MARCUS & MARTINUS
Två röster, en historia
Berättat för Frida Söderlund
Trofors 2020
Finland 2024
Stavanger, Norge 2023
( 7 kg)
Oslo 2020
Shanghai 2019
Majavatn, Norge Tico <3
2024
Stockholm 2024
Malmö
Alla som någon gång vågat drömma stort, den här boken är till er.
Förord
MARCUS & MARTINUS
Det är nu allt ska hända
MARCUS
Är det över?
MARTINUS
Det känns som att jag håller på att bli galen
MARCUS ”Bieber gone wrong”
MARTINUS
Första festen och första kyssen
MARCUS
Början på något större
MARTINUS
Lillebror och storebror Gunnarsen
KJELL-ERIK
Mer förälder, mindre manager
MARCUS
Att förverkliga en dröm och sätta en annan på paus
MARTINUS
När
MARCUS
Ett annorlunda brödraskap
MARTINUS
En fejkad paus
MARCUS
Dags för revansch
MARTINUS
Det största ögonblicket i vår karriär
MARCUS
Småpojkar eller världsstjärnor?
MARTINUS
Världens största musiktävling
MARCUS
Ett ofrivilligt landsförräderi
MARTINUS
Jag, Marcus och 163 miljoner tv-tittare
MARCUS
”Det här har varit ett helvete”
MARTINUS
Hem – och iväg igen
MARCUS & MARTINUS
Det var aldrig över för oss
FÖRORD
i tolv år har vi levt våra liv i rampljuset. Varit Marcus & Martinus med vad som ibland känts som en hel värld. I tolv år har andra försökt berätta historien om oss. Försökt sätta ord på hur två tioåriga tvillingar kunde börja kallas Nordens största popfenomen. Nu är det vår tur. Vår tur att för första gången, som två vuxna män, rikta ljus på hela vår historia.
Med den här boken vill vi säga det vi aldrig sagt och låta dig som läser lära känna oss på riktigt. Inte bara som artister utan också som två bröder från en liten by i Nordnorge. Det här är vår uppgörelse med det arv vi lämnats med som barnstjärnor och hur det varit för oss att växa upp inför en publik. Artistkarriären har tagit oss ut på osannolika äventyr som de flesta aldrig får chansen att vara med om. Vår berättelse är därför delvis en tillbakablick på många fantastiska ögonblick som vi är djupt tacksamma över att ha fått uppleva. Vi vet att vi har en obeskrivlig tur som fått möjlighet att leva det här livet. Men vi avtäcker också stora delar av medaljens baksida och tar avstamp i den svåraste tid vi någonsin upplevt. En tid som också oväntat skulle bli en av de viktigaste för oss som människor.
Det här är vår historia – från början till idag – berättat från våra perspektiv. Med den här boken hoppas vi att du som läser kommer att förstå oss bättre, oavsett hur väl du känner oss sedan tidigare.
Innan du börjar läsa vill vi rikta ett stort tack till Frida, som vi skrivit den här boken tillsammans med. Tack för tålamodet du haft och allt du gjort för oss i arbetet med boken.
Tack till pappa, som offrat så mycket för att vi ska kunna vara där vi är idag, och till hela vår familj som prioriterat om sina liv för att vi ska kunna stå på scenen. Ni är det viktigaste vi har.
Och slutligen, tack till våra fans! Ni är hela anledningen till att vi får göra det vi älskar. Vi vet hur snabbt allt kan tas ifrån en och kommer aldrig att ta er för givet. Allt vi gör är för, och tillsammans, med er. Tack för att ni alltid står kvar med oss oavsett vad. Ni kommer aldrig att kunna förstå helt hur mycket ni betyder för oss.
Marcus och Martinus, september 2024
MARCUS & MARTINUS
Det är nu allt ska hända
skyskraporna reser sig som en neonklädd kuliss rakt upp mot himlen. Hemma i Trofors är det fjällen som möter horisonten, men det vi ser utspela sig framför oss nu är något helt annat. Den kinesiska mångmiljonstaden är en skarp kontrast till det som vi kallar för vårt hem, den norska byn med det vita huset och 800 invånare. I Shanghai bor över tjugosex miljoner människor – det krävs fem fulla Norge för att komma upp i befolkningsantalet som räknas till platsen där vi just nu befinner oss. Shanghai är en tydlig signal om vart vi är på väg. Vad som är nästa steg i den karriär som vi startade blott tio år gamla. Vi ska erövra Asien.
Det är första gången vi är i Kina, inbjudna som den norska musikexporten under Ocean Tech 2019, det viktigaste evenemanget mellan norska och asiatiska näringslivsledare som finns. På vårt schema står fem liveframträdanden och flera möten, men trots att vi befinner oss på okänd mark tror vi på oss själva. Ambitionen och viljan finns där, lika självklart som alltid.
Sommaren som precis passerat har varit en av de bästa under vår karriär med utsålda konserter på flera platser i Europa. I Grekland barrikaderade hundratals fans flygplatsen i Aten, vi hade lika gärna kunnat hålla konserten där. Flygplatspolis fick till slut släpa oss genom folkhavet till de väntande bilarna. Fansen blockerade i sin tur snabbt körvägen genom att pressa sig själva mot bilen. De skrek och skrek och skrek med sina telefoner i luften. Grekerna verkade stressade, men för oss var det här inget nytt.
När vi spelade i Tjeckien förbjöds vi att flyga in i landet på grund av hysterin,
istället fick vi landa i Österrike och köra över gränsen med ett följe som liknande ett presidentekipage. Så fort konserten var över skickades vi tillbaka till Österrike igen. De vågade inte låta oss stanna. Säkerhetsrisken var för stor.
Så var det alltså Greklands tur att hantera det stora engagemanget från fansen. Dagen efter att vi kommit dit fick vi poliseskort till festivalen där vi uppträdde som huvudakt för 70 000 personer. Den hölls på en olympisk utomhusarena, himlen var kolsvart och publiken vild. Känslan på scenen var helt otrolig. Precis vid backstageområdet låg en stor simhall, och det var där kaoset bröt ut. Vi hann bara komma ner från scenen, sedan bestämde sig hundratals fans för att storma avspärrningarna. De välte kravallstaketen som om dessa var gjorda av papper och rusade rakt mot säkerhetsvakterna – och rakt mot oss.
Vi trycktes snabbt bakåt och började småspringa baklänges, fortfarande med våra blickar låsta på det som hände. Vi blev så överrumplade att vi inte hann bli speciellt rädda. Istället blev vi nästan fascinerade av kampen som utspelade sig framför oss: en oväntad form av olympiskt spel mellan våra fans och det grekiska säkerhetsteamet. Vakterna försökte göra sig stora och kastade sig åt sidorna för att fånga in så många av de spurtande tjejerna de kunde. Men förgäves.
Vi tvingades ta skydd i den tomma simhallen och vakterna fick precis igen dörrarna innan fansen nådde fram. De hamrade på vartenda fönster med ansikten pressade mot glaset. På insidan stod vi, fortfarande i våra scenkläder, och ljuden utifrån ekade in i den tomma entréhallen. För att inte göra situationen värre gick vi på en upptäcktsfärd längre in i simhallen medan vakterna försökte hitta en annan utväg. Som alltid kändes det skönt att ha varandra.
Till slut kunde de grekiska säkerhetsvakterna lokalisera en utgång dit bara ett fåtal fans hittat, och vi skyfflades in i en stor van. Vakterna var helt svettiga efteråt – de var sex stycken som skulle hålla koll på oss.
Och hundratals vilda fans.
Nu när vi får möjligheten att etablera oss i Asien är det på många sätt ett naturligt nästa steg. Med runt 220 resdagar om året har vi redan erövrat Europa flera gånger om, och bara i Kina finns 1,4 miljarder potentiella fans. Om det är någon riktning vi ska ta så är det den här.
Att vara här är en annorlunda upplevelse för oss, på fler sätt än ett. Trots att det är första gången vi är i Asien står det fans utanför vårt hotell. De är betydligt lugnare än fansen i Europa. Istället för att skrika ber de artigt om bilder med blyga blickar och lätta bugningar.
Hotellet har utsikt över den skyline som ligger utmed Huangpufloden, vattnet som
delar en av världens största städer på mitten. I väster ligger stadsdelen Puxi, Shanghais kulturella nöjescentrum och i öster Pudong, affärs- och finanscentrum. Vi kliver ut på den enorma stenterassen som levererar en imponerade vy över både stadskärna och hamn. Precis nedanför breder en park ut sig – den enda grönska som går att skymta bland skyskrapor och metall.
Det är med allt det i bakgrunden som vi intervjuas av norsk tv. Inslaget handlar som vanligt mest om en sak: att vi är tonåringar och att vi har läxor att läsa.
”Det måste göras det också”, säger vi som svar när tv-reportern konstaterar att vi snart har prov.
Vi känner oss trots allt glada över att få uppmärksamhet på plats. När vi gjorde två internationella turnéer på ett år under 2018 var det nästan ingen i Norge som visste om det, eftersom norska medier knappt intresserade sig för det överhuvudtaget. Men vi fyller arton om tre månader, vi är här som representanter för norsk musikbransch och har snart åtta år av erfarenhet bakom oss – ändå är det läxorna som hamnar i fokus. Hur frustrerande det än kan kännas att få samma frågor gång på gång har vi lärt oss hur vi ska svara på dem, och ler genom det korta inslaget.
Det finns mycket vi aldrig pratar om i såna här intervjuer. Som till exempel hur den norska mentaliteten får oss att vilja bygga vår karriär mer utomlands än hemma. Men det är heller ingen som frågar, i journalisternas ögon är vi fortsatt två tioåringar som vann en musiktävling med en låt om att vara tvillingar och spela fotboll.
Vi förklarar för det norska tv-teamet att tanken är att bygga samma typ av fanbase i Asien som vi gjort i Europa. Att vi planerar att komma tillbaka till Shanghai och Kina väldigt snart för fler konserter. Vi ler när vi säger det, iklädda tunna tröjor trots att det är november. Luften är varm här, likt en norsk vårdag fastän det egentligen är vinter.
Om mindre än ett år är tanken att vi ska åka ut på vår första världsturné. Med start i Kanada ska vi ta oss vidare genom Europa och Australien för att slutligen återvända hit, till Asien. Vi vet ännu inte att Kina bara är veckor från att hamna i en nationell kris. En kris som även kommer att lamslå resten av världen – och slå undan benen på oss.
Men här och nu, på stenterrassen med utsikt över skyskrapornas ståtliga uppenbarelse, är Shanghai bara nästa steg i ett erövringståg som inte verkar ha något slut.
Det är nu allt ska hända.