sig ut från perrongen. De två 14-åriga pojkarna går fram med väskan till en okänd man och lämnar över den. Flickan och den 15-åriga pojken står kvar under tiden. När överlämningen är genomförd lämnar de Märsta med pendeln och åker hem.
Dagen efter – den 10 juni, runt klockan tre, mitt på dagen – sker en uppmärksammad skjutning i Farsta centrum. Flera personer skjuts med automatvapen. Fyra personer träffas av kulorna, två av dem dör. En 15-årig pojke som stod med sin elsparkcykel, och en 43-årig man som var på väg hem från ett bröllop han fotograferat på. Händelsen blir stor i medier. Den stack ut – även med de nya svenska måtten mätt. Gärningspersonen hade mitt
på en sommardag skjutit urskillningslöst mot det folkrika centrumet. Att bara två dog får anses vara ett lyckligt mirakel. Efter en biljakt kunde två unga män gripas med mordvapnet i bilen.
När flickan läser nyheten förstår hon genast sambandet. Hon har ju hört att vapnet hon såg överlämningen av ska användas i en skjutning dagen efter, nu känner hon att hon måste säga något. Men det är ingen enkel sak att föra vidare, och tiden går. Först efter ett par veckor tar hon mod till sig och kontaktar socialtjänsten och berättar vad som har hänt.
Socialtjänsten hör av sig till polisen för att upprätta en anmälan. Socialtjänsten får fram tre namn. Två som vi lyckas identifiera och ett smeknamn på en okänd person. Men på grund av sommarorganisation och resursbrist kan detta inte prioriteras förrän tre veckor senare. Alltså idag – då det hamnar på mitt skrivbord. Andra ärenden med större anledning att prioriteras har hamnat före.
Min gruppchef fortsätter: »Planen nu är att göra husrannsakningar hos de två 14-åringarna vi har namnen på för att leta efter vapen och droger, och ta deras mobiltelefoner för granskning.«
»När får vi till husrannsakningarna?« frågar jag.
»På onsdag«, svarar han och försvinner iväg i korridoren.
Vad jag inte vet då är att husrannsakningarna ska öppna upp vägen till en mörk skuggvärld. En värld där våldshandlingar och annan kriminalitet hanteras som om det vore uppdrag i ett datorspel.