© Jerzy Sarnecki 2024
Mondial, Stockholm
form: Gustav Schiring
foto: © Thron Ullberg
Tryckt hos Scandbook (Falun) 2024
isbn: 978-91-8002-508-9
1
Det är jag.
2
Det här är också jag.
3
Och det är jag …
Första stroferna av Lev Rubinsteins* dikt
»Det är jag« från 1995
*Rubinstein var rysk författare, poet och skarp kritiker av Putinregimen. Han föddes samma år som jag, 1947. I motsats till flera andra ryska intellektuella som lämnade landet efter Rysslands invasion av Ukraina stannade han kvar, väl medveten om att det var farligt. I januari 2024 blev han överkörd av en bil på ett övergångställe i Moskva. Han dog av sina skador några dagar senare. Så vitt känt har ingen ställts till ansvar för hans död. Stroferna ovan är i min egen översättning från ryska.
Prolog
m in pappa, Hilary, var hela sitt liv övertygad om rasismens destruktiva kraft. Han var gammal och sjuk, men fortfarande mycket skarp, när Barack Obama valdes till demokraternas presidentkandidat. Hilary sade: »Stackars människa, förstår han inte att de kommer att döda honom om han vinner valet?« Hilary levde inte tillräckligt länge för att få se att han hade fel. Obama överlevde, men det var ett av de få fall där Hilary hade fel när det gäller rasismen.
På mina livsval såg Hilary med en hög grad av skepsis. Främst var han dock orolig. Nie wychylaj się – stick inte ut – sade han många gånger när han såg mitt ansikte i tidningen eller på tv. Vi pratade mycket med varandra under hans och min mor Maszas sista år i livet. Jag gjorde många timmars intervjuer med dem då. Det var mest han som pratade, Masza var ganska dement, men ibland kunde hon komma med detaljer som var mycket skarpsynta.
Jag pratade aldrig mer ingående med Hilary om hur han såg på mig som vuxen man. Någon gång inflikade han i våra samtal att han tyckte att jag hade »gjort det bra«, eller var det kanske Masza som sade det, hon hade lättare för att ge beröm. Jag tror nog att de var nöjda med oss, sina barn, båda med doktorsexamen. Min pappa hade hela sitt liv komplex för sin brist på utbildning. Under stora delar av sitt vuxna liv, och även efter ankomsten till Sverige, gick han på olika kvällskurser och kompletterade sin utbildning. Han lär alltid ha varit en mycket duktig student. Även på gamla dagar behöll han sitt läshuvud. Vid sällsynta ögonblick skröt han för mig om en eller annan uppsats som han fick högsta betyg på.
Men även om han nog uppskattade mina akademiska framgångar förblev han alltså orolig. Ibland sa han det öppet, ibland citerade han någon av sina jämnåriga judisk-polska vänner från Täby. Budskapet var alltid detsamma: »Judar ska inte exponera sig.« Det är inte bra för individen och inte heller för judar i största allmänhet. Han sade det aldrig helt explicit, men hotet om en ny pogrom som skulle komma förr eller senare fanns alltid där för honom. Han var inte längre vid liv när jag av högerextremisterna utsågs som kandidat till hängning i Finspång (samma Finspång där man avrättade häxor på 1600-talet), eller när de marscherade omkring i Göteborg med mitt porträtt och ordet »förbrytare« på plakat, eller när mitt och sedermera min äldsta dotterns namn på vissa internetsidor blev synonyma med en globalistisk (läs judisk) ondsint komplott. Han skulle ha blivit förskräckt om han sett detta, men knappast förvånad.
Vad ville mina föräldrar med sina barns liv? I stort sett det som alla föräldrar önskar för sina barn: att vi skulle bli lyckliga. När det gäller mig var nog mina föräldrars ambitioner ganska modesta. Jag var länge en stor besvikelse.
Jag föddes sommaren 1947 och är således medlem av den stora babyboomgenerationen. Över hela Europa, ja över stora delar av världen, gjordes och föddes barn som resultat av den optimism som rådde efter att nazismen, fascismen och den japanska imperialismen besegrats och kriget tagit slut. Men jag var inte en vanlig babyboomer. Jag föddes i Warszawa av två judiska föräldrar. Först nu, drygt trekvarts sekel efter min födelse, är jag i stånd att inse det extraordinära i det. Efter Förintelsen av cirka sex miljoner judar, på ruinerna av en stad som jämnats med marken och där man fortfarande kunde känna stanken av lik begravda under de sammanstörtade husen, några få kvarter från Warszawas ghetto, föddes ett judiskt barn! Jag var förstås långt ifrån det enda miraklet. Vi var en hel generation barn vilkas föräldrar bestämde sig för att ge liv på en plats som min farbror Kuba,
som överlevde Auschwitz-Birkenau, kallade en gigantisk kyrkogård.
Om det finns symboler på livets seger över döden, så måste detta vara en av de starkaste?
Så vilken sorts liv önskade sig dessa få överlevare från Förintelsen – de som kom tillbaka eller, trots minimala chanser, överlevde i Polen – åt sig själva och sina barn? Det är för sent att fråga. De finns inte längre. Men signalerna var ganska tydliga. Många av våra föräldrar satsade till synes helhjärtat på det nya kommunistiska Polen. Många fick höga positioner i den kommunistiska maktapparaten. En hel del av dem gjorde sig skyldiga till fruktansvärda brott i denna maktapparats namn. Men de var knappast så korkade eller förblindade att de inte insåg vilka risker de tog och hur osäker deras och deras barns framtid var. De försökte kanske blunda för det, men det fanns tillräckligt många tillfällen för att påminna dem om verkligheten.
Mina föräldrar, i likhet med många andra i den lilla polskjudiska kretsen de tillhörde, överlevde kriget i Sovjet. De kunde knappast helt ha missuppfattat det de såg där under alla dessa år: Stalin, Sibirien, lägren, n KVD :s härjningar, föraktet för människoliv, antisemitismen. Och nu skulle de vara med och introducera det sovjetiska systemet i Polen! Kanske trodde de att de kunde göra det bättre i sitt eget land. Men ändå.
Ibland funderar jag på hur stor sannolikheten var att mina föräldrar skulle överleva kriget. Det är riktigt att de fattade kloka beslut som överhuvudtaget gjorde deras överlevnad möjlig. Men detta räckte inte, jag vet inte hur många gånger deras överlevnad berodde på ren tur, och inget annat än tur. Jag, min syster, våra barn och mina barnbarn finns tack vare denna tur.
Ungefär ett halvår innan jag föddes, någon gång under vintern 1946/1947, kom ett spöke till mina föräldrars hem på Opoczynskagatan i Warszawa: Kuba. Han hette egentligen Jakub Zilberstein och var Hilarys yngre bror.
Bröderna sågs senast i november 1939 när Hilary och Masza lämnade staden Łódź, där de bodde, för att ge sig i väg på den ytterst farliga flykten till sovjetockuperade före detta polska områden. Redan i november 1939 insåg mina blivande föräldrar att det var dags att ge sig av om de ville överleva. De tydde korrekt de tecken som fanns redan då och som många missade. Denna flykt räddade med stor säkerhet deras liv – och indirekt alltså även mitt.
Mina farföräldrar, Kuba och ytterligare en bror och en syster stannade i Polen, liksom mina morföräldrar och deras yngsta dotter. Hilarys far respekterade sin äldste sons beslut att fly undan nazisterna, men själv hade han inte för avsikt att ge sig iväg. »Vi lärde känna tyskarna 1915, året då du föddes, när de var här; de är civiliserade människor«, sade han till min far. Några månader efter mina föräldrars flykt förflyttades hela familjen till ghettot i Łódź och sedermera till Auschwitz-Birkenau. Alla mördades utom Kuba. Efter Auschwitz, gruvorna i Schlesien och dödsmarscher befriades han av britterna i Bergen-Belsen 1945. Han var då mer död än levande, märkt av tyfus och alla andra umbäranden. Men han överlevde och blev frisk.
Efter befrielsen hamnade Kuba någonstans i den brittiska ockupationssektorn i Tyskland. Där träffade han Sara, också hon förintelselägeröverlevande. De bestämde sig för att lämna den europeiska kyrkogården och fly så långt som möjligt från det outhärdliga förflutna. När jag för några år sedan frågade Kuba varför de åkte just till Australien svarade han: »Vi var, på den tiden, inte så bra på
geografi, så vi visste inte att Nya Zeeland fanns.« Ett skämt, kanske, men budskapet var klart. Bort från Europa, så långt som det bara går. När kriget var över var människor spridda över flera kontinenter. Kvinnor letade efter sina män, män efter sina fruar, barn efter föräldrar, föräldrar efter barn, kusiner efter kusiner, älskade efter älskade, vänner efter vänner … De överlevande judarna fick sällan några positiva svar. De allra flesta av deras nära och kära var spårlöst försvunna, mördade. Det fanns inte ens några gravar att gå till. Men ibland inträffade mirakel. Kuba var ett sådant. Men också han erfor ett mirakel. Någonstans, troligen på något Rödakorskontor, hittade han uppgifter om att Hilary och Masza levde, att de var i Polen och som alla andra judar letade efter överlevande. Att skriva brev tog för lång tid, dessutom var all infrastruktur förstörd, inklusive postväsendet. Ibland kom breven fram, oftast inte. Kuba bestämde sig för att åka till Polen och hämta sin bror. Sedan kunde de åka tillsammans till Australien.
Att ta sig från den brittiska ockupationszonen till Polens huvudstad var inte enkelt, man måste passera flera bevakade gränser och checkpunkter, järnvägarna fungerade knappt, vägarna var sönderbombade och minerade. Han hade inga pengar. Med det avskräckte inte Kuba. Värre saker hade han varit med om och överlevt.
Jag vet inte hur han lyckades, förmodligen liftade han med olika militära fordon, men till Warszawa kom han. Han hade en adress men den visade sig vara fel. Han kom till en lägenhet där Maszas äldsta syster bodde med sin man. Till slut fick han i alla fall rätt adress. Han hittade sin bror.
Jag kan inte föreställa mig detta möte mellan två bröder, som förlorat allt men hittade varandra. Men utfallet av mötet blev att de förlorade varandra på nytt. Hilary skulle stanna, han skulle satsa på ett liv i Polen. Han var redan upp över öronen engagerad i att bygga upp det nya kommunistiska landet. De metoder som han och
hans kamrater använde var inte nödvändigtvis lagliga, humana och synnerligen inte förenliga med demokratiska principer – men enligt deras övertygelse nödvändiga. Dessutom väntade ju han och min mor, Masza, ett barn. *
Innan jag själv dyker upp i handlingen måste jag kort berätta Kubas fortsatta öde. Han återvände till sin Sara och efter att min kusin, Mina, hade fötts 1949 tog de båten till Australien. Familjen bosatte sig i Melbourne. Några år senare föddes deras andra dotter Debbie. Kuba blev arbetare och monterade bilar vid löpande band. Så småningom lyckades han och hans fru spara så mycket pengar att de kunde öppna en liten fruktbutik.
Brödernas separation blev lång: Hilary kunde inte hålla kontakt med sin bror under många år. Att ha släkt i »Väst« var inte bra för karriären, i alla fall inte släkt som man höll kontakten med. Efter det så kallade polska »tövädret« 1956 tilläts dock en del kontakter. Hilary skrev brev till Kuba och Kuba till Hilary. Jag minns att vi fick en låda med massor av apelsinjuiceburkar från Australien. Sedan, efter att »tövädret« återgick till att bli kommunistvinter, blev kontakten svårare att upprätthålla igen.
Bröderna återsågs efter att vi lämnat Polen 1968. Sedan dess sågs de regelbundet i olika delar av världen. Kuba kom till Sverige för att se sin bror för sista gången när Hilary blev allvarligt sjuk 2008.
I maj 2020 blev Kuba plötsligt dålig. Vi trodde att han skulle dö, men läkarna i Melbourne lyckades stabilisera honom. Han kunde dock inte återvända till sin lägenhet och placerades istället på ett ålderdomshem. Denna otroligt aktiva och sociala person låg isolerad på hemmet på grund av coronapandemin. Han var mycket svag men hade samtidigt outhärdligt tråkigt. Hans dotter Mina och hans barn-
barn Daniel uppmanade mig att ringa på Facetime för att muntra upp honom. Jag tänkte ringa flera gånger men på grund av tidsskillnaden och arbetet var det alltid något som inte klaffade. Jag ringde aldrig innan han dog.
Judar begraver sina döda snabbt. Kubas begravning ägde rum dagen efter hans död. På grund av pandemin (och kanske även för att judar i Australien, som många andra judar, har släkt och vänner över hela världen) sändes begravningar på nätet. Klockan fem på morgonen kunde jag se hur mina två kusiner Mina och Debbie, Kubas partner Mala, några av hans barnbarn och ett barnbarnsbarn, tog farväl av honom. De är numera en stor familj, men det var bara en liten skara som var på plats på grund av pandemirestriktionerna. De andra deltog, som jag, virtuellt.
Judiska begravningar är ganska osentimentala. Jag minns det så väl från mina föräldrars begravningar. När min pappa dog 2008 var jag för första gången på en sådan begravning. Där i Melbourne ägde det hela rum i en ljust rum, avskalat från all utsmyckning. Den svarta enkla kistan med en vit Davidsstjärna stod på en katafalk som var placerad i en glasbur avgränsad från ceremonirummet. Kvinnorna satt på vänstra sidan av rummet, på ett antal ditställda stolar. Männen mittemot kistan på solida träbänkar.
Det var ändå kvinnorna, hans döttrar, som dominerade Kubas begravning. Efter den unge rabbinens korta inledning var det Debbie och Mina som höll tal över sin far. Jag trodde att jag visste allt om min farbror, om hans arbete med min far i ett litet väveriföretag som de försökte få igång före kriget, hans tid i ghettot i Łódź, deportationen till Auschwitz-Birkenau, arbetet i gruvorna i Schlesien, dödsmarscherna, Bergen-Belsen, Tyskland, besöken hos min pappa i Polen, arbetet i den lilla fruktbutiken i Melbourne … Men under sitt korta farvältal nämnde Kubas äldsta dotter en sak jag inte visste: under nästan hela sitt liv kände inte Kuba till hur gammal han var.
Han visste att han var född den 3 december, men vilket år? Enligt officiella papper var det 1921. Men hans födelsedatum förfalskades vid flera tillfällen bland annat för att ge honom möjligheter att få det åtråvärda brigadchefsjobbet i ghettot och för att han inte skulle selekteras direkt till gaskammaren i Auschwitz-Birkenau. Till slut visste han inte själv vilket år han var född − tills hans dotterson Daniel lyckades gräva fram en anteckning i en bok över födslar i Łódź. Den hade av någon anledning inte blivit bränd som i stort sett allt annat som rörde judar. Det visade sig att Kuba var född 1923. Han var alltså sexton år när kriget bröt ut och sjutton när han hamnade i ghettot. Om han inte hade ljugit om sin ålder, en lögn som med tiden nästan blivit en sanning, skulle han troligen inte ha överlevt.
Farväl Kuba, du var den sista ur denna generation i vår familj. Nu är det vi som är äldst. Nu är det vi som måste berätta även er historia.